Vad kommer efter höst?
Helena (se förra inlägget) delade i dag med sig av sin definition av höst: Höst är det bara tills löven faller av träden, därefter är det vinter, oavsett medeltemperatur och närvaro eller frånvaro av snö. Enligt den definitionen är hösten en fantastisk årstid eftersom den omfattar alla de där underbara soliga höstdagarna när träd och buskar lyser gula och röda mot en klarblå himmel, och sedan är hösten slut ungefär samtidigt som det blir så där riktigt mörkt, grått, slaskigt och allmänt trist i november.
Höst utanför Botan (bilden tagen 22 oktober) .
Det märkliga trädet (inte svenskt) utanför mitt fönster som blir fantastiskt fint och gult om hösten (22 oktober).
Själv har man ju fått lära sig att hösten är perioden mellan sommar och vinter, där vad som är sommar och vad som är vinter definieras av medeltemperatur och där höst definieras av att det inte längre är sommar och inte ännu är vinter. Enligt den definitionen är det höst en väldigt lång tid varje år, ibland blir det knappt någon vinter alls mellan hösten och våren, och en stor del av hösten är just tråkig och novembergrå även när det faktiskt är januari.
Höstutsikt från mitt fönster (22 oktober).
Besvärligt det här...jag skulle härmed vilja etablera november som en egen årstid -november har ett i många avseenden ganska enhetligt (grått och mörkt) klimat och i södra Sverige är perioden med typiska novemberklimatförhållanden ofta längre än vad som definitionsmässigt är vinter. Och jag tycker att det är svårt att hävda att det fortfarande är höst i slutet av december även när december inte uppfyller vinterkraven.
Helenas definition stämmer ju inte helt med den gängse årstidsdefinitionen eftersom det per definition inte är vinter än fast löven till stor del fallit. Den stämmer däremot väldigt bra om man i stället byter ut övergången höst-vinter mot höst-november. November närmar sig, och huvudparten av löven här har fallit av träden de senaste dagarna då det blåst ordentligt. Jämför bara bilderna nedan med de ovan -ser det inte ut som november så säg?
Det märkliga trädet är inte alls lika gult längre två dagar efter bilderna tidigare i inlägget (bilden tagen 24 oktober).
Jobb och jobb...
Och på tal om spindlar på kontoret utspann sig i dag följande konversation, som jag tyckte var ganska rolig, mellan min nuvarande rumskamrat Jésus (spansk gästforskare) och min f.d. rumskamrat Helena (en annan av doktoranderna på Botan).
Helena till Jésus: -"So, have you seen Kajsa´s spider?" (jag har ju en fågelspindel på jobbet, men hon befinner sig för det mesta nere i sin håla).
Jésus: -"Yes, I have seen it. It is big!"
Helena (lite smått skrytsam): -"Yes, it is big, but when I shared the room with her she had 60 spiders!"
Jésus (föreställer sig 60 fullvuxna fågelspindlar på vårt rum):-"60 spiders! Wow!"
Varpå jag kände mig tvungen att förklara att Helena syftar på ett försök jag gjorde förra hösten. Eftersom vi inte har labutrymmen att göra djurförsök i på växtekologen hade jag 60 vargspindlar på kontoret. Men vargspindlar är väldigt mycket mindre än en fågelspindel...de 60 spindlarnas sammanlagda vikt understeg den enda fågelspindeln Mariannes rejält!
Bra karriärval?
Doktorera är naturligtvis inget man gör för pengarna, det visste jag förstås sen innan. Nedanstående figur kommer från den eminenta serien "PhD comics" och jag vill med denna illustrera hur är lätt att göra skämtteckningar om doktorander. Man behöver inte ens göra någon, det räcker att publicera en figur över lönerna.
Randiga terrorister
Till skillnad från Annelies är mina randiga terrorister inte direkt välkamouflerade i de flesta fall. För den som undrar över alla terroristkommentarerna här hänger de dels ihop med att mina ciklider (framför allt de tvärrandiga blåa) länge kallats terroristfiskar, och om man besöker Annelies blogg se länk i högerkanten) kan man där följa en diskussion om randig teckning hos djur som ägnar sig åt terrorism.
Mina terrorister med sin nästan fluoriscerande blå färg använder sig i stället av en annan beprövad terroristtaktik: Att gömma sig i en grotta. På bråkdelen av en sekund kan alla de närmare 20 fiskarna i akvariet försvinna spårlöst.
Och det är tur det! Det är inte lätt att smälta in i bakgrunden med de här fenorna...Det här är en saulos ciklid (liksom grottfisken ovan), själva urtypen för en terrorist med en oanad förmåga att förstöra. De är oftast snälla mot andra fiskarter, men de har en dokumenterad förmåga att slå sig ihop och samarbeta för att rå på större fiskar som muckar gräl. Det vill alltså till att det råder terrorbalans i akvariet om saulosisarna är i majoritet, även när de är minst i storlek. Detta bevisas av ett fall när jag i min enfald trodde att en fullvuxen och aggressiv kampfisk skulle kunna samsas med ett tiotal mycket mycket små saulosiyngel. Den kampfisken fick ordentligt med stryk.
På denna bild kan man se att fiskarna gör själ för beteckningen terrorister. Terroristfiskar har en fantastisk förmåga att sabotera och förstöra akvarieinredningen, det fungerar inte att ha växter i akvariet, alla stenar måste noga placeras så att de inte kan rulla (gärna silikonas fast i varandra) eftersom fiskarna underminerar dem om de kan, och allt det är möjligt att tugga sönder kommer de att tugga sönder. Det afrikanska namet på den här typen av afrikanska ciklider är "M´buna" som betyder något i stil med "stenbrytare". I mitt akvarium finns inte så mycket de kan förstöra, men de vita fläckarna på bakgrunden är ställen där fiskarna tuggat bort det yttre lagret husfix så att frigoliten bakom tittar fram! Lite cement är väl inget problem att tugga sig igenom om man är en stenbrytare?
En röd zebra (orange) och en saulos ciklid (blåsvartrandig). Jag har inga belägg än för om röda zebror också är terrorister eftersom de enda jag någonsin tagit på bar gärning är de tvärrandiga saulosisarna, dessutom sker den mesta terrorismen nattetid (naturligtvis). Men zebracikliderna finns också i en blåsvartrandig färgvariant, därav namnet zebra. De är alltså förklädda randiga terrorister (och det finns även fläckiga zebror)!
Chipokaecikliderna är också blåsvartrandiga, fast på längden i stället för på tvären. Ett intressant fotografiskt fenomen är att fenorna på dem ser ljusgula ut i verkligheten men blir blå på bild (fast man ser lite gult längst ut på stjärtfenans kant). Jag tycker hittills inte att de verkar vara lika stora terrorister som de tvärrandiga, men om man läser på har arten ganska dåligt rykte så jag förutsätter att de är precis lika odrägliga.
Hemsidan
Nu har hemsidan fått en liten makeover, besök den gärna! Det är ingen större skillnad, men jag har ändå funderat och fixat på det ett tag. Snart är det dags för bloggen, så fort jag blir färdig till det för nu när jag fixat hemsidan tycker jag att bloggen är lite mesig i färgvalen och dessutom tycker jag att det vore trevligt om bloggen och hemsidan matchade varandra lite bättre utseendemässigt. Tanken är ju att de ska fungera som komplement till varandra. Har dessutom tyckt att bloggen behövt en makeover länge, men bloggen är tyvärr betydligt krångligare att ändra utseende på än hemsidan och därför har jag dragit mig för det in i det längsta. Men nu känner jag ju snart att jag måste, särskilt som alla andras bloggar är så fina. Elins blogg är ju t.ex. allmänt konstnärlig och Annelie byter färg titt som tätt efter årstid...men jag är åtminstone flitigare än Petra, jag menar, jag skriver ju åtminstone inlägg på min blogg...
Elementär mollygenetik del 2
Lite repetition sedan förra generationen: Mollygenetik är enkel. Kombinationen svart + gul molly ger tvåfärgad svart-gul avkomma. Det råder alltså ingen tvekan om vem som är pappa till det gulsvarta ynglet till vänster och alla hans/hennes likadant tecknade syskon. Mamma är lite svårt att veta eftersom jag har två gula Mollyhonor, men någon av dem är det. Jag vet fortfarande inte varför alla yngel har svart bakkropp och gul framkropp. Hade det blivit tvärtom om pappan varit gul och mamman svart? Jag vet inte, och inget test låter sig göras eftersom jag inte har någon gul hanne så det får anstå.
Men så här i avsnitt två av elementär mollygenetik blir det lite svårare. Vad händer om man korsar:
En vit molly med svarta prickar...
(Bara så att ni vet...den här fisken är det jättesvårt att få en bra bild av. Det är som att försöka fotografera en reflex med blixt och få en skarp bild...och blixt måste tyvärr till i akvariet.)
I vilket fall blir naturligtvis resultatet: Prickiga yngel med mindre svart i teckningen (färre prickar) än vad den prickiga mamman har.
Och nästa avsnitt i serien mollygenetik kanske kommer att handla om kombinationen gult och vitt? I alla fall om man frågar den vita mollyhannen som här försöker imponera på en av de gula honorna med hela sin segelfenade reflexglittrande prakt. Men hon ser ju inte så värst imponerad ut direkt så det är nog för tidigt i att spekulera om nästa avsnitt än...
Lek med spindeln!
Något spindligt att roa sig med en kulen höstkväll för er som inte är lyckliga nog att ha egna kryp därhemma:
http://www.onemotion.com/flash/spider/
(Prova att flytta musen, dra spindeln i benen (nä fy, elakt!) eller klicka framför huvudet på den (farligt!). Prova att klicka med musen flera gånger på samma ställe (inte på spindeln). Notera också att man kan ändra inställningar i den pyttelilla menyn till höger.)
Här är den!
Och vad har spindlarna gjort under tiden? Hjälpte de till att leta? Nej naturligtvis inte. Kerstin har ätit en syrsa (det låter inte så imponerande, men en måltid är en ganska tidskrävande process för en spindel).
Doris har varit ännu flitigare. Förutom att äta en syrsa har hon även grävt undan jord ur krukan hon bor i så att utrymmet därinne blivit större och mer i hennes smak (jämför förra bilden på Doris i krukan -nu lutar det neråt därinne).
Var är den nånstans?
Hmm...ska jag kanske ringa Elin? Det hjälpte ju när Petras mobil försvann, men tyvärr kan man ju inte ringa till min kalender. Hoppas den dyker upp snart.
Höstväder...
Hösten måste väl ändå vara den tid på året då skillnaden är störst mellan bra och dåliga dagar vädermässigt? Dåliga dagar är riktigt eländiga, riktigt bra dagar är fantastiska. I förrgår var det fint (nästan lika fint som i dag), soligt och ganska varmt. Elin och jag gick en promenad genom centrala Malmö som vi avslutade med glass (utomhus) och bara njöt.
I går var det å andra sidan regnigt, blåsigt, mulet, råkallt, och hela världen var grå och tråkig. Riktigt grå och tråkig! Som tur var befann jag mig ju i föräldrarnas hus där jag kunde passa på att spela på min nya trumpet utan sordin. Jag har fortfarande inte "spelat in" mig riktigt på den, så det är fortfarande lite svårare att spela på den än på min gamla trumpet, men klangmässigt är det ändå stor skillnad!
När jag kom hem i dag är det åtminstone här i Stockholm ännu bättre väder än i Malmö i förrgår. Himlen är sådär klarblå som den inte verkar vara någon annan tid på året än i oktober, helt utan tillstymmelse till moln, solen strålar och träden runt huset sprakar av färg. Fantastiskt! Och de som planerat planteringarna på gården i huset där jag bor måste verkligen ha tänkt på att gården ska vara fin även på hösten, den är nog finare nu är någon annan tid på året (och den är fin andra tider på året också!), full av färgsprakande träd -se bilderna.
Men någon får allt mycket att göra med att kratta löv...
Och vad har spindlarna haft för sig medan jag var borta? Ja inte mycket vad det verkar. Doris flyttade in i krukan hon fått att bo i precis innan jag åkte och verkar fortfarande trivas i den. Hon satt där när jag kom hem, men kom sen ut och tiggde mat.
Kerstin ser ut som om hon kan ha ett grävarprojekt på gång, men ännu har hon inte börjat jobba.
Disputation
I dag blev Erika doktor och det gick riktigt riktigt bra. Erika var duktig, opponenten var snäll, betygskommittén imponerad, mina illustrationer på temat elfiske till häst inuti avhandlingen blev bra i tryck, och diskussionen var mycket intressant (stabila isotoper och födovävar...). Jag har också fått träffa många trevliga ekologihusmänniskor som jag inte sett på länge och tänker fortsätta med det på disputationsfesten i kväll. En bra början på helgen!
Pepparkaksbak!
Ja, vi var ju tvungna att testa de fina formarna jag fick av Elin, därför ägnades större delen av söndagen åt pepparkaksbak. Och inte nog med att pepparkakorna blev fina, de blev naturligtvis goda också!
Elin bakar.
En hel hög trumpeter, violiner, g-klavar och åttondelsnoter blev det! Och eftersom Elin klagade på en alltför snålt tilltagen mängd pepparkaksdeg blev det en sats musikaliska mördegskakor också.
På kvällen begav vi oss till t-centralen där vi mötte och fikade med q-sin Fredrik som anlände till stan. Jättetrevligt!
Ett kontrastrikt lördagsprogram
På lördagen hade vi dock ett program med en smått underlig sammansättning. Vi inledde med ett besök på stockholms herpetologiska förenings terrariedjursmässa där vi beundrade ödlor, ormar och spindlar. Elin och jag blev båda förtjusta i lockiga Brachypelma albopilosumspindlar och det slutade med att en sådan följde med hem (Elin blev också mycket förtjust i en metallskimrande blå Avicularia versicolorunge men någon sådan blev det inte). Men det blev alltså ett lockigt tillskott till menageriet, vid namn Doris.
Därefter åkte vi hem, gjorde en pepparkaksdeg för bakning på söndagen och hade sedan svårt att hitta en klädsel som skulle fungera på båda kvällens två planerade evenemang. Det första av dessa var baletten Gustav III på kungliga operan. Det var fint och trevligt på alla sätt, med fin musik -bland annat musik från Webersymfonin vi spelade med Solna Brass i våras.
.
Efter operan fortsatte vi till The Dubliners för att lyssna på bandet Pure Malt, och kanske framför allt beundra bandets backdrop med loggan Elin gjort åt dem.
En kontrastrik dag alltså: Först kryp- och kräldjursmässa, sedan balett, och så avslutning på puben med irländska och skotska visor.
Hanstanatur
Turen gick till bland annat fågeltornet, men ur fågelskådarsynpunkt blev turen ingen höjdare (det är dock en ganska trevlig cykelväg till fågeltornet). Tur att inte fågelskådning är den främsta anledningen för mig att ge mig ut...från fågeltornet vid Säbysjön syntes endast gräsänder och svanar, i skogen syntes lite hackspettar, nötskrikor, mesar, nötväckor och annat. Som tur var fanns det annat att titta på vid och från fågeltornet.
De sista sommarblommorna blommade tappert, bland annat natt och dag.
Ovanligt nog kommer denna gång inga spindelbilder. Inte för att jag inte hittade några, men de flesta var för små (Linyphiidae...) att ta bra bilder på och de få vargspindlarna jag såg, troligen årets sista Pardosa, befann sig nere vid sjökanten där jag inte kom nära nog för bilder eftersom jag inte hade skor som dög att gå i vatten med.
Däremot fanns det mycket svamp, och även om jag inte direkt ägnade mig åt svampplockning så blev det ändå ett par soppar till middag. Någon sorts strävsopp, troligen aspsopp (på tal om soppar, föräldrarna, så är det jättegott om stensopp i Blentarpsskogen, ni borde plocka!).
På vägen till och från fågeltornet korsar man Igelbäcken där den flyter genom en av de fina hagarna i Säbyområdet.
Igelbäcken är känd eftersom den är en av de ytterst få (enda?) grönlinglokalerna norr om Skåne. Jag såg ingen grönling eller någon annan fisk, men det var väldigt gott om bäcklöpare, en skinnbagge som är väldigt vacker. Tyvärr visade det sig hopplöst att få en skarp bild på dem på vattenytan.
Eftersom jag inte kan avsluta bildserien med en spindel som vanligt avslutar jag med en ormvråk i stället. Den här spanar över fälten på typiskt ormvråkmanér.
Mollygenetik
...med gula mollies?
.
.
.
.
.
Enkelt va?
Submittat manus!
Årets Skeppsholmsdag
Skeppsholsmdagen är en för Sjövärnskårens musikkår årligen återkommande spelning (Skeppsholmen är en sorts kulturdag på Skeppsholmen med marint tema). Vanligen går det för vår del till som följer: Vi ömsom marscherar, ömsom går (beroende på framkomlighet eftersom det på vissa ställen är för trångt mellan stånd och annat för att marschera) runt Skeppsholmen, stannar här och där och spelar en eller ett par marscher. Detta år var vädret fint, inte jättefint men helt ok och trevligare att spela i än om det varit riktig sommarvärme. Vår orkester var lite liten, men folket som var borta var ganska väl fördelade på olika instrument så vi hade en fungerande kår ändå. I trumpetsektionen kändes det inte som om vi behövde jobba ihjäl oss för att höras fast vi bara var två stycken. En ganska bra avslutning på marschsäsongen (Skeppsholmsdagen är årets sista inbokade marschspelning för oss och årets sista spelning i sommaruniform=vit uniformsmössa, efter 1 oktober ska mössan vara mörk och marinblå).
Ber om ursäkt för avsaknaden av bilder, inte bara i detta inlägg utan alla de senaste. Har helt enkelt varit väldigt dålig på att ta bilder på sista tiden.
Fint väder!
Men det fina vädret är även bra för Skeppsholmsdagen, som Sjövärnskårens musikkår ska spela på på söndag. Vore trevligt med fint väder som avslutning på marschsäsongen.
Hört på ett orkesterrep...
"Wintergames å så litte vals" (norske dirigenten om teststycket till SM, Swedish Festival Music av K. Downie)
Dirigenten: "Kan ni svinge tillsammans?" (menar spela vibrato så att svängningarna är samtidiga)
Trombonist: "La det svinge!"
Principalkornettisten (ledande fråga, riktad till bakre kornettledet): "Vi skulle väl inte betona de höga tonerna här?"
Esskornettisten (har bara höga toner): "Nähä!...ojdå"
Dirigenten (själv slagverkare och ovan vid brassband): "Kan ni spela utan vibrato, som en effekt?"
Eufonist: "Vet inte...jag har inte spelat utan vibrato sen jag var 14" (I brassband spelar man med vibrato. Alltid. På alla toner som alls är långa nog att göra vibrato på)
Dirigenten: "Har ni stämt?"
Principalkornettisten: "Nej"
Dirigenten: "Ni brukar inte göra det?"
Principalkornettisten: "Nej"
Dirigenten: "Vill ni göra det?"
Principalkornettisten: "Ja...det kan vi göra"
Dirigenten: "Ok, kan ni göra det då?"
Principalkornettisten: "Nej...men Edgar kan" (Edgar har närmast absolut gehör)
Dirigenten: "Vi ska inte accelerera så här mycket, jag ville bara se om jag kan accelerera er" (efter att ha repat en fras med accelerando och snabba löpningar som spelas unisont i hornsektionen)
Förstahornisten: "Ja, vi kan accelerera mer"
Solohornisten (till förstahornisten): "Ja det vet vi att du kan" (förstahornisten är känd för att gärna köra för fort):
Dirigenten (vill slå in Allegro energico i rätt tempo, 132 slag/min): "Är det någon som har en metronom?"
(Inget svar)
Dirigenten: "Är det någon som har en puls?" (syftar inte på hjärtslag utan på en känsla för hur fort 132 slag/min är).
Förstahornisten (med handen på hjärtat): "Ja, jag har en puls. Min puls är precis 130, alltid!"
Nu rullar det igen!
(Min "cykeldoktor" finns för övrigt på Biker´s corner i Spånga. Han gjorde ett bra jobb så han kan gott få lite reklam här.)
