Naturvetenskap...
Large Hadron Rap
Hmm...Undrar om jag vinner första pris på nästa konferens om jag presenterar min forskning så här?
Fast det är förstås lite häftigare att syssla med forskning som ger upphov till "jordens undergång"-rykten i vissa kretsar (i framför allt i USA), vilket LHC har gjort. Ekologer ses sällan som "galna professorer" som kan förinta världen i sitt sökande efter kunskap, vi blir ofta bara betraktade som miljömuppar i kofta och gummistövlar. Och i vissa religiösa kretsar anses vi ju förstås vara lite jobbiga när vi börjar prata evolutionsteori, men ingen tror nog att vi har potential att orsaka jordens undegång (men vänta bara tills en galen ekologs biomanipulationer leder till att världen översvämmas av hyperaggressiva Pardosa amentata, ahahahaaa...).
Jag har funnit Jesus! På mitt kontor!
Inte är han spindelrädd heller, som tur är eftersom jag ju inte varit helt ensam -Marianne bor ju på Botan numera. Vilket för övrigt varit lite trist för henne de senaste dagarna...Det börjar bli kyligt på kvällarna och värmen i huset är inte på än, så det har lite väl kallt för en fågelspindelart från mellanamerika. Så nu har Marianne fått en värmematta vid sitt terrarium vilket som synes uppskattades storligen.
Värmemattan sitter alltså bakom vänstra terrarieväggen, om nu någon undrade.
Cykel! Nu!
Jag hade bespetsat mig på att kunna hämta min cykel i dag, men närjag pratade med cykeldoktorn hade han fortfarande inte fått växelreglaget han bestält, så jag får vänta några dar till...tur att det är så trist väder att man inte har lust att ge sig ut på cykeltur ändå. : (
Tensta marknad
Ett stånd var inte så välbesökt..."Alla ska med" står det på skyltarna, men man kan ju undra vilka det syftar på? Till och med rullstolen är ju tom.
Vill ha min cykel! Nu!
Die Alpenjodlerarachnologen!
Alla biologiekonferenser med självaktning för forskare som jobbar med någon slags fältbaserad forskning ordnar en konferensexkursion till något ställe med för landet/området typisk natur. I Schweiz är det förstås alper som gäller, så i onsdags släpptes ett stort gäng araknologer lösa i Gantrischområdet.
Utgångspunkten, vid en rastplats sådär 1600 m över havet. Härifrån är det sådär 5-6 km uppförsbacke upp på bergsryggen som syns i bakgrunden. Toppen som sticker upp till vänster är Gantrisch, 2175 m högt.
Men det här är araknologer, och då finns det annat än bergsbestigning som lockar. Här är Torbjörn i en för den vargspindelintresserade araknologen mycket typisk pose: långsamt gående med blicken i marken över en öppen markyta för att skrämma upp och hitta eventuella vargspindlar.
I alperna betar massor av kor, och deras trampande gör att bergssidorna blir så här trappstegsaktiga.
Tittar man noga ser man korna längst ner i bilden.
Die alpenjodlerko? Nä, kor joddlar inte. Däremot för de mycket väsen eftersom varje ko är försedd med en rejäl bällra, eller snarare klocka, runt halsen. Alla klockorna (många!) klingar hela tiden och fyller hela alperna med bjällerklang (the sound of music?).
Det mesta av vegetationen är hårt nerbetad, men stormhatt äter korna inte (giftiga) så de är det gott om.
Ko och araknolog.
Nu har vi kommit upp på högre höjder och ett av målen för oss vargspindelintresserade: rasbranterna, där det ska finnas någon speciell alpvargspindel. Men solen var framme så spindlarna var snabba och svåra att fånga. Och det är lätt för dem att slinka undan bland stenskravlet.
Närbild på habitatet, s.k. scree.
Die alpenjodlerspinnen! Jag grävde upp nästan ett helt stenröse för att få tag i den här vargspindelhonan, men ja, det är en Acantholycosa! Om det är en speciell alpart vet jag inte (än) men släktet är i vilket fall nytt för mig så jag är glad oavsett.
Hanne av samma art.
Die alpenjodlermädchen?
Nu närmar vi oss krönet på bergsryggen, och stigen vi följer blir alltmer obefintlig.
Die alpenjodlergräshoppa? De joddlar inte men spelar och det ärgott om dem överallt, jättefina!
Lunchpaus uppe på krönet där det fanns en liten rastplats. Röken är ett moln -vi är närmare 2000 m över havet. Det har tagit oss (inklusive spindellletande visserligen) strax över 2 timmar att ta oss de 5 kilometrarna upp hit, men då är det också en halv km i höjdled.
Ville man kunde man traska upp påtoppen av Gantrisch, men det hoppade många av oss över. Dels innebar det "riktig" bergsklättring, dels började det bli kyligt uppe i molnen och utsikten var nog så magnifik härifrån! Jag fortsatte dock upp på en annan av topparna, inte den högsta men fullt tillräcklig.och utan moln så utsikten var fantastisk! Rastplatsen är därnere där stigarna möts.
Die alpenjodlerhumla surrade förnöjt häruppe. Den här arten var vanlig och fin med sin vita bakkropp.
Molnen kommer in fler och fler, här försvinner toppen på Gantrisch, så utsikten därifrån är nog inget vidare nu...de som var uppe talade om att det var väldigt kallt. Det var väldigt varmt i solen men när den går i moln (fast här känns det mer om om det är man själv som går i moln) är grundtemperaturen häruppe bara 10 grader och står man mitt i ett fuktigt moln känns det förstås ännu kallare.
Gantrisch igen. Man fick en lite "mount doom"-känsla här tycker jag när man stod där på 2000 m höjd och tittade på de rökiga molnslöjorna som rullade nerför bergssidorna.
Utsikten nerför andra sidan av bergskammen var fantastisk!
Det fanns mycket fina blommor om man letade på ställen där det var mindre nerbetat, och nästan ingen man visste vad det var (förutom stormhatt). Den här påminner om gökblomster, eller en nejlika. Jättefin.
Die alpenjodlerkäfer? Nä, kanske inte, men en fin bladbagge. Som har ätit stora hål i bladet.
Det här är någon slags gentiana. I Sverige finns bara några få arter, alla ovanliga.
En alpenjodlerspinnen till. Det var lite ont om spindlar, vi hade troligen otur och kom precis i slutet av säsongen. Detta är en Pardosa, ser ut som en P. monticola eller en närbesläktad art. jag hoppas på det senare för i så fall är det troligen en för mig ny art. P. monticola är det gott om i Sverige, men de är ju fina.
Det blir mycket blombilder eftersom det var gott om sådana men ont om spindlar. Här är en väldigt fin ärtväxt.
Och en fin ärtväxt till.
Och en fin tistel.
Och ännu en spindel, samma art som ovan (Pardosa av monticola-typ) fast lite tyngre lastad. Den här bär fortfarande omkring på äggkokongen fast ungarna kläckts.
Spindelkonferens i Bern
Bern var en fin stad, och kändes inte särskilt mycket storstad alls trots att den är Schweiz huvudstad. Nästan alla hus var byggda av någon lokal grågröngul sten. Språket var till största delen tyska, men tydligen ligger Bern mitt i mittenregionen av Schweiz, som fungerar som någon sorts länk mellan de tysktalande, fransktalande och italiensktalande delarna. All offentlig information var oftast på både tyska och franska.
Universitetet låg väldigt centralt och den gamla universitetsbyggnaden där konferensen hölls var väldigt vacker. Tyvärr fick jag inte in hela på en bild eftersom ytan framför var ockuperad av massa ställningar efter någon slags festival (terminsstart?).
Universitetet låg också ganska högt upp så denna byggnad och det öppna området framför hade en helt fantastisk utsikt där man kunde titta ner på hela stan.
Pampig entre var det att komma in genom också! Det syns inte på bilden, men fönstren är av målat glas och på sidorna av entrén fanns stora gamla öppna spisar där studenterna förr i tiden kunde värma och torka sig när de kommit in.
En korridor. Golven var av mosaik, men så nerslitna på sina ställen att de små små rutorna nötts ner tills det såg ut mer som kakelplattor.
Aulan där de flesta föredragen hölls, däribland mitt, var för konferensen omdöpt till "the Clupiennus auditorium" (Clupiennus är förstås en spindel), en mindre sal där det också hölls föredrag kallades "the Argiope hall". Aulan var även den väldigt pampig med massor av guldprydd stuckatur i taken och på väggarna.
Spindeltemat var överlag genomgående. Konferensmiddagen hölls på naturhistoriska museet och omfattade bland annat ett helt fantastiskt efterrättsbord därallt var dekorerat med godisspindlar och glasyrspindelnät. Och då menar jag allt. Till och med kexen var det spritsade spindelnät på. Och någon kände någon på ett bryggeri vilket innebar att ölflaskorna hade specialtryckta etiketter med konferensloggan och en nybeskriven spindelart på...
En trevlig avslutning på konferensen var att mitt föredrag om spindlar som länkar mellan marina ekosystem och landekosystem tog hem andrapriset för bästa student/doktorandpresentation!
Skryt och skrävel åsido, vill någon se de bilder och figurer som illustrerade detta prisbelönta föredrag så finns det att ladda ner här:
Bernföredraget
Bilder från Bern
Bern
I dag är det konferensens första dag. Vädret är fint, Bern är en fin stad med mycket gamla fina hus, daribland universitetets huvudbyggnader som ligger högt upp med fantastiskt utsikt över staden med alperna i bakgrunden. Bilder kommer. Jag bloggar fran en dator pa universitetet sa jag kan inte skriva a med ring över, men ä och ö gar bra.
Konferensen är ocksa intressant, just i dag är det mycket systematik och taxonomi vilket jag är mindre intresserad av men framöver blir det mer ekologi och här är ocksa betydligt fler ekologer än vad jag hade trott.
Spindelresa!
Spegel, spegel på väggen där...
Babyboom i kitchakvariet
Den stolta modern. Eller, hon verkar ha totalt glömt bort att ungarna är hennes och tror nu att de är middag, men hon kanske var stolt då det begav sig? Eller inte. Vem vet?
Den stolta modern till vänster och den blivande modern till höger.
Är det en molly eller en blåsfisk?
Hur många sådana som den till vänster rymmer magen på den till höger tro?
"Hitta fisken"?
Kitchakvariet -för hårt för platies...
Det har alltså inte fungerat att ha något annat än malar och terroristfiskar i det här akvariet. Märkligt. För att testa hårdvatten-teorin (förutom att det är så hårt och ganska basiskt är vattenkvaliteten i akvariet helt ok) har jag därför ersatt platisarna med några mollies, hårdvattensfirren nummer ett förutom terroristfiskar (dvs malawiciklider), så får vi se hur det går. Håll tummarna för att mollisarna överlever och blir fler (den svartvita honan är ju ganska rund om magen...)!
Välkamouflerad...
Zelotes någonting?
Zelotes är ett spindelsläkte som innehåller ett flertal arter som alla är kolsvarta. Vi fångar dem rätt ofta på de klippigare, torrare delarna av våra fältlokaler i skärgården. Spindeln på bilden är inte den Peter har problem med, men den är snarlik i utseende och kan mycket väl vara samma art. Vilken det nu är (den på bilden är troligen Zelotes petrensis eller Z. latreillei).
Grattis bloggen!
Under det gångna bloggåret har det blivit 134 inlägg, detta inräknat. Och då saknas nästan helt inlägg från förra hösten när jag var i Australien eftersom jag hade en specilell reseblogg för den perioden. Egentligen borde alla inlägg på australienbloggen också räknas in, för hade jag inte gjort en egen blogg för Australienresan hade de ju legat här de också. Nåja. Det första inlägget på bloggen handlade om förra årets Asköprovtagningar, och konstateras kan att de provtagningarna var arbetsintensivare än de varit i år (vi hade mycket mer att göra) men också mycket problemfriare eftersom vädret var väldigt mycket bättre.
För övrigt är djur och natur och fältjobb de ämnen som främst avhandlats på denna blogg, samt blåsmusik, och många bilder på framför allt spindlar och skärgårdsnatur har det blivit. De här ovan och under är från årets Asköexpedition.
Asköfältjobb
Här kommer nu bilder från Askö, denna gång i en bildspelsversion för att det inte ska bli så många inlägg. Gå in på länken nedan och ladda ner:
Asköäventyret
Ha lite tålamod, det tar en liten stund. Medan du väntar: Sätt på ljudet på datorn, och skruva upp volymen ordentligt för det är väldigt svagt (särskilt i början)...
Asköfältjobb
Tullbotorp
Vi övernattade på växtekologens forskningssattion Tullbotorp, och hade den helt för oss själva (troligen för att det var natten mellan söndag och måndag).
Stationen hade städats ordentligt sen jag var där sist vilket gjorde det mycket trevligare att bo där. Någon hade till och med försökt skrubba bort det synliga möglet i badrummet, men tyvärr sitter det problemet djupare än så. Synd på ett annars så fint gammalt hus.
Föreläsningssalen är fantastiskt trevlig med massa gamla skåp som innehåller en salig blandning av föremål, allt från gamla saker som kunde passat på ett museum till modernare bra-att-ha-saker. Jag hade inte haft något emot att undervisa på en kurs här. ..men tyvärr går inga kurser där man har någon nytta av mina zoekologiska snarare än växtekologiska kunskaper här.
Och överallt är det en märklig blandning av gammalt och nytt, det känns som om allt det gamla från när huset byggdes finns kvar, oftast i funktionellt skick, medan det nyare och modernare bara lagts till på ytan (vilket väl tyvärr är orsaken till möglet i badrummet). I föreläsningssalen finns det gamla uppvärmningssystemet för detta ganska stora hus kvar, i form av en liten kamin med stora grenade rörledningar. Att döma efter veden kan man fortfarande använda den för att få varmt i rummen på ovanvåningen om man skulle behöva.
I köket har den gamla spisenhällen kalkats föroch det finns en ny spis med glashäll, men samtidigt står även den gamla vedspisen kvar. Och notera knippet av ledningar i taket -inga ledningar har dragits inne i väggarna här inte.
Vi lagade dock ingen mat härinne -vi grillade ute i det fina vädret. Elin är väldigt påklädd på bilden, men det beror på myggen, inte temperaturen.
Jag ägnade mig också åt att utforska det stora hålet i den gamla asken utanför, jag gillar ju att stoppa huvudet i hål i träd. Här fanns fina tickor, skalrester från flera skalbaggar (kanske kom den marmorerade guldbaggen jag och Malin hittade inomhus sist vi var här härifrån?) och en liten noshornsbagge, som tyvärr kröp iväg innan jag hann få en bild på den.
På skylten finns en pedagogisk liten text om aktuell forskning på stationen. Jag har ingen aning om hur gammal den är men den kan säkert k-märkas snart. Aktuell är den i alla fall inte.
Fältjobb på Mörkö
Ett och annat dopp blev det förstås också. Däribland här, på vad som antagligen är den vackrast belägna av fältlokalerna här. Vi kunde dock notera viss algblomning, men den var inte i klass med vad man är van vid från Sövdesjön.
På den vackra fältlokalen fanns en vacker jordlöpare (Elaphrus cupreus). I artbeskrivningar av den här står det att täckvingarna ser ut som hamrad koppar, och det gör de.
Det var fler än vi som gillade att bada. På en av lokalerna såg vi jättemånga padd- och grodungar, och även en snok.
De spindlar vi jagade var främst de här, vargspindlarna i släktet Pardosa.
Men amfibier och reptiler är ju också väldigt intressanta djur, så vi gjorde en herpetologisk utflykt på måndag morgon, till kalkbergets naturreservat som ligger på vägen till Bredviken (fältlokalen på första bilden i det här inlägget på Elin). Målet var att få se hasselsnok, men det fick vi inte. Troligen var vi för sent ute -med tanke på värmen är det möjligt att ormarna redan dragit sig tillbaka när vi kom dit eftersom vi varken fick se hasselsnok eller något annat. Men det var en väldigt trevlig liten morgontur ändå, och som sagt, det var på vägen. Kalkberget är en bergrygg som sticker upp från annars väldigt platta omgivningar, vilket innebar en helt fantastisk utsikt över hav och fina strandbeten. En del fjärilsskådande och håvande blev det också, både uppe på kalkberget och nedanför eftersom vägkanterna på väg till bredviken är en fantastiskt fin fjärilsmiljö.
Och nu ska jag äntligen avsluta inlägget, med en säckspindel, Clubiona phragmites, som är vanlig på skärgårdsstränder med vass.
Fältmode från Mörkö
Nästa omgång provtagningar på Mörkö är gjorda, och denna gång hade jag Elin som fältassistent. Det gick hyfsat bra, det rådde viss brist på spindlar och i synnerhet mygg på Mörkö, men vi fick ihop en del i alla fall. Och vi hade ett helt fantastiskt väder med sol, över 30 grader i luften och 23 grader i vattnet.
Vi tog tillfället i akt att göra ett litet reportage om mode för den trendmedvetna ekologen. Byxor eller shorts i beige, militärgrönt och brunt med många fickor är alltid rätt, och så även denna sommar. Sommarens trend kombinerar annars den klassiska praktiska fältlooken med starka färger och chica accessoirer som till exempel stora solglasögon och rotvältor. Ryggsäcken ska vara svart i år, och gärna försedd med ordentligt avbärarbälte för att spara ryggen under klättringar på klippiga stränder med många prover i packningen. På fötterna har man lämpligen vattentåliga teva-sandaler.
En annan accessoir som är rätt för småkrypsekologen i fält är denna hopfällbara håv, här i pastelliga toner med mönster av eleganta glittriga stjärnor. Om det funnits en ekolog-Barbiedocka hade hon haft en sån här håv. Lite pinsam är den, ser inte helt professionell ut men den gör jobbet och valmöjligheterna på tyll med tillräckligt små maskor för att fånga fjädermygg är tyvärr inte det bästa i tygaffären i Tensta...
I uppfällt skick. Med ett enkelt handgrepp är håven fullt funktionell som både fjärilshåv och slaghåv, dessutom har den teleskopskaft för att nå extra långt ut i vassen (bra så in i vassen!).
Den andra modellen är lite sämre på att modella, men poserar här i en för arachnologen i fält mycket typisk pose (varför ser nästan alla bilder på mig i fält ut så här?). Huvudbonad är förstås alltid rätt i fält, Elin har valt en klassisk solskärm medan Kajsa har en för arbete i skärgårdsmiljö praktisk solhatt som stannar på huvudet även när det blåser kuling.
Skuggspindelinvasion i köket!
Förra gången jag var i Skåne tog jag med mig en skuggspindel, Nuctenea umbratica, tillbaka till jobbet. Det var en hona (se nedan), och hon mellanlandade i lägenheten någon dag innan jag tog med henne till jobbet. Under de dagarna hann hon göra en äggkokong, som jag lämnade kvar i burken där hon bott. Min tanke var att låta kokongen kläckas och sedan släppa ut ungarna.
Sedan åkte jag ner till Skåne igen för att undervisa. Efter ett par dagar åkte jag hem igen, nu med Elin i släptåg. När vi kom hem hade kokongen kläckts och ungarna satt tätt tillsammans i en stor klunga som nykläckta spindlisar tenderar att göra. Morgonen efter skulle Elin och jag åka till Mörkö föratt fältjobba (se nästa inlägg) och min tanke var att släppa ut ungarna på morgonen innan vi åkte. Trodde jag.
Det var lättare tänkt än gjort visade det sig, för morgonen efter hade ungarna tröttnat på att sitta i en klunga. Eftersom burken inte hade lock utan var täckt med tyll och de är små nog att kunna krypa ut genom tyllet hade de börjat sprida sig till olika ställen i köket. Mest populär var en gullranka som står på en hylla ovanför burken (de svarta prickarna är spindlar).
Vi skulle ju iväg så ungarna fick stanna där de var så länge. När vi kom tillbaka hade ungarna spritt sig ännu mer, och nu sitter en eller ett par små små spindlar i vars ett litet litet hjulnät i i stort sett varje krukväxt i köket, samt på diverse andra ställen. Planen är fortfarande att samla ihop så många av dem som jag får tag i och släppa ut dem eftersom inomhus intre är ett helt lämpligt skuggspindelhabitat (de bor gärna på hus, men på utsidan). Men de är alls inga skadedjur och jag lär inte få några större problem med blomflugor den närmaste tiden.