Men nu när jag kom hit tillåter man plötsligt parkering på gatan utanför huset. Det är på ett sätt opraktiskt eftersom vägen inte är tänkt att parkera längs, så med parkerade bilar längs kanten finns det inte längre plats för två bilar att mötas. Men det är ju skönt att slippa ha bilen nere vid stationen. Särskilt idag när det ösregnade.

 

Det är också utvecklande för min fickparkeringskompetens - jag är nämligen inte så van vid det eftersom man klarar sig alldeles utmärkt utan att nånsin fickparkera i Ekenäs. Men motivationen att göra det ökar naturligtvis rejält när valet står mellan att ställa bilen vid stationen och gå hem i ösregn bärande på tunga kassar, och att krångla in bilen i en preciiis stor nog ficka precis utanför huset, vilket jag därför har gjort idag (ja jag har ju parkerat bilen där flera dar nu, men fram tills idag har jag lyckats hitta ganska stora platser med ganska väl tilltaget manöverutrymme. Så icke idag).. 

 

MEN jag är ju nu begåvad med det Mellbrandska ögonmåttet (mycket bra!) och irriterar mig mycket på sådant som tavlor som hänger snett med mera, inklusive om jag ställer bilen snett i parkeringsrutan. Idag lyckades jag med nöd och näppe krångla in Laban i en inte alltför väl tilltagen parkeringsficka, men det blev inte helt rakt och snyggt utan bakänden stack ut lite grann. Vilket jag bestämde mig för att stå ut med med tanke på omständigheterna, men ändå irriterade mig storligen på. Särskilt som jag kan se ner på Laban från lägenhetsfönstret (och så tyckte jag liiite synd om den stora taxin som står bakom, som inte hade mycket marginal framåt för att komma ut. Men jag tröstade mig med att en taxichaufför säkert är skicklig nog att klara den situationen).

 

Så när jag såg genom fönstret att bilen som stod framför Laban när jag parkerade hade åkt och ersatts av en mindre bil, dvs manöverutrymmet i fickan hade ökat rejält...

 

...då gick jag ner och rättade in Laban i ledet. Nu är det jättegott om plats, Laban står rakt, och taxin bakom kommer ut utan problem.

 

 

 

Är jag för pedantisk som går ner på gatan i efterhand och rättar upp bilen för att den står lite snett? Men jag störde mig verkligen på att Laban stod snett. Nu gör den inte det.

 

Men helst hade jag velat ha lika mycket plats till bilen framför som bilen bakom också...

 

 

  

Ok, sista blogginlägget för att komma ikapp, sen är vi framme i nutid.

 

Efter Elin och Lars besök åkte jag till Estland för jobbmöte på Muhu och seminarium i Kurresaare på Ösel.

 

Vi kom fram till Muhu sent på eftermiddagen där vi åt middag och hade möte med våra svenska och estniska kolleger. Muhu var fint som alltid, och man önskar att man haft tid att ge sig ut i någon hage så här i orkidéblomningstider, men det fanns det tyvärr inte tid till. Efter mötet fortsatte vi de sju milen till vårt hotell i Kuressaare på Ösel. Det var trist att behöva sitta i en bil en hel dag när vädret var så fint och naturen är så intressant, men det är i all fall ett vackert landskap att åka genom. Mycket fina hagmarker och även alvarmarker när man kommer ut på öarna, och storkar lite varstans. Fast jag blir alltid lite orolig för paret som har sitt bo i en stolpe vid motorvägen precis utanför Tallinn, man ser alltid en av dem gå och leta mat i mittremsan på motorvägen och det verkar ju lite farligt. Men uppenbarligen har de vett att se sig för, för jag har sett dem alla gånger jag åkt förbi...

 

I Kuressaare bodde vi på ett hotell nere i gästhamnen, helt ok och väldigt nära in till centrum. Hotellet är ett spahotell - Kuressaare var förr tydligen en viktig kurort. Marianne och jag hade rummen bredvid varandra och delade balkong, med utsikt över gästhamnen och strandpromenaden med den medeltida biskopsborgen i bakgrunden.

 

 

Nedanför hotellet finns denna staty av två glada fiskarjättar (jämför storleken med parkbänkarna framför). De har dessutom tappat fiskar efter sig lite här och där hela vägen ner i vattnet.

 

 

 

Vi fick besök av en nyfiken gråtrut på balkongen.

 

 

 

Måndagen ägnades åt seminarium på hotellet, vilket var intressant - en stor del av det ägnades åt det grundvattensprojekt som varit esternas huvudfokus inom Green Islands-projektet. De har kartlagt hur grundvattnet rör sig på Muhu, vilket inte är helt enkelt eftersom ön har en berggrund till stor del bestående av kalksten. Mycket imponerande!

 

Men Marianne och jag hann med en tur på stan också, och efter middagen en kvällspromenad längs ån i utkanten av staden.

 

Huvudgatan i Kuressaare. Stan är fantastiskt fin, även om en hel del fina gamla hus är väldigt fallfärdiga. Marianne och jag konstaterade att huspriserna är väldigt låga med finska/svenska mått mätt - inte hade man fått en villa i en skärgårdsstad för under en halv miljon svenska kronor i våra skärgårdar inte! Fast tyvärr är väl risken stor att villorna här ofta har ett ganska stort renoveringsbehov (men troligen är priserna för att renovera även de jämförelsevis låga)... men fint är det!  

 

Bara ett par dagar efter att jag kom hem från Skåne kom syster Elin och Lars hit för ett kort men intensivt besök. När vi planerade deras besök i vintras hade jag, väl vetande att Elin är VÄLDIGT värmekrävande, noga påtalat att Finland är ett nordligt land dit våren når mycket senare än i Skåne så om man verkligen vill ha goda chanser för varmt och soligt väder och vara säker på att snön är borta bör man inte komma hit före maj. Så Elin och Lars kom hit till månadsskiftet maj-juni, och Finland visade sig verkligen från sin allra bästa sida! De råkade pricka det högtryck som just nu har parkerat sig här och som gett högsommartemperaturer med över 30 grader på dagarna och tropiska nätter (dessutom är det ganska hög luftfuktighet så det är verkligen tropisk värme...).

 

Och enligt ortsborna är detta inte helt ovanligt här - Finland får ofta ryssvärme om sommaren (utom den förra då...) vilket gör att somrarna visserligen är kortare än i södra Sverige men ändå kan ge minst lika många varma soliga dagar om inte fler. Och i år har våren när den väl kom gått rasande snabbt! Ett förlopp som normalt tar ett par månader har i år gått på nästan bara en, känns det som - hela våren, från de första tussilagona via sippor och lövsprickning till syren, klämdes in under maj månad. Vårblommor som normalt blommar med någon veckas mellanrum blommade samtidigt och det går fort - jag missade häggens blomning totalt eftersom den blommade medan jag var nere i Skåne. Enligt jobbkollegerna blommade den ut på bara två dagar (känner mig som i dikten "Hon stod vid makaronerna, hon sydde på en klut. Och när hon lyfte blicken hade häggen blommat ut", fast jag åkte till ett tattoo istället). När jag kom hem höll rönnen precis på att slå ut. För ett par dar sen, mindre än en vecka senare, var den utblommad.

 

Elin och Lars ringde från flygplatsen och påtalade förvånat att det var så VARMT och att de ville bada! Lars ville ha öl och Elin cola light! Varmt!

 

Jag hämtade dem på stationen i Karis. Det blev inget badande den dan utan istället en delikat middag på campingens restaurang. Dagen efter ägnade vi åt turistande i trakten, som vi inledde med ett besök på frontmuseet i Hangö (där fronten gick under finska vinterkriget). Museet var visserligen inte öppet, men vi hittade en mycket engagerad man som berättade en massa så besöket gav ändå utdelning. Sen åkte vi till bruksorten Fiskars där vi åt lunch, besökte smedjan, ett par andra butiker och museet. Trevligt. Elin och jag såg en strömstare. Lars inhandlade en smidesjärnpinne att rota i öppna spisen med, och vi undrade alla utom Lars hur det skulle gå att få med sig den hem då den var väl lång för att gå ned i resväskan och ett järnspett i handbagaget kanske inte skulle bli helt populärt i säkerhetskontrollen på flygplatsen. Elins och mina farhågor visade sig senare befogade, men de fick checka in mojängen väl inlindad så den kom slutligen med hem. Lars hittade också till sin förtjusning en stenkross från Svedala utanför museet i Fiskars.

 

Sen åkte vi hem till Ekenäs och parkerade oss på en av stränderna en stund innan vi åkte ut till strövområdet i Västerby för korvgrillning och kvällsdopp i Vitsjön. Där blommade skvattramen fint och jag fick ett par efterlängtade bilder på en piratspindel som jag kan använda i min årliga spindelföreläsning.

 

 

Vitsjön är en fin liten skogstjärn med väldigt klart vatten, en sådan plats som farfar nog gärna hade målat.

 

 

Piratspindel (Pirata piraticus) jagar på och i vattnet.

 

 

Sommar i Finland. Det här är vid niotiden på kvällen, och till och med Elin kan vara ute i bara linne!

 

 

 

Jag hade ett möte i Estland på söndagen följt av ett seminarium på måndagen, så tyvärr var jag en dålig värd som inte kunde underhålla mina gäster längre än en dag. På söndag morgon åkte Elin och Lars med mig och kollegerna till Helsingfors för lite turistande där innan flyget gick hem, medan jag och kollegerna fortsatte till Ösel. Mer om detta i nästa inlägg.

 

 

Syftet med den nyliga skåneresan var att hjälpa till runt Sweden International Tattoo, ett militärt tattoo som produceras av bl.a. syster Petra. Det var på det stora hela trevligt, mycket jobb och fixande men tattoot blev bra och var uppskattat av åskådarna. Själv har jag under ett par intensiva dagar umgåtts med såväl singaporianer, skottar, fransmän, ester, irländare och norrmän och naturligtvis svenskar.

 

 

Inget tattoo utan skotska säckpipor! Skottarna (RAF Waddington Pipes and Drums) var både duktiga och trevliga!

 

 

 

Blentarpsbesöket hade syftet att gå en promenad i närbelägna Fyledalen med förhoppning att få se nyckelpigespindel. Så blev det nu inte eftersom vädret var för dåligt, men en del andra färgglada fina spindlar var ute, både i Blentarp och Fyledalen.

 

Den här tiden på året är det massor av korsspindlar hemma hos föräldrarna, dels nykläckta ungar, dels övervintrande lite större spindlar.

 

Korsspindel, Araneus diadematus.

 

 

 

Korsspindelungarna skiljer sig väldigt mycket från de vuxna i färger och teckningar, och är typiskt så här knallgula med svart fläck. Här i en pelargonknopp.

 

 

 

Hos föräldrarna har det bara det senaste året eller så dykt upp massor av Achearanea lunata. En väldigt vacker liten klotspindel, här i en orange färgvariant.

 

 

 

 

 

 

En annan vanlig men vacker klotspindel fanns i Fyledalen - Phyllonetas sisyphia. Tyvärr gör bilderna den inte riktigt rättvisa.

 

(Eller "Finska företeelser - att inte svara på mail 2").

 

Jag har ju jagat grannkommunen här under väääldigt lång tid nu för att få tillstånd för provtagningar på stränder i Hangö, samtidigt som nedräkning pågår medan jag väntar på dessa tillstånd eftersom spindlar är säsongsbundna kryp som hinner dö av ålderdom medan jag väntar vecka efter vecka på att kommunen ska svara.

 

Så vad lycklig jag blev när jag kom hem från Estland och hade fått mail från Hangö stad!

 

Och vad besviken jag blev när jag läste mailet och upptäckte att kommunen helt enkelt skickat vidare ärendet till Forststyrelsen (dvs finska skogsvårdsstyrelsen).

 

Ni som läst om detta tidigare här på bloggen, i mailet om finländares oförmåga att svara på mail inom rimlig tid, minns kanske att jag skickade en ansökan till Forststyrelsen för de här provtagningarna redan innan jag skickade den till kommunen, och att jag sedan flera månader tillbaka har tillstånd därifrån för provtagningarna på de stränder som ägs av dem. Nu har alltså kommunen skickat tillbaka ärendet i sin helhet till dem igen, trots att jag uttryckligen skrivit att den ansökan jag skickade till kommunen är en kopia av den som Forststyrelsen redan fått och beviljat, och där Forststyrelsen också uttryckligen talat om att de inte kan bevilja ansökningar för övriga områden eftersom dessa inte tillhör Forststyrelsen utan antingen Hangö stad eller privata markägare. Suck! Kommunen har alltså antingen inte läst mitt mail ordentligt och/eller har ingen aning om var ansvaret ligger för aktiviteter i de här områdena?

 

Men när man är som surast på de besvärliga kommungummorna (för det är gummor och inte gubbar i det här fallet) som tagit flera veckor på sig att vidarebefordra ett mail som de uppenbarligen inte ens läst ordentligt dyker det upp en ljusglimt. Forststyrelsen mailar mig redan samma dag, och bara det är ju fantastiskt! De upplyser mig om att Hangö dumpat ärendet på dem (de uttryckte sig inte så, men det var underförstått att de inte uppskattar detta), och påtalar att det ju nu inte är de som äger de här områdena men eftersom Hangö stad uppenbarligen inte vill befatta sig med ärendet tycker de att jag kan gå ut och göra provtagningarna ändå med stöd av allemanssrätten och med Forststyrelsens goda minne för att det hela inte ska dra ut på tiden mer. De ger mig också kontaktinformation till de privata markägarna för två områden som inte ägs av kommunen, men skriver att de anser att jag även för de här områdena kan göra provtagningarna med stöd av allemansrätten, dvs utan att faktiskt ha tillstånd från markägarna - vilket är otroligt bra att veta om det skulle visa sig svårt eller omöjligt att fåt ag i dem i tid. Tack Forststyrelsen! Precis sådana besked, sådan problemlösning och sådan information som jag behövde! Tänk om staden inte tagit en månad på sig utan jag fått något sånt här långt tidigare! Tur att det finns vettigt folk någonstans! 

 

 

Ja jag borde ju blogga en massa om när jag var i Skåne, och sen borde jag blogga en massa om att Elin och Lars varit här och turistat och att de fått uppleva fenomenet ryssvärme i Finland, vilket bl.a. ledde till årets första bad och att Elin gick i linne utan att frysa så sent som nio på kvällen i går. Men jag har inte tid att blogga eftersom jag är på väg till Ösel, så jag får återkomma och till dess får ni nöja er med denna pausspindel.

 

 

Ja jag ber om ursäkt för det långa uppehållet här på bloggen, men jag har varit i Skåne där jag mestadels ägnat mig åt att arbeta på Sweden Military Tattoo tillsammans med bl.a. systrarne och diverse andra trevliga människor. Vilket var mycket trevligt, mer om detta kommer i ett eget inlägg.

 

Och det inlägget hinner jag inte skriva nu, för i morgon kommer syster Elin och Lars och hälsar på vilket ska bli jättekul! Tyvärr är jag en dålig värd som överger dem redan söndag morgon för att åka till Estland, en vi får väl göra så mycket vi kan av fredagskvällen och lördagen.

 

Innan jag åkte till Skåne konstaterade jag glatt att en humla hittat in på balkongen och ägnade sig åt blommorna på min krusbärsbuske. Och nu när jag kom hem kan jag tacksamt konstatera att det kommer att bli några krusbär i alla fall i år! Ett mycket konkret exempel på en bra ekosystemtjänst. Nu är det bara att hoppas på att pollinerarna hittar jordgubbsplantorna också.

 

 

 

 

Innan jag åkte till Skåne hade jag en ganska frustrerande ridlektion med Daisi (se tidigare inlägg) som inte gick alldeles helt bra, mycket eftersom en del av övningen gick ut på att göra halt på bestämda ställen (Daisi är ju nu inte så förtjust i att stå still), och en annan del åt att ha kontroll över var och när man gör övergångar mellan trav och galopp vilket inte är min starka sida på just Daisi som tycker det är alldeles för roligt att springa (så vi tenderade att börja galoppera för tidigt och sen sakta ner till trav för sent...).

 

Nästa lektion hade jag igår, återigen på Daisi, och den här gick mycket bättre. Men jag kan ju som vanligt konstatera att jag behöver bli snabbare på att komma upp på hästen eftersom Daisi alltid går så fort jag fått foten i stigbygeln innan jag hunnit upp, och gärna gör några försök att komma iväg innan dess också (hon tycker att jag tar alldeles för lång tid på mig med att fixa med stigbyglar och sadelgjord och sånt). Tänk om man varit så vig att man bara kunnat hoppa upp!

 

En av övningarna var denna gång att skritta rakt fram med hästen ställd inåt, något som låter betydligt mer avancerat än att göra halt på ett bestämt ställe men som på Daisi faktiskt är betydligt enklare. Det är helt enkelt mycket lättare att ställa henne än att stoppa henne, och hon är mycket mer samarbetsvillig med sådant än med att stanna. Ända tills vi så småningom, efter att några gånger ha skrittat på snedden på detta vis längs en långsida och trava resten av banan runt, istället fick galoppera på långsidan efter skrittsträckan. Med resultatet att Daisi när hon fick klart för sig hur övningen funkade (först skritt, sen galopp) inte riktigt klarade att hålla sig i skinnet ända tills vi nått slutet av "skrittlångsidan" och absolut inte ända fram till "galopplångsidan". Som vanligt var det nog bara hälften av galopperna sådär som hon startade på mitt kommando...men i alla fall ett par galopper kände jag att jag hade bra kontroll över (under galoppen, inte bara när vi startar den) den här gången, så på det hela taget känner jag mig nöjd.

 

Den här gången var det svårt, tydligen. Och jag kan väl erkänna att ja, man måste kanske ha lite sökblick för hjulspindlar i vass...

 

Om man tittar i mitten av vassvippan så kan man se ett knippe spindelben i nästan exakt samma nyans som vassen. Där sitter en Larinioides cornutus i sitt bo.

 

Varför är det alltid så att så mycket ska hinnas och göras just i maj? När det är vårligt och fint och man borde ha tid att bara njuta av vårsolen? Man kan tycka att man borde göra som den där lundaskomakarn som tog ledigt mellan hägg och syren, men det hjälper inte så mycket just i maj eftersom den perioden här i Finland troligen inte kommer att infalla förrän i månadsskiftet maj-juni. Men man vet aldrig - det sägs att vi har ryssvärme på gång och idag var det sandal-och-shorts-väder, så häggen kanske raskar på (med risk att jag missar den när jag åker söderut nästa vecka - det vore ju också synd...).

 

Nu ska jag förvisso ha semester större delen av nästa vecka, vilket är trevligt. Men dels finns det en massa jag ska göra på den där semestern (vilket inte gör det till en mindre trevlig semester!), dels har jag egentligen inte tid att ha semester. Men nu var jag faktiskt tvungen att ta ut semester oavsett (se tidigare inlägg om detta med min oförmåga att ta ut semester).

 

För det är mycket på jobbet nu. Jag behöver fältjobba, både på nära håll och längre bort, men det förra kan jag inte komma igång med på grund av brist på tillstånd för provtagningar (se tidigare inlägg om den finska förmågan att besvara mail) och det senare hinns inte med eftersom jag har svårt att hitta tillfällen när jag klan vara borta några dagar i sträck, och ännu svårare att hitta tillfällen när tillfällen som jag kan vara borta några dagar i sträck sammanfaller med att de människor jag behöver träffa har tid att träffa mig. Frustrerande... Och sen är det det där manuset jag och de andra inblandade gärna hade velat få klart för submittering före sommaren och jag känner att jag liksom ligger efter där.

 

Till helgen är det spelning på lördagen, vilket gör att jag inte kan rida på lördag. Det är lite extra surt eftersom det är utlovat fint väder och jag tycker absolut att det finns bättre ställen att tillbringa en majdag med strålande sol på än i en ishall. Men det är sista spelningen för våren och repertoaren är rolig att spela så jag ska inte klaga.

 

Och vad gäller ridningen så har jag, eftersom jag konstaterat att alla helger är uppbokade fram till midsommar åtminstone, ringt stallet och fått bytt min ridtid vilket gör att jag inte känner mig enormt deprimerad över att inte få rida på lördag - för jag behöver inte alls vänta en hel vecka till nästa gång, bara ett par dagar. Fast jag kunde inte byta till en ny fast tid eftersom jag ska resa omkring så mycket nu att jag inte kan hitta någon kväll i veckan när jag alltid kan. men till att börja med får jag rida nu på måndag kväll, sen veckan efter blir det en onsdagkväll och sen får vi se. Så schemat nu närmast ser ut som så att det blir till att spela på lördag och rida på måndag och åka till Skåne på tisdag. Och eftersom lördagens spelning är terminens sista blir det inget rep på söndag, vilket innebär att söndagens schema är helt tomt (förutom att jag behöver packa lite för skåneresan då) så då kanske man kan hinna ut och leta spindlar och njuta av vårsolen lite.

 

I Skåne är uppgiften nummer ett att hjälpa syster Petra med diverse saker runt tattoot på Malmö arena, vilekt kommer att uppta större delen av tiden. Och så ska det bli jättetrevligt att få träffas och umgås med familjen och se hur mycket systerdottern har vuxit sen sist! Men när jag nu för en gångs skull faktiskt är i Skåne i maj tänker jag inte missa chansen att försöka få se en nyckelpigespindel - något jag velat jättelänge, men jag är ju aldrig i Skåne i maj när det är rätt tid för nyckelpigespindlar. Men nu är jag det och då måste jag förstås försöka. Men jag har bara en enda dag på mig att lyckas med detta, vilket innebär att detta är en uppgift lite i stil med de som Martin Emtenäs fått sig tilldelad i "Mitt i Naturen vår" för er som sett det. Jag har en dag på mig, vi pratar om ett av de mest sällsynta småkryp vi har, som det finns en enda population av i hela landet, och vi pratar om ett djur som lever under jord. Så jag är långtifrån säker på att lyckas, men ska absolut göra ett försök!  

 

Helgen efter att jag kommit hem från Skåne kommer Elin och Lars hit till Ekenäs på besök! Det ska bli jätteroligt! Men vi måste verkligen göra det mesta av fredagkvällen och lördagen, för tyvärr måste jag överge mina gäster redan på söndagen till min stora förtret. Jag ska vara på ett möte och ett seminarium på Ösel i Estland på morgonen måndagen efter, och det finns inte en chans att hinna till Ösel före kvällen om man åker från Ekenäs samma dag...så jag måste åka dagen innan för att kunna vara där redan måndag morgon. Trist! Men jaq hoppas få se lite orkidéer i blom som kompensation, för början av juni är rätt tid för det och Muhu och Ösel har alvarmarker med fantastisk flora. Det här skulle rentav kunna vara rätt tid för att guckuskon ska blomma? När jag kommit tillbaka från Estland hinner jag förhoppningsvis lagom med lite fältarbete innan det är dags att åka till Stockholm en vecka (förhoppningsvis har jag fått lov att göra de där provtagningarna...för sen börjar det bli för sent att börja med dem!). Sen är det nästan midsommar och då kommer föräldrarna och hälsar på. 

  

 

I maj har de äntligen tittat fram, Larinioides cornutus-arna!

 

 

 

Denna film spreds via facebook och jag kände att den krävde ett blogginlägg. Spindlar är överlag kända för att äta andra småkryp och oftast sådana som är mindre än dem själva. Men om någon nu tvivlat på spindlars effektivitet som rovdjur så är här bildbevis.  

 

Känsliga läsare som inte tycker om spindlar, ormar eller att se när djur äter andra djur kanske ska undvika denna video. För den som inte gillar något av ovanstående är det en utmaning som heter duga. 

 

 

Varför är detta intressant då?

 

Jag fick en gång ett mail med en bild från en kollega som jobbade med fjärilar, föreställande en krabbspindel i färd med att äta på en slåttergräsfjäril och med texten "kolla vad dina djur gör med mina!". Den här gången delade jag själv med mig av det här till en kollega som är herpetolog och jobbar med en invasiv ormart på Guam. Vi har tidigare diskuterat just ryggradslösa djurs (fr.a. spindlars och bönsyrsors) förmåga att ta ormar som bytesdjur - vi kom väl egentligen ingenvart med diskussionen, men det vore väldigt intressant att veta hur pass vanligt det är att spindlar som är hyfsat stora (både nätvävare som de på bilden och aktivt jagande spindlar som t.ex. fågelspindlar och huntsmen) faktiskt tar ryggradsdjur som byten och om de gör det i tillräcklig utsträckning för att faktiskt kunna ha en effekt på bytespopulationen? I så fall pratar vi om spindlar som nyttodjur i ett helt nytt sammanhang, nämligen kontroll av en invasiv art som har allvarliga negativa effekter på inhemsk fauna. Spindlarna däremot verkar i det här sammanhanget inte påverkas negativt utan blir tvärtom fler, något som förklarats med att ormarna slagit ut de rovdjur som normalt äter spindlar (fåglar). Och det verkar i synnerhet just stora nätvävare som Nephila som ökat (fast själv undrar jag förstås om spindeltätheten generellt har ökat fast folk bara lägger märke till de stora väl synliga arterna som stora nätvävare, eller om det faktiskt bara gäller vissa arter?). Så då kan man ju spekulera i om ökningen av dem verkligen enbart hänger ihop med en minskning av predationstrycket på spindlarna, eller om en ökning av bytesdjur också spelar roll? Eller en kombination och i så fall i vilka proportioner. Intressant system... 

 

Ja det var ju länge sen sist, så nu är det minsann på tiden! Hitta djuret!

 

 

Den här veckan kombinerades ridlektionen med plantskolebesök för uppiffning av balkongen efter att den långa vintern slagit ut även de flesta av de växter som jag tidigare har lyckats övervintra på balkongen. Både klematisen, hortensian, alla jordgubbsplantorna och lite annat smått och gott strök med, trots inlindning och ompyssling och placering nära husväggen och balkongdörren (som även vintertid ofta är åtminstone liiite öppen om nätterna hos mig). Men krusbärsbusken och humlen klarade sig! Humlen räknar jag med, den vissnar ju ner över vintern och jag trodde att den säkert skulle vakna till liv igen framåt vårkanten som den brukar göra - och den gjorde mig inte besviken. Krusbärsbusken är jag mer förvånad över, den såg länge ganska livlös ut men nu blommar den för fullt - så om bara några pollinerare kan hitta in på balkongen också kanske det med lite tur rentav kan bli krusbär i år?

 

Men det är ju lite tråkigt med bara två växter på balkongen, jag har visserligen sått lite fröer men att driva upp plantor själv fungerar inget vidare här. Jag har så dåligt med solinstrålning i lägenheten tack vare att balkongen är belägen utanför det enda fönstret förutom ett litet vädringsfönster att det fungerar dåligt att förså inomhus, och när vintrarna är så här långa är det svårt att hinna med någon ordentlig skörd eller blomning innan hösten trots att balkongen är i rakt söderläge och närmast är att betrakta som ett växthus. Så nu fuskar jag och köper plantor.

 

Därför åkte jag till två plantskolor efter ridningen för inköp av växter samt jord. Vädret idag var fantastiskt fint, bra väder att gå runt och titta på växter! En extra bonus var spelflygande tofsvipa över plantskolan i Ekenäs. Det slutade med en klängväxt för att ersätta klematisen (en som går att övervintra inomhus), några jordgubbs- och tomatplantor, och några lavendelplantor och en rosmarin i syfte att locka pollinatörer till balkongen (för de gillar kryddörter). Nu behövs bara något dekorativt till balkonglådan också, men det tänker jag vänta med tills efter min förestående skåneresa.

 

 

Ridningen gick sådär idag. Jag red Daisi igen och det gillar jag ju, men jag hade något av ett bakslag idag. Det har ju gått bättre och bättre med Daisi, med allt färre och mindre bråk om vem som bestämmer, men idag var tanten lite extra störig. Först var hon så ivrig att sätta igång att det tog åtskilliga försök innan jag alls kom upp på ryggen eftersom hon inte klarade att stå stilla ens tills jag fått foten i stigbygeln, och när jag väl kom upp blev det ännu mer uppsittning i farten än vanligt. Dagens lektion hade något av ett kontrolltema - att hästen gör vad man vill att den ska göra precis där eller när man vill att den ska göra det. Ni kan ju tänka er hur bra det temat passade mig och Daisi...i synnerhet som en stor del av lektionen ägnades åt att öva på att göra halt på bestämda ställen! 

 

För ni som läst om mina mer eller mindre bedrövliga ryttarförsök på den här bloggen tidigare vet ju vid det här laget vad Daisi tycker om att göra halt, det vill säga inte alls. Så haltövningen blev lite på temat "nu ska vi minsann visa vem som bestämmer" - när Daisi inte stannade på rätt ställe fick hon backa tillbaka till rätt ställe. Backa är inte jättepopulärt, även om det nog i Daisis fall är att föredra framför att stå stilla, och framför allt är det ett för en häst tydligt och pedagogiskt sätt att visa att "nej, nu fortsatte du fast jag sa att du skulle stanna, och det kommer du inte undan med!" (i princip är det en flockbeteendegrej - en häst ska inte tränga sig förbi flockledaren, och när man rider gäller detsamma fast ledaren sitter på: vill ledaren stanna ska hästen inte fortsätta). Men Daisi kom förstås blixtsnabbt på att det är ganska lätt för mig att backa henne om hon fortsätter gå rakt fram förbi stället där hon skulle ha stannat - men om hon istället svänger och går åt ett annat håll, då är det ganska mycket besvärligare att få tillbaka henne till rätt plats, åtminstone genom att backa. Men vi fick till några riktigt fina halter i alla fall.

 

Travdelen av lektionen gick bra, det brukar det göra - då är det lite mer fart ju. Travövningen var att göra volter på bestämda ställen och av bestämd storlek och det gick överlag ganska bra. Men sen kom galoppdelen...och där är ju problemet exakt det motsatta mot att göra halt. Om det är svårt att få Daisi att stanna, så är problemet med galopp snarare att hon blir för ivrig och inte lyssnar på mig ibland. I dag var övningen att galoppera på långsidorna och trava på kortsidorna, och ibland gick det bra men vid ett tillfälle gjorde vi ett helt varv i galopp för att jag inte lyckades få stopp, och vid flera tillfällen gjorde vi kanske en långsida plus kortsidan efter och lyckades sakta ner till trav först på följande långsida (där vi ju då egentligen skulle ha galopperat igen). I synnerhet när det är en annan häst ganska nära framför som galopperar så är det tämligen hopplöst att få Daisi att sakta ner till trav om inte hästen framför gör det, för då vaknar någon slags kapplöpningsinstinkt...

 

 

 

 

 

   

 

 

Och faktum är att nämnda jacka verkligen är så otroligt sliten att jag själv haft tankar på att slä..förlåt, "pensionera" den i ganska många år nu och införskaffa en ersättare. För till och med jag måste ju erkänna att den inte bara ser sådan ut att vilken uteliggare som helst ter sig välklädd i jämförelse, utan att den dessutom inte direkt optimalt fyller sin funktion längre. Men jag kan helt enkelt inte hitta en värdig ersättare, och jag har verkligen letat! Eller ens hittat något som med tiden, efterhand som vi liksom lär känna varandra, skulle kunna utvecklas till en värdig ersättare. Och jag känner mig själv så väl att jag vet att det inte är lönt att investera i något som inte håller måttet - för en sådan jacka kommer i så fall bara att sluta som just ett alternativ för när jag tycker att jag behöver se acceptabel ut, och annars kommer jag likväl att fortsätta använda min gamla.Om inte jackan vore så till åren kommen hade jag bara kunnat skaffa en ny likadan - men tyvärr tillverkas den förstås inte längre...

 

Jag försöker också försvara mitt fortsatta användande av jackan för mig själv med att det ju är bra ur miljösynpunkt att inte slänga kläderna innan de verkligen är utslitna (men den är ju faktiskt verkligen VERKLIGEN utsliten) och att jag går i större ekologers fotspår - jag känner minsann flera ansedda forskare och professorer med både högre anseende och lönegrad än jag som går i slitna och trasiga kläder. Fast även de värsta fallen jag sett är ändå sällan i klass med just den här jackan, måste jag erkänna.

 

 

Jackan ifråga är tämligen full av hål, en del av dem rejält stora. Tyvärr är den också så sliten att tyget mestadels är för skört att sy i, så det är inte bara att sy ihop eller lappa hur som helst. Det stora hålet som syns på bilden har uppstått efter åratals flitig ryggsäcksanvändning. De borde förstärka ryggen på jackor avsedda att användas i skog och mark!

 

 

 

 

Så nu blev det vår och jag plockade fram min älskade gröna jacka, och min inte alls älskade men åtminstone hela och betydligt prydligare beigea jacka (som inte duger för fältbruk pga brist på fickor och för ljus färg). Tittade på den gröna och tänkte "nä, den här måste jag nog faktiskt slänga nu!". Sen satte jag på mig den. Och insåg varför jag inte slängde den förra året. Eller förra igen (eller förra igen igen eller året före det eller...). För det förhållande jag och den här jackan har, det kan inte avfärdas utan vidare, och i synnerhet inte av något så ytligt som estetiska skäl. Så nu funderar jag på om det finns något sätt alls att rädda den så att den kan hänga med ett år till...

 

Inser också att jag om jag mot förmodan någon gång skulle hitta en jacka jag gillar nog inte ska låta priset utgöra ett hinder - även om den skulle kosta det fyr - eller femdubbla mot vad jag normalt anser mig vara villig att spendera på en jacka så är det en god investering om jag använder den så länge och så flitigt som jag använt den här! Problemet om man köper en dyr jacka är ju dock att veta redan när man köper den om det verkligen är en god investering. 

 

Sååå...någon som har tips på hur man kan få en totalt utsliten jacka någorlunda användbar igen, gärna i sådan grad att man dessutom vågar visa sig i den på stan? Vilket inte ställer stora krav här i Ekenäs, en liten stad på landet där man ser gott om folk i välanvända arbetskläder och liknande, men min högt älskade jacka avviker i nuläget från standarden även här... 

Förra veckans lördagsaktiviteter var ridning och deklaration, den här veckan blev det istället ridning och spelning vilket helt klart är att föredra. Fast med det fina vädret som var hade jag nog ännu hellre kombinerat ridningen med spindelletning eller annan utomhusaktivitet, för hur roligt det än är att spela så bar det absolut emot att sitta inne i en kyrka hela eftermiddagen idag. Får satsa på någon trevlig spindellokal nästa lördag helt enkelt, och imorgon kan det ju också bli en tur nånstans om dagens väder håller i sig. Kanske till Ramsholmen/Högholmen för att se hur det står till med vitsipporna och havsstrandsspindlarna, eller till Läppträsket vid Karis för att titta på fåglar och se om det finns några revbensspindlar framme än (fälten intill Läppträsket är en jättebra lokal för dem, och det är inte en helt vanlig art). Eller en tur till någon av myrarna i Västerby strövområde för att leta kärrspindlar. Får väl se vad som faller sig, helt enkelt.

 

Och om någon undrar hur det gick med den tidsoptimistiska planeringen att lyckas hinna först rida och sen hemom för att duscha och byta om före eftermiddagsrepet i Pojo, så jo, den planeringen höll! Mycket tack vare att jag fick rida Daisi idag som skulle gå även på knatteridningen efteråt, vilket innebar att jag slapp rykta och släppa henne i hagen efter lektionen. Vilket jag normalt absolut inte har något emot att göra, men just idag var det skönt att bara kunna lämna över tyglarna och åka direkt därifrån.

 

Daisi och jag hade för övrigt knappt några diskussioner alls idag om vem som bestämmer och absolut inga större sådana. Fast galoppera gick lite sådär, för där funkade inte samarbetet så bra - Daisi hörde ridläraren säga "du kan förbereda för galopp på långsidan" till en annan elev, och ansåg att detta naturligtvis måste gälla henne också (om ridläraren istället hade sagt "du kan förbereda att göra halt" så hade Daisi garanterat inte hört ett ord). Och "förbereda för galopp på långsidan" betyder i Daisis värld att man fattar galopp redan på kortsidan innan den där långsidan, eller varför inte redan när man närmar sig kortsidan ("vaddå förbereda, det är väl bara att springa!") så då fick vi ha en liten diskussion om det. Och sen när vi äntligen fick galoppera vi också så hade hon ju fått gå ETT HELT VARV EXTRA runt ridbanan i skritt och trav jämfört med om hon fått springa redan när hon hörde det där om att förbereda galopp som inte alls var riktat till oss, så hon hade bara "springaspringaspringa!!!" i huvudet och lyssnade inte så noga på några kommandon utöver galopphjälpen hon gick och väntade på (och den föregrep hon också i de flesta fallen). Så när hon väl fick galoppera blev det inte direkt någon fin och kontrollerad galopp...men vi skötte oss bra fram till dess! Lektionen idag innehöll massor av små och stora volter i skritt och trav, som Daisi snällt gjorde utan att dra iväg åt annat håll en enda gång. Just vilket håll vi skulle gå åt hade vi nog inte en enda diskussion om idag, de mindre vi hade handlade främst om fart (när man får och inte får springa).  

 

Och apropå kommentaren från Per i ett tidigare inlägg om att tolka djurs signaler, så är Daisi VÄLDIGT lättolkad. Redan hästar som grupp har ju ett tydligt kroppsspråk, men Daisi är väldigt lättläst även för att vara häst. Om spindlar vad gäller signaler ofta är mycket svårlästa och "boken" man läser dessutom skriven på ett helt främmande språk, så är Daisi vid jämförelse mest att likna vid en vidöppen pekbok för mycket små barn.

Det är väl det jag har sagt hela tiden (och jag är inte den enda, bevisligen):

 

 

Hm, undrar om jag är en alltför stor språkpolis om jag hänger upp mig på språkliga småsaker även i denna artikel om den allt sämre språkliga kompetensen hos universitetsstudenter? Oavsett vilket är det en oroande artikel - inte minst för att jag nu inte bara måste oroa mig för att mina studenter inte kan skriva, utan tydligen också för om de alls kan förstå mig...

 

Det är intressant att artikeln även tar upp detta med att gymnasiet inte lär studenterna ens de allra första grunderna i vetenskapligt skrivande. Det borde ingå när man läser ett naturvetenskapligt eller tekniskt gymnasieprogram, men det gör det inte och det gjorde det egentligen inte när jag gick gymnasiet heller (och det börjar ju bli ganska länge sedan nu). De programmen ska ju föreställa universitetsförberedande, och även om man inte tänker bli forskare hade sådana kunskaper gjort det avsevärt lättare för studenterna i en senare utbildning på universitet- eller högskola. Så mycket lättare att jag skulle vilja påstå att det direkt är att göra eleverna en otjänst att inte lära ut sådant, för på en universitetsutbildning är det tillräckligt mycket nya kunskaper att ta till sig ändå utan att man dessutom ska behöva anstränga sig för att samtidigt lära in grundläggande språk och skrivregler. Och det är tyvärr verkligen grundläggande saker vi pratar om här - grundläggande ordförståelse, stavning och grammatik. Särskrivningarna, hur irriterande de än är, är bara toppen på isberget.

 

Just precis fattade jag på riktigt att orkestern har spelning imorgon, och att detta innebär att jag imorgon måste se till att hitta en hyfsat ren och oskrynklig klädsel som överensstämmer med vad som är standard i orkestern och dessutom duger för utomhusbruk. Jag måste också leta upp Pojo blås officiella fleecetröja, som är påbjuden (dvs det duger alltså inte med den av en mus söndertuggade som jag har liggande i bilen?). Om vädret blir hyfsat kommer det dock att vara alldeles för varmt med fleecetröja mitt på dan. Och så måste jag se till att få med mig rätt noter, och förstås instrument och allt annat, packa in det samt mig själv i bilen och infinna mig i Pojo vid rätt tid.

 

Dessa spelförberedelser är ju inget märkvärdigt och jag har förstås vetat om den här spelningen länge, men har liksom inte insett att det var imorgon förrän först nu eftersom denna valborgshelg liksom totalt gått mig förbi. Jag har ingen känsla alls för att det är helg och risken är att jag åker till jobbet istället för till Pojo imorgon av misstag...  

 

Sen har jag fått en spelning på lördag också, och det är en intressant historia. Jag blev uppringd av en person från "Raseborgs kyrkosångkrets" som behövde en trumpetare till en konsert med Schuberts tyska mässa som huvudnummer. De har tydligen lånat in trumpetare från Pojo blås tidigare, och jag tycker det är bra att få in en fot i de sammanhangen också så jag ställer glatt upp.

 

Men det mest intressanta är att övriga musiker som deltar (förutom 60 körsångare - ska bli intressant att se om det får plats någon publik också i Pojo kyrka som är ganska liten) kommer från "traditionsmusikkåren" i Ekenäs. Denna lilla amatörmusikkår knuten till Nylands brigad i Ekenäs har nämnts förut här på bloggen tror jag - jag har undrat över den länge, för den hade egentligen varit ett ganska självklart val för mig när jag flyttat hit (hellre än att åka till Pojo) eftersom jag bor nästan granne med garnisonen (men jag kanske inte hade fått vara med som svensk medborgare?). Om det inte vore för att musikkåren ifråga varken syns eller hörs! Det finns ingen information om dem på internet, har de spelningar annonseras dessa inte ut någonstans där man ser det, och om man faktiskt skulle få reda på att de har en spelning så upptäcker man det alltid i efterhand när det är försent. Så jag har aldrig hört dem på de två år jag bott här, och det borde liksom knappt vara möjligt att helt missa en musikkår i en så liten håla som Ekenäs när man bor här och är blåsmusikintresserad. Är musikkårens aktiviteter hemligstämplade av försvaret, eller? 

 

Jag slutade så småningom att leta efter dem, helt enkelt för att det inte verkar särskilt intressant att spela i en musikkår som inte verkar ha några spelningar...men nu har de alltså en, och jag får en chans att se och höra vad de är för några eftersom jag ska spela förstatrumpet med dem. Jag undrar dock om det betyder att de inte har några egna trumpetare alls eftersom de lånat in båda trumpetarna som behövs för mässan från Pojo blås? 

 

Jaja, i vilket fall måste jag fundera på hur jag bäst ska få ihop logistiken för detta också eftersom jag rider på lördagar - frågan är om jag hinner hem och duscha och byta om emellan, eller om det blir ett ombyte på rastplatsen/vägkrogen i Karis på väg till Pojo? Jag hoppas ju på det förra, för påbjuden klädsel är mörk kostym och man kan tycka att det borde vara ett minimikrav då att inte komma dit och lukta häst...

 

 

 

 

Detta apropå att det för tillfället pågår en hissrenovering i huset där jag bor. Som tur är bor jag bara en trappa upp och använder därmed aldrig hissen, så jag påverkas inte direkt av det hela (bortsett från stöket nere i porten då).

   

 

Ridning och deklaration.

 

 

Ingen diskussion om vad som är roligast...men deklarationerna (i plural, för jag deklarerar ju i både Sverige och Finland...) är avklarade, skönt att vara av med dem.

 

Ridningen var trevlig som vanligt, även om det kanske inte gick superbra (som vanligt). Vattnet hade sjunkit undan på gårdsplanen vid stallet också, så den här gången slapp jag köra fast. Dagens pålle var Pisang (vilket börjar bli regel nu) och som vanligt var han väldigt snäll och trevlig bortsett från att det är jobbigt att få honom att gå fram ordentligt, för Pisang går gärna och drar benen efter sig och intresserar sig för allt som händer runtomkring istället för att fokusera på mig och uppgiften. Vilket förstås är mitt fel som inte kan få honom att bruka allvar ordentligt. Det intressantaste som hände idag var dock efter lektionen, under knatteridningen, när Pisang visade en helt annan sida!

 

Efter min ridlektion har stallet knatteridning för små barn, som i princip är en slags "ridförskola" eller lite mer avancerad ponnyridning. Antalet barn varierar och ibland räcker inte ponnierna till alla så då får något barn prova att rida stor häst, oftast gamla Daisi. Men i dag var det så många barn att även Pisang fick rycka in, och då räckte inte stalltjejerna som normalt leder hästarna till heller, så jag blev tillfrågad om jag kunde gå med Pisang. Och visst kan jag det, vädret var fint så jag hade inget emot att gå en runda utomhus innan jag åkte hem, och om Pisang inte skulle gått på knatteridningen hade jag ändå tillbringat ytterligare en stund med att skritta av honom vilket inte behövdes nu - ponnyridningen fyllde ju den funktionen. Men eftersom jag ryckte in i sista minuten efter att själv ha ridit lektionen före så stod jag ju där utan grimskaft till hands och tänkte att jag får väl leda i tygeln. Men det är jobbigt att leda i tyglarna när ryttaren på ryggen ska hålla i dem och öva på att använda dem samtidigt, och Pisang är såpass stor att det är obekvämt att leda i tyglarna länge om man inte kan dra dem över huvudet på hästen. Men det visade sig snart att det inte behövdes att jag ledde i tygeln - Pisang gick så snällt bredvid mig att jag snart släppte dem, för han lufsade snällt med ändå med nosen vid min hand och hela tiden med full koll på mig och vad jag gjorde. Vi gick slalom mellan koner, gick runt och över bommar, skrittade och travade om vartannat, gjorde små volter och svängde hit och dit, helt utan att jag höll i hästen. Rena hästagilityn fast i långsamt tempo och utan så avancerade hinder.

 

Det intressanta är att när man leder Pisang annars följer han visserligen oftast snällt med, men han går varken så nära eller är så koncentrerad som han var nu (oavsett om man leder i träns eller grimma), och han kan absolut få för sig att stanna upp och kolla på saker som händer runtom, dra iväg mot en grästuva eller rentav få för sig att något är lite farligt (och det är samma sak när man sitter på ryggen...). Precis som om han inte tycker att han behöver hålla full koll på vad jag gör när det finns ett grimskaft eller tyglar emellan - men utan sådana hjälpmedel så var det nära intill (kroppskontakt, och gärna nosen i handen) och fullt fokus som gällde! Inte det minsta försök att nafsa på en grästuva eller kolla vad Haigu had för sig (som Pisang delar hage med och som var ute ensam i deras hage bredvid ridbanan). Och inga öron bakåt mot de andra hästarna om vi kom nära, vilket han rätt ofta har när man rider. Jag behövde aldrig ens be om uppmärksamhet. Intressant...tänk om han varit så fokuserad när jag rider också! Oj vad bra det hade gått då! 

 

Så...Här har jag jobbat som attan hela ridlektionen för att han alls ska trava när jag ber om det (det var jättesegt idag), men när jag går bredvid behöver jag bara börja småspringa själv så följer han genast med helt utan kommando. Och jag har jobbat på att vi ska svänga när jag ber om det och varken förr eller senare, men när jag går bredvid så följer han mig genom en slalombana utan minsta krångel! Som sagt, tänk om man kunde ha den kontakten när man red också! Hur ska jag åstadkomma detta? 

 

Skulle vara roligt att prova på frihetsdressyr (dvs dressyr fast från marken) med en häst som Pisang...synd att inte sådant också ingår i ridundervisningen. Eller så kanske han hade gjort succé på en lydnadskurs för hundar? "Gå fot" behärskar han åtminstone helt perfekt.

  

 

Ett vårtecken som dykt upp här den senaste veckan är fasantuppen som ljudligt hävdade gården runt huset som sitt revir tidigt tidigt om mornarna hela förra sommaren. Det har varit lugnt och jag har varken sett eller hört honom på hela vintern, men nu är det dags igen. Än så länge är han inte igång förrän halv sex om mornarna sådär, men efterhand som det blir ljusare ute kommer han att säkert att liksom förra året tidigarelägga sina första varv runt huset för morgonen (ja, han går flera varv) allt mer. Jaja, han är ju fin att se på i alla fall, om än inte lika trevlig att lyssna på.