...anade vi inga i går. Elva doktorander och en postdoc från Botan tillbringade onsdagskvällen på uggleexkursion. Utrustade med varma kläder, varm choklad eller kaffe och en cd-skiva med fågelläten gav vi oss av till de djupa (nåja) skogarna i norra Uppland i förhoppning om att få höra sparv-, pärl-, katt- och slaguggla.

Vi åkte kors och tvärs på smala slingriga och isiga skogsvägar och stod långa stunder blickstilla och knäpptysta i mörkret, snön och kylan (det var några minusgrader, och sådär fuktigt råkallt eftersom vi var nära en sjö) under en magnifik stjärnhimmel, lyssnande efter ugglor. Det är en naturupplevelse i sig att stå knäpptyst vid ett hygge mitt ute i ingenstans en stjärnklar vinternatt, men upplevelsen hade förstärkts åtskilligt av lite uggleläten. Men vi hörde bara tranor, råbockar, hundar och läten från en gård nånstans som lät märkligt lika en sparvuggla (eventuellt var det både en sparvuggla och något gårdsoväsen, det kunde vi inte avgöra). Petter visslade skickligt som en kattuggla för att locka dem att svara, men det fungerade inte alls. När vi började bli mer desperata (frusna och mackorna var slut) spelade han slaguggleläten på bilstereon också vilket kan vara lite riskabelt -den heter inte slaguggla för inte och det är en stor fågel, man inte gärna vill ha en arg sådan i huvudet, men det gav heller inget resultat. 

Men så på den sista (sjunde eller så?) lokalen hörde några av oss till sist två hoanden från en slaguggla (och jag tyckte mig ana en pärluggla också, men är inte helt säker)! Efter det blev det åter tyst, och trots ett nytt försök med bilstereon blev det inget mer. Vi konstaterade att det nästan var skickligt att inte lyckas få höra ens kattuggla i ett så bra uggleområde...På vägen hem åkte vi förbi Kungsängen utanför Uppsala där det (enligt Petter) brukar sitta jordugglor på stolparna ibland. Naturligtvis gjorde det inte det denna kväll, så vid midnatt var vi tillbaka i Stockholm igen.

"Så, nu kan ni gå och kolla om tänderna sitter kvar" 

löd dirigentens avskedsord till bandet efter Solna Brass rep i går.

Då hade vi (äntligen) fått ut noterna på det som blir huvudnumret på vår konsert med symfoniskt tema söndagen efter påsk, Webers första symfoni, samt förutom denna repat en ouvertyr av Weber, Vaughan-Williams tubakonsert , och spelat igenom den andra symfonin vi ska spela (Fletchers An Epic Symphony). Det var ett väldigt intensivt men också väldigt effektivt rep (=väldigt bra rep). Och då hade vi i hornsektionen, flitiga som vi är, dessutom haft en timmes stämrep på Weberstyckena (symfonin och ouvertyren) innan den ordinarie repetionen började. Och för min del behövs det! Bram Gay, som sägs ska vara en mästare på transkription av klassisk musik från symfoniorkester till brassband och diverse annat, har lagt mycket snabba saker i althornstämmorna som spelas av fiol i originalet. Och vi är inte de enda som har det jobbigt, Bram hade skickat en hälsning och bett esskornettisten om ursäkt för att han skrivit en omöjlig esskornettstämma. Men det är fin musik, och kan nog bli en väldigt fin konsert (och det väldigt svåra esskornettsolot är jättefint).

 

Kitchakvarieprojektet har legat på is ett tag, men nu är det dags att göra något åt det. Det är tråkigt att ha ett fint akvarium i köket och ett riktigt fult i vardagsrummet där det syns bäst. Lilla akvariet har varit tomt och tråkigt länge, men nu finns där både fiskar och växter igen! Se terroristbloggen för att läsa mer om projekt kitchakvarium och se bilder!

Här syns akvariets två kitchigaste detaljer: ett av akvariets nytillskott, kampfisken Errol, och vraket med fiberoptikbelysning. I bakgrunden en  platy. Notera den fantastiskt gräsliga färgkombinationen med en brunorange lavasten, en rödorange platy och en tomteröd kampfisk...

Det finns många konstiga saker att roa sig med en lördagkväll. Jag hade uppsåtet att titta på melodifestivalen (ja jag vet, det är bedrövligt, men jag tänkte att nu har de värsta sållats bort i grundomgångarna så det kanske inte är fullt så olidligt) men som väntat lyckades inte festivalen fånga mitt intresse särskilt länge och jag började pyssla med annat samtidigt. Efter att ha fållat en duk (nä, det är inte lätt att höra melodifestivalen samtidigt som man syr med min symaskin) hittade jag lite intressant ikeainformation på nätet, och ett spel som var åtminstone lite roligare än melodifestivalen. Båda dessa saker tänkte jag, omtänksam som jag är, dela med mig av:

För det första, visste ni att det finns en metod i hur Ikea sätternamn på alla möbler och pryttlar? Det kunde man ju visserligen gissa att det borde finnas, men jag har aldrig förr sett hur denna metod ser ut såd ärför var det intressant. Så här funkar det:

Soffor, soffbord och förvaringslådor: Svenska ortnamn, t.ex. "Klippan".
Garderober, sängar och hallmöbler: Norska ortnamn, t.ex. "Leksvik".
Bord och stolar: Finska ortnamn, t.ex. "Björkudden".
Mattor: danska ortnamn, t.ex. "Roskilde".
Hurtsar: Lite gammaldags svenska pojknamn, t.ex. "Helmer".
Kontorsstolar: Lite modernare och inte alltid lika uppenbart svenska pojknamn, t.ex. "Stefano".
Hyllor, skåp, badrumsmöbler med mera blandade möbler: Svenska sjöar, vattendrag och öar, t.ex. "Vättern".
Barnmöbler och saker: Djurnamn, t.ex. "Mammut".
Övriga prylar, t.ex. bänkskivor, porslin, prydnadssaker med mera: Oftast (men inte alltid) adjektiv, t.ex. "Rationell".

Sen finns det massor av undantag från reglerna, t.ex. "Billy" och "Ivar"-bokhyllorna -såvitt jag vet inte är varken Billy eller Ivar namn på någon svensk å, ö eller sjö, och inte heller torde man kunna kalla varken Billy eller Ivar för en hurts. Man kan även undra var logiken finns i att förvaringslådorna klumpats ihop med sofforna och soffborden i namngivningen. Tydligen ska detta inte helt okomplicerade system bero på att Ingvar Kamprad hade svårt att komma ihåg siffror, så han ville ha namn på allt.

När ni lärt er hur namngivningsreglerna fungerar kan ni testa era kunskaper i detta lilla spel:

http://www.iamcal.com/games/ikea/

Matdags för småspindlarna (Tetralycosa oraria), och då kan man ju passa på att ta bilder...

Elin har 80-talstema i sin blogg och på sina tår, och själv har jag, helt ofrivilligt, 80-talstema i småspindlarnas burkar. Detta eftersom burkarna har vitt underlag och sugrören som spindlarna har som gömställen (precis lagom stort för en liten vargspindel att krypa in i) bara råkade vara rosa och orange...det ger onekligen ett väldigt 80-taligt intryck, och att spinden är vit (inte ljusrosa, det är bilden som är dålig) gör ju inte saken sämre. Det här är den största av vargspindlarna och den ljusaste av dem, så kritvit att kameran har stora problem att fokusera på den mot den vita bakgrunden...kan någon motstå detta bleka ansikte med jättestora mörka ögon?



Jag kunde inte, en rejäl portion mat (syrsa) blev det.

...niger och säger att nu är det vår. Eller den här kanske snarare bugar än niger. Slagit ut har den i alla fall, om än nätt och jämt.



Räven raskar inte över isen heller, men det har den å andra sidan inte kunnat göra särskilt ofta i år.



Och överallt omkring en rasslar och prassar och kvittrar och hackar och knackar det. Ek- och hassellundarna i Hansta är bra fågelställen och de stora mängderna gamla träd och död ved gör att här formligen kryllar av hackspettar.



På Hästa gård väntar Järvafältets naturvårdsarbetare på att få komma ut och börja jobba. Det här är Roffe.



Vissa är lite väl ivriga att komma ut och jobba kanske...ska den här verkligen vara utanför stängslen? 



Medan Elin målat naglarna i tjusigt 80-talsinspirerat randigt mönster ser mina fötter i stället ut så här...det var ganska lerigt i Hansta i dag.

Äntligen fick jag lagat gryta till middag...sådant kan jag nämligen göra nu när spisen fungerar! Det blev en snabblagad och stark nordafrikansk gryta med bulgur, köttfärs och spenat som kommer att räcka till ett antal luncher också förutom fredagsmiddag. Här är receptet för den som vill prova:



Ingredienser (3-4 portioner):
1/2 gul lök
ett par klyftor vitlök
ca 300 g köttfärs (fungerar förstås med quorn också om man vill göra den vegetarisk)
1 burk krossade tomater
lite svamp
ungefär en näve fryst bladspenat
harissa på tub
lite svartpeppar, spiskummin och koriander (gärna färsk koriander)
1/2 buljongtärning
bulgur (pofrtioner enligt anvisningarna på paketet)

Gör så här:
Koka bulgurn för sig enligt anvisningarna.
hacka löken
bryn lök, köttfärs och svamp (i den ordningen) i en gryta.
I med tomaterna, buljongen, harissan och övriga kryddor (smaka så det blir lagom starkt!).
Lägg i spenaten, låt det hela puttra en stund på låg värme.
Rör i bulgurn i grytan

Klart!

Notera att om inga snapsvisebidrag kommer in på påsksidan så får ingen det fina snapsvisepriset. Och om ingen annan än Elin lämnar förslag på någonting i förslagslådan så blir det påskafton enligt Elin och mig, utan möjligheter för någon annan att klaga på vare sig mat eller aktiviteter. Bara så att ni vet.

I går besökte större delen av oss på växtekologiska avdelningen i Stockholm densamma i Uppsala, för ett minisymposium. Ett sådant består mest av mat och prat: fika, föredrag, lunch, föredrag, fika, mer föredrag, och så avslutningsvis middag. Det var trevligt på alla sätt med många intressanta föredrag. Mest doktorander, men även de två växtekologiska avdelningarnas professorer och några "seniorer" till. Dessa satt i en rad längst bak i rummet och ställde kluriga frågor, ett par av doktoranderna kände sig nog nästan som om de stod inför en vetenskaplig version av idoljuryn (inte jag dock, mycket för att min handledare inte frågade mig något) .

Vi stockholmsdoktorander hade dock vissa smärre problem att ta oss till och från växtekologen. Det byggs nämligen mycket i Uppsala, vilket innebär att vi måste gå omvägar för att komma fram. Bara stationen är en utmaning varje gång för min del eftersom det byggts på busstationen åtminstone sen jag flyttade upp hit. Under sommaren när jag fältjobbar åker jag ibland kollektivt till Gräsö, och då ofta tåg till Uppsala och därifrån buss till Öregrund. Varje gång går bussen från ett nytt ställe, och jag får springa och leta efter den, ofta släpande på en massa packning. Denna gång behövde vi inte göra mer än gå runtom i stället för över busstorget dock, men sedan blev det en ordentlig omväg till växtekologen eftersom det byggs en ny lärarhögskola mellan centrum och botaniska trädgården...Och när man då inte hittar helt fantastiskt bra i Uppsala till att börja med blir det ju lite besvärligt att hitta de mest effektiva alternativa vägarna.

Efter en trevlig kväll på växtekologen lämnade vi doktorander stället i samlad tropp, och tyckte att vi inte ville gå en omväg på flera kvarter igen. Därför gick vi glatt nerför grusgången som i normala fall hade lett rakt ner till slottet och centrum i förhoppning att vägen skulle vara framkomlig trots en stor rödrandig bom och nersläckt belysning (troligen i avskräckande syfte). Det var den inte, efter en stund var det tvärstopp vid ett stort staket. Men biologer som vi är gav vi oss förstås rakt genom buskagen vid sidan av gången, in på ett intilliggande grönområde och över en jättestor grop (som troligen ska bli ett jättestort hus). Hela tiden klagade Jocke över att hans mörkerseende påverkas mycket negativt av öl och att han efter två sådana inte såg ett skvatt, han var dock först ner i jättegropen. Inte för att någon såg så mycket, det var ju mörkt och oupplyst. Men vår "genväg" tog oss till grusgångens andra ände nära slottet, och sen var vi snart på stationen. Troligen förlorade vi snarare än tjänade tid på vår mörkervandring...

Efter ett besök av vaktmästaren är spiskrisen löst, dock är den tidigare dåliga plattan nu helt död. Men nu är det ju åtminstone bara en platta och inte hela spisen, och jag har nog aldrig använt mer än två plattor samtidigt.

Det uppdagades också att spisen hade fel säkring, så förhoppningsvis ska den bli lite mindre seg nu med 16 ampere i stället för 10...

När jag, besviken över att inte få gryta till middag, lagade falukorv och makaroner så slutade den gamla spisen i lägenheten plötsligt fungera! Som tur var hann maten bli klar på den avtagande värmen, men nu blev ju allt väldigt jobbigt framöver...det blir ingen gryta i morgon utan mikromat tills min hyresvärd löst spiskrisen. Hoppas verkligen att den blir löst till påsk, annars blir det inte bara en spiskris utan en påskkris också.

Kerstin har, efter att länge varit nöjd med den bohåla hon har (som sträcker sig längs hela bakre kanten av terrariet) nu arbetat en tid med nya schaktningsarbeten i terrariet. Mängder av jord har burits upp i käkarna, en jordklump i taget, från underjorden och mycket noga spritts ut över nästan hela terrariets yta. På sista tiden har hon burit upp lecakulorna som fanns allra längst ner i terrariet. Vattenskålen är begravd under två cm jord (och lecakulor). De grågröna taggarna som skymtar bakom Kerstin är en plastväxt som egentligen är ca 1 dm hög. Numera är den nästan helt begravd, bara knappt 1 cm sticker upp.



Man kan ägna böcker åt hur man ska inreda terrarier, men i det här fallet är det ganska enkelt -Kerstin gör som hon själv vill, oavsett vad jag tycker. Och det är rimligt tycker jag, det är trots allt hon som bor dä. Sen vill jag ju ändå gärna att terrariet även ska vara trevligt ut att titta på, och det är Kersins och mina åsikter går isär. Inredningsdetaljer som växten, trädrötter, vattenskål med mera riskerar alltid att försvinna under jord eller, i växternas fall, dö. Vet inte hur många växter jag försökt plantera hos Kerstin under årens lopp -de får stå kvar en tid, sedan blir de antingen begravda när Kerstins drar igång ett av sina tunnelbyggen och omfördelar mängder av jorden i terrariet,  eller dör av kvävning efter att ha täckts av spindelnät. Om de inte redan torkat ihjäl eftersom Kerstin är en spindel vars naturliga habitat är halvöknar, så jag försöker hålla klimatet i terrariet ganska torrt. Detta är anledningen till att Kerstin numera har en plastväxt i terrariet, jag är inte särskilt förtjust i sådana men äkta växter klarar sig helt enkelt inte. Den här ser hyfsat äkta ut, den gör att terrariet för ett mänskligt öga ser trevligare ut än om terrariet var fyllt med enbart jord, och jag kan alltid kan gräva upp den och sätta den någon annanstans när den blir begravd.

Senaste delen i Kerstins projekt är en extra dörr -de två gamla ingångshålen i de två bakre hörnen räckte tydligen inte, för nu finns ett nytt hål ungefär mitt i terrariet. Och jag är som vanligt helt imponerad av den målmedvetenhet och den omsorg en spindel kan lägga ner på sitt bo, och tänker på alla stackars spindlar av just denna art jag sett i djuraffärer på ett underlag bestående av ca en cm akvariegrus, helt utan möjlighet att gräva och utan skyddsmöjlighet i ett bo de kunnat utforma själv och placera där de själv finner lämpligast (och alldeles för ofta utan någon skyddsmöjlighet alls).



Om man läser på om Grammostola rosea anses det ofta vara en art som visserligen kan gräva bon själv, men som lika gärna nöjer sig med ett färdigt gömställe som t.ex. en barkbit eller en tom blomkruka. Som den biolog och forskarstuderande jag är har jag förstås försökt testa detta. Jag kan inte uttala mig om någon annan G. rosea än just Kerstin (och roseor är kända som spindlar där skillnaden mellan individer är ganska stor med fågelspindelmått mätt ) men hon har ända sedan jag skaffade henne alltid haft möjlighet att välja mellan färdiga gömställen och att gräva själv, och alltid valt det senare. Alla försök att förse henne med färdiga gömställen har misslyckats -hon har för tillfället en trädrot och en stor barkbit i terrariet, och har tidigare haft en halv blomkruka också, men inget annat än en underjordisk, egentillverkad tunnelformad håla duger som boplats åt henne. Det rakt motsatta gäller för Ethel, min G.aureostriata, som bor i en halv blomkruka och inte gräver mer än nödvändigt (skrapar undan lite jord inuti och precis utanför krukan). 



Ethels bo är inte lika insynsskyddat som Kerstins underjordiska gångar och har bara en in-och utgång, men å andra sidan har hon ju knappt gjort något jobb alls själv...och hos Ethel kan man plantera växter utan att riskera att de dör annat än av uttorkning.
 

Liksom det finns små glädjeämnen finns det förstås även små besvikelser. Jag tycker inte om att blogga om sådana, för det är tråkigt att både skriva och läsa om, men i dag gör jag ett undantag. I dag är det regnigt, grått och tråkigt väder här, och jag som var så sugen på en dagstur runt Hansta naturreservat! Jag väntade på att regnet skulle avta, men det gjorde det inte och när jag så småningom började tycka att en tur i regn är bättre än ingen tur alls (något jag vanligtvis inte tycker) var det för sent för att ge sig ut mer än en mycket kort tur. Då blev det en tur till affären i stället (inte alls lika kul som naturreservat) där jag inhandlade några ingredienser till en kryddig gryta passande för regniga gråa dagar. När jag kom hem upptäckte jag att jag saknade en av huvudingredienserna, krossad tomat...Jag handlade ingen för jag trodde att jag redan hade det hemma, vilket jag inte hade, och eftersom jag inte gitte ge mig ut i regnet igen får grytan vänta till i morgon. I dag blir det falukorv och makaroner till middag vilket det inte är något fel på alls, men jag hade ju nu bespetsat mig på gryta...

Men i morgon ska jag handla krossad tomat och laga gryta, titta på en lägenhet som jag inte kommer att få och kanske inte ens vill ha, och sen kanske det blir en tur till Hansta också om jag hinner, oavsett väder. Livet innehåller ju också många små glädjeämnen och dit hör t.ex. att jag ju faktiskt har nya, fina och framför allt regntäta regnkläder som jag fick i julklapp. Med en jacka i glad röd färg.