Ja nu blev det ju sådär långt mellan inläggen igen! Ber om ursäkt för det, det var då rakt inte meningen men det kom massa annat ivägen. Deadlines och spelningar och det ena med det andra med det tredje. Så därför kommer det nu ett sånt där långt upphämtningsblogginlägg.

 

Vi börjar med de sorgliga nyheterna: Birgitta har avlidit! Spindeln Birgitta alltså, hon som hade tappat ett ben. Hon var pigg flera dagar efter benförlusten, men blev plötsligt väldigt hängig och ett par dagar senare dog hon. Jag har inte en aning om vad felet var, förlusten av ett ben ska som sagt en spindel klara. Men det kan ju vara så att samma orsak som låg bakom benförlusten även orsakade andra problem. Oavsett vilket finns det nu en spindel mindre och ett tomt terrarium härhemma. Tråkigt, inte minst för att Birgitta dessutom var min "uppvisningsspindel" nummer ett, den som var bäst lämpad att hantera när man vid sällsynta tillfällen behöver visa att man kan ha fågelspindlar i handen utan fara. Det händer inte ofta att jag gör det, men ska man föreställa spindelexpert är det ganska praktiskt att ha någon spindel hemma som man vet fungerar bra i ett sådant sammanhang. Och det var Birgitta som var den spindeln här, eller ibland Kerstin (men med Kerstin beror det lite på dagsformen - hon har som många spindlar av den arten lite humörsvängningar. Hon är jättesnäll för det mesta men kan också vara periodvis ganska sur och grinig, eller nervös och skygg, och då är det förstås inte lämpligt att hantera henne).

 

 

Nu lämnar vi det tråkiga ämnet. Jag har spelat en massa på sistone eftersom jag blev inlånad i Ekenäs musikinstituts (motsvarigheten till en svensk kulturskola) ungdomsblåsorkester som behövde trumpetförstärkning. Jag har spelat tre konserter med dem de senaste veckorna. Och i dag har vi haft 35-årsjubileumskonsert med Pojo blås, och den gjordes som en samkonsert med Lappböle hornkapell. Det gick väl hyfsat bra tror jag, men vi får väl höra hur det låter sen för det gjordes nån slags inspelning av det hela.

 

Våren har äntligen (äntligen!) anlänt även hit till Finland. Det började töa så sakteliga för ett par veckor sen, men det här verkligen gått långsamt fram och eftersom det fortfarande fryser om nätterna så har resultatet varit mindre snö och enorma mängder smältvatten som inte runnit undan pga tjälen, men mycket lite barmark.

 

Töandet ställer till det mest för ridningen - det har funkat ganska bra att rida i snö och kyla hela vintern, och det har varit väldigt skönt att inte behöva rengöra leriga hästar. Nu är det ändring på det. Förra helgen blev det ett par regniga dagar som gjorde att mycket snö försvann, och förra lördagens ridlektion blev på en snöfri men nästan helt vattentäckt ridbana. En enda stor lerpöl var det, och Pisang gillar inte vatten till den grad att han när tillfälle gavs i slutet av lektionen (när han fick långa tyglar) valde att hellre gå och balansera uppe på en ganska smal snövall i kanten av ridbanan hellre än att gå i vattnet på banan. Den här veckan har sedan fortsatt vara mulen och bitvis regnig, mer snö har smält och det har varit översvämning lite överallt.

 

Men sen i går blev det plötsligt riktigt soligt och riktigt varmt, tjälen släppte och mycket av vattnet rann blixtsnabbt undan. Ridbanan igår var nästan torr, det var bara vatten på ena kortsidan. Tyvärr kan inte detsamma sägas om gårdsplanen där man parkerar vid stallet, som befinner sig nedanför en sluttning så att mycket smältvatten rinner ner där. Det var rätt ok på morgonen när jag kom dit, men när jag skulle hem hade det som varit lerig men ändå hyfsat fast mark förvandlats till ren lervälling, Laban fastnade i leran när jag skulle därifrån och jag fick ha putthjälp för att komma loss (och inte bara jag). Men det var strålande väder och jättetrevligt att rida, gången innan småregnade och blåste det och var sådär råkallt som det blir vid temperaturer strax över nollan i kombination med regn och blåst (hellre tio grader kallt och sol, tack!) men igår var det riktigt varmt och jag konstaterade att jag hade för mycket kläder på mig - jag hade kunnat rida i kortärmat utan problem!

 

När jag kom till stallet stod Pisang redan inne och väntade på mig (någon hade varit snäll och tagit in honom, eftersom stigen till hagen är så blöt och lerig att man verkligen inte kan gå dit i annat än gummistövlar), men han hade varit ute tidigare och rullat sig ordentligt i hagen så det krävdes en del borstande innan ridning. Pisang visade med all önskvärd tydlighet att han INTE gillade att stå i stallet denna soliga fina dag och han visste minsann att det fanns andra hästar som redan hade fått komma ut! Men Pisang har i alla fall vett nog att inse att det faktiskt går fortare att bli färdig och få komma ut om man är samarbetsvillig, även om det var ganska omöjligt att stå stilla medan jag jobbade. Han var ovanligt pigg sen när vi kom ut på ridbanan också och han var inte den enda. En privathäst i stallet, Haigu, fick order att stå still medan hans matte hjälpte en liten ryttare upp på gotlandsrusset Elvis, och tydligen förväntas Haigu vara nog väluppfostrad för att stå still på kommando medan matte går och gör något annat. Men inte denna dag. Haigu tröttnade på att vänta och gick helt enkelt sin väg rakt ut från ridbanan, promenerade runt stallet och bort till sin hage, och matte fick gå efter och förklara att nej, man får faktiskt inte gå i hagen med sadel och träns på. I synnerhet inte just Haigu, eftersom han delar hage med Pisang och dessa två tillsammans är tydligen stallets marodörer som inte kan ha någonting i hagen utan att hjälpas åt att förstöra det. Därför har de aldrig ens grimma på sig när de är ute. Pisang betraktade spektaklet med stort intresse, han är ganska lättdistraherad och kollar på precis allt som händer runtom så man får anstränga sig ibland för att han ska koncentrera sig på uppgiften när man rider och inte på unghästarna i hagen bredvid eller snön på taket eller vad det nu kan vara...

 

Är vi inte KLARA snart så vi kan gå ut nån gång?

 

Det fina vädret gjorde också att krypen äntligen började dyka upp, och när de väl dök upp däk de upp i massor! Årets första spindel brukar ju för min del oftast bli en vargspindel, oftast en Pardosa. I år blev det dock en liten Alopecosa, som jag hittade i en solig skogskant bakom stallet. Trots solen var den fortfarande ganska seg - normalt är det oftast ganska svårt att få en bild av en vargspindel sittande på handen såhär, för de är snabba och brukar inte sitta still länge nog. Men den här satt gärna stilla på handen som är varmare än marken) i solen en stund. På hemvägen såg jag också årets första fjäril, en citronfjäril, följd av ännu en hemma på gården när jag kom hem. Och mer skulle det bli, men det får bli ett nytt inlägg för nu är det här så långt redan...

 

 

   

...eller lagen om alltings j-lighet som den ju kallas på svenska, är något som en del forskare gjort sig mödan att undersöka med vetenskapliga metoder. Är det verkligen så att det är större risk att man tappar mackan i golvet med påläggssidan neråt än på rätt håll? Är det större risk att det regnar när man glömt paraplyt/regnkläderna hemma? Det finns faktiskt flera vetenskapliga studier på fenomen som dessa som stöder Murphys lag.

 

Ett sammanhang där jag själv ofta tycker mig uppleva Murphys lag är i kopplingen mellan spelningar och väder. Och nej, inte på det sättet att det alltid regnar på utomhusspelningar, tvärtom! Det är faktiskt ganska sällan jag varit med om att man verkligen haft jätteotur med vädret på utomhusspelningar (även om det absolut har hänt). Mitt problem är istället att det känns som om det väldigt ofta tenderar att vara strålande vackert väder i samband med konserter eller långa extrarep som kräver att man tillbringar större delen av dagen inomhus när man istället skulle vilja vara ute i solen. Att det är fint väder när man ska spela är inget jag bryr mig om på vanliga repetitioner - de repen är ju enligt ett fast schema och jag spelar de dagarna oavsett väder. Men när det gäller spelningar och rep på tider där jag normalt varit fri att göra vad jag vill - då känns det lite trist att stänga in sig i en mörk konsertsal hela dan, trots att jag ju faktiskt tycker det är väldigt roligt att spela. Jag vet till exempel inte hur många gånger jag varit på väg till rephelger eller konserter med Solna Brass där jag stått och väntat på pendeltåget i stekande sol och tänkt att jag mycket hellre skulle velat sticka ut i skogen eller gå en runda längs fjärilsslingan. Med Sjövärnskårens Musikkår var det här problemet lite mindre eftersom de hade fler utomhusspelningar och då är det ju istället enbart positivt om vädret är fint. Med Pojo blås har det inte egentligen känts som ett problem, för de har så få spelningar. 

 

Men just den här helgen är ett typexempel: I går hade Pojo blås en samkonsert med en annan orkester, vilket innebar först genrep och sedan konsert i Kyrkslätt. Därmed hanns verkligen ingenting annat med igår, och jag fick ställa in min vanliga lördagsridlektion. Vädret har varit väldigt fint här väldigt ofta på senaste tiden, och det är därmed inte konstigt att det var en solig och fin dag, men även sett till det så var gårdagen helt fantastiskt solig och fin, det töade rentav. Man hade rentav kanske kunnat hoppas på att någon vargspindel vågat sig fram i en solig vägkant med lite tur. Men nu blev det inte så. Konserten var trevlig och gick nog ganska bra, och repertoaren var mer krävande än normalt och därmed rolig att spela, men det var surt att tillbringa en stor del av dagen i en mörk sal med fördragna fönster (och ett par timmar i bil på väg till och från Kyrkslätt) när jag normalt hade varit ute i solen på hästryggen (och om jag inte ridit hade jag säkert varit ute ändå). Så jag hoppades förstås att det skulle bli lika fint väder idag, för idag är till och med den vanliga orkesterrepetitionen inställd eftersom vi hade konsert igår. men då blir det blåsigt och snö! Suck. Tänk om det varit tvärtom, konsert idag istället!

 

I vilket fall brukar jag ganska ofta tänka att man borde föra lite anteckningar över just det här med vädersituationen och inomhusspelningar/extrarep för att se om det verkligen finns ett samband eller om det bara är inbillning. Vem vet, det hade kanske till och med gått att publicera?

  

 

 

 

Jag får inte mycket reklamutskick på min privata mail eftersom den dels har ett bra skräppostfilter, dels är jag bra på att undvika att hamna på mailinglistor och liknande. Men en av de få jag faktiskt finns på är nätbokhandeln Amazons. Mailet nedan kom idag, och går man på ämnesraden kan bara konstateras att här vet man minsann hur man ska rikta reklamen!

 

Påsken i Ekenäs har bjudit på strålande väder, något som får många vallfärda till Ramsholmen. Ekenäs är nämligen så lyckligt lottad som stad att ha ett naturreservat inne i stan bara fem minuter från centrum, vilket förstås gör reservatet till ett populärt ströv- och motionsområde (särskilt på våren när det täcks av vårblommor). Ramsholmenområdet består av lundskog och har förekommit här på bloggen tidigare. 

 

Som så många andra Ekenäsbor gick jag en promenad på Ramsholmen igår, ett spontant beslut med anledning av det fina vädret. När jag passerade fågelmatningsstationen som kommunen har i området stannade jag förstås till, trots att jag eftersom besöket var oplanerat tyvärr saknade såväl kikare som kamera. Och det var extra synd att jag inte fått med mig något sådant eftersom en stor hackspett var på plats. Den hängde uppochner och hade varit lätt att avfärda som en vanlig större hackspett, men den var lite väl stor och jag tyckte mig ana att den hade mer vitt på ryggen. Och jag drog mig till minnes att kommunekologen i Raseborg berättat att det dyker upp vitryggig hackspett på Ramsholmen om vintrarna (det är mycket hackspettar på Ramsholmen överhuvudtaget, det är gott om stora gamla lövträd och död ved där). Så när hackspetten så småningom flög upp på ett träd tog jag en bild, som blev väldigt dålig eftersom spetten var högt högt uppe och jag bara hade mobiltelefonen att fotografera med. Men jag hoppades att bilden skulle räcka för att jag skulle kunna zooma in tillräckligt för att se om det verkligen var en vitrygg. Och visst var det en vitrygg!

 

 

 

 

 

För den som inte är fågelintresserad så är en skådad vitryggig hackspett värd att nämna eftersom det är frågan om en väldigt sällsynt art. I Sverige är den akut utrotningshotad, i Finland något vanligare (inte vanlig, men den har ökat här de senare åren och gått från akut hotad till starkt hotad). Hoten mot arten består av brist på lämpligt habitat - vitryggig hackspett kräver stora sammanhängande skogsområden med mycket oädla lövträd och mycket död ved, en miljö som i sig är hotad och ytterst sällsynt i det moderna skogsbruket. Populationerna av vitryggig hackspett har därför minskat kraftigt i både Sverige och Finland under senare delen av 1900-talet som följd av det moderna skogsbruket, men medan den svenska populationen i stort sett kraschade helt var Finland lite bättre på att sätta in åtgärder i tid och skydda lämpliga habitat. Den finska populationen hjälptes dessutom i ett kritiskt skede upp genom invandring från Ryssland, men om inte habitatet finns så hjälper det förstås inte hur många individer som invandrar! I Sverige är t.ex. invandring möjlig både från Finland/Ryssland och från Norge, som har en population på närmare ett par tusen häckande par - att jämföra med Sverige där det finns färre än tio reproducerande par. I Finland är antalet idag en bit över 150 häckande par, betydligt fler än i Sverige, men absolut inte en vanlig fågel och det kändes väldigt speciellt att få se den i princip inne i stan. Och där finns fler än en också, för jag hörde åtminstone två stycken som trummade.

 

Ska ta mig en ny promenad på Ramsholmen med systemkameran snart, och se om jag kan få se den igen och få till en något bättre bild.

Ber om ursäkt för det långa blogguppehållet. Det beror på allmän upptagenhet samt en mindre Sverigeturné för att hälsa på familj i Skåne och ha möte i Stockholm.

 

För en vecka sen sådär besökte jag Skåne. Det är ju alltid trevligt att göra det, och den här gången var huvudsyftet att få stifta bekantskap med den nyaste familjemedlemmen, Hannah samt umgås med systrarne. Hannah var jättesöt och jag ser fram emot att få träffa henne igen i maj när nästa skåneresa är planerad! Att jag sen dessutom blev födelsedagsuppvaktad och fick tillbringa kvalitetstid med resten av familjen gjorde ju inte saken sämre, även om det hela var något av en blixtvisit.

 

 

 

Sen kom det en förmodad snöstorm som visade sig inte bli så stormig trots allt, som tur var eftersom den drog in lagom tills jag skulle åka tåg till Stockholm (och det vet vi ju vilken bra kombination blåsigt väder och tåg skåne-stockholm är...). Men jag kom fram som jag skulle bara en kvart försenad, och det är ju ingenting i sammanhanget utan får snarast betraktas som normalt. I Stockholm var huvudsyftet ett möte om ekosystemtjänster där, men jag hann även med att införskaffa ett par ridskor för presentkortet jag fick i julklapp av systrarne. Så nu ser jag fram mot att det blir varmare. Jag åkte hem till Finland med färjan på onsdagen och var hemma på torsdagen. Totalt har jag på en fyradagarsresa övernattat i Blentarp, Åkarp, Stockholm och på Finlandsfärjan mellan Stockholm och Åbo, och avverkat i stort sett alla färdmedel som tänkas kan: Bil, buss, tåg, båt och flyg.

 

Finska skärgården litegrann sådär från ovan. Hej, mitt vinterland...

 

 

 

 

I går red jag, stallet där jag rider håller oftast lektioner som vanligt även under storhelgerna vilket jag (som oftast inte reser bort över helgerna) tycker är väldigt bra. På senaste tiden har jag mest hamnat på Pisang som är väldigt snäll och samarbetsvillig, men det är inte riktigt lika mycket fart i honom som Daisi så man får jobba mycket mer för att han ska gå fram ordentligt (men man slipper ha stora diskussioner om vem som bestämmer). Men han är en väldigt trevlig häst, gör man rätt så gör han rätt och går ibland i form med till och med en så kass ryttare som jag. Senaste lektionen i går påskafton var jag dock tillbaka på Daisi igen, med sedvanliga diskussioner om meningen med att stå stilla, vilket håll vi ska gå åt, samt när det är tillåtet att galoppera. Men jag gillar verkligen Daisi som är otroligt charmig trots alla sina påhitt och i slutet av lektionen gick hon riktigt fint, vi fick beröm av ridläraren för att även "gamla tanten" sökte sig ner på tygeln och slappnade av i nacken. Sen kom galoppdelen av lektionen, då tog entusiasmen överhand totalt och den lugna kontrollerade galopp som jag klarar av att göra på Pisang kunde man inte direkt prata om på Daisi... 

 

Pisang

 

 

 

Det märks för övrigt i stallet att det börjar gå mot vår - hästarna fäller vinterpälsen, och torihästarna har ganska rejäl vinterpäls. Två drag med ryktborsten så är den full av hår, och det är även man själv efter avslutad lektion. Funderade allvarligt på om man kan spinna garn av hästhår, men det är nog lite för kort (vi pratar pälsen på kroppen nu, inte man- och svanstagel).

 

 

I dag påskdagen har orkestern uppehåll, men liksom för att kompensera hade vi ett långrep på fyra timmar förra söndagen tillsammans med en annan blåsorkester och det var riktigt roligt! Pojo blås är ju en ganska liten orkester så man är inte bortskämd med att ha alla stämmor täckta, men två små orkestrar gör tillsammans en hyfsat stor orkester med alla stämmor täckta (utom fagott, det hade vi ingen). Och med betydligt mer tryck - vi hade tre tubor och fulla trombon- och bariton/eufoniumsektioner! Pojo blås har normalt en tuba, en trombon och ett eufonium,vilket är lite klent även med tanke på orkesterns även i övrigt ringa storlek, och jag har verkligen saknat en full sektion tungt brass här i Finland van som jag är vid mina två stockholmsorkestrar som båda på min tid (vet inte hur det är nu) hade fyra tubor vardera och oftast full sättning av allt annat. Trumpetsektionen i denna kombinerade orkester var dock bara fem totalt, dvs nätt och jämt full sektion trots sammanslagningen. Men det var roligt, repertoaren för det här samarbetet är ovanligt rolig och ovanligt utmanande för åtminstone Pojo blås, och det blir nog en bra konsert i Kyrkslätt i april tror jag.

 

I tisdags spelade jag också, jag har blivit inlånad för ett par konserter med ungdomsorkestern på Ekenäs motsvarighet till kulturskola, där man har viss trumpetarbrist. Inget svårt, men lite småroligt och jag får spela lite mer än vanligt i alla fall.

 

För övrigt kan konstateras att julen i Finland verkligen varar fram till påska, åtminstone vädermässigt. Och med tanke på att jag var i Skåne över jul och att det inte var alls så mycket snö där och då, så känns det nästan som om jag borde byta plats på högtiderna och ta in en julgran nu istället för påskris?

 

Fast med det sagt - visst börjar det bli vår även här, även om den inte kommit så långt ännu. Det lär dröja ett tag till innan vårblommorna tittar fram, men jag blir allergisk utomhus vilket tyder på att al eller hassel eller både och blommar, sälg och viden ser i soliga lägen ut som om de kommer att kunna blomma hyfsat snart, de tidigaste vårsångarna bland fåglarna är igång (hörde till och med en koltrast på Ramsholmen idag) och solen värmer på dagarna även om det fortfarande kan bli ganska kallt om nätterna. Det senaste innebär att det snön nu så smått börjar töa i direkt solbelysta lägen och det märks även på solcellslampan på balkongen, som klarar att hålla sig tänd en ganska bra stund nu efter en solig dag. 

 

 

Raseborgsån. Eller rättare sagt, det finns en å där nånstans under snön.

 

 

 

Ber om ursäkt för att det inte hänt något på bloggen på jättelänge. Förhoppningsvis blir det bnättring snart, men till dess - glad påsk på er! Som ni ser har jag inte ens tagit ett nytt påskkort, så ni får en favorit i repris.

 

Men det är liksom svårt att tänka sig att det är påsk när det är så vintrigt. Man hade ju velat att det skulle se ut så här ute:

 

 

Men istället ser det ut såhär:

 

 

 

Vackert- ja. Fint soligt väder - ja! Vår - nej. Man kan dock ana att den är på väg - det börjar bli varmare, eller rättare sagt står solen högre och värmer lite på dagarna, men om nätterna kan det fortfarande gå ner mot tio minus så vår kan man inte direkt kalla det...samtidigt rapporteras det att vargspindlarna redan är vakna så långt norrut i Sverige som i Stockholmsområdet. Jaja, stallet där jag rider håller åtminstone öppet trots påskhelg, så jag hoppas kunna fira påsk med en ridtur i solen imorgon.  

Konstaterade häromdan att denna blogg fyller sex år i år (närmare bestämt i augusti). Otroligt! Och egentligen är den äldre än så, för den startade faktiskt redan något år före men flyttades sedan av internätlogistiska skäl över till sin nuvarande hemvist. I vilket fall har det flutit många ord under broarna sen dess, och det kan bara konstateras att det blir väldigt mycket text av det om man skriver bara lite grand en eller ett par dagar i veckan (och då räknar vi inte de julkalendrar som förekommit, där i synnerhet en innehöll ganska långa avsnitt...). Det är så att man tänker att om man skrivit lika mycket och lika ofta om ett och samma ämne istället så hade det räckt för en bok eller två! Så därför tänker jag skriva lite om att skriva. Mest kanske för att få en paus från att skriva allt det som jag borde skriva istället för att skriva blogginlägg...

 

För det är en stor skillnad att skriva på bloggen jämfört med att skriva sånt jag skriver på jobbet, och det är också därför det blir så mycket skrivet här - jag tänker att om jag svamlar av mig ordentligt här på bloggen så kan jag vara mer återhållsam och skriva ordentligt vetenskapligt på jobbet? Kanske. För jag har ju en tendens att svamla iväg och producera onödigt stora mängder text, och det är inte helt av godo när man skriver vetenskapligt där det ställs stora krav på stringens. Ofta börjar jag med att skriva allt jag vill skriva och sen får jag sålla bort hälften sådär.. och det är ju rätt mycket jobb i onödan kan man tycka. Eller som min handledare på doktorandprojektet uttryckte det: "Du borde skriva reviewartiklar!". Önskar att han sagt det på ett tidigare stadium för då hade jag kanske kunnat göra en sådan att ha med i min avhandling, det hade varit rätt trevligt tycker jag. För den som undrar är en reviewartikel en vetenskaplig artikel som inte beskriver en enskild vetenskaplig studie utan istället jämför och diskuterar andra vetenskapliga studier, med syftet att genom jämförelse kunna dra nya slutsatser, samtidigt som en sådan artikel kan ge en bra överblick över vad som gjorts inom ett visst forskningsområde. En reviewartikel upplevs ofta som lite "pratigare" än en klassisk rapport av en studie.

 

Men som sagt, på bloggen är det tillåtet att svamla på hejvilt, och textmängderna här hade fyllt en bok eller ett par vid det här laget. Om man tänker lite på det kan man tycka att det ju kanske vore mer produktivt att faktiskt  lägga den tiden jag lagt på bloggen på text för en bok istället, som man åtminstone i teorin hade kunnat publicera "på riktigt". Men nu är det ju inte samma sak alls. En bok innebär väldigt annorlunda utmaningar, inte minst för att den förväntas behandla ett och samma ämne eller historia genomgående, och jag tror att jag hade tröttnat på att skriva enbart om samma sak i sex år (eller? Nog för att ämnena här på bloggen inte är sååå väldigt många ändå...men de är av en så blandad karaktär att det hade varit svårt att hantera den variationen i en bok oavsett om vi pratar om fack- eller skönlitteratur). Till det kommer att en bok är något som har ett slutdatum, oavsett om det finns en faktisk deadline eller inte så bör den ju bli färdig någon gång annars är det inte mycket mening med den - till skillnad från en blogg som per definition är ständigt pågående. Och om det funnits skuggan av en tanke att publicera textmängderna utanför bloggen så hade det dessutom ställt mycket större språkliga och författarmässiga krav, och därmed krävt mer arbete, mer eftertanke och mer tid. Vitsen med bloggen är ju till stor del just att jag inte har några som helst ambitioner med den (det finns ju andra som faktiskt har författarmässiga ambitioner med sina bloggar, men så icke jag) utöver att skriva hyfsat ofta utan alltför långa pauser - och denna brist på ambition har just syftet att jag ska kunna skriva ofta utan att tröttna eller känna ett behov av att prestera något.

 

Och att bloggen är så fri från krav på författarmässig prestation eller ämnesmässig konsekvens beror förstås på att jag har nog av det på jobbet, så om jag ställt sådana krav på mig själv på bloggen också hade den nog inte överlevt i fem och ett halvt år. En forskare måste ju vara en författare av vetenskaplig litteratur, det ingår liksom i jobbeskrivningen, så det blir en del skrivande - även för min del, trots att jag publikationsmässigt inte åstadkommit något alls de senaste åren (eftersom jag inte haft några resultat att publicera förrän nu i slutet av projektet jag jobbar med). För tillfälletskriver jag på en del av en vetenskaplig artikel, två-tre olika versioner av två forskningsmedelsansökningar (de ska ju visserligen inte publiceras, men kraven på språk, research och vetenskaplig stringens liksom sättet att skriva på är desamma som i en vetenskaplig artikel), en populärvetenskaplig text för green islands-projektet, och en populärvetenskaplig text om spindlar för svenska entomologiska föreningens hemsida (det senare är helt ideellt arbete, men ändå). Till det kommer en väldigt kort populärvetenskaplig text för lokaltidningen i Ekenäs, där Aronia har en kolumn som vi turas om att skriva. I april är det min tur, och då ska det handla om båtturism och miljö.

 

Skriva populärvetenskapligt är roligt och jag önskar att jag kunde göra det mer och faktiskt skriva saker som blir publicerade utanför Green Islands i större utsträckning. Och inte bara för att jag tycker det är roligt, utan också för att jag tycker att det är viktigt att aktuell forskning når utanför den akademiska världen. Jag gick en doktorandkurs i populärvetenskapligt skrivande i Stockholm, och så här i efterhand önskar jag att den kursen ställt högre krav på prestation i publikationsavseende - inte bara på att vi skulle skriva och utvärdera texter vilket var vad vi gjorde, utan även på att vi verkligen skulle försöka få något publicerat. Nog för att vi uppmuntrades att göra det, och nog för att man inte kan kräva att vi faktiskt skulle lyckas få något publicerat under kursens gång, men man skulle kanske kunnat kräva att vi producerat ett färdigt manus som var redo att skickas någonstans - då hade det varit mycket troligare att man faktiskt gjort det också. För när man är mitt i en forskarutbildning med krav på sig att producera en doktorsavhandling innehållande åtminstone fyra vetenskapliga artiklar så har man varken tid eller motivation att skriva någonting utöver vad man absolut måste, varpå allting utöver det har en tendens att hamna i den digitala motsvarigheten till en skrivbordslåda där det sedan göms och glöms. I en av mina digitala skrivbordslådor (en som aldrig öppnas) ligger fortfarande en ganska bra artikel om spindlar och marina subsidier, som kunde varit värd att färdigställa och skicka in då det begav sig men som nu aldrig kommer att se dagens ljus i tryckt form eftersom den vid det här laget (egentligen redan vid tiden för min disputation) passerat bäst före-datum. För forskning har ju ofta ett bäst före-datum. Ämnet hade fortfarande kunnat vara intressant att publicera populärvetenskapligt eftersom det såvitt jag vet aldrig gjorts, men då hade den där artikeln behövt skrivas om i sådan omfattning att den snarast vore att betrakta som ett helt nytt manus.

 

Hittills har jag en enda populärvetenskaplig artikel i publikationslistan, och den är jag inte huvudförfattare på. Och det var väldigt länge sen nu. På jobbet uppmuntras vi att publicera populärvetenskapligt, men eftersom de vetenskapliga publikationerna alltid kommer i första hand för en forskare så blir det inte så ofta folk har tid till populärvetenskapliga saker också. Jag hoppas att jag lyckas få till någonting på ekosystemtjänstresultaten, för i och med att det är så tillämpad forskning kan det nog göra sig i populärvetenskaplig form. Men precis som alla andra ligger fokus i första hand på vetenskapliga publikationer.

 

Så, nu har jag nog svamlat av mig för den här gången. Då kanske jag kan skriva lite på den där texten om spindlar till entomologiska föreningen (som det är deadline för nästa vecka) där det till skillnad från bloggen finns en gräns för hur mycket man får svamla...

 

 

Följande mail anlände i dag:

 

 

 

 

Vad det är frågan om är alltså att jag, Mika och Mari inte har tagit ut så mycket semester som vi borde. Av detta kan man konstatera följande:

 

 

Hm, vad göra åt detta. Jag har alltså två veckors innestående semester kvar från förra året som de vill att jag helst ska ta ut före maj månad. Jag tänkte först att jag kommer att göra av med lite av den åtminstone eftersom jag lovat åka ner och hälsa på min systerdotter nu i mars - men sen kom jag på att jag åker ner en helg, så oops, det blev visst bara en semesterdag där...och jag har verkligen inte tid ens med det.

 

Restresa i påsk, någon?

Medan systern är ute barfota i trädgården i Skåne, så avnjuter vi i Finland också vår motsvarighet till vår. Eller inte.

 

 

Bilden ovan är alltså utsikten från mitt fönster på jobbet så här i början av mars. Vackert ja, men inte så värst vårligt kan man tycka.  Ber om ursäkt för dåliga bilder (tagna med jobbmobilens väldigt dåliga kamera).

 

 

Och vad gäller att ta sig nånstans dit det inte är gångavstånd så är det en snösröjningsinsats som gäller varje gång. På bilderna nedan ser ni resultatet av gårdagens snöfall (bilen har stått ett dygn sen jag skottade fram den senast).  

 

 

 

 

 

Att solcellslampan på balkongen äntligen laddas tillräckligt för att orka lysa en stund på kvällen (om än bara en väldigt liten kort stund)  efter att ha varit nedsläckt hela vintern måste väl ändå betraktas som ett vårtecken?

 

 

 

 

Jaja, jag griper efter halmstrån här. Det har snöat hela dan och är tio grader kallt...

 

För övrigt, om ni inte märker det själva, så har jag nu lagt till några bilder i inläggen om Tvärminne och om mars/ridning och väder eftersom jag äntligen blev färdig att ladda ner de bilderna på datorn. Inte för att de är så mycket till bilder, men ändå.

Jag får ju spindelfrågor lite då och då som folk har skickat till Naturhistoriska i Stockholm och som deras jourhavande biolog skickar vidare till mig. De flesta frågor gäller ett ganska litet antal samma arter, och jag vet inte hur många husspindlar och kvadratspindlar jag identifierat från foton vid det här laget, både via naturhistoriska och från andra håll. Men ibland dyker något lite mer udda upp, och idag var det en vacker bild på en kaparspindels äggkokong med frågan "Vem har skapat detta vackra smycke?". Och det var en välformulerad fråga - kaparspindlarna gör verkligen otroligt vackra äggkokonger, de lindar in en kokong av ljusare silke i ett yttre glest nät av tjockare glansiga trådar som ser ut som väldigt tunn koppartråd. Jag hade inte haft något emot ett smycke i sån här design (eller varför inte i större format i julgranen eller påskriset?)!

 

Jag har ingen egen bild på en kaparspindelkokong och tänker inte stjäla bilden jag fick med frågan - men det finns ett antal bilder på nätet, kolla t.ex. här:

 

 

 

 

 

Kaparspindlarna är för övrigt ett ganska speciellt och intressant spindelsläkte eftersom de specialiserat sig på andra spindlar som bytesdjur. Det är inte ovanligt att spindlar äter andra spindlar, tvärtom, men just dessa har ett jaktsätt som är ganska speciellt och en specialanpassning som inte fungerar på något annat än just andra spindlar: De invaderar nätspindlars nät (därav namnet kaparspindel, på engelska heter de pirate spiders) och knäpper på trådarna för att locka till sig nätets ägare (knäppandet simulerar antingen ett byte som fastnat i nätet, eller en uppvaktande hanne), som de sedan attackerar. Vi har bara två kaparspindelarter i Sverige, och man ser dem sällan - det är vanligare att man ser de vackra äggkokongerna i buskar och vegetation än själva spindeln.

Tidigare i veckan som varit har man kunnat tro att det började bli vår även här i Finland, talgoxarna har börjat sjunga och alen har börjat blomma. Det hade också börjat töa så smått - inte så att man ser någon märkbar skillnad på snömängderna, men ändå - tills det plötsligt kom en köldknäpp natten till lördagen. Det var tio grader kallt i lördags morse (inne på den inglasade balkongen, utanför var det väl säkert ytterligare ett par grader kallare) och senare på eftermiddagen kom ett rejält snöväder.

 

Stallkatt.

 

 

 

Jag hann lagom rida på förmiddagen, då var det fortfarande klart och fint och soligt (om än kallt), innan molnen drog in och det började snöa. Ridningen var dock trevlig. Vi hade en vikarierande ridlärare eftersom vår ordinarie var sjuk, och hon hade som mål att köra hårt med oss vilket var bra för det innebar att det inte var några problem att hålla värmen på hästryggen trots kylan. Kallt att fixa med häst och remtyg innan lektionsstarten, men väl igång blev både vi och hästarna snabbt varma! Särskilt som jag red Pisang, där man får jobba lite mer än på Daisi för att han verkligen ska gå fram ordentligt, vilket den här ridläraren ställde stora krav på (på Daisi får man också jobba, men av andra anledningar). Men det går allt bättre (och det är ju tur att det inte går sämre, men marginalen neråt är ju förvisso inte så stor). Efter töandet tidigare i veckan och sen blixtkyla på det var dock de mer upptrampade vägarna på ridbanan ganska isiga, så vi red mycket innanför spåret, övade på volter i olika storlekar och gjorde skänkelvikningar innanför långsidorna, för att undvika att rida på fyrkantsspåret där det var halast så mycket som möjligt. Men eftersom man alltid rider ute på den här ridskolan (som saknar ridhus) så har hästarna som tur är broddade skor, så ingen halkade. 

 

Fast det är nog egentligen snödjupet snarare än halkan som är det största problemet med fyrkantspåret. Stigen som trampats upp där är så djupt nersänkt vid det här laget (första snön kom ju i november här, och sen har det bara kommit mer och mer vintern igenom) att det blir lite jobbigt att gå där för de stora hästarna, särskilt de största och ganska kraftigt byggda torihästarna, som nästan får sätta fötterna rakt framför varandra för att få plats. Så i synnerhet vi som rider stor häst (för den som inte vet vad som menas med en stor häst så är det alla hästar som är över ponnygränsen, dvs 147 cm, i mankhöjd) försöker rida vid sidan om spåret så mycket det bara går. Vilket inte alltid är det lättaste eftersom hästarna gärna följer invanda vägar och tycker det är liten galet att springa parallellt med spåret innanför det istället för på det... 

 

 

Kompisarna Helbek och Pisang (Torihästar).

 

.

 

 

Idag var vädret klart och fint igen, men det är väldigt uppenbart vinter och inte vår. Snöovädret i går begravde Laban helt och hållet i en rejäl snödriva (snödjupet på motorhuven var närmare en meter), och det var tur att jag kom ihåg vart jag hade parkerat så att jag säkert kunde gräva fram rätt bil ur de många vagt bilformade drivorna på parkeringen för att kunna ta mig till kvällens orkesterrep...

Kalendern har kommit fram, och jag drar en stor suck av lättnad! Den hade krupit ner i mappen med alla båtturistenkäter vi satt och skrev in data från på Tvärminne och gömt sig längst ner bland dem. När jag letade efter kalendern i satorväskan packade jag i samma veva upp den där mappen och satte den på sin plats i bokhyllan, i vetskap om att materialet i den nu var färdigbearbetat och i stort sett kunde glömmas bort - det skulle bara sparas för att man alltid sparar ursprungligt rådata som fältprotokoll och ifyllda enkäter. Därför tog det ett par dagar innan jag kom på tanken att kalendern kanske kunde ha klämt in sig bland enkäterna i mappen. Men nu är den återfunnen!

Ja, kalendern alltså. Jag har förvisso gott minne, men det är mycket som planeras nu och mycket som händer framöver i vår och jag behöver kalendern för att vara helt säker på att verkligen komma ihåg allt och inte dubbelboka mig. Mycket möten, seminarier, spelningar, resor hit och dit...och när jag som bäst behöver planera allt detta så blir jag av med min kalender! Jag hade hoppats att den bara gjort sig osynlig härhemma eller på jobbet, men jag tycker nog att jag letat på alla tänkbara ställen och de är ganska begränsade eftersom jag hade den med till Tvärminne i början av veckan - så såvida den inte packat upp sig själv och gått och gömt sig kan den egentligen bara finnas i antingen ryggsäcken eller datorväskan som jag hade med mig dit, eller så har den blivit kvarglömd i kurssalen på Tvärminne. Jag har mailat Tvärminne och bett dem kolla, men har inte fått svar än. Det finns också en teoretisk möjlighet att den kan ha ramlat ur väskan i Andreas bil när vi åkte hem från Tvärminne i tisdags, och i så fall har den lämnat landet och befinner sig nu i Uppsala. Kris och katastrof, som sagt.

 

Det här har hänt en gång tidigare i bloggens historia, då kom kalendern fram av sig själv. Man kan ju alltid hoppas, men sannolikheten är nog ganska liten att det händer den här gången tror jag. För övrigt var både den kalendern och den nuvarande bruna - och dessa två är både de enda bruna kalendrar jag någonsin haft och de enda jag någonsin blivit av med. Två stycken är ju nu ett lite för lågt antal för att man ska kunna göra ett uttalande med någon form av statistisk säkerhet, men jag kanske helt enkelt ska undvika att köpa bruna kalendrar i fortsättningen? 

 

Kanske borde jag bli så modern att jag gör som alla andra och börjar använda den inbyggda kalendern i telefonen? Fast då är jag å andra sidan beroende av att telefonen är laddad jämt och måste ha med den på alla möten (vilket jag inte brukar ha) och därmed komma ihåg att stänga av ljudet. Och så måste jag bestämma mig för vilken telefon som ska agera kalender eftersom jag har en privat och en jobbtelefon och jag har oftast inte med mig båda. Nä...dessutom tycker jag att jag har bättre överblick med en papperskalender.

 

Det är i alla fall helt otroligt vad problematisk tillvaron blir på bara ett par dagar utan kalender. Eventuellt missade jag ett möte med projektet i dag, för vi brukar ha sådana möten på torsdagar, men ingen har sagt något om det och hälften av projektets medlemmar var borta idag ändå så troligen var det inget möte.

 

I dag påminde som tur är en kollega mig om att vi har seminarium med våra studenter imorgon - för annars hade jag glömt det, det var länge sedan det seminariet planerades in och datumet har flyttats några gånger. Nu ska jag bara komma ihåg det i morgon också.

 

På måndag är det ett möte, tror jag.

 

Skärgårdsstiftelsen vill att jag ska komma till dem i Stockholm i mars och vill gärna spika ett datum.

 

Jag vill åka ner till Skåne och hälsa på min systerdotter och vill gärna samplanera det med Stockholmsresan.

 

Jag behöver planera in resor till de finska skärgårdsöarna och måste ringa runt till folk på Keistiö och Högsåra och kolla vilka datum de har tid med mig. Och måste planera det så att jag inte dubbelbokar det med någon annan resa eller något jag måste göra här i Ekenäs.

 

Jag blev igår ombedd att skriva lite om spindlar till svenska entomologiska föreningens hemsida och fick en deadline för det som jag behöver komma ihåg.

 

Orkesterkollegan jag samåker med ringde och sa att hon inte kan samåka till orkesterrepet på söndag, så jag måste komma ihåg att jag inte ska hämta henne då. Hon bad mig också agera förstärkning i Ekenäs ungdomsorkester som har trumpetarkris på ett par spelningar i april och jag sa preliminärt ja, men behöver kolla så att jag verkligen kan de dagarna.

 

Jag behöver min kalender! Nu!

 

Hoppashoppashoppas att de hör av sig från Tvärminne imorgon och säger att den finns där! Fast i så fall är frågan när i all världen jag ska hinna åka dit och hämta den, jag vill ju ha den NU men imorgon är det ganska svårt att komma ifrån tillräckligt länge på grund av det där studentseminariet.

 

 

 

 

(Bilden föreställer inte min nuvarande kalender eftersom den försvann utan att ha fått sin existens dokumenterad på bild, utan kalendern från 2008 som även den försvann (men lyckligtvis återfanns) får agera stand in. Men tyvärr duger den ju inte till det vad gäller funktion).

Sådär, hemma igen efter ett par produktiva dagar på Tvärminne med kollegerna A & J som kom hit från Sverige. I stort sett har vi ägnat oss åt "data crunching" å det seriösaste - skrivit in massor av data, analyserat massor av data. Och det känns bra - det kommer nog att göras fler analyser, men vi har resultat att skriva om, vi har gjort en arbetsfördelning för skrivandet av artikeln, och vi har en plan för vart vi ska skicka den. En mycket bra början, även om vi hade hoppats hinna mer.

 

 Att vi inte hann mer beror på att vi tvingades ägna massa tid åt att föra in rådata från pappersenkäterna till datorn, något som redan var gjort men som visade sig vara felaktigt, och det blev helt enkelt enklare att göra om alltihop än att reda ut felaktigheterna och rätta datafilen. Och när vi var nästan färdiga upptäckte vi att det fanns skillnader i ordningen på alternativen i de en av frågorna mellan de svenska och finska enkäterna (vilket vi inte upptäckt från början eftersom ingen av oss förstår finska) så det gick ytterligare tid till att rätta det...men nu vet vi åtminstone att allt data (och det är ganska mycket) är rätt infört. I princip ägnade vi gårdagen åt att skriva in datat och idag åt att analysera det.  

 

Kollektivt dataanalyserande via storbildsskärm.

 

 

 

Däremellan hann jag och J få en guidad tur av en av seniorforskarna på Tvärminne som jobbar med syn och beteenden kopplade till synsinnets funktion hos kräftdjur, och det var verkligen en fantastisk upplevelse. Inte nog med att hans forskning var väldigt intressant, men det som framför allt imponerade på både mig och J var laboratorierna i sig. Det är ju vanligt i ekologisk forskning att man delvis tvingas konstruera sin fält och/eller labutrustning själv för att det inte finns något på marknaden som fyller ändamålet, men det här var verkligen på en helt annan nivå än något jag sett tidigare! För er som är bekanta med 70-talets barnprogram så känns det som om jag fått möta en av min barndoms favoritfigurer - professor Balthazar (det fanns fysiska likheter både mellan forskaren och hans labb, även om labben var lite mindre psykedeliska än Balthazars). Och jag menar detta i positivast möjliga bemärkelse. En mycket entusiastisk och uppenbarligen tekniskt begåvad forskare, vars labb innehåller mycket märklig apparatur som gör väldigt avancerade saker (vi pratar utrustning för att bl.a. mäta elektrofysiologiska signaler i kräftdjurs ögon), konstruerad till stor del av lite vadhelst man kan hitta i källaren eller garaget eller rentav soporna kombinerat med ett fåtal nödvändiga dyrare komponenter. Vi pratar ett kaffeburkslock, plasthylsan från en kulspetspenna, papprör, en symaskinspedal, en väckarklocka, med mera med mera (det var bara paraplyet som saknades)! Synlabbet var nästan som en egen levande organism - det har liksom växt fram och utvecklats undan för undan sen 70-talet, och det var verkligen helt fantastiskt att se. 

 

En annan relevant liknelse som funkar för er som kände min farfar är: Tänk er om Gunnar Mellbrand haft en högre utbildning, forskat i elektrofysiologi och varit tvungen att mäta spektralsensitivitet och ljustolerans hos pyttesmå räkögon - han hade då kunnat tänkas konstruera något åt det här hållet.

 

Dessutom var vädret fantastiskt fint, soligt och klart, även om J (som hade åkt från Kalmar) tyckte att det var lite kallt i Finland.

 

 Vintermorgon på Tvärminne.

 

Efter en orkesterabstinent helg (inget rep pga sportlov - bedrövligt att vi som inte har något sportlov ska behöva lida och inte få spela för att andra reser bort! Som tur är har ridskolan inga sådana fasoner för sig så jag åtminstone rida som vanligt) försvinner jag till Tvärminne ett par dagar för att med ett par svenska forskarkolleger ha nån slags workshop om en studie vi vill publicera. Förhoppningsvis kommer vi tillbaka med analyserade data, genomarbetade tankar om den tänkta publikationens teoretiska innehåll, ett samförstånd om resultaten ska presenteras och tolkas, och en plan för var vi vill försöka få den publicerad (vilket till stor del påverkar hur artikeln ska skrivas). Och kanske har vi rentav en påbörjad artikel. Det återstår att se hur långt vi hinner, men eftersom vi tre som ska träffas vanligtvis befinner oss ganska långt ifrån varandra (Ekenäs, Småland och Uppsala) känns det bra att kunna träffas och jobba intensivt och koncentrerat enbart med detta tillsammans några dagar.

 

 

Bokstavligen.

 

 

Det finns ju forskning med liiite högre coolhetsfaktor än annan forskning, och det har ju diskuterats en del på den här bloggen förr. Yrkeshögskolan Novia och Aronia har en GISavdelning (GIS=geografiska informationssystem), som Green Islands samarbetar med om bl.a. produktionen av en kartbaserad databas för projektet. GIS är något man normalt förknippar med kartor och datorprogram för att behandla kartbaserade data. Men för bra kartor krävs bra bakgrundsdata och sen en tid tillbaka har Novias GIS-avdelning ökat sin coolhetsfaktor ganska rejält genom att starta ett projekt där man jobbar med drönare (obemannade små flygplan) för att få väldigt detaljerade flygbilder som kan användas för modellering, planering med mera. Drönarna i fråga är för övrigt egenhändigt byggda inom avdelningen (jobbar man på en yrkeshögskola så är det klart att man konstruerar sina flygplan själv...). Tidiagre har de flugit med småflygplan,men det senaste projektet (filmen ovan) är en liten helikopter. Filmen är för övrigt inspelad på Novias campus, i princip nedanför mitt fönster (andra våningen i det röda huset som skymtar längst till höger ibland).

 

 

 

Projektet har fått ganska mycket uppmärksamhet, och det är inte minst ett väldigt bra användningsområde för den här tekniken...till skillnad från de mer kända, som också tas upp på svenska yles hemsida:

 

 

Men det är trevligt i sammanhanget tycker jag att man i nyheterna verkligen framställer GISforskarlaget på Novia som framsynta forskare som gör samhällelig nytta, och beskriver den här forskningen utan att koppla det hela till tidigare eller nuvarande krigiska applikationer av tekniken. Medan man samtidigt ger en väldigt negativ bild av USAs användning av samma teknik i andra artiklar. Det är lite trist att det så ofta ursprungligen bara är för sådana syften det finns pengar för att utveckla mycket otroligt smart teknik som har så stora och samhällsnyttiga tillämpningsområden som det här. Tänk om man istället lagt de resurserna på att utveckla det för fredliga syften från början? Då hade användningen och integreringen av sån här teknik för t.ex. samhällsplanering, naturvård och vad det nu kan vara nog varit längre kommen...För projektet på Novia, som bemötts mycket positivt, består i praktiken trots allt bara av två forskare (varav bara en jobbar på heltid med det här) som själva bygger och underhåller drönare på sitt gemensamma kontor med minimal budget!

 

Jag önskar att jag haft tillgång till så här detaljerat flygbildsdata för att få bra koll på alla hagmarker, våtmarker skogsbeten och andra naturtyper av speciellt intresse ur ekosystemtjänstsynpunkt på öarna i Green Islands! Nu gör jag vad jag kan med befintliga statliga flygbilder, som inte är lika detaljerade och av varierande kvalitet.

Tycker ni att titeln på det här inlägget verkar helt oförståelig så kan en ledtråd vara att helt enkelt låtsas att första ordet är skånska, så har ni nästan fattat hälften och då kanske ni kan gissa fortsättningen.

 

I själva verket är titeln på estniska, och betyder förstås "hitta djuret". Men det kunde ju lika gärna stått "leta djuret", för i de flesta av de här bildgåtorna krävs nog att man letar åtminstone lite grann för att faktiskt kunna hitta djuret.

 

Men om vi nu lämnar språkförbistringen och det eventuella släktskapet mellan estniska och skånska (personligen tycker jag att man faktiskt hör mer svenska (eller skånska?) influenser i estniskan än man gör i finskan) så insåg jag häromdan att det var ooootroligt länge sen det var en "hitta djuret" här på bloggen. Mycket beroende på att det blev mycket mindre djurfotograferande i somras än vanligt pga tråkigt väder - men jag undrar om det varit nån hitta djuret alls på hela förra året? Bedrövligt! Så här kommer en, och som titeln antyder så är det i en bild från Estland ni ska leta efter (leida etter) ett djur den här gången.