Jag har nu äntligen besökt Tvärminne, en välkänd zoologisk forskningsstation i Hangö inte långt från Ekenäs. Det hade börjat bli pinsamt att varsa biolog och ha bott såpass länge i Ekenäs utan att nånsin ha varit på Tvärminne, men nu hade vi ett jobbseminarium där så att jag fick orsak att åka dit. Det var fint och seminariet var trevligt, och Tvärminne ska absolut hållas i åtanke om man skulle behöva en fältstation i trakten - men tyvärr är det ju sällan man behöver en fältstgation så nära om man inte behöver tillgång till labutrymmen i en storleksordning eller av en typ som inte erbjuds på Novia i Ekenäs. Men min forskning är ju främst fältbaserad och det labjobb jag brukar göra är såpass enkelt att det inte krävs så mycket av lokalen utöver att viss utrustning finns till hands (bra våg, torkugn, stereolupp). Med det sagt har jag ju faktiskt fått lite anslag för provtagningar just i Hangö, men de kan utan vidare utföras utan att man bor över där...det hade visserligen kunnat vara praktiskt att göra det men jag har inte anslag fördet i vilket fall. Anslag för det är dock absolut något att tänka på om jag någon gång skulle söka och få pengar för andra projekt i Hangöområdet.

 

På seminariet fick man en överblick över vad de olika forskargrupperna på Aronia håller på med. Jag hade redan rätt bra koll, men det är ändå roligt att höra vad som pågår på avdelningen, inte minst för att det pågår så väldigt mycket väldigt olika saker. Något jag tycker är intressant med Aronia är just att det som forskningsinstitution har en väldigt annorlunda ämnesinriktning jämfört med universitetens traditionella institutionsindelningar. Aronia är en institution för ekologisk och miljövetenskaplig forskning kopplad till hållbar utveckling i ett väldigt brett perspektiv, vilket innebär att vi har folk som jobbar med väldigt vitt skilda saker - från att konstruera datormodeller för växthusgasutsläpp till att studera personlighet hos ejdrar - och inte bara traditionella forskningsanslag utan även pengar från t.ex. kommuner och EU.

 

En av gårdagens presentationer gav mig en trevlig idé för en studie som (hör och häpna) inkluderar spindlar men inte stabila isotoper, något som är ovanligt för mina idéer som ofta innebär en kombination av dessa i någon form. Men eftersom jag inte får några anslag för mina födovävs- och isotoprelaterade projekt, och när jag får det får pengar bara så att det räcker för att samla in prover men inte för att göra isotopanalyserna, så har jag ju av mig själv länge efterlyst just en idé som inkluderar spindlar men inte några dyra labanalyser (och jag har verkligen försökt hitta på något, men alla intressanta projektförslag jag kommer på blir alltid ännu intressantare om de kompletteras med isotopanalyser också). Men nu fick jag som sagt en idé som skulle kunna fungera och oavsett om den gör det eller inte så kräver den verkligen minimalt med pengar! Jag har redan all utrustning jag behöver för det här, jag vet vilken studieorganism jag vill använda och jag vet åtminstone en bra fältlokal och fler borde inte vara svåra att hitta. Tyvärr dröjer det tills nästa sommar innan jag ens kan prova om idén fungerar, och jag tänker inte avslöja den alls nu utan väntar tills jag vet om det alls är genomförbart...

 

 

 

Vintern har kommit till Ekenäs, det är mycket snö här och runt tio minusgrader (bilden är från förra året, har inte tagit några nya nu men den är ganska representativ).

 

 

 

Lokaltidningen varnade för snökaos i samband med snöstormen, men även om det blev snö blev det inte mycket kaos. Ekenäsborna tar det hela med lugn och det är rätt skönt att vara på en plats där det betraktas som fullt normalt att det faktiskt blir vinter om vintern, till skillnad från Skåne och Stockholm där det oftast blir betydligt mer kaos så fort det kommer några snöflingor. Här sågs inte ens snöstormen i sig som något större problem medan den varade, och nu när den är över är vädret klart, fint, kallt och torrt. Och även om det ÄR kallt så fryser man mindre i den här torra kylan än när temperaturen är strax över noll och det blåser och regnar, förhållanden som varit vanliga en stor del av hösten. Men nu duggar vintertecknen tätt: Isen håller på att lägga sig på Pojoviken, skidbacken i Påminne förbereder sig för att öppna, fiskebutiken skyltar med flytoveraller och cykelaffären har extrapris på sparkar. 

 

De flesta är glada åt snön eftersom den också gör att det blir så mycket ljusare ute jämfört med det gråtrista blöta novembermörkret, men tyvärr ska det snart bli varmare igen och risken är att det blir såpass varmt att snön smälter - varpå den naturligtvis kommer att frysa och bli blankis på alla gångar och vägar så fort temperaturen går under nollan igen. Och även om jag ju skulle föredra lite sommarvärme, för det blev ju inte mycket sådan i år, så är ju inte det ett alternativ just nu och då föredrar jag absolut riktig vinter framför novemberslasket som varit. Jag hoppade över ridningen den här lördagen, främst pga att bilen inte startade, men jag hade troligen hoppat över ändå pga vädret som inte riktigt hade lugnat ner sig än på lördag morgon. Men jag ser fram emot att få rida i snö till skillnad från höstens eviga lervälling! Och att hämta in och göra i ordning en häst att rida på (läs: Daisi)som har rullat sig i snö istället för gyttja... 

Har inte bloggat om detta tidigare, men har tänkt göra det länge - om spindlars namn.

 

I det svenska artprojektet, som syftar till att bl.a. kartlägga alla svenska flercelliga organismer och ge ut information om dem i bokverket Nationalnyckeln, ingår även att ge alla dessa organismer svenska namn. En uppgift som inte är enkel alls - många organismer, däribland de flesta småkryp, saknar helt artnamn på svenska. En sådan grupp är spindlarna, där bara ett mycket litet fåtal arter tidigare haft svenska namn. Sedan 2011 finns nu en namnlista på svenska spindelnamn, som är en förberedelse inför en eventuellt kommande Nationalnyckel (om det nu blir någon sådan, se tidigare inlägg om Nationalnyckelns hotade existens). Listan är inte säkert fastlagd ännu, men den innebär ändå att det faktiskt finns svenska namn på en mängd arter som tidigare saknat sådana! Totalt har vi över 700 svenska spindelarter, men bara något tiotal hade namn på svenska sedan tidigare - så det krävs en del fantasi för att hitta på nya namn till alla de som saknat sådana. Till detta kommer att när man ger nya namn kan även en del gamla namn behöva ändras. Ett exempel är skuggspindel, som tidigare var namnet på den vanligare av två närbesläktade arter där den mindre vanliga saknade svenskt namn. Eftersom spindlarna är lika vill man att det ska märkas även i namngivningen, så nu heter de större och mindre skuggspindel - båda har alltså ett nytt namn. Ett annat exempel är när man tycker att gamla namn är missvisande, till exempel har rovspindel bytt namn till presentspindel.

 

Presentspindel

 

 

 

För den som är intresserad av artbestämning utgör den nya namnlistan dessutom en ny och bra checklista för svenska spindlar som finns tillgänglig via internet:  

 

 

Denna namnlista är väldigt underhållande läsning. Bortsett från de förväntade namnen inspirerade av utseende- eller habitategenskaper, såsom parfläckig vargspindel, fjällbjörkspindel eller minidvärgspindel (jo, den är väldigt liten...) konstaterade vi på faunistikkursen jag undervisar på att många namn är väldigt nationalromantiska och inspirerade av skandinavisk folktro, eller rentav fantasyinspirerade. Vi hittar många namn i stil med fjällnåjdspindel, läderdvärgspindel, spikklubbespindel, ängsfrejaspindel, pansarklotspindel, pysslingklotspindel, skogstrollspindel, mosstrollspindel, gruvdvärgspindel, älvglansspindel, bäckspelspindel, gyllenpanspindel, skogsalvspindel, bergshuldrespindel, fjällskimmerspindel, tuvgnomspindel, grottvättespindel, hålvättespindel och väktarhuvudspindel.

 

                    Parfläckig vargspindel

 

 

 

Det romantiska/poetiska hos många av namnen är något som jag tycker är intressant just för en djurgrupp som spindlar. Om det skulle bli en nationalnyckel om spindlar kan detta säkert (i kombination med att det överhuvudtaget finns en nationalnyckel) bidra till att väcka ett ökat intresse för gruppen - för vem blir inte nyfiken på att få se ett djur med ett namn som kopparmånspindel, myrskimmerspindel eller älvglansspindel? Eller de mer skräckromantiska blodglansspindel eller revbenshuggspindel...

 

Gyllensträckspindel (syns inte på bilden, men i förstoring ser spindeln ut som om den har fläckar av bladguld)

 

 

Listan är som sagt underhållande läsning, och om inte vackra namn som älvglansspindel väcker intresse kan säkert namn som sumpkaparspindel, periskopspindel, lugghuvudspindel, skogsbalalajkaspindel, svartrumpespindel, flygmattvävare, spetsmattvävare, lappmattvävare, glansbaldakinspindel, markisspindel, fracksnabblöpare, smutspaddspindel, taxmattvävare (??), hjärtlockvävare, danshoppspindel, guttaperkaspindel, melonhuvudspindel, brokig gurkspindel, småögd huggspindel, nacktofsspindel, revbensspindel, leopardspindel, strandpiratspindel, skogsbjörnspindel, presentspindel, källarmörkerspindel eller knätofsspindel göra det. Hade jag inte redan vetat hur en knätofsspindel ser ut hade jag sannerligen gärna velat få se en (ja, den har knätofsar)!

 

Revbensspindel

 

 

 

Nu är det bara att hoppas att det faktiskt blir en Nationalnyckel om spindlar också. Jag kan på ett sätt tycka att om det kommer att bli så att det bara ges ut ett begränsat antal band till så finns det andra organismgrupper där behovet av ny bestämningslitteratur är större än för spindlar, men samtidigt saknas faktiskt idag svensk artbestämningslitteratur för närmare hälften av alla våra spindelarter. 

Ja hur var det med den där räkningen av öar jag besökt i år? Notera att med besökta öar avses öar dit jag haft ärende av något slag, öar jag bara passerat över på väg någon annanstans räknas inte.

 

Totalt är jag nu uppe i 15 besökta öar: Korpo, Jurmo, Jungfruskär, Skärlandet, Vänö, Gullö, Iniö och Jumo i Finland. Muhu och Saaremaa (Ösel) i Estland. Askö, Ingmarsö, Ornö, Utö och Gotland i Sverige. Och om vi räknar öar som ingår i Stockholms stad också så blir det 19, då tillkommer Södermalm, Gamla stan, Skeppsholmen och Djurgården. Jag hoppas kunna få med två till på listan innan årsskiftet, men oavsett vilket är det ganska många öar... 

 

Laban har ju startat snällt en tid, men det var nog bara för att invagga mig i säkerhet.

 

Vädret är ju ganska bedrövligt nu, i går körde jag och en kollega till Ornö i Stockholms skärgård vilket var smått äventyrligt (trots att det var med en hyrbil och inte Laban) eftersom det var enorma mängder vatten på Dalarövägen och vägen var helt översvämmad på några ställen. På Ornö träffade vi en meteorolog som berättade att regnmängden det senaste dygnet motsvarade nästan halva den normala nederbördsmängden för hela november månad - och det var då det, sen har det ju bara fortsatt. Vi kom i alla fall både till och hem från Ornö som vi skulle, men på hemvägen hade regnet övergått i snöblandat regn och blåsten tilltagit (det senare märktes under natten på Finlandsfärjan). I Finland har det snöat istället för att regna, det var bara ett tunt snölager i Åbo men betydligt mer i Ekenäs - här är det ordentligt vitt och det har fortsatt snöa och blåsa hela dan.

 

Efter att jag kommit hem var det snart dags att packa ihop trumpeten och leta fram spelkläder för en kvintettspelning i Karis på kvällen idag. Hade det varit ett rep hade jag nog hoppat över det, men eftersom det var en spelning trotsade jag vädret och gav mig ut. Jag startade mot Karis i väldigt god tid eftersom jag räknade med att det skulle ta längre tid än vanligt pga snöovädret, men jag hade inte räknat med Laban! Inte långt från korsningen där man svänger av Helsingforsvägen mot Karis stannade Laban - och det var inte samma problem som det varit innan...

 

Efter några misslyckade försök att starta tog jag trumpet och annan utrustning och gick till den där korsningen, där det finns ett par bensinmackar där man kan gå in och där det är lätt att tala om var man är och bli upplockad, och ringde vår tubaist som var snäll och kom och hämtade mig. På det viset var jag (och tubaisten) nästan i tid till samlingen inför spelningen och absolut i tid till spelningen. Som nog gick rätt ok under omständigheterna, med en iskall trumpet som aldrig hann bli riktigt ordentligt varm innan spelningen.

 

Efteråt hämtade vi tubaistens man som åkte med ut för att ta en titt på Laban, som naturligtvis startade omedelbart som om inget hade hänt. Rönnblads var snälla och körde efter mig hem i det eländiga vädret vilket var tur - vi tog oss ända fram till Ekenäsavfarten vid garnisonen innan Laban lade av igen, och jag lyckades nätt och jämt svänga av stora vägen och in på Raseborgsvägen innan det var tvärstopp. Sen blev Laban bogserad den sista korta biten hem. Tur att det finns snälla tubaister med snälla makar som hjälper nödställda trumpetare med gamla eländiga bilar!

 

Så här ser det ut härhemma nu, och det snöar och blåser mycket fortfarande.

 

 

 

Eftersom fönstren på den inglasade balkongen var öppna när jag åkte till Stockholm har det snöat in, så nu har jag en ansenlig snödriva på balkongen. Fåglarna (mest talgoxar) har ätit upp all mat jag hade lagt ut till dem innan jag åkte (ganska mycket) och sedan lyckats hitta den stora, halvfulla påsen med jordnötter, välta ner den på golvet, forcera den och äta upp alltihop. Stackars hungriga fåglar, men som tur är finns det ju en välfylld fågelrestaurang på gården på andra sidan huset.

 

I dag har jag utkämpat ännu en dust med Daisi (se tidigare inlägg i ämnet). Förra gången hade jag Daisipaus och fick rida Pisang istället, men nu var det dags igen. Det kanske låter som om det vore negativt, men det är det inte - Daisi kan visserligen vara riktigt störig, men hon är också pigg och glad och snäll att ha att göra med. Och det går ju absolut inte att tycka illa om en över tjugo år gammal ridskolehäst som fortfarande tycker det är så roligt att gå lektion att hon ivrigt står och puffar på boxdörren och skrapar med framfoten medan man sadlar i väntan på att få sätta igång!

 

Och den här gången blev slutresultatet för lektionen definitivt en seger för mig och inte för Daisi. Vi hade en rejäl tvekamp en stund, och det är så otroligt uppenbart att hon gör det för att retas! Riktigt utstuderad, fullt medveten olydnad bara och enbart i syfte att retas, inte för att hon vill slippa jobba (tvärtom) - hon är bara störig! Men efter halva lektionen ungefär gav hon slutligen med sig och efter det har hon i stort sett skött sig, ibland försökte hon hitta på bus igen men nu var det mycket lättare att få henne att sluta. Det känns som en stor seger det här och jag hoppas att trenden har vänt. Och som sagt är det också väldigt nyttigt med en häst där man inte får något gratis, för man vet ju verkligen att när det blir rätt så är det verkligen för att jag gjort rätt och inte för att hästen vet själv hur det ska vara (det vet hon förstås, men hon väljer medvetet att göra precis tvärtom så fort hon får tillfälle).

 

 

Efter att ha varit på Iniö i veckan åker jag i morgon kväll till Stockholm för lite jobbmöten och besök på en av de svenska öarna jag jobbar med, Ornö. Från Åbolands skärgård till Stockholms skärgård med ett par dagars mellanlandning i Ekenäs skärgård däremellan, alltså. Mycket skärgårdar blir det!

 

När systern åker till Röda havet åker jag till det grå...

 

Jag lovade Per i en kommentar på hans blogg en förklaring till begreppet predator dilution - men då det hade blivit en väldigt lång kommentar väljer jag att göra ett blogginlägg om det här istället. Se det som en fortsättning på det tema på coola ekologiska begrepp som tidigare förekommit här på bloggen.

 

Det finns tyvärr (som så ofta) ingen svensk term för predator dilution, men en direkt översättning skulle ju bli "rovdjursutspädning". Vilket låter som om det handlar om urvattnade lejon, men vad utspädningen syftar på är effekten av predation, inte rovdjuren i sig. En annan engelsk term som är tillämpbar i sammanhanget är "safety in numbers", och det är helt enkelt det detta handlar om. I en grupp är risken att bli tagen av ett rovdjur för den enskilda individen ofta mindre än om den vore ensam, och skillnaden i risk mellan att ingå i och inte ingå i en grupp är ofta stor. En ensam individ som blir upptäckt av ett rovdjur på jakt löper 100% risk att bli attackerad, men för en individ i en grupp på fem är risken bara 20% att vara den som stryker med om gruppen attackeras. Sedan är det förstås inte fullt så enkelt - det tillkommer komplicerande faktorer som att risken att bli upptäckt är större för en större grupp, samtidigt som gruppen också har fler ögon och öron som kan vakta mot faror. Risken är heller inte exakt densamma för alla gruppens medlemmar, individer i sämre fysisk kondition löper förstås större risker, liksom individer som sticker ut utseendemässigt.   

 

Här kommer också begreppet "selfish herd" in. Selfish herd syftar på att individens val att tillhöra en grupp är själviskt, något den gör för sitt eget bästa och inte för "gruppens bästa". Bra exempel på selfish herd-beteenden är t.ex. fiskstim eller flockar av stora växtätare på Afrikas savanner, vilket kan jämföras med gruppliv där individerna är nära släkt med varandra (sociala insekter är bra exempel) där en individ som gör något för gruppens bästa därmed gynnar sin egen fitness eftersom den till stor del delar gener med gruppens övriga medlemmar. Individens beteende i en selfish herd är däremot själviskt. En viktig del av selfish herd-teorin är att predationsrisken för den enskilda gruppmedlemmen inte bara påverkas av gruppens storlek, utan även av individens position i gruppen - det är ofta farligare i utkanterna än inne i gruppens centrum, och ett typiskt selfish herd-beteende är att individen i en risksituation strävar efter att befinna sig i mitten av gruppen. Det innebär att gruppens fördelning ser annorlunda ut beroende på hur stora riskerna är: När risken är liten (inga rovdjur i närheten) sprider gruppen ut sig eftersom det gör det lättare att födosöka och minskar konkurrens om en gemensam resurs, t.ex. gräs för en flock antiloper, och därmed också minskar aggression inom gruppen. Finns det rovdjur i närheten kommer gruppen att sluta sig tätare samman eftersom varje enskild individ kommer att sträva efter att ha så många andra gruppmedlemmar som möjligt mellan sig och faran, dvs sträva in mot mitten - jämför beteendet hos de enskilda fiskarna i ett fiskstim under attack (här sardiner).

 

 

 

 

Predator dilution är en av flera fördelar med att leva i grupp, men det finns också nackdelar - som konkurrens om resurser och att man faktiskt måste komma överrens med de andra gruppmedlemmarna. Det innebär att den ensilda individen måste göra avvägningar mellan fördelarna och nackdelarna med att ingå i en grupp, liksom mellan var i gruppen det för tillfället är lämpligast att uppehålla sig i varje given situation. I utkanten är det lättare att hitta mat och mindre bråk, i mitten är det säkrare men mer konkurrens. En hungrig individ kan därför vara beredd att ta större risker och uppehålla sig längre ut i kanten av gruppen än en mätt individ. En individ som är fysiskt svagare eller har låg rang kan också tvingas uppehålla sig längre ut.

 

Gruppens storlek beror på hur avvägningarna mellan för- och nackdelarna med grupplivet ser ut. Vinsten i säkerhet för varje ny medlem som ansluter till gruppen blir mindre och mindre ju större gruppen blir för de som redan tillhör gruppen, men större och större för den nya medlemmen som ansluter - för två individer som slår sig ihop halveras risken rent statistiskt för båda parterna, men om en ny individ ansluter till en grupp på 999 individer och bildar en grupp på 1000 individer (se sardinerna) gör det enormt stor skillnad för den nya medlemmens säkerhet (risken vid en rovdjursattack går från 100% till 0,1%), men mycket liten skillnad för gruppens befintliga medlemmar (risken går från 0,1001%  till 0,1000% för den enskilda individen). Om kostnaderna för att ha en ytterligare individ i gruppen också är mycket små kan det vara ok att acceptera en ny medlem ändå, och i sådana fall kan grupperna bli väldigt stora - men om kostnaderna är höga kommer gruppstorleken ganska snart att nå en nivå där kostnaden av en ytterligare medlem vida överstiger än vinsten. Ofta finns en optimal gruppstorlek, som ser olika ut beroende på risksituationen.

 

 

 

 

 

Häromdan var jag på ett intressant seminarium på jobbet om just predator dilution, hos ejderpopulationen i skärgården utanför forskningsstationen Tvärminne inte långt från Ekenäs. Hos ejdrar ruvar och kläcker ådorna sina ungar på land och tar sedan med sig ungarna ut till sjöss, där de slår sig ihop i grupper med andra ådor och deras ungar av säkerhetsskäl som skydd mot predatorer. Ungarna tas om hand gemensamt av alla vuxna i gruppen. Här är det ådan som fattar beslutet att gå med i/bilda en grupp och i vilken grupp, för sig och sin kull. Ådorna hänger inte ihop med samma gamla kompisar år efter år utan bildar nya grupper varje säsong, och gruppbildningen hänger heller inte ihop med släktskap. Kostnaden för gruppbildningen är att de vuxna individerna måste komma överrens och samarbeta för att hålla ungarna säkra - och om gruppen är för stor kan det bli lite för många kockar om soppan och det blir polsk riksdag av det hela, dvs beslutsfattandet fungerar sämre och socialt ökar aggressionerna vilket är stressande för alla inblandade.

 

 

Det man sett i studier av ejderpopulationen vid Tvärminne är att på senare år har ejdergrupperna blivit större. För inte så länge sedan var den vanliga gruppstorleken max 3-4 ådor med ungar, nu kan grupperna ha så många som 15 ådor (och så stora grupper fungerar uppenbart sämre). Förändringen sammanfaller väl med ökningen havsörnspopulationens återhämtning i Östersjön. Havsörn är inte den enda fågel som attackerar ejderungar, men den gör det gärna och eftersom det är en stor och väl synlig fågel spelar den antagligen stor roll för ådornas beslutsfattande även om de faktiskt inte blir attackerade - det räcker troligen med örnarnas närvaro och synlighet i området för att påverka. En ytterligare viktig faktor är att havsörn till skillnad från t.ex. trutar inte bara är ett hot mot ungarna - en havsörn är fullt kapabel att slå även vuxna ådor och gör det också, även om de främst siktar in sig på ungarna. Detta innebär att ådan inte har möjlighet att aktivt försvara sina ungar, vilket hon kan göra annars. Enda sättet för henne att minska predationsrisken för sina ungar är just genom predator dilution, att gå med i en grupp. Havsörnarna har förändrat avvägningen mellan predationsrisk och kostnaderna för gruppmedlemskap - förhållandena är kanske nu sådana att vilken grupp som helst är bättre än ingen, och predator dilution-effekten är så viktig att den är värd den ökade kostnaden som hänger samman med ökande gruppstorlek.

 

 

 

 

Om man skriver en blogg ska man tydligen sträva efter att ha många läsare - det anses ibland lite löjligt och rentav narcissistiskt att blogga trivialiteter bara för sin egen skull. Det är lite intressant att detta resonemang aldrig någonsin tillämpats på företeelsen att skriva dagbok, är det inte? Skillnaden ligger förstås i att en dagbok förutsätts hållas hemlig för alla utom författaren, medan en blogg kan läsas av vem som helst vilket tolkas som att författaren därmed faktiskt också vill bli läst. Och det är för mig, och för många andra tror jag, också en viktig skillnad på så sätt att blotta möjligheten att någon kan tänkas vilja läsa det man skriver har stor betydelse för  motivationen att skriva. Jag skulle aldrig klara av att skriva dagbok lika länge som den här bloggen funnits (jag skulle inte klara av det en bråkdel av den tid den här bloggen har funnits), även om jag inte skrev varje dag utan bara ungefär så ofta som jag bloggar. 

 

I mitt fall bloggar jag dels för min egen skull och dels för att jag vill ha ett sätt att sprida information om mina göranden och låtanden till familj och annat folk som jag sällan träffar och som eventuellt kan vara intresserade av vad jag har för mig, på ett sätt som är enkelt för både mig och den eventuella läsaren. Och med det syftet är bloggen visst lite narcissistisk, på så sätt att den handlar om mig, vad jag har för mig och saker jag tycker är intressanta. Det innebär också att den handlar främst om små händelser nära mig, inte om stora aktuella händelser. Jag undviker aktivt att blogga om stora händelser, politiska händelser och liknande, inte för att de på något sätt är ointressanta utan för att det finns så många som skriver om sådant redan och som kan och gör det mycket bättre än jag. Med den enorma informationsmängd som finns på internet redan tycker jag att jag kan bli vid min läst i detta avseende - när jag bloggar om något större blir det därmed om sådant som ligger nära min värld, om natur och forskning. Och även då undviker jag att blogga om t.ex. miljöproblem, global uppvärmning, svensk naturvårdspolitik med mera. Det är helt enkelt för deprimerande. Jag hade antagligen ändå gjort det i mycket större utsträckning om jag itne jobbat med det jag gör - men nu är sådana saker något jag måste förhålla mig till i mitt jobb, där det alltid finns med i bakgrunden i allt man gör om man är en ekolog som jobbar med frågeställningar som rör miljö- och naturvård (eller om man överhuvudtaget är ekolog...). Så därför vill jag inte gärna skriva långa blogginlägg om det på min fritid också. Och återigen finns det redan massor av information därute för den som vill sätta sig in i sådant. Vill man däremot ha koll på om min bil fungerar, få udda information och se bilder på spindlar, eller veta hur det gick på Pojo blåsorkesters konsert förra helgen - då är det här man ska läsa ;-). Större ambitioner har jag inte.

 

Men vad jag tänkte komma till var att det här inte alls är en flitigt läst blogg. Jag borde vara deprimerad över det låga antalet besökare den har, och om man ska döma efter kommentarerna på bloggen är det i stort sett bara Per som har en flitig närvaro på bloggen. Tittar man på antalet besökare är de dock betydligt fler än Per, om än inte jättemånga, och för mig är de tillräckligt många. Det låga antalet skyller jag dels på att det kanske inte är jättelätt att hitta den här bloggen, dels på att den inte direkt är särskilt intressant om man inte känner mig, och sist men inte minst på att den behandlar en rad väldigt spridda ämnen. Det vore intressant att se om den haft fler besökare om den varit t.ex. en renodlad spindelblogg och bara handlat om det, och som den forskarnörd jag är är jag sugen på att testa att göra en sådan blogg och se vad som händer. Och i så fall koppla den till min mer seriösa och forskninga/spindelinriktade hemsida där det i nuläget inte finns någon länk hit (men det finns en härifrån till hemsidan) eftersom jag tycker att den här bloggen ligger alltför långt ifrån hemsidans betydligt mer seriösa inriktning. Men jag tycker att jag inte riktigt är flitig nog vad gäller att uppdatera den här bloggen för att våga mig på att försöka hålla igång en till...

 

Med det sagt har jag ju varit väldigt dålig på att blogga på sistone, så jag ska försöka bli lite bättre åtminstone tillfälligt. Och jag tänkte att jag skulle blogga lite härnäst om vad jag faktiskt gör på jobbet, för jag kan konstatera att mitt jobb faktiskt fått väldigt lite utrymme här.

 

 

 

 

 

Vilket är något de studenter som väljer mig som handledare till sina projekt bittert får erfara, något som tidigare avhandlats här på bloggen. Men det var inte allmänna språkpolisiära åtgärder jag tänkte avhandla nu, utan jag tänkte klaga och kverulera lite över fenomenet namn på organismer och hur de skrivs. Dvs ofta fel.

 

På senare tid ser jag bedrövande ofta att folk i forum- och facebookgruppsammanhang inte bara skriver vetenskapliga artnamn fel, utan även svenska, något jag finner synnerligen märkligt.

 

Vetenskapliga artnamn blir förstås ofta fel, och det kan jag ha överseende med när det handlar om folk som inte är biologer och inte är särskilt naturintresserade. Men i de fall man är naturintresserad (vilket man nog kan förmodas vara om man är medlem i t.ex. en facebookgrupp för småkryp) tycker jag nog att det minsta man kan göra är att lära sig hur man skriver vetenskapliga namn korrekt. Detsamma gäller i sammanhang där många organismer inte har svenska namn, så att folk som är intresserade av dem blir så illa tvungna att använda vetenskapliga namn även om de egentligen inte är särskilt intresserade av varken natur eller biologi - t.ex. i akvarie- eller terrariedjurssammanhang.

 

Vetenskapliga artnamn är tvådelade och består av ett släktnamn som skrivs med stor bokstav, följt av ett artepitet som skrivs med liten bokstav. Hela namnet skrivs kursivt. Det senare fuskas det mycket med i internetsammanhang, och det kan jag ha överseende med (och på facebook kan man inte skriva kursivt i kommentarerna så där måste man ha överseende). Betydligt värre och något man ofta ser att det fuskas med är i vilka sammanhang man använder förkortningar av släktnamnet, dvs skriver artnamnet som G. rosea istället för att skriva ut Grammostola rosea. Det är helt ok att använda sådana förkortningar, men det är superviktigt att inte göra det så att det finns minsta risk för missuppfattning. Generellt gäller att första gången man använder ett artnamn i en text skriver man alltid ut det, därefter kan man förkorta det om man vill. Ett värre fel man ser ibland är att man går steget längre och plockar bort släktnamnet helt (skriver Grammostola rosea bara som rosea), och det kan möjligen vara förståeligt att man gör så i en chat- eller forumsdiskussion där man redan etablerat vilken art det gäller, men det är inte korrekt och risken är att någon tror att det är så det ska vara. Problemet med detta är att artepitetet rosea inte på något vis är unikt för arten Grammostola rosea. För vetenskapliga namn gäller nämligen att släktnamnet är unikt för släktet och det tvådelade artnamnet är unikt för arten, men artepitetet är inte unikt annat än inom släktet. Det finns bara ett släkte som heter Grammostola, använder jag det namnet syftar jag på hela släktet med alla arter som ingår. Artnamnet är tvådelat och består av släktnamn + arteptitet, t.ex. Grammostola rosea, och det är unikt för arten, men det måste bestå av båda orden för att vara unikt - artepitetet i sig är inte unikt alls. Det kan finnas hur många arter som helst som har artepitetet rosea, så länge de inte tillhör samma släkte (för om de skulle tillhöra samma släkte hade ju inte artnamnet varit unikt). Om jag bara använder ordet rosea som artnamn kan jag därmed precis lika gärna syfta på t.ex. en stockros (Alcea rosea) eller en hudsjukdom (Pityriasis rosea) som på fågelspindeln Grammostola rosea...och även om det ibland kan ge sig av sammanhanget vad man menar är det långtifrån alltid så.

 

 Ett annat fel som är att skriva båda namnen i ett vetenskapligt namn med stor bokstav, och jag tycker att detta är något man börjar se alltmer ofta. Det är minst lika vanligt som att råka skriva båda namnen med liten bokstav. Det senare kan dock tolkas som vanligt slarv (i synnerhet när det handlar om ett internetsammanhang där man kanske inte tycker att man behöver vara så noga), men i det förra fallet däremot (båda orden i namnet med stor bokstav) - där har man ju ändå ansträngt sig lite. Så varför anstränger man sig inte att skriva rätt då?

 

Detsamma gäller svenska artnamn, som man också alltmer ofta ser skrivna med stor bokstav - dvs de behandlas som egennamn, vilket inte är korrekt. Detta gäller ännu inte vanliga djur som husdjur, men man ser det ofta för t.ex. småkryp och till och med fåglar - "jag såg ett par Sångsvanar och en Större Hackspett". Samtidigt är det ingen som skulle få för sig att använda stor bokstav för djur som t.ex. Ko eller Katt - där är det liksom självklart att namnet inte ska behandlas som ett egennamn. Så varför kan man inte vara konsekvent och göra likadant med koltrast, kvittenguldmal och korsspindel? Suck. Jag ser som sagt ofta det här i internetsammanhang, men har ännu inte sett det i större utsträckning hos studenterna på biologiutbildningarna - det kan delvis bero på att jag inte undervisar så mycket för närvarande, eller så beror det helt enkelt på att biologistuderande medvetet anstränger sig mer för att verkligen skriva artnamn korrekt. Men ju vanligare det här fenomenet blir utanför universiteten, desto mer kommer det förstås också att sprida sig dit och jag misstänker att det här blir ett vanligt fel att rätta i framtida studentuppsatser och rapporter, åtminstone på grundnivå?

 

Det där med stora bokstäver är något jag undrar om det har smugit sig in från engelskan, där man åtminstone i rubriker är frikostigare än i svenskan med att använda stor bokstav även inuti meningar för att understryka ord som är extra viktiga. Men även där ska man inte göra det annat än i rubriker, och engelska artnamn i löpande text ska fortfarande skrivas med liten bokstav. Eller är detta helt enkelt något man hämtat från vetenskapen? Om vetenskapliga artnamn skrivs med stor bokstav, borde det inte gälla svenska artnamn också? Det kan diskuteras om det kanske borde vara så och om språket kan komma att utvecklas i den riktningen, men det kan bara konstateras att det faktiskt inte är korrekt att skriva så här och nu.

 

Och det som irriterar mig med dessa stora bokstäver i sammanhang där de inte hör hemma är återigen just det att det inte görs för att den som skriver är slarvig, utan tvärtom kräver en liten extra ansträngning. Man måste faktiskt ha fattat ett beslut att använda stor bokstav i just det här ordet, hur hastigt och ogenomtänkt det beslutet än var. Och om man ska anstränga sig lite extra, varför då anstränga sig för att göra fel? När det i det här fallet är enklare att göra rätt? Jag skulle ibland vilja kunna konstruera ett datavirus för spridning till utvalda personer som slängde upp en pop-up-ruta med texten "är du verkligen HELT säker på att det här ordet ska skrivas med stor bokstav?" så fort shift-tangenten trycks ner vid annat tillfälle än i början av en ny mening...

 

Som jag ser det är detta lite som särskrivningar - det är ett ofog som faktiskt är väldigt lätt att undvika. Om man är det minsta osäker på om ett ord ska särskrivas eller inte - skriv ihop, på svenska är det större chans att det blir rätt än fel. Och om man är det minsta osäker på om ett ord ska ha stor bokstav eller inte - skriv liten om det inte är i början av en mening. För personligen tycker jag att det är MYCKET mer irriterande med en stor bokstav på fel ställe än med en utelämnad stor bokstav där det borde varit en. Personligen har jag mer överseende med att man av misstag skriver finland istället för Finland än med att man fullt medvetet skriver Kvadratspindel istället för kvadratspindel! 

 

Så, nu har jag nog gnällt färdigt för den här gången...

 

 

 

 

Som vanligt har jag så här i novembertider, som är lika med brassbands-SM-tider, tänkt mycket på och saknat mitt brassband Solna Brass. Och inväntat resultatet från SM, som visade sig vara positivt - det blev silverplats på pallen i år! Stort grattis, bandet!

 

 

Själv hade jag också konsert i helgen, om än av mindre dimensioner än brassbands-SM. Pojo blåsorkester hade farsdagskonsert i går, och det sägs att orkestern lät ovanligt bra så vi får också vara nöjda med helgens insats. Jag har ett besvärligt aftesår i munnen som gjorde det hela lite mer nervöst än det behövt vara, men lång, genomtänkt uppvärmning i god tid före spelningen räckte som tur var för att ro det hela i hamn utan missöden och de solon jag hade är jag nöjd med.

 

En bra musikalisk helg, helt enkelt!

 

På lördagen red jag förstås, och det blev ännu en dust med Daisi (att det ska vara så svårt att få en häst att bara gå rakt fram!) men den här gången kan man nog säga att det slutade oavgjort.

 

 

På ridlektionen hade jag min andra rond med Daisi (se tidigare inlägg). Hon och jag är fortfarande inte överrens om vem det är som bestämmer, otroligt hur svårt det kan vara att få en häst att bara fortsätta rakt fram åt det håll den redan är på väg om den får något annat får sig...Jag behöver bli tydligare och mer bestämd och tycker nog att jag bättrar mig, men Daisi är en gammal räv som är mycket mer erfaren än jag, kan alla knep och vet preciiis var, när och hur hon ska sätta in stöten för att få övertaget. Och man kan inte skylla på att hon är lat eller okänslig för hjälperna (t.ex. "hård i munnen", vilket ridskolehästar ofta beskylls för) - hon är inte lat och hon är superkänslig och reagerar för jättesmå signaler om hon bara vill. När hon är samarbetsvillig kan man svänga, göra halt eller öka farten enbart med små vikthjälper, utan att röra ben eller tyglar alls. När hon inte vill däremot - då får man verkligen jobba för att hon inte ska gå i sicksack eller svänga när vi ska rakt fram, gå rakt fram när vi ska svänga, gå och såsa utan att gå fram ena stunden för att nästa plötligt vilja haka på en annan häst som galopperar trots att jag inte alls bett om ökad fart, och vägra stanna eller vägra stå still när vi ska göra halt (Daisi tycker det är HELT onödigt att stå stilla på en ridlektion. Vad är syftet med det, det är väl rida vi ska göra? Vi gjorde dock en riktigt snygg halt idag och stod still i säkert nästan fyra sekunder...).

 

Och jag är förstås fullt medveten om att hon testar mig och roar sig storligen på min bekostnad, men samtidigt är det nyttigt att inte få något gratis. För jag inbillar mig att om jag blir tydligare och verkligen gör rätt, så gör hon också rätt - och då beror det på att jag gör rätt, och inte på att jag sitter på en häst som gör rätt oavsett vad jag gör eller inte gör.    

 

 

Och inte kan man bli sur på henne heller ens när det faktiskt skulle behövas för hon är ju så söt, och väldigt trevlig och go att hålla på med...

 

 

 

Den uppmärksamma blicken på bilden beror för övrigt på att hon undrar om kameran går att äta och precis ska till att testa den hypotesen - för Daisi är också den säkert tiggigaste hästen i stallet. Ger man henne nånting alls att äta (dagens godisranson var ett äpple) slutar hon aldrig leta efter mer i ens fickor sen, fast hon ju borde märka att det inte finns mer att hämta där.

 

Notera också hur pass ren och fin hon är på bilden, bläsen är till och med vit! Alla hagar plus ridbanan och gårdsplanen är efter det regniga vädret som varit nu ren lervälling, och Daisi hade ägnat morgonen åt gyttjebad i hagen och var täckt av mer eller mindre torkad lera från topp till tå. När ridläraren sa åt mig och en annan deltagare i lektionen (hennes häst gick lektionen före också, så han var redan färdig och iordninggjord) att hämta in henne i morse uttryckte hon det "Kajsa och Lina, se om ni kan hitta Daisi under leran - ni behöver nog vara två...". Men efter en borstning före och en efter ridlektionen var hon åtminstone hyfsat ren lagom tills hon skulle tillbaka ut i hagen igen...   

 

Apropå de pågående diskussionerna om en viss amerikansk politiker...vad roligt det blir när man tillämpar samma vetenskapsskeptiska åsikter i ett annat sammanhang:

 

  

Normalt bloggar jag ju inte om nyheter och sådant, det finns det så många andra som gör och som dessutom gör det bättre, men i det här fallet kunde jag inte låta bli så här i halloweentider.

 

Artikeln nedan publicerades i SDS av ett gäng forskare inom en rad naturvetenskapliga discipliner vid Lunds universitet, som i den går i svaromål mot en artikel i Lunds universitets interna tidskrift (som finns länkad till i artikeln nedan). Jag fick ta del av den enbart för att en forskarkollega från Lund (i ekologi, tro inget annat...) lade upp den på facebook. Läs och förfasas!

 

 

 

Det är för mig förvånande nog att det alls förekommer parapsykologisk forskning vid ett svenskt universitet, och dessutom på Lunds universitet, ett av våra äldsta och anrikaste lärosäten. Som om det inte vore nog är de dessutom det enda universitet i världen med en professur i ämnet, bara det. Tur åtminstone att det inte är frågan om statliga forskningsanslag här utan om en privat donation, men tänk så mycket nytta de pengarna kunnat göra om de donerats till ekologi och miljöforskning istället?

 

Forskarna som skrivit artikeln ovan anser dock att ett universitet som Lunds förvisso kanske kan komma undan med att ha forskare i även i ett sådant här ämne (parapsykologi betraktas generellt som pseudvetenskap i vetenskapliga kretsar) - men då måste forskningen bedrivas på ett kritiskt vetenskapligt sätt, precis som annan naturvetenskaplig forskning. Och jag håller med - det måste absolut finnas möjlighet inom forskning att ställa även annorlunda frågor som ligger utanför allmänt vedertagna vetenskapliga paradigm, men forskningen måste ändå bedrivas enligt vedertaget vetenskapligt arbetssätt vad gäller insamling och analys av data och tolkning av resultat. Och det blir speciellt viktigt när det är frågan om mer kontroversiell forskning. I det här fallet ifrågasätts framför allt hur data hanterats och analyserats. Jag har inte själv läst studien det refereras till i artikeln, men det vore nästan roligt att göra det - undrar om mitt universitetsbibliotek har en prenumeration på "Journal of Parapsychology"?. Om inte annat vore det roligt bara att få se reaktionerna på jobbet om man placerar en sådan artikel på skrivbordet bland alla de andra vetenskapliga artiklarna.  

 

Man kan för övrigt undra vad som skulle hända med en sån här parapsykologisk forskargrupp om professuren upphörde? Var blir de av? Försvinner utomlands? Byter forskningsinriktning till mer normal psykologi (och hur tillförlitliga är de då, i ett sammanhang där kanske inte resultaten kommer att ifrågasättas lika hårt?) ? Eller ger de upp forskarkarriären och startar en Ghostbustersfirma?

 

Kanske kunde någon få jobb här på Aronia? Vi är trots allt en tvärvetenskaplig forskargrupp på ett "university of applied sciences", så kanske kan parapsykologi passa in? Vi har förvisso ingen psykologisk forskning alls, det vi gör ligger inom ekologi och mijövetenskap - men ju mer på tvären desto intressantare, eller? Dessutom påstår en kollega bestämt att det spökar i det gamla lärarinneseminariet på campus så det finns ju dessutom möjlighet att göra fältstudier på nära håll (fast jag har ju jobbat ett år i det huset och tillbringat många kvällar där utan att någonsin se skymten av ett spöke...). Att ha parapsykologisk forskning i huset borde åtminstone generera väldigt intressanta Arniaseminarier (vi har regelbundna seminarier där inbjudna eller interna föredragshållare presenterar sin forskning) - jag kan se det hela framför mig, en stackars parapsykolog framför en publik bestående enbart av hårt kritiska naturvetare...ojojoj. Underhållning på hög nivå.

 

 

För övrigt så är detta andra gången jag skriver detta inlägg. Första gången försvann alltihop när jag tryckte på knappen för att publicera det, detta trots att blogg.se normalt automatiskt sparar utkast regelbundet medan man skriver så om något händer under tiden och datorn eller programmet kraschar behöver man inte börja om från början. Men den här gången finns itne ett spår av utkastet, och med tanke på att det är såpass myckjet text i det här inlägget är det väldigt förvånande att det inte alls sparats. Dessutom loggades jag samtidigt plötsligt ut från inte bara bloggen utan även från facebook och min mail. Undrar vad en professor i parapsykologi hade sagt om detta? Kanske är det ett straff för att jag inte köpt något halloweengodis till eventuella spöken? Den här gången har jag själv sett till att spara utkastet, något som normalt inte behövs. Hoppas att det går att publicera det nu, om inte kommer ni nog aldrig att få läsa detta så om ni gör det vet ni att det fungerade.

'

 

På tal om spöken så har Laban fått nya vinterdäck idag, och eftersom den dessutom har startat utan större problem de senaste dagarna så har jag för tillfället gott hopp om att få rida på lördag! Och om att även komma hem från stallet efteråt...ta i trä.  

 

 

 

 

 

Ja vad ska man säga. Här i Ekenäs har det den senaste månaden pratats mycket om hur ovanligt mild hösten varit. I princip har den regniga sommaren övergått i en mild och väldigt regnig höst, och på grund av detta har folk förutspått att vintern kommer att dröja längre än vanligt eftersom havet fortfarande är såpass varmt. Men istället kom vintern ovanligt tidigt - det kom en rejäl köldknäpp och en hel del snö i förrgår natt, och sen dess har det snöat från och till och varit minusgrader. I går hämtade jag Laban på verkstaden, och det var VÄLDIGT slirigt att åka hem, Laban har ju bara sommardäck eftersom det varit så milt att det inte funnits anledning att ens fundera på att sätta på vinterdäcken redan i oktober. Men det var is med blötsnö ovanpå i går...och sen har det förstås frusit ordentligt på det i natt. I morse var vädret strålande fint och soligt men kallt, och jag valde trots stark rid-, häst-  och klappabstinens att inte åka till stallet eftersom vägarna i Ekenäs är ren blankis och den lilla vägen som man kör av på för att komma från stora vägen till stallet troligen inte är ett dugg bättre. Och det var nog ett bra beslut, för vid den tid då ridlektionen går mot sitt slut snöade det ordentligt igen! Om jag åkt till stallet hade jag fått ta mig hem på sommardäck på isiga småvägar i ymnigt snöfall. Nej tack. 

 

Men det är ju fint med snön, även om den kom såpass tidigt att man inte riktigt hunnit njuta färdigt av höstfärgerna...

 

 

 

Uppburrade talgoxar söker skydd på balkongen och jag nänns inte köra bort dem. Men de har i alla fall gott om mat och vet var de ska hitta den eftersom fågelrestaurangen på gården är öppen sedan länge.

 

 

 

Den här helgen är Laban på verkstan. Laban hade egentligen tid hos bildoktorn redan i torsdags, men vägrade naturligtvis starta då, jag fick inte igång honom förrän sent fredag eftermiddag och då hann jag till verkstaden preciiis före stängningsdags. Men det innebär tyvärr att jag är billös i helgen och jag har därför räknat med att missa både ridning och orkesterrep.

 

Ridningen är förstås på ett ställe man inte eller nästan inte kan ta sig till kollektivt. Jag har faktiskt sett en busstation på vägen dit, men inte lyckats lista ut vilken buss som går dit, varifrån och när (sådant är inte helt enkelt i Finland eftersom bussturer körs av en mängd olika separata bolag utan att det finns någon övergripande organisation som samordnar det hela typ länstrafik). Men troligen är det bara skolbussar som går, (eller en buss som bara går vardagar och knappt det), och troligen går den från Karis vilket skulle innebära en hel del krångel med otajmade byten och liknande, för från Ekenäs går den i alla fall inte. Så ridningen missade jag tyvärr idag, och efter två bara lektioner har jag redan hästabstinens när jag tvingas vara borta (och inte minst klappabstinens)! Surt.

 

Till orkesterrepet hade jag normalt kunnat åka med orkesterkollegan N som också bor i Ekenäs och som jag brukar samåka med. Hon har räddat mig mången gång när jag inte annars kommit till orkestern, både innan jag hade bil och efter, men just den här helgen är Labans tajming sällsynt dålig eftersom N skulle vara i Helsingfors på söndagen. Men så pratade jag med henne idag och det visade sig att hon hade tappat rösten nästan helt  - hon kunde knappt prata, stackarn, och därmed kan hon inte sjunga heller och kommer därför inte att åka till Helsingfors imorgon. Vilket ju är tråkigt för henne, men väldigt bra för mig! Det innebär att jag antingen kan åka med henne till orkestern, eller att jag får låna hennes bil om hon inte tycker att hon är kry nog att spela. Fantastiskt! Det finns faktiskt fördelar med att ha en saxofonsektion i orkestern!

Ja ni måste ju undra, ni som följer denna blogg? För det var verkligen väldigt VÄLDIGT länge sedan fågelspindlarna figurerade på bloggen nu - men det beror på att det helt enkelt inte har hänt så mycket, livet går sin gilla gång i terrarierna.

 

Skorpionen Selma ömsade skinn medan jag var i Sverige i augusti, vilket var skönt för innan dess såg hon bokstavligen ut som om hon skulle spricka! Kolla bara nedan, skorpionmotsvarigheten till Michelingubben! Och notera gliporna mellan segmenten på ryggen...

 

 

Har tyvärr ingen efter-bild, men hon ser verkligen mycket mer ut som en skorpion ska göra nu.

 

 

Ingalill på jobbet har fått för sig att gräva. Uppgrävd jord slängs förstås i vattenskålen, som jag därför måste gräva fram under jord och torra växtdelar varje morgon. På sista tiden har jag upptäckt att det till stor del verkar vara samma växtdelar som hittas i vattenskålen om och om igen, tydligen har hon något emot dem trots att jag när jag städar ur vattenskålen lägger allt i ett hörn av terrariet där man aldrig ser henne uppehålla sig...

 

För jobbkollegerna är detta dock positivt, eftersom Ingalill har varit mycket mer aktiv än vanligt och titt som tätt syns i främre delen av terrariet (där det är lätt att beundra henne) istället för att sitta undanskymd i det bakre hörn där hon har sitt bo under en barkbit. 

 

Marianne har på sista tiden ofta suttit framme och väl synlig i terrariet även dagtid - vilket är ovanligt för henne. Jag har ingen aning om varför, men det är trevligt att få se henne för hon är en fantastiskt vacker spindel.

 

Doris tänker jag ofta på som liten eftersom hon inte var så stor när jag köpte henne, men hon har växt rejält sen dess och är faktiskt den största spindeln härhemma (den enda som är större är Ingalill). Doris är precis som Marianne väldigt nattaktiv så på dagtid ser man inte mycket av henne, men går man upp om natten kan man få se henne ute och röra på sig och då är hon också bra mycket mindre skygg och nervös än hon är om dagen (intressant att sådana beteenden så tydligt skiftar mellan dag och natt!).

 

För storleksjämförelse - de gröna bladen i framkant är gullranka.

 

Dagens uppsats. Sluta läsa om ni inte är intresserade av teknikaliteter angående att rätta andras uppsatser...

 

Jag befinner mig just nu i ett skede då min första egna examensarbetare håller på att skriva sin kandidatuppsats, och jag lägger därmed ner en del tid på att kritisera och kommentera det hon skriver. Och funderar en del på det här med att ge kritik på vad folk skriver...

 

Jag har handlett åtskilliga studentprojekt på olika ekologikurser och varit inblandad i handledningen av examensarbetare förut, men det här är min första helt egna examensarbetare och därmed det första längre studentprojekt jag handlett hela vägen från idé till färdig uppsats (vilket blir ungefär ett halvt år totalt). Och jag önskar att någon kunde ge MIG kritik också så att jag kan bli en bättre handledare (examensarbetaren verkar förvisso nöjd, men hon har ju inget att jämföra med...).

 

I vilket fall så sitter man ibland där och drabbas av lite dåligt samvete när man gått hårt fram med rödpennan och har nästan lika mycket text i sina kommentarer som studenten har i arbetet, oavsett om det är ett litet projekt på en grundkurs eller ett helt examensarbete. Inte blir det enklare av att jag är språkpolis och inte kan nöja mig med att bara rätta innehållet...men oftast har jag inget dåligt samvete för att jag är petig med språket. Studenter som läser vid universitetet idag ska ha grundbehörighet från gymnasiet i svenska och engelska, och därmed borde jag när jag undervisar i biologi på universitetet egentligen inte behöva rätta grundläggande stavning och grammatik. Att det blir en del småfel kan jag acceptera (det blir det nör jag skriver också), likaså att det blir fel när man som student villar bort sig i det vetenskapliga skrivandets ofta krångliga terminologi och höga krav på stringens och konsekvens, för att inte tala om tekniska detaljer som hur man skriver referenser. Men när det blir väldigt många fel på väldigt grundläggande nivå och många av dem är sådana som kunnat undvikas om man bara gjort sig mödan att använda stavnings- och grammatikkontrollen i Word - då blir jag lite sur. Om man inte har en väldigt bra ursäkt för att vara dålig på stavning och grammatik (dyslexi t.ex.) är det respektlöst och slarvigt att på universitetsnivå lämna in en text som formligen kryllar av språkfel, oavsett ämne. Jag kan inte låta bli att rätta språket, men tycker inte att jag borde behöva göra det på den här nivån i den omfattning jag ofta gör...

 

Bortsett från språk ska en naturvetenskaplig rapport vara uppbyggd på ett visst sätt, och en viktig del av rapportskrivandet på universitetskurserna är just att man ska lära sig den metodiken. Ska man fortsätta inom forskningen är det absolut nödvändig kunskap, och om man inte ska det utan tänker sig att t.ex. arbeta med naturvård inom kommun eller länsstyrelse eller någon annan myndighet, så är det kunskap man har nytta av även när rapporterna inte är fullt så strikta och regelstyrda som en vetenskaplig artikel. Till skillnad från språket är det här inte kunskap man har med sig från gymnasiet, och själv tycker jag nog att man egentligen borde ha det i viss grad om man kommer från de naturvetenskapliga eller tekniska programmen. Viss rapportskrivning enligt IMRAD-upplägget (inledning - material och metoder - resultat - diskussion) förekom när jag gick gymnasiet, men det var sällsynt och det lades inte mycket tid på det. Jag vet inte hur deet ser ut nu men tror inte att det är så annorlunda - men jag tycker nog att vetenskaplig rapportskrivning egentligen bör ingå i svenska och/eller engelskundervisningen på sådana gymnasieprogram! För som det ser ut nu blir det en onödigt komplicerad sak som kräver onödigt mycket tid för studenter som läser sina första naturvetenskapliga universitetskurser med jättemycket nya ämneskunskaper, och dessutom måste lära sig ett nytt sätt att skriva på samtidigt. Det tar därmed också ganska lång tid innan de kommer in i det, så länge att de inte är ovanligt att man fortfarande får rätta fel i det grundläggande IMRAD-upplägget även hos examensarbetare.

 

Sedan till detta kommer ju då själva ämnet, det som är det viktiga i sammanhanget, det vetenskapliga! Och det är en så stor bit att jag inte ens tänker gå in på den. Allt sammantaget kan det bli ganska mycket jobb med rödpennan ibland, beroende på nivå både hos studenten, kursen och arbetets omfattning. Men det viktiga är som jag ser det inte hur mycket eller lite man använder rödpennan utan att den kritik man ger sina studenter verkligen är konstruktiv kritik. Och där måste man hålla tungan rätt i mun, för det är ofta lättare att hitta fel och brister än bra saker - det är klart att fel ska påtalas, men det är inte bara viktigt utan ett absolut måste att i så fall även tala om varför det är fel och ge förslag på hur man ska tänka för att det ska bli bättre. Då blir det konstruktivt.

 

Men detta är ganska lätt att göra vad gäller negativ kritik - det är däremot mycket svårare att ge positiv kritik på ett konstruktivt sätt! Det är förstås minst lika viktigt och ofta viktigare att faktiskt tala om när det blir rätt som att tala om när det blir fel. Men allra viktigast är att göra även den positiva kritiken konstruktiv, och det är betydligt svårare. Jag blev själv när jag gick i skolan (och även på universitetet) ibland smått irriterad när jag fick tillbaka uppsatser utan andra kommentarer än "bra!", eller något liknande väldigt generellt positivt omdöme (guldstjärna i kanten...). Det var förstås bra att det var bra och det var jag glad för, men att bara få reda på det var inget jag lärde mig särskilt mycket av. Även det som är bra kan ju alltid bli bättre och även den som redan gör rätt kan vilja utvecklas och bli ännu bättre - och om jag förutom ett enkelt "bra!" även hade fått reda på vad som gjorde arbetet bra och varför, så hade jag lärt mig mycket mer av uppgiften. Nu gick jag genom hela skolsystemet med goda betyg i svenska utan att egentligen veta vad jag gjorde när jag skrev, för jag fick sällan någon konstruktiv kritik alls. Och det får mig ofta att känna att jag svamlar lite i blindo när jag skriver (utom när jag skriver vetenskapligt, för på universitetet blev det lite bättre med konstruktiv kritik...).

 

Samma tendenser ser man inte bara vid rättning av uppsatser och rapporter, utan även i andra sammanhang där folk ska tycka och ha åsikter om något. Om man t.ex. tittar på kursutvärderingar eller andra enkätsvar så kan man snabbt konstatera att folk som är missnöjda ofta skriver fler och längre kommentarer och ger en mycket mer detaljerad kritik än de som är nöjda. Tycker man att t.ex. ett kursmoment på en kurs man gått varit bra så nöjer man sig ofta med att tala om det och inget mer. Kursutvärderingar görs ofta enligt ett system där studenterna får poängsätta olika moment på en skala (t.ex. från 1-5), och sedan finns det möjlighet att även skriva kommentarer om man vill. Moment med många höga betyg har ofta betydligt färre kommentarer än moment med låga betyg - på kursmoment som upplevs som dåliga är man mycket mer noga med att tala om varför det var dåligt och hur det skulle kunna förbättras. I mina intervjuer som jag gör med öbor i mitt arbete händer exakt samma sak: Folk som är nöjda går sällan in på detaljer, medan de som inte är det är bättre på att tala om vad de är missnöjda med och varför. Om man pressar dem har de ofta väldigt svårt att klargöra (även för sig själva) varför de tycker något är bra. Det är nog helt enkelt väldigt mänskligt att inte fundera nämnvärt över sådant som är bra och fungerar som det ska. Och det är samma sak när man rättar uppsatser och rapporter - det är lätt att man ignorerar det som är bra om det inte verkligen sticker ut, och det är lätt att den positiva kritiken inte alls blir lika detaljerad som den negativa. Och därmed också mindre konstruktiv!

 

Själv brukar jag försöka att alltid hitta även bra saker att kommentera när jag rättar, och inte bara dåliga. Det är nyttig övning, och med tiden blir det till en vana det också. Men framför allt vill jag att all kritik ska vara konstruktiv, oavsett om den är positiv eller negativ. Det är inte ok att tala om att något är bra utan att också tala om varför det är bra, lika lite som det är ok att tala om att något är dåligt utan att förklara varför. Jag tycker att poängen med kritik inte i första hand är att uppsatsen ska vara perfekt, utan att författaren ska lära sig så mycket som möjligt av erfarenheten, oavsett utgångsnivå. Vilket i sin tur kräver att man som lärare ger konstruktiv kritik inte bara på bristfälliga uppsatser och rapporter, utan även på arbeten som är alldeles utmärkta och inte är i behov av förbättring. 

 

 

 

 

 

   

  

På sista tiden har Laban varit bråkig och flera gånger helt vägrat att starta (för att alltid starta utan vidare nästa dag). Sista gången hände det i samband med lördagens ridlektion då Laban vägrade lämna stallet (han kanske trivdes där? Han kanske saknar att bo ute på landet och tycker Ekenäs är för mycket storstad (haha)?). Jag fick skjuts hem till Ekenäs och Laban fick stanna kvar i Rullarsböle till dagen efter, då jag och orkesterkollegan jag samåker med åkte om stallet och hämtade Laban efter orkesterrepet (det är i princip på vägen). Något måste göras åt detta, men jag vet inte vad - men lika gärna som att Laban vägrar starta härute på parkeringen eller vid stallet kan han ju göra det långt ute i skärgården eller på en skogsväg nånstans, och det hade inte varit så roligt. Verkstaden här hittar inget fel, men jag tror att de ska få byta startkontakten i alla fall, för bilkunnigare kolleger på jobbet påstår att startkontakten är ett vanligt fel på gamla golfar och att de då beter sig precis som Laban gör. Och det kan vara värt att göra bara för att utesluta att det är det som är felet.

 

Undrar om de kan hinna göra det innan nästa helg, då jag verkligen behöver Laban för ridlektion och orkesterrep?

 

---

 

Och så lite hästsvammel. Ridlektionen i lördags gick sådär, jag tycker nog att jag lär mig mycket men att jag däremot hade en lite besvärligare häst att rida den här gången (men som jag verkligen gillade). En stor och rejäl äldre dam vid namn Daisi (uttalas som det stavas), som varit i ridskolehästbranschen länge och därmed visste hur man testar ovana ryttare...

 

Det intressanta var att många ridskolehästar jag har suttit på som testar gränser ofta gör det genom att försöka slippa jobba mer än absolut nödvändigt. Så icke Daisi, som var pigg och glad och inte hade något emot att jobba, men var lite allmänt störig och gärna försökte göra saker på sitt sätt istället för på mitt - så vi hade många diskussioner om vem som bestämde. Framför allt hade vi en del bråk om när man får och inte får galoppera - Daisi gillade att springa, så hon tog alla chanser. Det var aldrig svårt att få henne att sätta fart (vilket jag gillar) men lite svårare att sakta ner, och att stanna helt och stå still en stund var inte populärt alls. Jag tror inte vi lyckades komma överrens om vem det egentligen var som bestämde, hon eller jag - men jag fick i alla fall beröm för en snygg halt när jag vid ett tillfälle tog in henne till mitten och stannade för att markera att det inte skulle springas förrän jag bad om det efter att hon börjat galoppera på eget bevåg för jag vet inte vilken gång i ordningen...Och jag fick jobba hårt för den halten! Daisi ansåg att om man inte får galoppera kan man väl åtminstone få trava, och om man inte får trava kan man ju åtminstone få skritta, för det är väl ingen poäng med att stå stilla på en ridlektion? Jag tror att vi totalt gjorde sådär något tiotal galoppstarter under galoppdelen av lektionen, men att jag inte gav mer än max två galoppfattningar...och de var väldigt dåliga och kunde bara ha uppfattats som galoppfattningar av en häst som ville ta tillfället i akt att springa och därför gjorde en väldigt välvillig tolkning av hjälperna.

 

Men jag lyckades sitta ner ordentligt i traven, något som var helt omöjligt förra gången på Pisang. Då trodde jag att det helt enkelt var för att jag är så ovan och inte har fått tillbaka ridmusklerna och balansen än, men det har väl antagligen kanske mer att göra med att det här var en häst och/eller sadel som passade mig bättre...för Daisi var dessutom större än Pisang, och även om det finns individuella skillnader är hästar rent generellt ofta stötigare att trava på ju större de är eftersom en större häst tar längre steg. Men Daisi var jätteskön att rida (så länge hon lyssnade på mig...).

 

På det stora hela gillar jag det här stallet. Jag har ju några att jämföra med, och här finns hästar som både är välutbildade och snälla och trevliga att ha att göra med (att de testar en lite får man räkna med...) och en ridlärare som gör övningar som man lär sig mycket av. Jag är likadan med ridning som med orkesterspel - det måste finnas utmaningar för att det verkligen ska vara roligt, och här har det hittills krävts att man både tänker och jobbar för att det ska bli rätt. Det här är nog det ställe jag ridit på där man varit petigast med tekniken, och det tycker jag är jättebra.

 

Stallet har även en rolig vana att använda sina hästar som gräsklippare på de många gräs(eller rättare sagt ogräs)bevuxna småytorna runt stall, gångar och hagar. För varför krångla med gräsklippning runt stallet när man har något tiotal hästar som inget hellre vill än att äta det? Alltså släpper man ut en häst i taget utanför hagen och låter den gå lös och äta. Vilket är mysigt, men även innebär att det är lite småläskigt att köra bil hit eftersom den lilla parkeringen vid stallet ofta är full av djur - en häst, en hund, och förstås katter. Hunden Gandalf i synnerhet är något av ett problem: Katterna går undan och hästarna är stora nog att synas om de är i vägen även när det är den minsta shetlandsponnyn Lina som agerar gräsklippare, men Gandalf är självutnämnd vakthund och tar sina plikter på stort allvar. Alla bilar som kommer måste mötas på parkeringen och skällas på, och alla besökare välkomnas. Men Gandalf är en västgötaspets, och därmed liten och svår att hålla koll på när han springer runt bilen, så jag är livrädd att köra på honom. Och detsamma gäller på ridbanan ibland där Gandalf kan få för sig att springa in bland hästarna fast han vet att han inte får (särskilt om ridläraren pysslar med någon av hästarna, för då blir han lite avundsjuk). Och man blir lite orolig när en liten kortbent hund springer runt benen på stora hästar, även om både hunden och hästarna uppenbart är vana vid detta.

 

Något av det bästa med stallet är dock att man minst en gång i veckan får tillgodose klapp-och-kelbehovet vad gäller hela tre djurslag!