Och på tal om kryp...
...så måste jag ju återigen be om ursäkt för att kackerlackorna lyser med sin frånvaro trots att jag lovat att det skulle bli fler experiment med dem på bloggen. Det kommer! Nästa kackerlacksstudie kräver dock lite utrustning som jag inte hunnit konstruera än, men hav tålamod...
Årets första kryp - svar!
Per var den enda som vågade gissa på krypet. Och han kom med en mycket bra gissning på en flygmyra. Det var tyvärr inte helt korrekt, men ganska nära.
Det rätta svaret är: En geting, närmare bestämt en solitär geting i släktet Ancistrocerus. Men det var en mycket bra gissning som sagt - både myror och getingar är ju steklar, och på en bild som den ovan där inte teckningar eller särskilt många detaljer framträder är en liten slank geting som denna inte alls särskilt olik en myra med vingar. Så här ser den ut med färger och allt:
Den här lilla getingen befann sig på balkongen - jag vet inte om den övervintrat där eller om den kommit in utifrån nu när de börjar bli varmare ute, och jag vet heller inte om solitära getingar kan tänka sig att bosätta sig på en balkong, men jag skulle ju inte ha något emot lite rovdjur boende där (se inlägget balkongen, och om spinn och bladlöss på balkongen) så hon är välkommen!
Det rätta svaret är: En geting, närmare bestämt en solitär geting i släktet Ancistrocerus. Men det var en mycket bra gissning som sagt - både myror och getingar är ju steklar, och på en bild som den ovan där inte teckningar eller särskilt många detaljer framträder är en liten slank geting som denna inte alls särskilt olik en myra med vingar. Så här ser den ut med färger och allt:
Den här lilla getingen befann sig på balkongen - jag vet inte om den övervintrat där eller om den kommit in utifrån nu när de börjar bli varmare ute, och jag vet heller inte om solitära getingar kan tänka sig att bosätta sig på en balkong, men jag skulle ju inte ha något emot lite rovdjur boende där (se inlägget balkongen, och om spinn och bladlöss på balkongen) så hon är välkommen!
Ok, var finns öronpropparna nu då?
I inlägget om finsk hårdrock nedan nämnde jag ju en viss Queen-konsert i Ekenäs. Konserten arrangeras av den militära garnisonen här i Ekenäs och det som händer är alltså att flottans och flygvapnets musikkårer ska spela Queen-musik med en sångare från ett av de lite större finska hårdrocksbanden som gästsolist.
Jag hade funderingar på att gå trots att en hel konsert med Queen-musik normalt inte är vad jag valt i konsertväg, men oavsett vilken repertoar som spelas är det ju intressant att få höra två av de större finska försvarsmusikkårerna. Jag hade inte bestämt mig, men så kom besked att orkestern jag spelar i vill att vi ska gå gemensamt och betalar biljetter för medlemmarna, och därmed är ju beslutet i stort sett fattat - i sådana fall går jag dit såvida jag inte är upptagen på annat håll (och det är jag inte såvitt jag vet).
Kom därmed också att tänka på att jag inte har en aning om var mina öronproppar befinner sig, har inte behövt använda såna sedan jag flyttade till Finland så de ligger troligen i en låda med andra blandade sällan använda pinaler nånstans...men kombinationen två stycken blåsorkestrar och en hårdrockssångare i en idrottshall ger viss motivation att leta fram dem.
Årets första kryp!
Nu är det äntligen dags för årets första småkrypsbild på bloggen! Ja, årets första på ett vilt kryp alltså - för husdjuren har ju förekommit, och även en del gamla spindelbilder. Men detta är en dagsfärsk bild på det första vilda kryp jag sett i år (förutom några flugor, darrspindlarna härhemma och en silverfisk, och dessa räknas inte för de bor inomhus).
Vet ni vad det är för djur?
Svar kommer om någon dag.
Vet ni vad det är för djur?
Svar kommer om någon dag.
Balkongsäsong!
..är det snart! Soliga dagar är det nu nästan så att man kan äta frukost på balkongen (den är ju inglasad så den blir ganska varm när vårsolen står rakt på även när det bara är några plusgrader ute) - eller, man hade kunnat om man klätt på sig ordentligt. Och det är skönt när man kan det - min lilla etta med kokvrå blir ju liksom ett rum större när man kan använda balkongen, som är ganska stor.
Bild tagen förra våren (maj tror jag) - så här vårligt är det ännu inte i år. Det är fortfarande snö därute.
Så...dags att börja fundera över vad som ska odlas på balkongen i år. Förra året gick det ju inget vidare alls, balkongen drabbades först av en invasion av spinn och sen bladlöss på det - så de växter som inte spinnen tog hand om tog bladlössen. Jag hade en praktfull gurkplanta med massor av gurkor på gång, ett par chiliplantor som övervintrat från året innan som producerade mängder av frukter, en paprikaplanta, ett par tomatplantor, tre jordgubbsplantor, diverse löksorter, sockerärter och lite annat. Och en hel del blommor. Det mesta gick åt och det som överlevde gjorde det bara nätt och jämt. Den totala skörden på balkongen blev en enda sockerärta (en ärtskida alltså), lite purjolök och vårlök, några få jordgubbar och ganska mycket chili (men även de plantorna strök med till slut tyvärr). Den enda växt på balkongen som gick helt oberörd genom alla skadedjursangrepp var min kannranka, som tydligen är en effektiv skadedjursbekämpning i sig själv (men tyvärr bara på sig själv). Kan tänka mig att den åt gott hela sommaren...
Jag hoppas att det går bättre i år, men har inga stora förhoppningar. Problemet med en inglasad balkong i söderläge är att värmen ger perfekta förhållanden för skadeinsekter, medan glaset och värmen gör det svårt för rovdjur som normalt hade ätit upp en stor del av skadedjuren ute i ett trädgårdsland att kolonisera. Det behövs mer spindlar på balkongen, helt enkelt! Så strategin för i år är att försöka hålla fönstren så öppna det bara går, plocka in vissa arter som gillar bladlöss om jag ser dem ute, samt att försöka skapa bra rovdjurshabitat på balkongen. Men om det räcker är jag tveksam till. Och kemisk bekämpning vill jag inte ta till.
I alla fall är det dags att fundera på vad som ska sås. Förra året var jag ju dessutom ganska sent ute med att så något eftersom jag flyttade i april, men det behöver jag ju åtminstone inte vara i år. Ett annat problem hos mig är dock att det är svårt att förså något inomhus eftersom det är för mörkt - jag har ju bara ett ordentligt fönster, och det är innanför balkongen. Mina krukväxter är sorgligt överrens om att det inte kommer in tillräckligt med ljus i lägenheten, så jag försöker nog så ute på balkongen från början och hoppas att det blir många soliga dagar (för det blir ju som sagt ganska varmt därinne bara det är sol).
(det här är alltså förrförra årets tomatplantor...)
Bild tagen förra våren (maj tror jag) - så här vårligt är det ännu inte i år. Det är fortfarande snö därute.
Så...dags att börja fundera över vad som ska odlas på balkongen i år. Förra året gick det ju inget vidare alls, balkongen drabbades först av en invasion av spinn och sen bladlöss på det - så de växter som inte spinnen tog hand om tog bladlössen. Jag hade en praktfull gurkplanta med massor av gurkor på gång, ett par chiliplantor som övervintrat från året innan som producerade mängder av frukter, en paprikaplanta, ett par tomatplantor, tre jordgubbsplantor, diverse löksorter, sockerärter och lite annat. Och en hel del blommor. Det mesta gick åt och det som överlevde gjorde det bara nätt och jämt. Den totala skörden på balkongen blev en enda sockerärta (en ärtskida alltså), lite purjolök och vårlök, några få jordgubbar och ganska mycket chili (men även de plantorna strök med till slut tyvärr). Den enda växt på balkongen som gick helt oberörd genom alla skadedjursangrepp var min kannranka, som tydligen är en effektiv skadedjursbekämpning i sig själv (men tyvärr bara på sig själv). Kan tänka mig att den åt gott hela sommaren...
Jag hoppas att det går bättre i år, men har inga stora förhoppningar. Problemet med en inglasad balkong i söderläge är att värmen ger perfekta förhållanden för skadeinsekter, medan glaset och värmen gör det svårt för rovdjur som normalt hade ätit upp en stor del av skadedjuren ute i ett trädgårdsland att kolonisera. Det behövs mer spindlar på balkongen, helt enkelt! Så strategin för i år är att försöka hålla fönstren så öppna det bara går, plocka in vissa arter som gillar bladlöss om jag ser dem ute, samt att försöka skapa bra rovdjurshabitat på balkongen. Men om det räcker är jag tveksam till. Och kemisk bekämpning vill jag inte ta till.
I alla fall är det dags att fundera på vad som ska sås. Förra året var jag ju dessutom ganska sent ute med att så något eftersom jag flyttade i april, men det behöver jag ju åtminstone inte vara i år. Ett annat problem hos mig är dock att det är svårt att förså något inomhus eftersom det är för mörkt - jag har ju bara ett ordentligt fönster, och det är innanför balkongen. Mina krukväxter är sorgligt överrens om att det inte kommer in tillräckligt med ljus i lägenheten, så jag försöker nog så ute på balkongen från början och hoppas att det blir många soliga dagar (för det blir ju som sagt ganska varmt därinne bara det är sol).
(det här är alltså förrförra årets tomatplantor...)
Finska företeelser - hårdrock
Jag har väntat ganska länge med att blogga om just denna finska företeelse, men det måste göras om jag nu alls ska hålla på att blogga om finska företeelser (och någon gång vågar jag kanske ta tag i finsk tango på dragspel också, men det har jag faktiskt inte träffat på i samma utsträckning som hårdrocken)!
Sätt för övrigt gärna igång detta youtubeklipp som soundtrack till det här inlägget.
Hårdrock är förstås inte i sig en enbart finsk företeelse, men den roll hårdrocken har i Finland är nog ganska unik. I Sverige är den ju lite hemlig och framför allt inte särskilt synliggjord - trots att det även hos oss känns som om det är en musikgenre som så många lyssnar på att man knappt längre kan tala om en subkultur, så hör man ändå aldrig hårdrock i t.ex. radio annat än i specialprogram för just detta. Så icke i Finland. Här är hårdrocken mainstream och den spelas gärna i radio. Och man drar sig inte för att blanda den med pop, schlager och rentav lite tango.
Och även om jag inte själv är så där väldigt förtjust i hårdrock så kan jag tycka att det är bra att man på radio faktiskt spelar sådan musik som är allmänt populär, oavsett genre, snarare än att som i Sverige spela samma mainstreampophits med de stora artisterna från de stora skivbolagen om och om igen på alla kanaler.
Häromdan fick jag inom loppet av en halvtimme i en av de finlandssvenska radiokanalerna lyssna på både Ouvertyren till lätta kavalleriet framförd på dragspel, Cajsa-Stina Åkerström, och ett finskt hårdrocksband. Kan ni alls föreställa er en sådan variation i svensk radio (utom möjligen i ring så spelar vi eller musikkrysset)? Själv tycker jag att det är ganska underbart att man vågar blanda så här hejvilt.
Hur bra finnarna sen faktiskt är på hårdrock vet jag inte för det kan inte jag bedöma, men det finns uppenbarligen en enorm uppsjö av hårdrocksband inom alla möjliga hårdrocksgenrer (som jag inte har koll på). Jag känner inte igen många, men så är jag ju som sagt inte den rätte att uttala mig om det heller (jag är dålig på att komma ihåg namn på artister och musikgrupper av något slag). Men populärt är det! Hörde på radion idag att det är ett problem för ungdomen att hårdrock är så generationsöverskridande - för "vad kan Marilyn Mansons barn egentligen göra för att chockera?".
Och så icke-hårdrockare jag är tycker jag för övrigt nästan att det apropå den här bilden av hårdrockens allmänna finska popularitet är konstigt att jag ännu inte sett eller hört ett enda hårdrocksarr för blåsorkester här (tango däremot...). Det vore ju väldigt publikfriande att spela kan man anta...men det kommer kanske, för finska försvarets musikkårer ger åtminstone en Queenkonsert i Ekenäs nu i vår. Ingen hårdrock, men kanske ett litet steg åt det hållet - och jag känner att den kanske man måste gå på även om man inte är jätteförtjust i Queen, för det är ju nu inte så gott om tillfällen att få höra bra blåsorkestrar i Ekenäs så man bör kanske passa på oavsett vad som står på repertoaren.
Jag har för övrigt också hört "den finska folksjälen" och "hårdrock" nämnas i samma mening - bara det! I morse spelade klockradion hårdrock redan vid sjutiden, och direkt innan pratades det om ångest...Och man får nog som exilsvensk i Finland acceptera att det nog är så det är här och inte bli förvånad när man vaknar till hårdrock på morgonen, tätt följt av svensk schlager eller pop. Eller möjligen tango.
Sätt för övrigt gärna igång detta youtubeklipp som soundtrack till det här inlägget.
Hårdrock är förstås inte i sig en enbart finsk företeelse, men den roll hårdrocken har i Finland är nog ganska unik. I Sverige är den ju lite hemlig och framför allt inte särskilt synliggjord - trots att det även hos oss känns som om det är en musikgenre som så många lyssnar på att man knappt längre kan tala om en subkultur, så hör man ändå aldrig hårdrock i t.ex. radio annat än i specialprogram för just detta. Så icke i Finland. Här är hårdrocken mainstream och den spelas gärna i radio. Och man drar sig inte för att blanda den med pop, schlager och rentav lite tango.
Och även om jag inte själv är så där väldigt förtjust i hårdrock så kan jag tycka att det är bra att man på radio faktiskt spelar sådan musik som är allmänt populär, oavsett genre, snarare än att som i Sverige spela samma mainstreampophits med de stora artisterna från de stora skivbolagen om och om igen på alla kanaler.
Häromdan fick jag inom loppet av en halvtimme i en av de finlandssvenska radiokanalerna lyssna på både Ouvertyren till lätta kavalleriet framförd på dragspel, Cajsa-Stina Åkerström, och ett finskt hårdrocksband. Kan ni alls föreställa er en sådan variation i svensk radio (utom möjligen i ring så spelar vi eller musikkrysset)? Själv tycker jag att det är ganska underbart att man vågar blanda så här hejvilt.
Hur bra finnarna sen faktiskt är på hårdrock vet jag inte för det kan inte jag bedöma, men det finns uppenbarligen en enorm uppsjö av hårdrocksband inom alla möjliga hårdrocksgenrer (som jag inte har koll på). Jag känner inte igen många, men så är jag ju som sagt inte den rätte att uttala mig om det heller (jag är dålig på att komma ihåg namn på artister och musikgrupper av något slag). Men populärt är det! Hörde på radion idag att det är ett problem för ungdomen att hårdrock är så generationsöverskridande - för "vad kan Marilyn Mansons barn egentligen göra för att chockera?".
Och så icke-hårdrockare jag är tycker jag för övrigt nästan att det apropå den här bilden av hårdrockens allmänna finska popularitet är konstigt att jag ännu inte sett eller hört ett enda hårdrocksarr för blåsorkester här (tango däremot...). Det vore ju väldigt publikfriande att spela kan man anta...men det kommer kanske, för finska försvarets musikkårer ger åtminstone en Queenkonsert i Ekenäs nu i vår. Ingen hårdrock, men kanske ett litet steg åt det hållet - och jag känner att den kanske man måste gå på även om man inte är jätteförtjust i Queen, för det är ju nu inte så gott om tillfällen att få höra bra blåsorkestrar i Ekenäs så man bör kanske passa på oavsett vad som står på repertoaren.
Jag har för övrigt också hört "den finska folksjälen" och "hårdrock" nämnas i samma mening - bara det! I morse spelade klockradion hårdrock redan vid sjutiden, och direkt innan pratades det om ångest...Och man får nog som exilsvensk i Finland acceptera att det nog är så det är här och inte bli förvånad när man vaknar till hårdrock på morgonen, tätt följt av svensk schlager eller pop. Eller möjligen tango.
Finska företeelser - "hastighetsbegränsning upphör"
Om detta vägmärke faktiskt är en så väldigt finsk företeelse vet jag inte, men det är i alla fall inget man ser hemma i Sverige! Och det ska ni vara glada för...
Vägmärket ovan betyder förstås att hastigheten 60 upphör. Men notera att skylten inte säger något om vilken hastighet det är som gäller istället för 60! Detta är som tur är ofta ganska självklart, men långt ifrån alltid.
Detta är en skylt jag spontant skulle gissa kunde förekomma efter ett vägarbete eller annan företeelse där man tillfälligt sänkt hastigheten en kortare sträcka. Men så är det inte, utan det här är en väldigt vanlig och flitigt använd skylt på finska vägar. Den används i samband med permanent sänkt hastighet på kortare sträckor på landsvägar där hastigheten annars är högre, t.ex. vid korsningar eller platser med bebyggelse på båda sidor om vägen (där det inte är motiverat att sänka hastigheten ännu mer, som inne i ett samhälle). Oftast är hastigheten sänkt en kortare sträcka vill säga, men vad som är en kort sträcka kan ibland vara väldigt relativt (se exemplet från vägen mot Pojo längre ner).
Tänk er följande scenario:
Du kör på en landsväg med hastighetsgräns 80 km/h. Plötsligt kommer en 60-skylt. Du sänker hastigheten till 60 (för du kör förstås helt lagligt och håller hastighetsgränserna, till skillnad från många finländare). Du passerar en korsning, och kanske rentav lite bebyggelse också - något som tydligen föranledde en hastighetssänkning. Och det är väl helt ok. Men när du passerat förbi det där förväntar du dig förstås att hastigheten höjs igen, och du förväntar dig som svensk att få information om detta meddelst en ny hastighetsskylt, troligen en 80-skylt. En stor, rund gladgul skylt med röda kanter och "80" i stora svarta siffror, det är vad du förväntar dig. Men inte då - dina förväntningarna kommer här rejält på skam!
Istället får du skylten ovan. En gråvit skylt (den är gråare i verkligheten än den är på bilden, och gråheten förstärks förstås ytterligare av att den förstås är smutsig också!) med siffran 60 i ljusgrått överstruken med ett snedstreck. Skylten är mindre än en normal hastighetsskylt och står dessutom nästan alltid endast på motsatt sida av vägen. Skylten betyder att 60 upphör, vilket i sin tur innebär att man får återgå till den högre hastighet som gällde före hastighetssänkningen (i det här fallet i 80). En gråmulen dag är denna gråa lilla skylt ganska svår att se (och inte alltid bara gråmulna dagar). Och eftersom den ofta bara står på motsatta sidan av vägen blir den ännu lättare att missa om du får möte. Får du möte med en lastbil eller buss precis innan skylten har du inte en chans att se den eftersom den inte direkt syns på särskilt långt håll (särskilt inte om det är mulet eller dimmigt). En vägskylt i GRÅTT! Vad tänkte de på? Den är dock mycket lättare att se på natten än på dagen eftersom den reflekterar bra.
Även bortsett från att skylten är lätt att missa blir man också lätt lite förvirrad över vilken hastighet man ska köra i nu? Och nu lät det som om jag har dåligt minne och inte kommer ihåg vad jag körde i innan det blev 60, men det har jag inte och så enkelt är det inte alltid. Vad händer t.ex. om du inte kommer körande på den där 80-vägen, utan istället svänger ut på vägen från den där korsningen i exemplet ovan? Då är det 60 när du kör ut på vägen, och sen kommer det en "60 upphör"-skylt. Men om du kör ut mitt på 60-sträckan så vet du ju inte att det var 80 på vägen innan det blev 60...så då måste du gissa dig till hur fort du får köra! Oftast är det 80 på landsvägarna, men det kan också vara 100 (åtminstone under sommaren, för i Finland sänker man hastigheten på 100-sträckorna under vintern vilket jag tycker är bra), eller rentav 70 även om det är sällsynt.
Ett annat exempel är vägen till Pojo, där orkestern jag spelar i repeterar om söndagarna. Från Ekenäs kör man dit först på den större vägen mot Helsingfors till den närmaste lite större orten Karis, och där svänger man in på en lite mindre väg som leder till bl.a. Pojo. På den vägen är det först 60 ganska länge eftersom det är mycket korsningar och infarter till både Karis och en del småorter, och man passerar även ett par rondeller där hastigheten är sänkt till 50. Och efter att man sen har kört i 60 ända sen början av vägen (med undantag för rondellerna) i en halvmil sådär - så kommer den plötsligt, den lilla grå skylten "60 upphör"! Och då kan man fråga sig vilken hastighet det egentligen är som gäller istället för 60 när man hittills aldrig kunnat köra i någon annan hastighet än 60 på den vägen utom i rondellerna (och det är uppenbarligen inte 50 man ska köra i)? Men det ska man uppenbarligen veta och då är 80 en lämplig kvalificerad gissning. Det är vinter nu, men på sommaren skullle det teoretiskt kunna vara 100 (vägen är stor nog för det), och det skulle även kunna vara 70 även om det är såpass ovanligt att det inte är något man spontant gissar på. Som tur är kommer i sinom tid en 80-skylt som bekräftelse på att man gissat rätt. Men för mig känns den här skylten som en väldigt onödig källa till förvirring - de kunde väl lika gärna satt upp en 80-skylt direkt? När det nu är första gången på den här vägen man alls får köra fortare än 60?
Det verkar också som om underhållet av de här skyltarna ofta är generellt sämre än det är för "riktiga" hastighetsskyltar. Det är inte ovanligt att de står lite halvt gömda i buskarna eller så (som om de inte var tillräckligt svåra att se för att de är små och grå!). På Kimitoön, en större skärgårdsö nordväst om Ekenäs som man passerar när man ska till ett par av våra Green Islands-projektöar, finns ett par ställen där de här skyltarna skulle ha funnits men är försvunna. Lokalbefolkningen vet förstås att "här är det 80 igen," men för alla andra är det ren gissningslek...
Glöm inte hålla utkik efter den om ni kör i Finland - "hastighetsbegränsning upphör"!
Vägmärket ovan betyder förstås att hastigheten 60 upphör. Men notera att skylten inte säger något om vilken hastighet det är som gäller istället för 60! Detta är som tur är ofta ganska självklart, men långt ifrån alltid.
Detta är en skylt jag spontant skulle gissa kunde förekomma efter ett vägarbete eller annan företeelse där man tillfälligt sänkt hastigheten en kortare sträcka. Men så är det inte, utan det här är en väldigt vanlig och flitigt använd skylt på finska vägar. Den används i samband med permanent sänkt hastighet på kortare sträckor på landsvägar där hastigheten annars är högre, t.ex. vid korsningar eller platser med bebyggelse på båda sidor om vägen (där det inte är motiverat att sänka hastigheten ännu mer, som inne i ett samhälle). Oftast är hastigheten sänkt en kortare sträcka vill säga, men vad som är en kort sträcka kan ibland vara väldigt relativt (se exemplet från vägen mot Pojo längre ner).
Tänk er följande scenario:
Du kör på en landsväg med hastighetsgräns 80 km/h. Plötsligt kommer en 60-skylt. Du sänker hastigheten till 60 (för du kör förstås helt lagligt och håller hastighetsgränserna, till skillnad från många finländare). Du passerar en korsning, och kanske rentav lite bebyggelse också - något som tydligen föranledde en hastighetssänkning. Och det är väl helt ok. Men när du passerat förbi det där förväntar du dig förstås att hastigheten höjs igen, och du förväntar dig som svensk att få information om detta meddelst en ny hastighetsskylt, troligen en 80-skylt. En stor, rund gladgul skylt med röda kanter och "80" i stora svarta siffror, det är vad du förväntar dig. Men inte då - dina förväntningarna kommer här rejält på skam!
Istället får du skylten ovan. En gråvit skylt (den är gråare i verkligheten än den är på bilden, och gråheten förstärks förstås ytterligare av att den förstås är smutsig också!) med siffran 60 i ljusgrått överstruken med ett snedstreck. Skylten är mindre än en normal hastighetsskylt och står dessutom nästan alltid endast på motsatt sida av vägen. Skylten betyder att 60 upphör, vilket i sin tur innebär att man får återgå till den högre hastighet som gällde före hastighetssänkningen (i det här fallet i 80). En gråmulen dag är denna gråa lilla skylt ganska svår att se (och inte alltid bara gråmulna dagar). Och eftersom den ofta bara står på motsatta sidan av vägen blir den ännu lättare att missa om du får möte. Får du möte med en lastbil eller buss precis innan skylten har du inte en chans att se den eftersom den inte direkt syns på särskilt långt håll (särskilt inte om det är mulet eller dimmigt). En vägskylt i GRÅTT! Vad tänkte de på? Den är dock mycket lättare att se på natten än på dagen eftersom den reflekterar bra.
Även bortsett från att skylten är lätt att missa blir man också lätt lite förvirrad över vilken hastighet man ska köra i nu? Och nu lät det som om jag har dåligt minne och inte kommer ihåg vad jag körde i innan det blev 60, men det har jag inte och så enkelt är det inte alltid. Vad händer t.ex. om du inte kommer körande på den där 80-vägen, utan istället svänger ut på vägen från den där korsningen i exemplet ovan? Då är det 60 när du kör ut på vägen, och sen kommer det en "60 upphör"-skylt. Men om du kör ut mitt på 60-sträckan så vet du ju inte att det var 80 på vägen innan det blev 60...så då måste du gissa dig till hur fort du får köra! Oftast är det 80 på landsvägarna, men det kan också vara 100 (åtminstone under sommaren, för i Finland sänker man hastigheten på 100-sträckorna under vintern vilket jag tycker är bra), eller rentav 70 även om det är sällsynt.
Ett annat exempel är vägen till Pojo, där orkestern jag spelar i repeterar om söndagarna. Från Ekenäs kör man dit först på den större vägen mot Helsingfors till den närmaste lite större orten Karis, och där svänger man in på en lite mindre väg som leder till bl.a. Pojo. På den vägen är det först 60 ganska länge eftersom det är mycket korsningar och infarter till både Karis och en del småorter, och man passerar även ett par rondeller där hastigheten är sänkt till 50. Och efter att man sen har kört i 60 ända sen början av vägen (med undantag för rondellerna) i en halvmil sådär - så kommer den plötsligt, den lilla grå skylten "60 upphör"! Och då kan man fråga sig vilken hastighet det egentligen är som gäller istället för 60 när man hittills aldrig kunnat köra i någon annan hastighet än 60 på den vägen utom i rondellerna (och det är uppenbarligen inte 50 man ska köra i)? Men det ska man uppenbarligen veta och då är 80 en lämplig kvalificerad gissning. Det är vinter nu, men på sommaren skullle det teoretiskt kunna vara 100 (vägen är stor nog för det), och det skulle även kunna vara 70 även om det är såpass ovanligt att det inte är något man spontant gissar på. Som tur är kommer i sinom tid en 80-skylt som bekräftelse på att man gissat rätt. Men för mig känns den här skylten som en väldigt onödig källa till förvirring - de kunde väl lika gärna satt upp en 80-skylt direkt? När det nu är första gången på den här vägen man alls får köra fortare än 60?
Det verkar också som om underhållet av de här skyltarna ofta är generellt sämre än det är för "riktiga" hastighetsskyltar. Det är inte ovanligt att de står lite halvt gömda i buskarna eller så (som om de inte var tillräckligt svåra att se för att de är små och grå!). På Kimitoön, en större skärgårdsö nordväst om Ekenäs som man passerar när man ska till ett par av våra Green Islands-projektöar, finns ett par ställen där de här skyltarna skulle ha funnits men är försvunna. Lokalbefolkningen vet förstås att "här är det 80 igen," men för alla andra är det ren gissningslek...
Glöm inte hålla utkik efter den om ni kör i Finland - "hastighetsbegränsning upphör"!
Illegal åttbent invandrare
När Petra körde hit Laban (bilen) fick hon med sig en fripassagerare från Skåne, konstaterade vi dagen efter då en liten beige spindel kom klättrande inne i bilen. Troligen är det en juvenil rovspindel, en såvitt vi vet, men det kan ju finnas fler -det är förvisso inte ovanligt att spindeljuveniler övervintrar i bilar. Och tur att det åtminstone är en art som redan är vanlig här så att jag inte behöver ha dåligt samvete för att introducera främmande arter till Finland!
Men är det inte lite intressant ändå hur spindlarna är överallt? När jag flyttade in i min lägenhet här i Finland, vad är det första jag ser när jag kommer in i lägenheten? En spindel. Och när jag skaffar en bil, vad dyker upp första gången jag kör den? Ja, just det. Man kan ju hoppas att det betyder tur eller nåt.
Om jag ser till den lilla rovspindeln längre fram när det är lite varmare ute så har jag som tur är åtminstone ett perfekt rovspindelhabitat i en glänta bakom huset där jag kan släppa den. Den gläntan är en så bra rovspindellokal att jag har allvarliga funderingar på att försöka hitta på något trevligt litet forskningsprojekt om rovspindlar som går att göra där - det är ju så nära att det är lätt att besöka ofta också. Frågan är bara vad? Det finns redan mycket forskning gjord om dem på i synnerhet uppvaktningsbeteenden och ungomvårdnad eftersom de har väldigt intressanta sådana beteenden, så det vore kul med något annat. Till exempel något mer jaktbeteenderelaterat. Hmm...Men det vore faktiskt kul att bara göra en regelrätt spindelinventering i gläntan, för där finns rätt mycket kul även om rovspindel nog är en av de allra vanligaste spindelarterna där.
Rovspindelhona i gläntan bakom huset, med fler rovspindlar på gång.
Men är det inte lite intressant ändå hur spindlarna är överallt? När jag flyttade in i min lägenhet här i Finland, vad är det första jag ser när jag kommer in i lägenheten? En spindel. Och när jag skaffar en bil, vad dyker upp första gången jag kör den? Ja, just det. Man kan ju hoppas att det betyder tur eller nåt.
Om jag ser till den lilla rovspindeln längre fram när det är lite varmare ute så har jag som tur är åtminstone ett perfekt rovspindelhabitat i en glänta bakom huset där jag kan släppa den. Den gläntan är en så bra rovspindellokal att jag har allvarliga funderingar på att försöka hitta på något trevligt litet forskningsprojekt om rovspindlar som går att göra där - det är ju så nära att det är lätt att besöka ofta också. Frågan är bara vad? Det finns redan mycket forskning gjord om dem på i synnerhet uppvaktningsbeteenden och ungomvårdnad eftersom de har väldigt intressanta sådana beteenden, så det vore kul med något annat. Till exempel något mer jaktbeteenderelaterat. Hmm...Men det vore faktiskt kul att bara göra en regelrätt spindelinventering i gläntan, för där finns rätt mycket kul även om rovspindel nog är en av de allra vanligaste spindelarterna där.
Rovspindelhona i gläntan bakom huset, med fler rovspindlar på gång.
Sverigebesök!
I helgen var Petra här på besök, vilket förstås var väldigt trevligt trots det begränsade nöjesutbudet i Ekenäs. Dessutom kom Laban hit (Petras f.d. bil alltså, för den som inte känner till Laban sen tidigare), till skillnad från Petra för att stanna, så nu är jag bilburen också. Och fick jättefina pyssliga födelsedagspresenter i förskott av systrarne, tack så mycket! Nu ska det tovas och virkas! Och dessutom fick jag ärva fina felköpta kläder från Petra som passade mig perfekt - Petra, hur i all världen kunde du tro att de skulle passa dig egentligen?
Stackars Petra fick köra hit från Åbo i halt och snöigt finskt vinterväder, men efter telefonguidning genom Ekenäs (eftersom hon bara lyckats skriva ut halva vägbeskrivningen hit) kom hon till sist fram. Vi har ägnat helgen åt lite misslyckat turistande i Ekenäs och Fiskars, samt lite trumpetspel, virkning och melodifestval (nöjesutbudet är ganska skralt i Ekenäs vintertid...).
Tyvärr visade Ekenäs sig från sin allra sämsta sida - riktigt tråkigt grått väder och jättehalt överallt (det är för tillfället blankis på alla gångbanor, parkeringar och många gator i Ekenäs), vi var dessutom på stan liiite för sent på lördagseftermiddagen (dvs ett-tvåtiden) så det mesta var stängt. Tyvärr har inte affärsinnehavarna i Ekenäs fattat att folk som jobbar inte har tid att handla om butikerna stänger före fyra på vardagar och att det därför kanske vore bra att ha öppet på lördagseftermiddagar...men de lever väl så mycket på sommarturismen att de struntar i vad som händer på vintern och väljer öppettider som är bekväma för dem själva snarare än för kunderna.
Vi gav snart upp Ekenäs centrum och åkte och spelade trumpet i seminariet i stället, ett nöje man får passa på att njuta av medan man kan eftersom seminariet snart kommer att bli bibliotek. Så det gäller att utnyttja helgerna till trumpetövande nu i mars-april!
Det var kanske oklokt av oss att missa detta sällsynta tillfälle, men vi hoppade sen över konserten med Sanna Nielsen och Ekenäs manskör. Lördagskvällen ägnades istället åt virkskola/krokningsskola och melodifestivalen.
På söndagen gjorde vi en tur till Fiskars, där tyvärr det som inte var stängt för årstiden eller stängt för att det var söndag var stängt för renovering. Men några få butiker var öppna, vädret var strålande och bruksmiljön är väldigt fin - det hade varit trevligt att promenera där om det inte varit så väldigt halt, och vi såg bl.a. vad jag är nästan helt säker på var en strömstare i Fiskarsån (tyvärr flög den så fort man fick syn på den, så vi fick ingen bra titt).
Sen tog Petra tåget till Helsingfors för hemfärd, och jag och Laban åkte på orkesterrep i Pojo där jag spelade Petras nyskrivna solotrumpetstycke på flygelhorn till allas belåtenhet, så nu är det inte längre ett trumpetsolo utan ett flygelhornsolo. Måste bara lyckas spela de få högre tonerna snyggt - flygelhorn låter väldigt bra i lågt register men det är svårt att få det att låta vackert på höjden, höga toner blir lätt lite tunna, klanglösa och tråkiga. Måste öva (i seminariet, där man kan föra väsen ordentligt, så länge det går).
Spenattofu med nudlar
Petra efterfrågade receptet till lördagens middag, en rätt som är lite halvt standard härhemma i både vegetarisk (vegansk) och ickevegetarisk form och i allehanda varianter, men som den här gången blev mer än vanligt improviserad på grund av viss avsaknad av ett par av basingredienserna (spenat!) i affären. Men det blev rätt bra ändå. Jag skriver receptet här ifall någon annan vill testa:
(alla mått är ungefärliga eftersom det hela är lite på en höft sådär)
1 paket tofu (kan säkert bytas ut mot t.ex. sojabitar av något slag)
1 knippe grovhackad bladspenat (fast det fick jag inte tag i så det blev fryst hackad spenat)
2-3 hackade salladslökar (fast det fick jag inte tag i så jag använde purjolök)
en bit squash skuren i småbitar
något tiotal sockerärtor skurna i halvor
2-3 grovhackade eller skivade klyftor vitlök
ca 40 ml olivolja eller annan matolja
ca 2 tsk sesamolja
ca 40 ml japansk soja (glutenfri om man är Petra eller lagar mat till Petra)
1 hackad chilifrukt
lite cayennepeppar
lite salt
risnudlar (funkar förstås med ris också om man hellre vill ha det)
Värm oljorna, chilin och cayennepepparn i en stek- eller wokpanna. Stek löken, vitlöken, squashen och tofun lite i oljan. Stoppa sen i först sojan (blanda ut ordentligt) och sen spenaten och sockerärtorna. Koka ett par minuter tills spenaten är mjuk. Koka nudlar och rör ner dem i den färdiga spenattofuröran. Smaka - egentligen ska sojan räcka för att det ska bli salt nog, men det beror på vilken soja man har så eventuellt kan man behöva salta lite extra.
Vill man vara avancerad kan man torrosta sesamfrön och strö ovanpå.
Om man som jag använder hackad spenat och tofu som råkar smula sönder sig rejält (vet inte om det berodde på tofun eller på att den varit fryst?) så blir resultatet en hopgojsad röra. Vilket inte är något fel i sig, men egentligen ska det inte vara så. Det blir bättre (och mer spenatsmak) om man använder hel bladspenat (notera: inte babyspenat som man har i sallad), och man kanske ska vara lite försiktig så att tofun inte faller i småsmulor (eller använda sojabiffar eller liknande). Grönsakerna (utom löken och vitlöken, de måste vara med) kan man förstås byta ut mot något annat om man vill, men det blir bäst med sådant som är lite neutralt i sig själv men suger åt sig andra smaker bra, som t.ex. squash (svamp som champinjoner eller shitake passar också bra i det här, om det inte är Petra man lagar mat åt).
Är man inte vegetarian eller vegan och vill ha kött i kan man byta ut tofun mot hel fläskkarré i bitar, det blir jättebra (man ska dock vara försiktig med torrare kött eller kyckling som inte funkar lika bra alls). I så fall steker man köttet med oljan, lök och kryddor först och plockar ur det ur pannan och lägger det åt sidan innan man stoppar i sojan, spenaten och andra grönsaker. Sen kokar man spenaten och andra grönsaker klart och rör i köttet allra sist tillsammans med nudlarna.
Stackars Petra fick köra hit från Åbo i halt och snöigt finskt vinterväder, men efter telefonguidning genom Ekenäs (eftersom hon bara lyckats skriva ut halva vägbeskrivningen hit) kom hon till sist fram. Vi har ägnat helgen åt lite misslyckat turistande i Ekenäs och Fiskars, samt lite trumpetspel, virkning och melodifestval (nöjesutbudet är ganska skralt i Ekenäs vintertid...).
Tyvärr visade Ekenäs sig från sin allra sämsta sida - riktigt tråkigt grått väder och jättehalt överallt (det är för tillfället blankis på alla gångbanor, parkeringar och många gator i Ekenäs), vi var dessutom på stan liiite för sent på lördagseftermiddagen (dvs ett-tvåtiden) så det mesta var stängt. Tyvärr har inte affärsinnehavarna i Ekenäs fattat att folk som jobbar inte har tid att handla om butikerna stänger före fyra på vardagar och att det därför kanske vore bra att ha öppet på lördagseftermiddagar...men de lever väl så mycket på sommarturismen att de struntar i vad som händer på vintern och väljer öppettider som är bekväma för dem själva snarare än för kunderna.
Vi gav snart upp Ekenäs centrum och åkte och spelade trumpet i seminariet i stället, ett nöje man får passa på att njuta av medan man kan eftersom seminariet snart kommer att bli bibliotek. Så det gäller att utnyttja helgerna till trumpetövande nu i mars-april!
Det var kanske oklokt av oss att missa detta sällsynta tillfälle, men vi hoppade sen över konserten med Sanna Nielsen och Ekenäs manskör. Lördagskvällen ägnades istället åt virkskola/krokningsskola och melodifestivalen.
På söndagen gjorde vi en tur till Fiskars, där tyvärr det som inte var stängt för årstiden eller stängt för att det var söndag var stängt för renovering. Men några få butiker var öppna, vädret var strålande och bruksmiljön är väldigt fin - det hade varit trevligt att promenera där om det inte varit så väldigt halt, och vi såg bl.a. vad jag är nästan helt säker på var en strömstare i Fiskarsån (tyvärr flög den så fort man fick syn på den, så vi fick ingen bra titt).
Sen tog Petra tåget till Helsingfors för hemfärd, och jag och Laban åkte på orkesterrep i Pojo där jag spelade Petras nyskrivna solotrumpetstycke på flygelhorn till allas belåtenhet, så nu är det inte längre ett trumpetsolo utan ett flygelhornsolo. Måste bara lyckas spela de få högre tonerna snyggt - flygelhorn låter väldigt bra i lågt register men det är svårt att få det att låta vackert på höjden, höga toner blir lätt lite tunna, klanglösa och tråkiga. Måste öva (i seminariet, där man kan föra väsen ordentligt, så länge det går).
Spenattofu med nudlar
Petra efterfrågade receptet till lördagens middag, en rätt som är lite halvt standard härhemma i både vegetarisk (vegansk) och ickevegetarisk form och i allehanda varianter, men som den här gången blev mer än vanligt improviserad på grund av viss avsaknad av ett par av basingredienserna (spenat!) i affären. Men det blev rätt bra ändå. Jag skriver receptet här ifall någon annan vill testa:
(alla mått är ungefärliga eftersom det hela är lite på en höft sådär)
1 paket tofu (kan säkert bytas ut mot t.ex. sojabitar av något slag)
1 knippe grovhackad bladspenat (fast det fick jag inte tag i så det blev fryst hackad spenat)
2-3 hackade salladslökar (fast det fick jag inte tag i så jag använde purjolök)
en bit squash skuren i småbitar
något tiotal sockerärtor skurna i halvor
2-3 grovhackade eller skivade klyftor vitlök
ca 40 ml olivolja eller annan matolja
ca 2 tsk sesamolja
ca 40 ml japansk soja (glutenfri om man är Petra eller lagar mat till Petra)
1 hackad chilifrukt
lite cayennepeppar
lite salt
risnudlar (funkar förstås med ris också om man hellre vill ha det)
Värm oljorna, chilin och cayennepepparn i en stek- eller wokpanna. Stek löken, vitlöken, squashen och tofun lite i oljan. Stoppa sen i först sojan (blanda ut ordentligt) och sen spenaten och sockerärtorna. Koka ett par minuter tills spenaten är mjuk. Koka nudlar och rör ner dem i den färdiga spenattofuröran. Smaka - egentligen ska sojan räcka för att det ska bli salt nog, men det beror på vilken soja man har så eventuellt kan man behöva salta lite extra.
Vill man vara avancerad kan man torrosta sesamfrön och strö ovanpå.
Om man som jag använder hackad spenat och tofu som råkar smula sönder sig rejält (vet inte om det berodde på tofun eller på att den varit fryst?) så blir resultatet en hopgojsad röra. Vilket inte är något fel i sig, men egentligen ska det inte vara så. Det blir bättre (och mer spenatsmak) om man använder hel bladspenat (notera: inte babyspenat som man har i sallad), och man kanske ska vara lite försiktig så att tofun inte faller i småsmulor (eller använda sojabiffar eller liknande). Grönsakerna (utom löken och vitlöken, de måste vara med) kan man förstås byta ut mot något annat om man vill, men det blir bäst med sådant som är lite neutralt i sig själv men suger åt sig andra smaker bra, som t.ex. squash (svamp som champinjoner eller shitake passar också bra i det här, om det inte är Petra man lagar mat åt).
Är man inte vegetarian eller vegan och vill ha kött i kan man byta ut tofun mot hel fläskkarré i bitar, det blir jättebra (man ska dock vara försiktig med torrare kött eller kyckling som inte funkar lika bra alls). I så fall steker man köttet med oljan, lök och kryddor först och plockar ur det ur pannan och lägger det åt sidan innan man stoppar i sojan, spenaten och andra grönsaker. Sen kokar man spenaten och andra grönsaker klart och rör i köttet allra sist tillsammans med nudlarna.
Korpoström
I går var jag och fyra jobbkolleger på möte i Korpoström på ön Korpo i Åbolands skärgård. Mötet var intressant, även om det var lite snålt med tid för frågor, diskussion och allmänt mingel, men vi få som stannade kvar över natten hade en trevlig samtalsstund efteråt på kvällen. Då lärde jag mig intressanta saker om fisk som t.ex. att finlandssvenskarna finner det MYCKET upprörande att svenskar i stort sett inte äter siklöja utan bara rommen (de har rätt, siklöja är en laxfisk och därmed en utmärkt matfisk), och att många fiskar har andra namn på finlandssvenska än på sverigesvenska (vilket gör det lite smått besvärligt att prata med fiskare och det är irriterande att framstå som okunnig om fiskarter som man faktiskt kan egentligen).
Korpo var också väldigt fint, det är inte en av våra projektöar så jag har inte varit där tidigare. Vinterskärgården överlag är fantastiskt fin och det är svårt att förstå att det är så svårt att lyckas med någon form av vinterturism här! Turism är idag huvudnäringen i skärgården, men man får bara besökare hit om sommaren så även om man har gott om besäkare då är det ändå svårt att få det att gå ihop sett till hela året. Men det är konstigt att det ärså svårt att få hit folk på t.ex. sportlov och så - för även om vädret förvisso kan ställa till det vad gäller förbindelserna till öar dit man bara kommer med båt, så går ju ändå vägfärjorna i stort sett utan problem annat än under extrema väderförhållanden, så till de öar som har så fasta förbindelser går det oftast lätt att ta sig även vintertid. Och det finns ju enorma möjligheter därute vad gäller vinteraktiviteter av alla möjliga slag, dessutom är det är ju så vackert! Se själva, här kommer lite bilder.
Vinterskärgård.
Vägfärjorna hade inga problem att ta sig genom den här packisen, vilket jag tyckte var ganska imponerande!
I Korpoström finns denna väldigt söta väderkvarn. Som jag lärt mig av Kaj heter "mylla" (nä, inte mölla, bara nästan) på finlandssvenska. De är dessutom mer konsekventa än vi och kallar även vindkraftverk för myllor, vilket jag tycker är helt rätt för både principen och ändamålet är ju faktiskt exakt detsamma - utvinning av vindenergi med hjälp av en propeller.
Lördag morgon var fantastiskt fin så jag tog en promenad med kameran i Korpoströms hamn i väntan på att hotellfrukosten skulle serveras (för föräldrarna som hälsat på i Ekenäs kan jag informera om att hotellfrukosten på skärgårdscentret i Korpoström är mycket bättre).
Korpoström. I ett sjöslag här (kan man verkligen kalla det "sjöslag" i ett så här smalt sund?) besegrades för övrigt den svenska skärgårdsflottan av ryska flottan 1743, har jag lärt mig. I dag är dock fortfarande svenska huvudmål på ön (och i större delen av Åbolands skärgård) och Åbo akademi, världens enda svenskspråkiga universitet utanför Sverige, har en forskningsstation här. Så ryssarna kanske vann slaget men så värst mycket kulturellt inflytande har de då inte haft.
Mycket bryggor men tomt på båtar förstås, förutom en lite större.
Båthus som hamnat lite på sniskan.
Bojar i massor.
Alen har hängen och blommar snart. Det är ju ändå mars!
Och så några sista vintermorgonbilder.
Korpo var också väldigt fint, det är inte en av våra projektöar så jag har inte varit där tidigare. Vinterskärgården överlag är fantastiskt fin och det är svårt att förstå att det är så svårt att lyckas med någon form av vinterturism här! Turism är idag huvudnäringen i skärgården, men man får bara besökare hit om sommaren så även om man har gott om besäkare då är det ändå svårt att få det att gå ihop sett till hela året. Men det är konstigt att det ärså svårt att få hit folk på t.ex. sportlov och så - för även om vädret förvisso kan ställa till det vad gäller förbindelserna till öar dit man bara kommer med båt, så går ju ändå vägfärjorna i stort sett utan problem annat än under extrema väderförhållanden, så till de öar som har så fasta förbindelser går det oftast lätt att ta sig även vintertid. Och det finns ju enorma möjligheter därute vad gäller vinteraktiviteter av alla möjliga slag, dessutom är det är ju så vackert! Se själva, här kommer lite bilder.
Vinterskärgård.
Vägfärjorna hade inga problem att ta sig genom den här packisen, vilket jag tyckte var ganska imponerande!
I Korpoström finns denna väldigt söta väderkvarn. Som jag lärt mig av Kaj heter "mylla" (nä, inte mölla, bara nästan) på finlandssvenska. De är dessutom mer konsekventa än vi och kallar även vindkraftverk för myllor, vilket jag tycker är helt rätt för både principen och ändamålet är ju faktiskt exakt detsamma - utvinning av vindenergi med hjälp av en propeller.
Lördag morgon var fantastiskt fin så jag tog en promenad med kameran i Korpoströms hamn i väntan på att hotellfrukosten skulle serveras (för föräldrarna som hälsat på i Ekenäs kan jag informera om att hotellfrukosten på skärgårdscentret i Korpoström är mycket bättre).
Korpoström. I ett sjöslag här (kan man verkligen kalla det "sjöslag" i ett så här smalt sund?) besegrades för övrigt den svenska skärgårdsflottan av ryska flottan 1743, har jag lärt mig. I dag är dock fortfarande svenska huvudmål på ön (och i större delen av Åbolands skärgård) och Åbo akademi, världens enda svenskspråkiga universitet utanför Sverige, har en forskningsstation här. Så ryssarna kanske vann slaget men så värst mycket kulturellt inflytande har de då inte haft.
Mycket bryggor men tomt på båtar förstås, förutom en lite större.
Båthus som hamnat lite på sniskan.
Bojar i massor.
Alen har hängen och blommar snart. Det är ju ändå mars!
Och så några sista vintermorgonbilder.
