Ja jag har ju tänkt att det varit dåligt bloggat den här veckan, och att jag kanske skulle dra till med en spindelbok til? Eller kanske rentav en "hitta djuret" för det var ju otroligt länge sen. Eller så kunde jag beklaga mig över bilen eller störiga hästar (fast det är faktiskt inte aktuellt att beklaga sig över just för tillfället).

 

Men så fick jag reda på att jag blev moster till en liten Hannah nu i morse!

 

Och då är ju allt annat helt irrelevant att blogga om. Har gått och tänkt på Hannah med familj hela dan och inte fått mycket gjort på jobbet. Stackars kollegan som försökte hålla en genomgång för mig om viktiga saker i ArcGIS som jag behöver kunna precis efter att jag fått reda på det - han kommer nog att få repetera det där misstänker jag...

 

Så välkommen till världen lilla Hannah, önskar en väldigt glad och stolt moster!

 

 

Jag har för mig att jag någon gång i höstas eller till och med i somras eller så utlovade att jag faktiskt någon gång skulle ta och skriva om min forskning i mitt postdoktorsprrojekt här på bloggen, men det har liksom inte blivit av.  Men eftersom detta är projektets sista år så får det väl anses vara hög tid att göra det nu. Sagt och gjort!

 

Så, jag är ju alltså postdoktorsforskare (postdoc) på forskningsinstitutet Aronia i Finland, där det heter att jag jobbar med att kartlägga ekosystemtjänster inom ett EU-projekt vid namn Green Islands. GI som jag kommer att förkorta det till hädanefter handlar om miljöfrågor i skärgården i stort, och består av en lead partner som är skärgårdsstiftelsen i Sverige, Aronia i Finland som står för den vetenskapliga delen av projektet, och ett par miljörganisationer i Estland. Och så naturligtvis de elva skärgårdsöar som deltar i projektet - sex i Sverige, fyra i Finland och en i Estland.

 

Det där med att "kartlägga ekosystemtjänster" är ju en ganska luddig formulering, något jag tycker är bra, för det innebär att jag kunnat utforma min forskning och välja mina forskningsfrågor ganska fritt inom ramarna för denna luddiga formulering och GI-projektet som helhet. Bara begreppet "ekosystemtjänst" är i sig väldigt stort och vittomfattande, och för den som inte vet vad det är tänkte jag börja med det - för jag har faktiskt inte direkt skrivit så mycket om ekosystemtjänster i sig här på bloggen heller. Ekosystemtjänst är de naturliga processer som producerar sådana resurser och tjänster som vi människor utnyttjar. Ett lättförståeligt exempel är t.ex. fotosyntes, som är den naturliga process som alstrar det syre vi andas, eller produktion av timmer i skogen. Detta är ekosystemtjänster som producerar resurser vi kan använda direkt, mer komplexa typer av ekosystemtjänster är t.ex. vatten- och näringscykler, pollinering och sjukdoms- och skadeorganismreglering (som ofta ligger till grund för produktionen av resurser som matvaror, timmer, syre med mera). Det här gör fältet ekosystemtjänster till något enormt stort och för många känns det lite flummigt - det är det egentligen inte, men det är ett enormt vittomfattande begrepp just för att det verkligen ska kunna täcka upp alla de väldigt olika tjänster som vi utnyttjar. Begreppet är ganska nytt och det återstår fortfarande att se hur det fungerar att arbeta med i praktiken i t.ex. natur - och miljöskyddssammanhang. Anledningen till att det alls uppstått var att det blir allt mer nödvändigt att kunna motivera nyttan av naturskydd ur ett praktiskt och ekonomiskt perspektiv för beslutsfattare och ekonomiska organisationer - för detta hamnar ofta alldeles för långt ner i prioritetsordningen. Inget i detta är förstås något nytt egentligen, det som är nytt är att man fokuserar på  bevarandet av processer, och att det finns en tydlig koppling mellan bevarandevärden och ekonomiska och kulturella värden. Om man arbetar med bevarandebiologi eller naturvård är det som framför allt skiljer ekosystemtjänsterna som enhet för bevarandearbete från de mer traditionella (som t.ex. biodiversitet eller biotoper) att ekosystemtjänstbegreppet fokuserar på processer, inte enskilda arter, artrikedom eller naturtyper, och att människans utnyttjande av naturresurser finns inbyggt i själva definitionen av begreppet.

 

 

 

 

 

 

Det där med att fokusera på processer innebär att det för en ekolog är viktigt att hålla tungan rätt i mun när man pratar ekosystemtjänster med både t.ex. beslutsfattare och naturvänner. Det är lätt hänt att ekosystemtjänstbegreppet vid första anblicken framstår som väldigt krasst nyttobetonat, och verkar som om man lätt kan missa naturvärden som saknar egentlig ekonomisk nytta när man använder ekosystemtjänster som bevarandeenhet. Ett bra exempel är artrikedom - om vi fokuserar på att bevara processer, riskerar vi inte då att mista arter som inte är direkt viktiga för de processer vi är intresserade av? Om flera arter fyller en likartad funktion i ekosystemet, behöver vi då verkligen dem alla? Men jo - det gör vi, och jo, artrikedom är precis lika fundamental i bevarandet av ekosystemtjänster som i andra bevarandesammanhang! När vi pratar om diversitet syftar vi oftast på artrikedom, men det finns många slags diversitet och mer artrika system tenderar att vara mer diversa även vad gäller processer - och ett ekosystem med fler olika typer av processer underhåller förstås också fler olika ekosystemtjänster. Se bara på strandängen ovan: På en konventionell betesmark som är gödslad, har insådda foderväxter och ofta är dikad, är de flesta av de tjänster som nämns ovan antingen helt frånvarande eller fungerar mycket sämre (med produktionen av djurfoder som det enda undantaget eftersom det är en process vi då aktivt ser till att maximera). Och om diversiteten av tjänster inte är skäl nog, så tillkommer också att bevarandet av genetisk variation på alla nivåer är viktigt även för bevarandet av ekosystemtjänster. Naturen är ju inte statisk och för att ekosystemtjänsterna ska kunna behållas även i framtiden krävs att det finns utrymme för evolutionära processer, för vilka den genetiska variationen utgör råmaterialet.

 

 

Behövs det verkligen flera olika Pardosaarter på en och samma strand för att ekosystemtjänsterna ska fungera? Behövs det någon Pardosa alls? På bilden Pardosa prativaga, som tillsammans med ett flertal andra Pardosaarter är vanlig på Östersjöstränder.

 

 

 

Det här att människan finns inbegripen i definitionen av begreppet ekosystemtjänst är viktigt just i den där dialogen med beslutsfattare osv, eftersom folk ofta har en tendens att tro att "natur" inte inbegriper oss människor och att naturskydd därför går ut på att ställa oss själva utanför naturen. Människor har ofta en syn på naturen i samma anda som allemansrättens "inte störa-inte förstöra"-princip, och förvisso kan naturskydd innebära just det - men tyvärr leder det synsättet också till att naturskydd av många ses som att resurser (mark, skog, fiskbestånd, med mera) tas ifrån oss. Naturskyddad mark är outnyttjad mark, och outnyttjad mark är onyttig mark...Det här är väldigt synd eftersom naturskydd innebär att man bevarar naturliga processer som vi faktiskt utnyttjar, och som ofta blir väldigt dyra att ersätta om de slutar fungera. Det skulle vara väldigt önskvärt att man i politiska sammanhang kunde se naturskyddsområden inte i första hand som obrukbar mark som är värdelös för allt utom rekreation och friluftsliv (vilket i sig är en ekosystemtjänst), utan som mark som avsatts för upprätthållandet av ekonomiskt värdefulla processer.

 

 

 

 Det här har studerats en del i samband med pollinering, en naturlig process som vi är beroende av för många av våra odlade grödor. Men pollinatörerna minskar idag eftersom det saknas habitat för pollinatörer i det moderna jordbrukslandskapet,och deras frånvaro är i dag en kostsam realitet för många av världens jordbrukare. En ekosystemtjänst som tidigare var gratis kan för den enskilda markägaren i dag kosta stora summor. Och även om man kan ersätta de naturliga pollinatörerna med tambin om man är beredd att betala för det, och därmed lösa problemet vad gäller kvantitet av pollinatörer, så blir tyvärr också tjänstens kvalitet sämre när pollineringen görs med enbart tambin jämfört med när den sköts av en divers grupp inhemska pollinatörer.  Här kan alltså skyddsområden nära odlade grödor som gynnar de här djuren (både vad gäller antal och mångfald) vara av stor och direkt ekonomisk nytta. Och samma habitat som gynnar pollinatörerna producerar ofta även för en rad andra ekosystemtjänster - man får mycket på köpet. 

 

 

 

 

 

Sist och slutligen finns i ekosystemtjänstbegreppet även sådant som kulturella och estetiska värden, något som är det första många tänker på när man pratar om naturvärden. Det här är ett område som lätt kan varka väldigt flummigt - visst, naturen är vacker, men är det skäl nog att bevara t.ex. Ojnareskogen hellre än att utvinna kalk där? Men den ekonomiska nyttan av de kulturella och estetiska värdena ska inte underskattas, och hur flummiga de än kan verka så är dessa värden ofta ganska lätt påvisbara. De återspeglas t.ex. i sådant som fastighetspriser (jämför priserna för sommarhus i våra skärgårdar med de i produktionsgranskog),  i turismens ekonomiska omsättning i olika områden (skärgården är återigen ett ypperligt exempel), och i antalet besökare till olika naturområden.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Grunden i GI-projektets ekosystemtjänstdel, det jag blev anställd för, är att göra en kartering av ekosystemtjänster på öarna i projektet. Det kan ju enkelt tolkas som att åka dit, titta på naturtyper och naturresurser och räkna hur många olika ekosystemtjänster som finns på varje ö. Men det skulle bli ganska tråkigt - som ekolog är man ofta ganska väl medveten om vilka typer av processer och resurser som är kopplade till olika ekosystem, och många av dem finns på alla eller de flesta öarna i projektet. Jag har ju en vetenskaplig ambition med det här som går utöver EU-projektet, och att då bara prestera resultat i stil med antal ekosystemtjänster per ö tycker jag inte är tillräckligt vetenskapligt intressant. Så jag är mer intresserad av interaktionen mellan människor på öarna och de ekosystemtjänster de använder. Vilka ekosystemtjänster utnyttjas av de som bor och besöker öarna? I vilken utsträckning underhåller man aktivt de tjänsterna för att de ska fortsätta fungera? Varför, vad är motivationen? Finns det ekosystemtjänster som man aktivt underhåller men inte använder, och i så fall varför? Återstår att se om och i vilken utsträckning jag kan besvara stora frågor som dessa, men det börjar ramla in resultat nu och en del av dem verkar bli ganska intressanta!

 

 

 

Rent praktiskt så är mina metoder i GI-projetet väldigt annorlunda mot att samla spindlar och preparera isotopprover. På ett sätt är jag nu närmare den ekologiska inriktning som jag ursprungligen tog examen i - naturvård och bevarandebiologi - och jag måste också vara en mer allmän ekolog eftersom jag jobbar med en rad olika naturtyper och naturvårds och miljöfrågor. Mitt fältarbete består i att besöka öarna i projektet där jag dels pratar med folk, dels tittar runt på vad som finns av olika naturtyper och hur de sköts, för att bilda mig en uppfattning om vilka ekosystemtjänster som alls finns tillgängliga och hur de används och sköts. Jag använder också kartanalyser för att titta på hur mycket som finns av olika naturtyper som producerar vissa typer av ekosystemtjänster. Detta har lett till att jag blivit tvungen att stifta bekantskap med GIS (geografiska informationssystem), kartbehandlingsprogram som är viktiga verktyg för många biologer som arbetar med naturvård. Jag har snuddat vid detta under min studietid, men jag försökte mig på en distanskurs och det var på den gamla onda tiden när internet i Blentarp var medelst telefonmodem - så jag gav upp den kursen. Men GIS är nyttigt att kunna, så jag är glad att få anledning att lära mig det även om det tyvärr innebär att jag istället för att lära mig det på en kurs sitter och lär mig genom trial and error i programmet ArcGIS vilket tar tid som jag egentligen inte har. Men att behärska ArcGIS någorlunda är en färdighet jag kan ha nytta av, så det är värt besväret, och vi har en bra GIS-avdelning på högskolan där man kan be om råd när man kör fast. Just nu är nog största problemet att enskilda kartlager i de finska kartorna bara har namn och information på finska...

 

Mina främsta forskningsmetoder är dock socio-ekologiska, vilket är ett fint vetenskapligt sätt att säga att jag pratar med folk och ställer frågor relaterade till ekologi och naturvård. Närmare bestämt har jag en lång radda intervjufrågor om markanvändning och aktiviteter på öarna som jag drabbar öborna i GI-projektet med. Helst besöker jag dem ute på öarna där de bor, men en del av intervjuerna gör jag över telefon för ibland går det helt enkelt inte ihop logistiskt. Det är trevligt att vara ute och träffa folk, däremot är jag inte förtjust i arbetet det innebär att leta rätt på de jag vill prata med, hitta telefonnummer och etablera kontakt. Men när man väl är ute är det oftast väldigt trevligt. I de här intervjuerna fokuserar jag på bofasta öbor, främst markägare och andra "stakeholders". Jag skulle gärna vilja ha med sommarboende och turister också, men det blir helt enkelt alldeles för stort och tidskrävande. Sommargästerna är för svåra att snoka rätt på om man inte är beredd att göra det genom att knacka dörr och hoppas att folk är hemma i sin sommarstuga och har både tid och lust med en halvtimmeslång intervju där och då - det är helt enkelt inte tidseffektivt nog sett till den troligen hyfsat magra utdelningen. Jag hade gärna gjort en mindre, skriftlig enkät istället för den här gruppen, men även det blir svårt eftersom man inte kan skicka ut den per post till de flesta sommarstugor. Däremot har jag haft turen att få handleda en examensarbetare som nyligen blivit färdig och som gjort en enkätundersökning om båtturism, vilket innebär att jag har täckt upp den gruppen i alla fall. Den undersökningen utgör också ett ganska vittgående forskningsamarbete - förutom examensarbetaren är även en annan forskare från Aronia och två i Sverige inblandade. Vi kommer förhoppningsvis att få till ett möte för att gemensamt analysera och skriva ihop

resultaten nu i februari för att sedan kunna publicera, vilket innebör att detta blir de första resultaten som kommer ut av ekosystemjänstdelen av GI (på sätt och vis finns de redan publicerade, i form av examensarbetarens kandidatuppsats). 

 

 

 

 

 

Förutom den faktiska ekosystemtjänstforskningen så gör jag en del andra saker också både inom och utanför GI-projektet. Till att börja med undervisar jag. Det står inte i min arbetsbeskrivning att jag ska göra det, men det har liksom blivit så i alla fall. Dels undervisar jag ju fortfarande på Lunds universitets fältfaunistikkurs varje sommar, dels undervisar jag lite om ekosystemtjänster här i Finland. Jag håller också som bäst på med ett försök att få en examensarbetare för det där spindelprojektet i Hangö som jag skrivit om tidigare på bloggen. Vilket också är något jag gör som ligger utanför GI, oavsett om det är jag eller en examensarbetare som gör själva spindelsamlandet. Och på tal om Lunds universitet så skriver jag lite åt svensk dagfjärilsövervakning också, i deras årsrapport. Sen gör jag lite saker som bäst kan beskrivas som PR - GI innebär förutom öborna också en del kontakt med folk utanför projektet och utanför den akademiska världen, och det har blivit en hel del möten och seminarier både ute på öarna och i andra sammanhang där jag gjort presentationer och liknande om ekosystemtjänster. Nästa tillfälle är i april då jag och en kollega här ska göra en presentation av båtturismresultaten på ett seminarium på Aronia. Längre fram är jag inbjuden att prata på ett möte om landskapsekologi i Sverige. Och så har vi förstås projektmöten och seminarier inom GI eftersom man ju måste jobba lite på att hålla kontakt och ha koll på vad alla gör inom ett projekt som omfattar flera organisationer i tre länder.

 

 

 

 

 

Båtturisterna visade sig ha en överlag mer positiv syn på Östersjöns vattenkvalitet än vad jag och examensarbetaren hade trott. Detta trots att vattnet i t.ex. den här hamnen innehöll stora mängder av sådana grönalger som gynnas av övergödning:..

 

Lördag är ju riddag som ni som läser den här bloggen vet, förutsatt att bilen lyckas ta mig dit. Och det var även denna gång ett kapitel för sig (mer om det i slutet av inlägget).

 

Denna lördag hamnade jag på krutgumman Daisis rygg, vilket var ett tag sen nu. Och att hamna på Daisis rygg var i sig inte det lättaste, för hon hade stått inne hela morgonen ("Herregud! Ska man behöva stanna i stallet ända till elva!") och var väldigt pigg. Så det där med att stå still mitt på ridbanan medan ryttaren försöker spänna sadelgjord, fixa stigläder och till sist sitta upp, det var ju inte det lättaste och Daisi försökte ge sig iväg utan mig flera gånger ("Jamen är du inte KLAR snart! Ska man behöva vänta på dig hela dan!"). När jag äntligen lyckats få allt i ordning var det uppsittning i farten som gällde, för Daisi började gå så fort jag satt foten i stigbygeln och stigläderna fick jag justera under färd (men det är jag vid det här laget van vid vad gäller Daisi...). 

 

Och om ni undrar så ja, Daisi delger en frikostigt sina åsikter genom löpande kommentarer under lektionen. Hon är mycket tydlig med vad hon tycker om allting. Framför allt tycker hon att det ska hända något precis hela tiden för annars är det tråkigt, och det ska inte gå för sakta ("och har hon verkligen aldrig något godis i byxfickorna? Bäst att kolla igen.") 

 

Sen hade vi som vanligt lite diskussioner om vem det är som bestämmer, men efter en halt som Daisi til att börja med inlade bestämt veto mot ("Stanna redan? Nä minsann, vi har ju precis startat!"), och en liten dragkamp innanför spåret om vilket håll vi skulle gå åt ("Vaddå "på spåret"? Säger vem? Det är faktiskt ingen järnväg det här. Vi kan precis lika gärna gå hitåt. Eller hitåt."), och ett par försök att trava när jag bara ville att vi skulle skritta lite raskare ("Jamen kom igen nu då, vi har faktiskt skrittat tillräckligt nu!"), så kom vi faktiskt överrens om att det är jag och inte Daisi som bestämmer (fast ämnet är inte helt slutdiskuterat). Men det är hårt att behöva hålla sig i skinnet och ta det lugnt när man har spring i benen, även för en gammal tant som den här. En övning i att flytta hästen i sidled med skänkeln gick inget vidare eftersom Daisi hade en helt egen tolkning av sidförande skänkel och tyckte att det borde betyda "kom fram i trav" och inte "flytta dig åt sidan (i samma tempo)". Hon var mycket uppmärksam på alla kommandon som betyder snabbare fart och gjorde fria tolkningar av alla hjälper som möjligtvis kanske med lite god vilja skulle kunna betyda snabbare fart. De som betyder att det ska gå långsammare var hon trögare att lyda och gjorde det ofta bara under protest. Och det där med galopp ska vi inte tala om - jag hann aldrig göra en enda galoppfattning på Daisi idag, för varje gång räckte det med att jag bara tillät henne att springa - jag behövde aldrig faktiskt ge kommandot att galoppera, för vid det laget var hon redan iväg (Yeessss, hej hoppsan i galoppsan! Kolla, jag hinner ikapp Pisang jättelätt!"). Man behöver åtminstone inte jobba för att hästen ska gå fram ordentligt i alla fall...

 

 

En vinterpälslurvig Daisi (som fyller 25 i år!) hänger läpp i hagen (bokstavligen). Hon hade allt gärna velat springa lite fortare och lite mer på dagens lektion.

 

 

 

Stallets bjässe Helbek räcker tunga.

.

Det är ganska lustigt hur stor skillnad det kan vara på klimatet även över avstånd som man inte tycker är så stora egentligen. Det är t.ex. ofta märkbar skillnad mellan Ekenäs och i Stockholm, för att inte tala om Ekenäs och Skåne...där får man ju ibland nästan en chock.

 

 

Karis station ett par dagar före jul, när jag var på väg till Skåne för att fira jul.

 

 

 

Och sen när man kommer till Skåne så ser det ut så här! När jag kom ner hade jag alltså inte sett barmark på över en månad. Det här är Sövdesjön ett par dagar efter jul.

 

 

 

 

Pappa fågelskådar, och det ser ju rent vårligt ut!

 

Men i Helsingfors såg det däremot ut så här i julas. Notera storleken på snöhögarna, och då är detta ändå bara precis i början av vintern.

 

 

 

 

 

Vintervassen är även den täckt med rimfrost (och lite snö på vipporna).

 

 

 

 Dragsviksfjärden, med Storholmen.

 

 

Jag har fram till nu haft en termometer på balkongen som bara går ner till´-15. Den följde med från Stockholm där den användes inomhus, eftersom jag hade en annan termometer utomhus som hade tillräcklig kapacitet för att klara såväl varma sommardagar som kalla vinterdagar. Men eftersom utetermometern satt fastskruvad fick den stanna i Sverige, och den här hamnade ute på balkongen här i Finland. Och större delen av året är det ju faktiskt varmare än -15 även här i Finland, men just nu duger den faktiskt inte alls (siffran som syns är allså minus 10, inte plus 10 - termometern saknar minustecken på skalan under nollan).

 

 

Verkstaden borde ha tittat på Laban idag men har inte hört av sig...håll tummarna för att de gör det (eller svarar när jag ringer, vilket de inte gjorde på eftermiddagen idag) med någon slags mer eller mindre positivt besked (just nu känns det som om ett besked överhuvudtaget vore positivt).

 

Idealt vore att Laban är i skick att hämtas före helgen - för denna helg är ovanligt fullpackad med aktiviteter som man hade behövt bil för. Till att börja med har det vanliga orkesterrepet flyttats från söndagen till fredagen vilket innebär att jag inte kan få lift dit med saxofonisten jag brukar lifta med. Jag kan få lift från Karis, vilket innebär att jag kommer till repet för till Karis går det tåg - men det blir ju absolut omständigare, i synnerhet just eftersom det är en vardag vilket innebär att jag nog måste smita tidigare från jobbet om jag ska hinna med ett lämpligt tåg till Karis. Vidare har en jobbkollega fest på kvällen, och om jag haft bil hade jag kunnit sticka dit efter repet för vi håller inte på till särskilt sent. Men om jag inte kör själv hem blir det lite för omständigt, då måste jag hem och lämna instrument och andra orkestersaker och känner jag mig själv rätt så kommer jag därefter inte att vilja ge mig ut igen för att promenera till andra änden av stan (och skulle jag göra det blir jag minst dubbelt så sen som jag blivit om jag kört direkt från orkesterrepet). 

 

På lördag hade jag gärna velat rida, för det var länge sen nu! Men för det krävs absolut att bilen är fixad, och inte bara för att jag behöver den för att ta mig til stallet utan även för att alla ridgrejerna ligger i bilen..

 

På söndag är det en brassbandskonsert i Helsingfors som jag gärna vill gå på, och den konserten är också anledningen till att min orkesters rep är flyttat till fredagen - för att vi som vill ska kunna gå på konserten i Helsingfors. Jag tänker inte köra utan ta tåget till Helsingfors i vilket fall så detta projekt går att lösa utan bil, men det hade varit skönt att kunna köra till Karis och ta tåget därifrån istället för Ekenäs. Då hade jag dels sluppit krångel med tågbyten, dels sluppit gå hem från stationen i Ekenäs när jag kommer hem sent på kvällen. Men även om det blir så (och jag har inga förhoppningar om att slippa tågbyten och en nattlig promenad på några km i vinterkyla och uppförsbacke) så ser jag fram mot en anledning att göra en helsingforsutflykt! För jag är annars bara där när jag är på väg till flyget och då har jag aldrig mycket tid, så jag planerar att åka in redan tidigt på dagen på söndag (konserten är sent på eftermiddagen) och turista lite. Kanske gå på något museum (naturhistoriska? Eller motsvarigheten till Nationalmuseum?). Förutsatt att det är möjligt att turista i Helsingfors en söndag mitt i vintern och allt inte är stängt förstås (måste kolla, för det skulle inte förvåna mig...).  

 

Så det hänger på verkstaden nu hur fulltecknad helgen blir. Med bil - rep, eventuellt fest, ridning samt turistande/konsert i Helsingfors. Utan bil bara rep och turistande/konsert i helsingfors. Håll tummarna!

Det har ju inte blivit många vinterbilder i år, detta trots att Ekenäs haft snö sen november. Till den grad att det kändes konstigt att åka till Skåne över jul och redan då inse att det var en hel månad sen man senast såg barmark. Något som vnaligen kanske är en naturlig reflektion i mars eller rentav april, men inte i december.

 

Men jag klagar inte på snön - jag föredrar fina vinterdagar och snö framför gråväder  och slask. Och Ekenäs är en vacker vinterstad. Här järnvägsstationen, med villa villekullakänsla.

 

 

 

 

 

Jag tycker för övrigt fortfarande att det är roligt att man varje gång det kommer ett tåg här annonserar i högtalarna att tåget går från spår ett. För det finns bara ett spår.

 

Tågen är dessutom, åtminstone enligt min erfarenhet (fast finländarna klagar) bättre på att hålla tiderna här. Nu åker jag visserligen inte tåg särskilt ofta, men jag har aldrig varit med om att de varit mer än fem minuter sena sådär, även på vintern och även den gång jag åkte från Åbo i snöoväder i november. Då förutsåg de snökaos även i Finland, men i slutänden vägrade de betrakta det som sådant.

 

På banvallen vid stationen finns sommartid för övrigt en väldigt fin torräng med mycket blommor och insekter.

En butik här i Ekenäs reade nyligen julblommorna, och jag (som vanligtvis inte köper sådana, jag är ju ändå aldrig hemma över jul) införskaffade en amaryllis i knopp för strax under en tjugolapp. Jag tänkte att det kunde behövas något som blommade i fönstret härhemma, för det är lite deprimerande på den fronten - mina krukväxter, vana som de är vid de soliga fönstren på åttonde våningen i Flemingsberg, trivs inte i alls Ekenäs eftersom det är för mörkt (balkongen är utanför det enda fönstret...). Några växter har fått flytta till kontoret där jag har söderfönster, och de stortrivs, men de här hemma är ganska miserabla.

 

Men amaryllisen har slagit ut nu, och är verkligen praktfull. Jag bloggar mest om den för att skryta för mamma.

 

 

 

 

Ni som mot förmodan följt den här bloggen en längre tid minns kanske eventuellt att jag en gång skrev om ett forskningsprojekt om hålträdsklokrypare som jag och en forskare vid SLU sökte pengar för från Vetenskapsrådet. Detta försök gav, som så ofta är fallet, inget resultat och projektet lades (som så ofta är fallet) därefter på is. Men jag börjar behöva se mig om efter något att syssla med efter att Green Islands-projektet är till ända och jag tycker fortfarande att det här vore intressant att jobba med - så nu har vi grävt fram den där ansökan och gör ett nytt försök.

 

Lite är det också så att jag tycker det är väldigt synd att så mycket forskningsprojektansökningar skrivs som bara hamnar i en byrålåda - för med den låga frekvens av ansökningar som tilldelas forskningsmedel i ekologi i Sverige varje år måste det finnas otroligt många bra projekt som bara blir liggande. Och då kan jag tycka att om man har ett man tycker är bra kan man gott ge det ett par försök åtminstone. Så nu jobbar vi på att få inskickat en reviderad ansökan för det här projektet i vår, håll därför gärna tummarna för klokryparprojektet!

 

 

Är det inte väldigt konstigt att jag bloggar mer flitigt än vanligt när jag har osedvanligt mycket att göra på jobbet? Eller dumt kanske man snarare skulle säga. Jag borde göra en presentation om ekosystemtjänster istället, eller kommentera de där studentuppsatserna, eller skriva på den där forskningsmedelsansökan, eller...så struntar jag i deet och skriver ett blogginlägg, eftersom det trots allt är sent en fredagkväll.  

I dag lyckades jag och en hjälpsam arbetskamrat med fyrhjulsdriven bil bogsera Laban från stationen till en verkstad i Karis utkant. Det gick till en början bra, även om det tog en stund att skotta och skrapa fram bilen efter att den stått på parkeringen vid Karis station sedan veckan innan jul. Men när vi sen kört mindre än halvvägs gick bogserlinan av! Och den var ny! Varför säljer man bogserlinor som inte håller ens för en liten golf? Tänk om jag haft en större bil - då hade vi väl inte ens kommit ut från stationen. Och naturligtvis hände det i en korsning. Så efter att ha knuffat Laban åt sidan fick kollegan köra och införskaffa ännu en bogserlina, vilken höll bättre. Åtminstone fick vi bilen till verkstan utan ytterligare incidenter, och det är väldigt skönt att det är gjort. Sen är det bara att hoppas att de har tid att titta på den snart och att det är lätt att fixa (håll tummarna för att det bara är en vajer som gått av).

Garnfärgning är inte något jag gör särskilt ofta, men ibland händer det. Det är ganska roligt, men framför allt praktiskt om man vill ha garn av en viss typ i en färg som det garnet inte säljs i. Nu kan man ju tro att jag, som den biolog jag är, skulle ägna mig åt växtfärgning (fast det är lite fel tid på året för det nu...), men det gör jag inte alls. Detta för att växtfärgning av garn kräver betningsmedel i form av kemikalier som inte är särskilt miljövänliga för att färgen ska fästa och bli tvättäkta, och det förtar ju det hela en aning. Det finns naturliga färger som fungerar utan betning, men det gäller då främst lavar och de växer så väldigt långsamt så dem nänns åtminstone inte jag plocka större mängder av - det tar väldigt många år innan de återhämtar sig.

 

Så jag färgar garn med karamellfärg. Det har jag gjort flera gånger, oftast i samband med att jag fyndat billigt ofärgat ullgarn i härvor någonstans och sen velat virka något i annan färg än vitt eller grått. Karamellfärgsfärgning är enkelt, snabbt (kan göras i mikron), kräver inget som inte finns i en vanlig livsmedelsbutik, är betydligt miljövänligare än växtfärgning med betningsmedel, och fungerar bra. Jag har en väldigt flitigt använd knallgul mohairhalsduk som är tre år gammal nu, och den håller åtminstone fortfarande färgen perfekt trots att den börjar bli lite sliten i övrigt. Enda nackdelen är att det bara fungerar på animaliska fibrer, så man får hålla sig till ullgarner (eller siden, men det har jag aldrig provat). Den här gången slog dock det hela totalt slint (men det är faktiskt första gången det gått galet)...

 

Jag hade tänkt färga garn till en gul sjal. Jag har färgat vitt garn gult tidigare (den där halsduken) och det gick alldeles utmärkt, tanken nu var att göra likadant med med ljusgrått garn. Detta för att få en lite mörkare grågul färg än när man använder vitt garn, och för att få ett garn som inte är helt enfärgat utan har de där fina skiftningarna som ofärgat grått ullgarn har fast i gula toner. Tanken var god, men verkligheten ville något annat... 

 

Först föll det hela på att den gula karamellfärgen var slut i båda de affärer där jag brukar handla mat. Till sist hittade jag färg i en tredje affär. Glad och nöjd gick jag hem och blandade ett färgbad av den gula karamellfärgen, vatten och ättika (det behövs en syra för att få färgen att fästa - ättika, vinäger eller citronsyra fungerar bra).

 

Men sen var jag dum nog att droppa i bara ett par droppar röd karamellfärg i det gula färgbadet, som alltså redan innehöll en hel flaska gul karamellfärg, för att få en lite varmare gul nyans. Det var ett stort misstag. Alla som ägnat sig åt någon slags måleri eller färgblandande i något sammanhang (inklusive karamellfärg) vet att om man blandar rött och gult för att få t.ex. orange kan man som regel inte blanda 50-50 - det brukar behövas rejält mycket mer av den gula färgen än av den röda. Och jag ville inte ens ha orange, bara en varmare gul. Men två-tre droppar rött till en hel flaska gult? Då borde blandningen fortfarande vara gul. Och det var den, väldigt gul i en nyans liknande apelsinjuice (eller färgen på mina väggar i lägenheten i Flemingsberg, som förekommit här på bloggen tidigare). Men det visade sig att färgen på färgbadet bedrog - de där få utblandade dropparna röd färg fäste så väldigt mycket bättre på garnet än den gula färgen att slutresultatet inte blev gult alls utan något som skiftar i varma skära nyanser - hudfärgat, gammelrosa, laxrosa...Det blev i och för sig ganska fint, men gult är det då inte!

 

 

Det bör kanske nämnas att både den gula och den röda färgen som användes var av märket Dr. Oetker. Jag vet inte hur stor skillnaden mellan karamellfärg av olika märken är, men det kan konstateras att skillnaden i infärgning mellan den röda och den gula åtminstone inte beror på att färgen var av olika fabrikat.

 

Eftersom det fanns plats över i färgbadet slängde jag med en härva mörkgrått garn också tillsammans med det ljusgrå, mest av nyfikenhet bara för att se om det alls blev någon skillnad i färg om man färgar mörkgrått garn i en så ljus färg som gult. Och det blev det. Men det blev förstås inte heller gult utan det var återigen det röda som färgade in - resultatet blev mörkgrått skiftande i rödlila (den är inte så brunaktig i verkligheten som på fotot). Också fint, men inte gult (eller någon slags grågröngult -militärgrönt, vilket var vad jag tänkte mig att det kanske hade kunnat bli).

 

 

Efter det tyckte jag fortfarande att det var synd att inte utnyttja tillfället och färgbadet med den vackra apelsinjuicegula färgen till fullo, och eftersom jag tänkte att det mesta av den röda färgen borde ha gått åt nu (ett par droppar rött till tre härvor garn? Hallå, hur mycket rött kan det vara kvar i det där färgbadet?) så stoppade jag i en överbliven härva vitt ullgarn. Mycket av nyfikenhet, för att se om den skulle bli mer åt det gula hållet eller rosa, och i så fall hur rosa? Kanske skulle vi ha en frågetävling här - gissa! Vilken färg fick den vita garnhärvan?

 

Sedan kom jag på idén att (också av ren nyfikenhet) färga den lila/mörkgrå garnhärvan en gång till, med svart karamellfärg. Detta eftersom jag var nyfiken på hur svart det faktiskt skulle bli. Vad jag föreställde mig var att garnet antingen skulle bli helsvart så att det inte alls var lila längre, inga problem i så fall - svart garn kommer alltid till nytta. Eller så skulle det kanske fortfarande vara lila, men mycket mörkare och kanske mer åt det vinröda hållet? Slutresultatet visar dock att svart karamellfärg inte alls fungerar att färga garn med. Garnet ser precis likadant ut som före färgning, inte det minsta mörkare...

 

Av detta lär vi oss:

1. Om du vill färga garn gult och vara säker på att det verkligen blir gult, använd då enbart gul färg.

2. Om du vill blanda gult med rött för att få t.ex. orange eller en varmare gul, var MYCKET försiktig med den röda. MYCKET MYCKET försiktig! Undrar om något i stil med en droppe rött till sådär två-tre hela flaskor gult varit lagom eller om det fortfarande hade varit för mycket rött?

3. Röd karamellfärg är mycket dryg och fäster väldigt bra på ullgarn. Gul karamellfärg...not so much.

4. Färga inte garn med svart karamellfärg. Det är totalt meningslöst.

 

Jag har inte använt grönt och blått den här gången, men tidigare erfarenheter säger att de fungerar ypperligt att färga med. 

...när man kommer tillbaka från julsemestern. Vid nyår lämnade alla mina tre uppsatsskrivande studenter in sina uppsatser om ekosystemtjänster och klimat som ska rättas, kommenteras och betygsättas - det ska bli skönt när det är klart för då är den kursen slut och allt jobb med den avklarat. Vi har två möten med Green Islands-projektet den här veckan som kräver lite förberedelse. Och ett undervisningsrelaterat möte tidigt i morgon som jag kanske borde förbereda mig inför men det tänker jag inte göra. Jag behöver ta tag i tillståndsansökningar för spindelprovtagningar i Hangö, samt gärna skriva ett litet exjobbsförslag för det projektet (för det hade passat bra för ett exjobb och jag hade behövt en fältassistent för att hinna med). Rolf och jag ska se om det är möjligt att bogsera Laban till verkstaden på onsdag vilket innebär att sådär halva dan går bort. Jag har lovat den administrativa personalen på Aronia bilder från sommarens fältarbete, men jag glömmer det hela tiden när jag är hemma och jag har inte bilderna på jobbdatorn. Och jag måste skype:a en bekant vid SLU i Uppsala för att diskutera en forskningsmedelsansökan vi skulle vilja skicka in nu i vår. Och sen är det allt det vanliga...

 

 

För en forskare är böcker och litteratur förstås en viktig och ständigt närvarande ingrediens i livet. För en "grön biolog"/ekolog omfattar detta som regel en hel del litteratur om den eller de organismgrupper man arbetar med, och för en ekolog som alls tillbringar tid i fält är mycket av det ofta bestämningslitteratur. Eftersom de flesta biologer och forskare ofta är intresserade av sitt ämne även privat utökas "jobblitteraturen" som regel också med litteratur även för andra grupper än de man faktiskt arbetar med. Många ekologer har ett tämligen omfattande biologibibliotek, där grunden ofta är kurslitteratur från den mängd universitetskurser man läst, som byggs på efterhand...

 

Och om man sen i likhet med mig dessutom är något av en bibliofil (något som inte heller är ovanligt bland forskare) så bidrar förstås även detta till bibliotekets tillväxthastighet. Mitt eget biologibibliotek omfattar förutom mängder av gammal kurslitteratur även en del "smalare" teoretisk litteratur (fast inte så mycket - de flesta sådana böcker lånar jag på biblioteket när jag behöver dem), lite statistikböcker, en del populärvetenskaplig litteratur som t.ex. fina fotoböcker (dessa har jag ofta fått i present vid ett eller annat tillfälle) och inte minst en ansenlig andel bestämningslitteratur till olika organismgrupper. Och just bra fältbestämningslitteratur är en genre jag är mycket förtjust i! Det senaste tillskottet där till biblioteket är en nyutkommen, jättefin bestämningsbok till svenska bärfisar som jag fick från den jourhavande biologen på naturhistoriska riksmuseet som tack för att jag svarar på spindelfrågor åt dem (om jag inte hade fått den är det troligt att köpt den själv i vilket fall...).

 

Och spindellitteratur utgör förstås en viktig del i biblioteket. Inte bara för att jag är intresserad av det (det är jag ju av vissa andra delar av den ekologiska vetenskapen också), utan också mycket för att de flesta böcker om spindlar oftast inte går att hitta ens på universitetsbiblioteken - man måste alltså köpa dem för att kunna läsa dem. Därför finns en del böcker härhemma som jag faktiskt inte använder så ofta att jag brytt mig om att köpa dem om det inte varit för att jag annars inte haft tillgång till dem alls. Så spindelbiblioteket har växt över åren och börjar nu vara ganska välförsett med böcker inom en rad spindliga områden. Och det är välanvänt!

 

 

 

 

Det är troligen ganska få som läser denna blogg (jaja, de som läser denna blogg är nu inte så många till att börja med, men ändå) som faktiskt är intresserade av spindellitteratur, men jag skriver ju för mitt eget höga nöjes skull så jag tänkte mig att göra en liten (eller vid närmare eftertanke kommer den inte att bli så liten...) bokrecensionsserie av just spindelbiblioteket härhemma. Mycket för att själv få lite koll på dess omfattning. Spindelbiblioteket finns för övrigt inte enbart härhemma - det är uppdelat mellan lägenheten och kontoret, vilket förstås innebär att vissa böcker ofta upplevs vara på fel ställe...

 

Så nästa inlägg blir en mjukstart om min allra allra första spindelbok, innan jag ger mig i kast med den mer vetenskapliga litteraturen!  

 

 

 

 

 

Eller rättare sagt dit, men inte tillbaka hem...

 

I dag är det sista lördagen innan jag åker ner till Skåne över jul, och därmed var det dags för årets sista ridtur. Jag har ju på grund av bilproblem inte kunnat rida på ett par veckor och det var nätt och jämt det blev ridet den här veckan heller (mer om det snart).

 

Men ridet blev det, och den här gången fick jag stifta en ny bekantskap: Helbek, en stor och stadig estnisk torihäst (stallets största häst). Men precis som de andra pållarna här var han väldigt snäll att ha att göra med, lite trög att rida dock (och hög att komma upp på). Stallet gör sig för övrigt i vinterskrud - och när man tar in hästarna har de rullat sig i snö istället för lera vilket gör ryktningen rejält mycket snabbare och enklare. Jag har också en väldigt bra lektionstid (lördag förmiddag) som innebär att jag får rida ute när det faktiskt är ljust även så här i december. 

 

 

 

Jag har tyvärr ingen bra bild på Helbek för alla blev väldigt suddiga, men här är en på stallet och en liten bit av Helbek i alla fall...

 

 

Daisi fick stanna ute i dag, och såg allt ut att tycka det var lite trist att vara kvar ensam i sin hage när kompisarna jobbade...

 

 

 

Unghästarna Pajatso och Fidelio hade i alla fall inte trist utan busade runt i snön och hade jättekul. Så kul att hunden Gandalf försökte få vara med och leka han också, men honom ignorerade pållarna totalt.

 

 

 

Busig liten finnhäst i sin rätta miljö (Pajatso)

 

 

 

Och så var det Laban ja...efter ridningen åkte jag till Karis för att julhandla lite, och på hemvägen gick kopplingen sönder! Som tur var befann jag mig fortfarande i Karis, så jag tog mig till parkeringen på stationen, ställde Laban där och tog själv tåget hem. Så jag får väl försöka hitta en verkstad i Karis den här gången för omväxlings skull (kan man inte hitta en mekaniker som är lite klärvoajant eller nåt som kan förutse vad som kommer att gå sönder nästa gång och fixa det i förebyggande syfte, så att jag slipper bli stående i Karistrakten jämt och ständigt?). De fyrbenta hästkrafterna känns för tillfället avsevärt pålitligare än de rullande...men det var ju åtminstone tur att det hände inne i Karis och inte ute på stora vägen.

 

Men sen finns det ju ett Nobelpris till som inte delas ut i Stockholm och där kommitténs val av pristagare ofta diskuterats och ifrågasatts - fredspriset. Det finns förvisso pristagare som varit väl förtjänta av Nobels fredspris, men det finns ju också fall där beslutet varit ganska kontroversiellt (t.ex. Yassir Arafat och Barack Obama). Och i år går fredspriset till EU, något jag också tycker är högst diskutabelt. EU är en stor organisation, väldigt stor - och medan EU säkert står bakom åtgärder som gör att de uppfyller kraven för Nobels fredspris enligt Nobels testamente så har EU säkert gjort lika mycket som gör dem mer tveksamma som mottagare. Att ge fredspriset till så här stora organisationer i sin helhet är också diskutabelt av den anledningen att det hela blir lite urvattnat. En mindre organisation med en snävare och mer specificerad verksamhet, som t.ex. Röda korset (flerfaldig fredspristagare), kan säkert ha nytta i sin verksamhet av att vara klassificerade som mottagare av Nobels fredspris. Men EU?

 

Men nu till saken: Jag är ju för tillfället faktiskt anställd av EU! Eller, på pappret är jag visserligen anställd av yrkeshögskolan Novia, men det är EU som betalar min lön och jag arbetar inom ett EU-finansierat projekt. Betyder det att jag är en fredspristagare då? Nu har jag ju absolut inte gjort något som skulle motivera ett fredspris eller något slags Nobelpris överhuvudtaget, men ändå? Om en organisationen jag jobbar inom får ett nobelpris, är jag inte delaktig i det då? Och vad gäller för alla er/oss som lever och arbetar i EU-länder? Är vi också delaktiga i priset (grattis till oss) eller gäller det bara de som styr organisationen? Många svåra frågor här. Jag tror att jag väljer att inte betrakta mig som någon fredspristagare, inte minst för att jag då skulle bli tvungen att faktiskt försvara beslutet att ge fredspriset till EU...

 

Här borde det vara en bild på en EU-flagga, men jag har ingen på hemdatorn - något jag kanske borde skämmas över? Ni får en vinterbild från den Åbolands skärgård istället, som exempel på att allt EU-arbete inte uträttas i Bryssel.

 

Stort grattis på födelsedan till systrarne som fyller år i dag! Present får ni till jul, men jag hoppas att korten kommit fram (annars gör de väl det imorgon).

 

Jag har inga bra bilder på ballonger eller födelsedagstårtor och liknande, så istället blir det en bild på ett dykparadis till Elin...

 

 

...och glada utegrisar till Petra.

 

 

 

Hade ni bott här i Finland hade det varit flaggdag på er födelsedag, för här är det självständighetsdag den 6 december. Just idag syns dock flaggorna knappt i snöyran - man undrar lite över tanken med att välja vitt som huvudfärg på flaggan för ett land som har snö så stor del av året och där flaggdagen nummer ett infaller i december...färgskalan ute går ju så helt i vitt, gråblått och grågrönt att varken vitt eller blått kontrasterar särskilt bra. Tanken var väl att den ska vara representativ för det finska landskapet, men det är ju lite meningslöst om den smälter in så bra att den inte syns.