Det här är alltså det sista avsnittet i serien inlägg om skärgårdsexkursionen till Jurmo och Jungfruskär, ber om ursäkt för att det dröjt. Har man inte läst tidigare inlägg i ämnet kan det vara en god idé att göra det först.

Efter en torsdag eftermiddag/kväll och fredag förmiddag med exkursioner på Jurmos ljunghedar begav vi oss till Jungfruskär, långt ut i Åbolands ytterskärgård och inte långt från Åland. Jungfruskär utgör den allra yttersta utposten i norr och i väster av Skärgårdshavets Nationalpark, en stor och vidsträckt nationalpark dit för övrigt även Jurmo hör.

 

Jungfruskär har ingen reguljär båtförbindelse, vi åkte dit medelst taxibåt och en båt tillhörande Forststyrelsen (finska motsvarigheten till skogsvårdsstyrelsen, dit vår guide hörde. Forststyrelsen är åtminstone att döma av vad jag sett hittills bättre än sin svenska motsvarighet på det där med naturvård, men jag ska inte säga för mycket vad gäller det.). På vägen åkte vi förbi ett skär där det ska finnas en liten tordmulekoloni och hoppades på att få se någon sådan, men det fick vi tyvärr inte. Det var gott om sillgrisslor, men inga tordmular. Synd. Men vädret var fint och skärgården är fin så det var på det hela taget en trevlig båttur.

 

Jungfruskär ligger som sagt i ytterskärgården, men naturen var snarare innerskärgård och med helt fantastisk natur där man gör ett väldigt bra jobb med att bibehålla det som finns kvar av de gamla ängs- och hagmarkerna och restaurera det som börjat växa igen. Inte bara på delar av ön utan på hela. 

 

Strandäng på Jungfruskär.

 

Stora delar av Jungfruskär är traditionellt löväng, dvs man hävdade huvudsakligen genom slåtter och tog inte bara hö från marken utan hamlade lövträd för att använda lövet som vinterfoder till djuren. Bönderna som gjorde detta var inte bosatta på Jungfruskär, utan man samlades där en eller ett par gånger om året för gemensam slåtter, lövtäkt/hamling, fagning och annat som behövdes göras, och man hade några torpare boende på ön för att sköta det löpande underhållet under resten av året. Torparna hade det ganska fattigt, men fick hålla några egna djur på bete på ön (typiskt en ko och elva får per torp). På ön finns därmed både slåttermarker/lövängar och betesmarker, framför allt skogsbete. Främsta inkomstkällan var förstås fiske, och man odlade egentligen inget utöver potatis till husbehov. Efterhand som tekniken blev bättre med båtar och fiskeredskap blev fisket ännu viktigare ängs- och haggmarkerna började växa igen, senare under 1900-talet skedde samma avfolkning på Jungfruskär som i stora delar av skärgården i övrigt. 1980 tog Forststyrelsen över skötslen av ön och har sedan dess jobbat på att sköta markerna enligt traditionell hävd, och att återställa det som är igenväxt. Man har ett par förvaltare boende på ön och flera av de gamla torpen används som logi för tillfälliga besökare (som vi).

 

Här bodde vi, Bons heter stället.

 

När jag åkte från Ekenäs hade syrenerna slagit ut, här längre norrut och ute i ytterskärgården blommade häggen fortfarande för fullt. Jag tyckte att jag var ledig mellan syren och hägg istället för tvärtom...

                               

                                      Just den här väldigt stora häggen blommade helt enormt!

 

 

 

Vi ägnade fredagen åt lövängar. Helt fantastiska lövängar, av en omfattning jag aldrig sett förr! Hamlade träd av flera olika trädslag och slåtteräng på marken - träden på ängarna ger naturligtvis den höga artrikedom som är förknippad med skåttermarker en extra dimension, och hamlingen gör att träden aldrig blir så bredkroniga att de skuggar ut ängsfloran ens alldeles under träden.

 

Vi fick se de här lövängarna från sin allra bästa sida på fredagen - vädret var fint och det här var den tiden på året när ängar är som allra vackrast. Det blommade massor av Adam och Eva, massor av gullvivor, massor av midsommarblomster (skogsnäva), massor av humleblomster och en hel massa andra ängsblommor. Darrgräset hade tyvärr inte slagit ut än (men se kommande inlägg från Estland) men älväxingen stod i full blom med vackra mörklila ax.  

Adam och Eva är en orkidé med blommor i två färger (Adam rosalila och eva gul). Detta är ett sätt att lura pollinatörer att jobba gratis - blommorna har ingen nektar, men de färgglada blommorna signalerar till insekter att den har det så de kommer förgäves att besöka den i hopp om mat. Med blommor i olika färg på olika plantor kommer insekterna att bli lurade två gånger - när de insett att det inte finns något att hämta hos de lila blommorna kan de fortfarande bli lurade att besöka de gula och tvärtom, och på det viset tar det längre tid innan den enskilda insekten helt överger både Adam och Eva och fler blommor hinner bli pollinerade. 

 

 

 

                                     Ängsbräsma.

 

 

Knölsmörblomma.

 

 

                                         Jungfrulin.

 

 

Ängsviol. Denna bör också ses som en rättelse från midsommarinlägget - jag hade bråttom och tog första bästa bild på små blå blommor och det råkade bli teveronika istället för blå viol. Och det funkar ju inte i visan (gullviva, mandelblom, kattfot och teveronika...nä), så här är den nu.

 

 

                                  Skogsnäva (midsommarblomster).

 

 

Humleblomster.

 

 

                                        Gullviva.

 

 

Rödblära.

 

 

Fantastiska blomsterängar! Steffe letar efter något speciellt, minns inte vad. Någon orkidé tror jag.

 

 

Fredagen avslutades med korvgrillning på stranden, något som tas på stort allvar av finländarna eftersom det innefattar två maträtter som båda är viktiga och betraktas som typiskt finska - korv och senap. Senapen kommer så småningom att få ett eget inlägg i serien finska företeelser, det har varit en tanke ganska länge men det har inte blivit av än. Korven ska nog få ett sådant inlägg den också bara för att jag ska slippa gå ifrån ämnet och skriva massor om korv här...men kvällen blev väldigt fin!

 

 

 

På lördagen hade väderleksrapporten förutspått regn, och den fick alldeles rätt. Det blev till och med mer regn än förutspått. Det regnade hela dagen, och ösregnade en stor del av tiden, men det hindrar förstås inte ett sällskap bestående av biologer att ge sig ut (kameran fick dock inte följa med). Dagens förmiddagsexkursion gick i skogsmiljöer och ägnades åt restaureringsprojekt som jag förstod det (eftersom det hela var på finska...). Lundhagskängorna bevisade återigen sin förmåga att hålla regnet ute lika effektivt som gummistövlar i blött lingon- och blåbärsris och leriga stränder, det största problemet var blöta, hala klippor vilka är en av Lundhagskängornas svaga punkter. Exkursionen blev dock lite kortare än den skulle ha varit just på grund av hala klippor eftersom det dels tog längre tid att ta sig fram, dels valde exkursionsledaren att skippa ett område med strandängar som man nådde genom att klättra på en smal klipphylla som var väldig hal i regnet...

Lördag eftermiddag var fri för egna strövtåg, och jag hade verkligen sett fram emot det. Jag hade tänkt tillbaka till den mest blomrika av lövängarna och slaghåva efter spindlar och andra roliga kryp där, men det blev det inget av med. Det ösregnade verkligen och det fungerar dåligt att slaghåva då. Det fungerar dåligt i blöt vegetation utan att det fortfarande regnar och nu var det verkligen ingen idé. Så jag gick lite runt torpet och ner i skogskanterna på den närbelägna strandängen och letade nätvävande spindlar eftersom spindelnät syns bra när de är blöta, men dels var det inte mycket att titta på beroende på det pågående generationsskiftet hos den här gruppen, dels regnade det så intensivt att många nät slogs sönder. Det klarnade upp lite framåt kvällen, men allt var förstås fortfarande dyblött ute och vegetationen hann aldrig torka upp innan vi reste därifrån på söndagen trots att det var soligt och fint igen då.

Lördag kväll tittade solen äntligen fram igen, vissa njöt av detta på verandan vid stugan nere vid stranden, vilket även kunde kombineras med fågelskådande i viken utanför.

 

. 

Eller för den delen fågelskådande på bryggan, under vilken det bodde ladusvalor.

 

       

Det här tror jag är en hoppfluga? I alla fall så har jag ju påstått att jag ska ta fler bilder på flugor där man ser färgerna på vingarna, men jag lyckas sällan med det. Men här ser man lite.

 

 

Mera flugor. Dentill vänster är en parasitfluga, den till höger tror jag är en rovfluga.

 

                    

                                    Den förmodade rovflugan igen.

 

 

På söndagen gjorde vi en förmiddagsexkursion till mer skogsbeten och f.d. lövängar där restaurering pågick.

 

 

Skogslök.

 

 

 

                                  Skogskardborre.

 

 

Hönsbär.

 

Jungfruskär ligger nära ganska stora farleder, och under andra världskriget hade finska försvaret en vaktpost här. Därför rådde länge besöksförbud på stora delar av ön, men i slutet av 1990-talet lade försvaret ner sin verksamhet här och överlät markerna åt Forststyrelsen så att de kunde införlivas med nationalparken. Förutom mark lämnade militären efter sig tre jättestora kanoner (en av dem "kamouflerad" genom att ha byggts in i en röd liten skärgårdsstuga med vita knutar så att bara röret sticker ut-tyvärr har jag ingen bild), några skyttegravar och en del byggnader, däribland en rejält tilltagen bastu - vilken används flitigt och förstås är det man nog är gladast att försvaret lämnade efter sig på ön... 

Kanonerna har lämnats kvar på ön som sevärdheter. De är enormt stora och eftersom jag hade makroobjektivet på kameran fick jag inte med en hel i bild - så ni får röret och själva kanonen för sig. De ter sig ganska groteska i det vackra lummiga kulturlandskapet - men de är en del av öns historia och har därmed sin plats i landskapet. Intressant är också historien om det ryska bombplan som sköts ner och vars vrakdelar användes för att reparera dörren till en lokal potatiskällare (men vrakplundring är ju nu något av en traditionell sysselsättning i skärgården...).

 

 

 

Nuförtiden förekommer ingen egentlig ekonomisk verksamhet på Jungfruskär, utan Fortsstyrelsen sköter området enligt traditionell hävd med hjälp av några förvaltare som bor på ön. Man ser gärna en utveckling av naturturismen på ön och har därför bl.a. anlagt en ny brygga för båtturister, en naturstig, och det ordnas guidningar sommartid. Jag har inte klart för mig längre om man gör det fortfarande eller om förvaltarna nu står för allt jobb, men länge ordnade man "läger" för frivilla en gång om året på försommaren under den period då det krävs en stor arbetsinsats med slåtter, fagning med mera. Vår guide från Forststyrelsen klagade över att man hade vissa problem med att män var lata med att kratta (jag vet inte om lathet i just detta avseende är en typiskt finsk eller typiskt manlig företeelse - se tidigare inlägg om lövblås som en finsk företeelse) men trodde att man kanske snart skulle ha en maskin som kunde kratta - hans teori var att bara det fanns knappar att trycka på skulle männen nog bli betydligt arbetsvilligare. Krattningen är också den nuförtiden största arbetsinsatsen - slåttern sköts till stor del med slåtterbalk även om viss slåtter med lie fortfarande förekommer.

Man jobbar också på att restaurera mer igenvuxna marker, vissa av dem betesmarker, andra lövängar. Betena är till stor del skogsbeten, och de betas alla i dag, men i vissa av dem hade igenväxningen gått så långt att man behöver röja bort i synnerhet enbuskage och även glesa ut skogen lite. Idealt ska skogen på ön hållas som betad lövskog, inte tallskog. Det finns också ett skogsparti där man en gång i tiden haft mnemosynefjäril, och den marken sköter man idag enligt riltlinjer för svenska mnemosynehabitat i förhoppning om att få tillbaka arten (fast jag tror nog att det krävs inplantering också i så fall...).

På söndag eftermiddag åkte vi taxibåt tillbaka till Nagu, där Laban väntade för vidare färd hem till Ekenäs. På det hela taget var det en väldigt trevlig tur och fantastiska miljöer att få se, med lördagens eländiga regnande som enda minus.

 

Ljusa fina sommarkvällar - bilderna är tagna vid halvtolvtiden.

 

                       

                                   Det är veckan före midsommar och älvdans på strandängen.

 

 

Det var det sista från den därJurmo-Jungfruskärsexkursionen. Snart kommer mer bilder (och mer svammel) från fina kulturmiljöer i skärgården här på bloggen, då från Muhu i Estland där jag tillbringade en stor del av förra veckan.

Det svenska Artprojektet vid Artdatabanken/SLU syftar till att sammanställa och öka svensk artkunskap, bl.a. genom att ge ut praktbokverket Nationalnyckeln - som är något av den mest prisvärda artbestämningslitteratur som finns på marknaden, och som har som mål att göra djurgrupper tillgängliga där bestämningslitteratur tidigare saknades, var föråldrad eller bara väldigt svår att få tag i och använda (bl.a. tillverkar man nya användbara bestämningsnycklar för grupper där det idag är dåligt med sådant, något som i mitt tycke varit en av de stora förtjänsterna med artprojektet).

Men Nationalnyckeln har nu drabbats av den svenska miljöpolitiken (eller rättare sagt bristen på densamma): Man tycker att Artprojektet är för dyrt och bokverket har inte hållt den beräknade utgivningstakten. Detta är inte så konstigt med tanke på att projektet bl.a. lett till upptäckten av ett antal nya arter, något som förstås påverkar utgivningen eftersom de nya arterna måste beskrivas först. Man är (från regeringshåll) missnöjd med försäljningen helt enkelt, men då kan man också fråga sig vad man förväntat sig? Bestämningslitteratur för småkryp, mossor och liknande kan inte förutsättas bli kioskvältare. Detta är litteratur för de specialintresserade, för skolor och universitet - och för alla som vill lära sig mer om svensk fauna och flora. Och det senare tycker jag är rätt viktigt.

http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/sveriges_lantbruksuniversitet__slu/pressrelease/view/haart-slag-mot-svenska-artsprojektet-772850 

Jag hade varit överlycklig om jag fått en av nationalnycklarna om småkryp i födelsedagspresent när jag var liten, men när jag var liten fanns inte något sånt här. Jag fick vid ett tillfälle en bilderbok för barn om sådana småkryp som inte var insekter. Den innehöll sådär ett par arter vardera av spindlar, mångfotingar, snäckor, sniglar, krabbor, sjögurkor, sjöstjärnor, daggmaskar, havsborstmaskar och andra ryggradslösa icke-insekter - väldigt många djurgrupper inklämda på ett fåtal sidor med ett minimum av fakta. Jag har kvar den boken, den är en av de mest sönderlästa barnböckerna jag har. Om jag istället fått Nationalnyckeln om mångfotingar när jag var liten hade jag kanske nu varit något av en expert på sådana istället för spindlar? Jag hade åtminstone kunnat mycket om dem långt långt innan jag gick min första faunistikkurs. Jag har förstås väldigt mycket sett fram emot framtida Nationalnycklar om spindeldjur, men i nuläget är det väldigt troligt att det aldrig blir några sådana:  

Vad man vill nu är alltså att ha kvar Artprojektet, men att kunskap ska spridas digitalt istället, dock förstår jag inte utifrån pressmeddelandet ovan vad man egentligen menar med detta. En digital Nationalnyckel hade trots allt haft vissa förtjänster - tillgänglig och lättanvänd information, som dessutom till skillnad från pappersversionen lättare kunnat uppdateras vid behov (men inget slår en riktig bok när man sitter och artbestämmer!). Men att tillgängliggöra information kostar pengar oavsett i vilken form, och en digital Nationalnyckel hade fortfarande krävt figurer, illustrationer, bestämningsnycklar, faktatexter med mera, samt gärna uppdateringar - och jag tror ju inte att det blivit så mycket billigare, om alls. Men nu ska det inte bli några Nationalnycklar, medan däremot artprojektet i sig ska finnas kvar - så menar man att man vill ha återgå till det gamla där artkunskapen som produceras, även om den finns tillgänglig digitalt, ändå främst kommer att vara tillgänglig för fackfolket och inte allmänheten längre? För man måste hålla i minnet att det är stor skillnad på lättillgänglig information i betydelsen att den är lätt att hitta, och i betydelsen att den är lätt att tillgodogöra sig utan ett antal högskolepoäng i biologi.

Bedrövligt är vad det är, och visar så tydligt hur den svenska miljöpolitiken blir allt sämre. Artprojektet är unikt i sitt slag i världen, men i en tid där medvetenheten ökar och miljöfrågor tar allt större plats, och åtminstone den ekologiska forskningen till allt större del aktivt arbetar på att samverka och synas mer utanför universiteten. så väljer Sverige kortsiktiga besparingar framför att fortsätta stötta ett projekt där huvudsyftet varit att göra kunskap om svenska arter tillgänglig för alla, såväl forskare som nyfikna barn (och det är liksom inte det enda i miljö- och naturväg de drar ner på, långt därifrån). Det blir att återgå till att intressera sig enbart för ryggradsdjur, kärlväxter, dagfjärilar och möjligen trollsländor gott folk - det är tydligen även i fortsättningen de grupper man får nöja sig med att studera om man inte besitter specialistkunskaper (och förstås de grupper det redan getts ut Nationalnycklar för).

Veckan efter midsommar ska jag, kollegan R och min exjobbare A (orkar inte skriva ut namn så nu får ni nöja er med initialer) till Muhu, den enda estniska ö som ingår i det här eu-projektet vi jobbar med. Det ska bli väldigt trevligt! Men först måste vi lyckas ta oss dit. Och det borde ju inte vara svårt, finnarna åker minsann fram och tillbaka till Tallinn ideligen, precis som svenskarna gör med finlandsfärjorna. Efter att med hjälp av vår estniska kontaktperson ha lyckats bestämma datum, fixa boende och tolk, stöter jag på patrull när jag ska boka själva resan (färja till Tallinn).

På Viking lines hemsida väljer man vilket land är i och då får man upp sidan på det språket och med aktuella förbindelser. Man kan inte välja land och språk separat och den finska sidan har inte svenska som alternativ. Så om jag väljer Finland är sidan på finska och jag begriper ingenting. Om jag väljer Sverige är sidan på svenska men jag får inte upp några turer mellan Helsingfors och Tallinn, utan bara mellan Stockholm och Tallinn (och det är ju lite av en omväg kan man tycka). Så då ger jag upp och lämnar över uppdraget till R, som är finlandssvensk och därmed kompetent att boka resor på finska.

Det visar sig att det går bra att åka till Tallinn med Viking, men turerna hem är dåliga tidsmässigt. Så R (som tidigare envist velat åka med Viking Line och inget annat) börjar kolla upp andra alternativ. Och jag säger att han får boka när han vill med vilket bolag han vill för min del.

I slutänden bestämmer han sig för Tallink (Silja Line), och nu ska väl allt vara frid och fröjd - bara att göra själva bokningen. Eller nja...till att börja med måste vi göra två separata bokningar eftersom As resor inte går på samma budget som Rs och mina. Det visar sig också att Silja vill ha en massa personuppgifter - födelsedata, adress, mail, telefonnummer, bilnummer med mera. Så jag får maila A om när hon är född, och sen knappar vi ordentligt in allas uppgifter. Själv har jag inte lärt mig Labans bilnummer utantill (eller jo, efter idag kan jag det), men som tur är har jag ett gammalt mail från Petra kvar som det står i. 

Sen ska vi bara betala. Idealt hade vi velat ha två separata fakturor, en för R och mig och en för A, men faktura finns förstås inte som alternativ. Det är möjligt att man kunnat kontakta dem och fått det, men vid det här laget är vi så trötta på krångel att vi hellre väljer alternativet att själv ligga ute med kostnaderna och få tillbaka pengarna från projektet sedan. För att det inte ska bli så mycket var betalar vi en bokning var. Betalalternativen som finns är kort och internetbank. Eftersom vi befinner oss på jobbet har ingen av oss tillgång till inloggningarna till vår respektive internetbank, så vi väljer det förra alternativet. När jag ordentligt knappat in alla siffror på mitt kort så...slussar sidan mig vidare till internetbanken (med bankkontot kortet är kopplat till) och ber mig bekräfta via den...Hallå, jag valde ju att betala med kort eftersom jag inte har tillgång till internetbanken här och nu! Om jag ändå måste bekräfta via den finns det väl ingen poäng med att alls välja kort som ett alternativ?

Så jag åker hem och hämtar internetbanksinloggningen, jag har ju som tur är nära till jobbet. Under tiden ringer R hem till sin fru som får leta upp hans internetbankinloggning (för han har inte lika nära till jobbet som jag, men å andra sidan har han ju då en fru hemma som kan ge honom de uppgifter han behöver).

Undrar vad som hänt om man inte haft en internetbank? Hur funkar kortbetalningen då?

Till slut får vi i alla fall bokat färjebiljetterna. Det har då tagit längre tid än själva båtresan kommer att ta, ej inräknat Rs förberedelsearbete med att kolla upp olika alternativ. Nu ska vi bara boka färjan från estniska fastlandet till Muhu och betala det via internet också, sen är vi klara att åka!

Turen började på torsdagen då vi samlades ett gäng biologer i Pärnäs på ön Nagu i Åbolands skärgård för vidare transport med reguljär båttrafik till ön Jurmo. Nagu är bara det hyfsat långt ut i skärgården, men så långt går det att ta sig med bil (vägfärja). Det tog ca 3 timmar att köra till Pärnäs från Ekenäs. Båten Eivor tog sedan ca tre timmar på sig till Jurmo - men vädret var fint så man kunde sitta ute på däck och titta på öar som gled förbi.

Jurmo, med byn i bakgrunden.




Väl framme var jag redan från det att vi först såg ön helt förälskad i den. I stort sett hela Jurmo är ljunghed - en naturtyp som är ganska ovanlig numera, och jag har aldrig sett en så stor sammanhängande ljunghed som denna. Naturen är ganska annorlunda mot vad man är van vid i skärgården - sandigt och torrt. Historiskt var här tallskog en gång i tiden (en ljunghed blir till tallskog om den inte betas, och troligen var man väl från början inte mycket nog människor och betesdjur på ön för att hålla landskapet öppet), men skogen (samt byn) brändes tydligen ner av Gustav Vasa (ja inte personligen förstås) som straff för vrakplundring. Något som ju fordomdags var en nog så vanlig sysselsättning i skärgårdarna som komplement till fiske och jordbruk/boskapsskötsel.

Ljunghed så långt ögat når

Så småningom slog sig nya människor ner här och man insåg redan från början att Jurmo inte var ett bra ställe att idka jordbruk på. Så man försökte inte ens utan satsade istället helt på en kombination av fiske och boskapsskötsel, jordbruksprodukterna fick man köpa utifrån. Och det var nog ett klokt beslut. I Mobergs utvandrarna beskrivs Karl-Oskar som "kungen av stenriket" där han går och plockar sten på sina småländska åkerlappar. Hade han bott på Jurmo hade han nog kunnat titulera sig kejsare...

Detta innebär att i princip hela ön är ogödslad naturbetesmark med lång kontinuitet, en av de artrikaste naturtyper som finns. Här trivs betesgynnade arter, liksom arter som trivs i sandiga torra miljöer. Ljunghedar sköts traditionell genom bete och/eller bränning, och om inte hävden upprätthålls tar först enen över, den kommer att skugga och tränga ut allt annat och på sikt vandrar tall in och man får så småningom en ganska artfattig tallhedskog. Vad som händer på en betesmark är att man genom kontinuerlig störning av igenväxningen håller kvar området i ett visst succesionsstadium, i det här fallet ett successionsstadium som är avsevärt mycket artrikare än det slutstadium det nått utan störningar i form av bete (tallskog). En sådan här naturtyp är därför helt beroende av fortsatt traditionell hävd. På Jurmo upphörde hävden i samband med den avfolkning som skett i skrägården, men i dag när turistnäringen växer, viss återflyttning skett och man insett vikten av att bevara det gamla kulturlandskapet både av natur- och kulturskäl samt indirekt för turistnäringen har hävden återupptagits. Så nu betas ljungheden av en liten flock Highland cattle vilket är en god början, men tyvärr är de för få för att rå med att hålla denna stora hed öppen. Tittar man på bilden ovan ser man att det är ganska mycket en och kråkris (grön vegetation) i förhållande till ljung (brunlila). Den ljung som finns har också mycket gamla torra döda stammar, vilket gör att den blir mindre aptitlig för djuren. Förr brände man ofta ljunghedar för att förnya ljungen och därmed öka produktionen av foder till betesdjuren. 

Två generationer naturvårdare på Jurmo.

 


Det finns också några mer udda betesdjur på ön - alpackor, som ser lite underliga ut i den här miljön.

 


Men alpackor kommer från torra bergsområden i Anderna, så de borde ju faktiskt vara ganska bra anpassade till ett liv på en karg skärgårdsö som Jurmo. De här är förstås alldeles för få för att göra någon egentlig nytta som naturvårdare, de bidrar istället till sin försörjning genom ull som blir till textilt hantverk för försäljning i den lilla butiken på Jurmo.
En butik med intressanta öppettider.




I dag finns det tre bofasta hushåll på ön, och en del uthyrningsstugor för sommarturister.

Jurmo by sedd från öns högsta punkt "storberget" (som inte är särskilt stort och inte med den bästa vilja i världen kan betraktas som ett berg annat än möjligtvis i den betydelsen att det är en backe bestående av sten).




Vi fick guidade turer på ön av en botanist och därför handlar det mesta här om floran, men också mycket om naturtypen här som sådan. Guidningen var naturligtvis på finska så jag förstod ingenting, men jag är ju dels en tillräckligt kompentent skärgårdsekolog för att begripa en del genom att se mig omkring utan att man berättar det för mig, och ibland fick jag en liten sammanfattning på svenska. 

Det fanns heller inte gott om kryp på Jurmo i vilket fall. Vädret hade varit ostadigt en tid innan vi åkte, och dåligt såpass ofta att det inte räckte med en enstaka solig dag för att krypen skulle komma igång. Våren hade förstås heller inte kommit lika långt här som i Ekenäs - när jag åkte därifrån blommade syrenerna för fullt, härute stod häggen fortfarande i full blom vilket innebär att det är någon veckas skillnad. Jag kände att jag var ledig mellan syren och hägg istället för tvärtom...

Oavsett avsaknaden av guidning om djur var det alltså ändå floran som mest utmärkte sig här, eftersom djuren till stor del valde att ligga lågt. Och i synnerhet torrängs- och sandhedsfloran utmärkte sig verkligen! Det fanns kattfot överallt i olika färgvarianter och i mängder som jag aldrig tidigare skådat någonstans. Det fanns backsmultron, låsbräken, strandkål på stränderna, och en mängd små arvar och narvar och små slingriga växter av det slag som växer på torra grusiga öppna platser med öppna sandytor.

Kattfötter i alla färgvarianter.

Backsmultron (nä, inte vanliga vilda skogssmultron alltså).




I ljungheden fanns också öppnare sandiga partier (där jag tror att man bränt heden) där sandhedsfloran var speciellt fin. De här växterna är ofta beroende av just öppna sandfläckar, något som uppstår när stora djur som kor går och trampar - och när man bränner, vilket förr var vanligt på ljunghedar för att förnya ljungen (för djuren vill förstås inte äta gamla döda torra ljungstjälkar). Bränning är det för lite av nu här, liksom bete, så mer sådant behövs. Det är lätt att tänka när man tittar ut över landskapet så här att sandgropen på bilden nedan ser trist ut, men det är när man tittar närmare i de här områdena man hittar de riktigt intressanta sakerna - för de mer högvuxna buskigare arterna som en och kråkris, det som är klargrönt i den omgivande vegetationen, har en tendens att skugga och tränga ut mer lågvuxna arter. I gropen finns som synes inte mycket klargrön vegetation - det som ser lilaaktigt ut är ljungen. Öppna sandfläckar gynnar också många insekter, och jag önskar att det varit varmare (och varit varmare en tid inna vi åkte ut hit) när vi var här så att det funnits mer sådant att titta på.

"Sandgrop". På håll ser det inte ut som om det växer mycket mer än ljung här, men tittar man närmare...

...finns det allt möjligt. Förutom t.ex. kattfot även massor av småvuxna slingriga växter som kräver öppna sandiga soliga ytor.



Det fanns röda mattor av grusbräcka i de här öppnare områdena.

Något vi ägnade lång tid åt här på ön var att leta efter och titta på låsbräken - små små ormbunksaktiga växter (egentligen är de en egen familj, låsbräkenväxter) som de flesta numera är mer eller mindre sällsynta. Här fanns det flera arter av dem och vi såg åtminstone tre (jag hade aldrig sett en enda tidigare). 

Biologerna letar låsbräken.

Det tyngsta botaniska krysset på den här ön var dvärglåsbräken, en väldigt liten och väldigt sällsynt art som finns just på de här mer öppna sandiga platserna. För storleksuppfattning, jämför med det kryp som sticker upp ur det bortersta bladet - det är bakkroppsspetsen på en myra (troligen vanlig svart trädgårdsmyra, dvs en ganska liten myra). 





Vi gjorde även ett besök på kyrkogården på Jurmo. Inte så mycket för att beskåda gravstenar eller kyrkan utan för att kyrkogården här är befriad från buxbomshäckar och gräsmattor - här får sandhedsfloran hållas, och eftersom det är en kyrkogård, dvs hålls öppet, så trivs den utmärkt. Vackert, och även lättskött på en plats som säkerligen inte har en anställd kyrkvaktmästare (det vanliga ute på de små öarna är att sådana sysslor sköts mer eller mindre ideellt av öborna).  

Det var gott om järnkors på kyrkogården här, och man kan undra varför man tyckte att det var en god idé på en ö långt ute i havsbandet? När det enda man hade gott om var sten, som inte rostar...





Det finns även en del av ön med våtare partier, där kombinationen av kalkhaltig sandig jord och vatten ger omväxlande myrflora och fin rikkärrsflora. Förutom växter fanns just här även gott om fåglar, och en ringmärkningsstation eftersom ön ligger i fåglarnas flyttstråk. Det öppna landskapet är förstås populärt för lärkor, och här fanns både sånglärkor och flera arter piplärkor (och anturligtvis en hel del andra fåglar än lärkor också). Vart man än gick var det ständig lärksång, tillsammans med de typiska strandfågelljuden.

Strandäng

Tuvull i en damm.




Sileshår - som är köttätande, men de här gula tuvmyrorna klarar uppenbarligen av att ta sig fram över dem och plundrar dem antagligen på bytet...




Och ormtunga, som tillhör samma familj som låsbräknarna (eller vad de nu heter i plural). Det här är för mig en gammal bekant från mina fältlokaler på Gräsö. Där förekommer den fläckvis i små mängder - här fanns den i massor.

Massor massor av ormtunga!




Stränderna på Jurmo varierade mellan steniga, grusiga och sandiga. Det var däremot ont om de klassiska klippstränderna omväxlande med sumpiga stränder med vass (även om en del klippor naturligtvis fanns), vilket är det vanliga i skärgården. Det fanns därmed också en hel del fin sand/grusstrandsflora här som annars är ovanlig.

Klapperstensstrand



Strandkål




                                 Strandvial

Gammal skötbod (som en sjöbod fast för skötbåtar alltså).




Så här ser de gamla byggnaderna härute ofta ut - med korslagd takås och rader av sten på taken.

Det var som sagt ont om småkryp ute. Den dag vi kom till ön var det strålande fint väder och varmt, men inte ens några vargspindlar var ute. Jag såg inte en enda dagfjäril på hela exkursionen, och bara det kändes väldigt märkligt. Jag såg ett par nattfjärilar dock, bland annat det här gammaflyet som jag hittade i en tångruska på stranden av alla ställen där den satt och försökte darra vingarna varma nog att flyga.




Tångfauna?




Dagen efter var det fortsatt soligt och vargspindlarna hade de börjat komma igång, men det var fortfarand inte mycket av någonting ute förutom en del flugor (och förstås myggor). Men om ni trodde att det inte skulle bli några spindelbilder alls så trodde ni fel - och om det är nånstans man kan hitta dem så är det på stranden.

Här en vacker vargspindel, troligen Pardosa prativaga.

Och den fetaste hoppspindel jag nånsin sett. En (gravid) hona av arten Aelurillus v-insignitus (döpt efter den v-formade teckningen i pannan). Googla gärna bilder på den här arten - honorna är såhär gråbruna, men hannarna är betydligt mer uppseendeväckande med vacker kontrastrik teckning (det är vanligt bland just hoppspindlar att honor och hannar skiljer sig mycket utseendemässigt).




Medan vi var på ön besökte vi också ett naturvårdsprojekt där man restaurerade en av de mer igenväxta delarna av ljungheden. För tyvärr håller denna fantastiska ljunghed på att växa igen med en och kråkris eftersom betestrycket är för lågt (för få betesdjur på ön), och det är bara hoppas att man kan råda bot på det. Och när man ser det här blir det väldigt uppenbart hur otroligt mycket tid och arbete som krävs för att reparera något sånt här och hur otroligt mycket bättre det är både ekonomiskt, tidsmässigt, arbetsmässigt och för den natur man vill bevara att inte låta det gå så långt. Här har det gått så långt att det inte räcker att släppa ut några betesdjur och tro att de kan få bukt med enslyet - man måste röja bort en massa en- och kråkris innan man kan återgå till traditionell hävd i form av bete och senare eventuellt bränning. Det var många människor som slet hårt med den här röjningen, och deras jobb gör otrolig skillnad och kommer verkligen att gynna den här artrika och speciella floran - förutsatt att man fortsätter att hålla områdena öppna. Men om inte hävden upprätthålls sedan är man snart tillbaka där man började, och då är det här slitet förgäves.


Före. En kompakt, svårgenomtränglig ensnårskog.

 


Mycket och hårt arbete är det...




Men efter finns det öppna ytor med plats för kattfötter, låsbräknar med mera. Enstaka enar får förstås vara kvar. Den här restaurerade fläcken ligger dessutom nära fågelskyddsområdet, och fåglarna som rastar och häckar här är också till stor del sådana som gynnas av öppna stränder.




Röjningen frigör en ännu outslagen orkidée (någon nattviol tror jag). 

 



Det var allt från Jurmo. Härnäst på bloggen: rapport från Jungfruskär.