Kackerlacka -så känner du igen dem: Platt kropp, taklagda täckvingar som är mjukare och mer genomskinliga än hos skalbaggar, litet nedböjt huvud som ofta inte syns rakt uppifrån, långa antenner och taggiga ben. Hos den här arten har bara hannarna vingar vilket gör det lätt att skilja på könen.



Kackerlackorna som hushållet berikades med för några veckor sedan stortrivs härhemma, efter vad det verkar mycket bättre än hos sin förre husse. Den ena populationen har växt snabbt och verkar stortrivas, i synnerhet verkar det ha haft god effekt att jag medvetet ändrat könsfördelningen i populationen genom att mata spindlar främst med hannar, detta för att minska bråken mellan hannarna i konkurrensen om honorna (vilket är stressande även för honorna) utan att för den skull minska populationstillväxten. 

Jag matar alltså främst spindlarna med vuxna hannar, och i fredags tog jag med mig ett par till spindeln Marianne som bor på jobbet. Hon fick två stycken eftersom det var ett tag sen hon fick mat sist ,så jag misstänkte att hon var hungrig. Det var hon, den ena kackerlackan strök med direkt. Men Marianne är en lite äldre, fullvuxen fågelspindeldam och tydligen räcker en kackerlacka för att hålla henne mätt ett bra tag, för i måndags fanns fortfarande kackerlackshannen på bilden ovan kvar i terrariet, vid liv och till synes utan några bekymmer i världen förutom möjligen bristen på kackerlacksflickor att uppvakta. Jag tänkte att han nog skulle bli uppäten snart  så jag lät honom vara kvar.

I tisdags var jag på kurs en stor del av dagen, i onsdags såg jag inte till kackerlackan och trodde att han blivit uppäten, i torsdags jobbade jag hemma, men så i går när jag kom till jobbet fick jag se ett par viftande antenner i terrariet...kackerlackan. Och efter en vecka i ett spindelterrarium utan att bli uppäten måste denna kackerlacka antingen vara otroligt bra på att hålla sig undan Marianne, eller (troligare) Marianne vara ganska ointresserad av att äta upp honom.

Oavsett vilket fick kackerlackan följa med mig hem igen för att återförenas med sina kompisar härhemma, där han i stället för att vara på sin vakt mot rovdjur kan ägna sig åt att festa på äpple och morot, skryta för honorna om sitt hjältemod i farans stund, imponera på de andra hannarna med sina äventyr i jättespindelns håla, och berätta spännande historier om sina resor och eskapader för sina barn och barnbarn. För tillfället är ju hannarna som sagt i minoritet i kackerlackspopulationen, så jag tror nog att han fick ett varmt välkomnande av honorna. Hoppas bara för spindlarnas del att han inte faktiskt är en superhjältekackerlacka som kommer att föra vidare sina överlägsna predatorförsvarsgener till nästa generation.

Dagens boktips:

The R book av Michael J. Crawley!

Böckernas bok, min bibel för tillfället, min räddare i nöden när jag inte begriper hur jag ska göra för att R (statistikprogrammet) ska göra de tester jag vill så som jag vill.

För den som undrar är R (enligt Crawley) "a high level language and an environment for data analysis and graphics". Bara så att ni vet.

För egen del blir jag itne särskilt mycket klokare av beskrivningen ovan, och jag blir ofta väldigt frustrerad när jag sitter där och ska göra statistiska analyser eftersom jag finner programmet R mycket svårare att begripa sig på än själva dataanalyserna jag vill göra! Även om jag vet vad jag vill få gjort så har jag ofta ine en aning om hur jag ska gå tillväga för att uppnå det. Det är där "The R book" kommer in i bilden. Crawley begriper uppenbarligen inte bara hur frustrerande R är när man totalt saknar den här typen av datorkunskaper och erfarenheter, utan förutsätter även att läsarna av boken är till och med ännu dummare än vad jag är vad gäller sånt här vilket inte vill säga lite.

Detta märks t.ex. redan på upplägget av första kapitlet i boken:

Rubrik: "1. Getting started"

Underrubrik: "Installing R"
(Så långt så väl. R är ett program som laddas ner gratis från internet, så svårt var det)

Ny underrubrik: "Running R"
(dvs hur man öppnar programmet i datorn. Detta är inte svårare än att öppna vilket program som helst som man har installerat på sin dator, men Crawley förklarar ändå: "To run R, just click on the R icon").

Nu kunde man kanske förvänta sig att Crawley genast skulle kasta sig in i grundläggande funktioner som t.ex. hur man läser in sina data som man vill analysera i R och så vidare, men nej, Crawley går direkt på något som uppenbarligen är ännu viktigare än att komma igång med själva programmet. Hans nästa underrubrik lyder:
"Getting help in R"

Att han går igenom hjälpfunktionen innan läsaren ännu fått instruktioner om något annat än hur man installerar och startar programmet kanske säger en hel del om programmet R...

...men om poängen ändå inte gått hem än så är nästa underrubrik:
"Online help"

Sedan får man stifta bekantskap med hur man får R att ge beskrivningar och exempel på programfunktioner (en annna typ av hjälp alltså, om än i mer förebyggande syfte), och först därefter ger sig Crawley in på hur man faktiskt använder programmet.

Jag har för tillfället min "the R book" liggande hemma, och en som tillhör en av mina doktorandkolleger på skrivbordet på jobbet. Allt för att aldrig behöva befinna mig i en situation där jag behöver göra statistiska analyser utan den. Hade den inte varit 942 sidor tjock och vägt sisådär ett halvt ton (ok, det var en överdrift, men bara lite) hade jag nog släpat den med mig på tunnelbanan och orkesterreporna också (det hade just sett nåt ut på excercisrepen...). 

På en doktorandkurs jag läser för tillfället (academic writing) blev vi deltagare bjudna på semlor på tisdagens seminarium. Trevligt! Vad gör man då på en kurs i akademiskt skrivande (förutom att äta semlor)? Jo, ett typiskt kursseminarium ser ut som följer:

Först diskuterar vi ett eller två vetenskapliga manus skrivna av kursdeltagarna. Tanken är att alla under kursens gång ska få kommentarer från lärarna och de andra kursdeltagarna på ett av sina manus. Det är ganska intressant, förutom att man får möjlighet att få konstruktiv kritik på något av sina manus får man också en inblick i andra områden av det väldigt stora biologiska ämnesområdet än det man själv sysslar med. Dagens manus (bara ett, för vi skulle ju hinna med semlorna också) handlade om en jämförelse av upptag av och genotoxicitet hos organiskt och ickeorganiskt tritium i musslors vävnader.

Efter dagens manus har vi en kort paus, just denna dag blev pausen längre eftersom vi bjöds på semlor.

Under pausen diskuterade vi intressanta ämnen som inte alls berörde akademiskt skrivande annat än indirekt, såsom:
-Företeelser på facebook.
-Sportlovet och den därmed stora förekomsten av barnfamiljer och barngrupper på väg till naturhistoriska på tunnelbanan. 
-Att man måste disputera under terminstid trots att man som doktorand inte följer terminer utan arbetar som vem som helst.
-Lämpliga ställen att ha disputationsfester på.
-Att Ian på zooekologen disputerar samma dag som jag, vilket innebär att det för Marina som vill gå på både min och hans disputationsfest är tur att vi båda troligen kommer att ha våra respektive fester på universitetsområdet så att hon kan hinna frekventera båda.

Sedan återgår vi till kursen och diskuterar kurslitteraturen och går igenom uppgifter i den som man förhoppningsvis ska ha gjort i förväg. Uppgifterna är till stor del "fylleriövningar", vilket är en typ av uppgift jag alltid haft väldigt svårt att motivera mig till, men i det här fallet för vi diskussioner runt dem och då blir det hela avsevärt intressantare även om man fördjupar sig lite löjligt mycket ibland. Dagens uppgifter och diskussioner handlade t.ex. om användningen av semikolon...Jag kan konstatera att jag är dålig på att använda semikolon. Men jag har faktiskt använt det en gång i det manus jag jobbat mest med på sista tiden, så nu måste jag nog leta upp detta mitt ensamma semikolon och kolla så att det verkligen är använt på ett korrekt sätt. Vore ju hemskt om manuset skulle bli refuserat på grund av ett felaktigt semikolon.

Semikolon

En sak vi inte alls diskuterade på seminariet och som jag inte heller tänker ta upp här i bloggen är något som har med kungliga förlovningar och bröllop att göra. Det är ett ämne jag ansåg uttjatat redan i tisdags, så vill ni eventuella läsare av denna blogg ha kommentarer om detta får ni leta på annat håll. Ni behöver förresten inte ens leta, det är snarast svårt att undvika -alla måste uttala sig och klargöra sina åsikter i denna fråga verkar det som. Själv väljer jag i stället att bordlägga frågan, inte av brist på åsikter därom utan för att jag anser att den är betydligt mindre intressant än t.ex. semikolonets användning i akademisk engelska.

I dag har det snöat hela dan och snöar fortfarande, synd bara att det är söndag för om det här hade kommit i går i stället hade man kunnat åka skidor i dag. Så om vädret är kallt (dvs snön ligger kvar) och fint i morgon när jag sitter på jobbet och inte kan vara ute blir jag sur.



På gården står julgranen med tända lampor kvar fortfarande, i slutet av februari...till och med de mest förhärdade julen-varar-än-till-påskapyntarna i huset har vid det här laget plockat bort adventsljusstakarna för länge sen, men SKB? Nädå.

Kan inte låta bli att stjäla denna bild från syrrans blogg, där hon drömmer om romantiska Svansjön-föreställningar, och ställa den mot verklighetens Svansjö (eller i det här fallet en vik) där jag i somras betraktade ett konstsimmande svanpar. Kontrasten är intressant -finns det en fågel mer romantiserad än svanen? Det skulle vara duvan i så fall (DN i dag ägnade sig i dag åt en liknande jämförelse av duvan som skinande vit symbol för fred och frihet ställd mot verklighetens s.k. "bevingade råttor" på gator och torg). Det är dock en annan diskussion. Tillbaka till svanarna, vackra både på baletten och på riktigt men åtminstone i verkligheten gör de sig faktiskt ofta bäst på lite håll.

Svansjön, balettversionen:


Svansjön på riktigt:

En annan intressant bild i Tjaikovskijs värld är svanen som flockfågel: I verkligheten ser man dem bara tillsammans under flytt, annars håller de ihop parvis. Ser man fler än två vuxna samtidigt på samma plats innebär det ofta bråk, vilket är en allt annat än romantisk syn.

Repen av det figurativa programmet har startat inför vårens och sommarens tattoon. Till min stora glädje eftersom jag missade det första figrepet är det än så länge väldigt enkelt att lära sig, åtminstone i teorin. Att däremot få det hela att fungera i praktiken är en helt annan sak, men efter dagens rep är vi nu på god väg att även i trumpetsektionen komma ut i samma kolonn som vi startade i efter ett moment omfattande tre på varandra följande "skänkelvikningar" (ja, vi har ju så många kavallerister i kåren att en del av excercisterminologin brukar bytas ut mot dressyrdito, men vi omväxlar med att kalla det "kryssa" eftersom en mer marin terminologi faktiskt passar bättre i Sjövärnskårens musikkår). Vilket ju är en bra början.

Efter en tid med grått och trist väder sprack det i dag på eftermiddagen upp och blev kallt, klart, soligt och jättefint. Och för första gången på ännu längre inföll fantastiskt fint väder en lördag så att man kunde ge sig ut i det! Men solen står förtfarande lågt redan halv tre, så det var nätt och jämt man hann med en timmes promenad innan det skymde.



Och då blev det ändå inte en så lång promenad, för efter veckor av töande, snöande och frysande om vartannat bestod alla stigar, grusvägar, och alla släta partier även utanför stigarna av ren blankis under snön.  Hade inte grusvägen över järvafältet grusats (till ingen större nytta) hade det varit enklare att helt enkelt ta på mig skridskorna i stället.



Det fina vädret lockade ut kiteflygarna, som brukar  flyga från den stora backen på Järvafältet mellan Tensta och Akalla (kan jämföras med Blentarpsstupet fast mycket högre, mer som Brösarps backar fast bara en).



Och de var inte de enda flygarna ute. Även om de flesta fåglarna lyser med sin frånvaro så sjunger de få vinterfågelarterna för fullt.

(vad säger FRA om denna rubrik tro?)

Det är rent märkligt vilken anarki som alltid råder här hos mig. Alla djuren är terrorister (ja inte kackerlackorna i förra inlägget, än i alla fall -de har grävt ner sig allihop och gör inget väsen av sig alls) och den senaste händelsen här hemma får mig verkligen att undra -nu terroriserar till och med datorn folk på eget bevåg.

När jag kollade mail i går kväll (söndagkväll, alltså) upptäckte jag ett mail från en person i Bern som jag bara nätt och jämt kände igen namnet på -jag mailade honom när jag anmälde mig till konferensen i Bern förra sommaren. Han mailade mig för att han fått ett mail om ovannämnda konferens och var ganska förvirrad över detta -konferensen hade ju varit! Och nästa är inte förrän omett halvår och den är förstås inte i Bern. Han har alltså fått ett mail jag skickat i augusti en gång till, nu. Mycket märkligt. Men vi har precis bytt server på Botan så jag skyllde på att något strulat där, och fick efter att jag mailat vår mailansvarige svar i dag att jag troligen hade rätt (skönt, tänk om det vore ett virus).

Servern har alltså skickat ett mail jag skickade för ett halvår sen en gång till. Det är dessutom ett mail som jag själv inte kunnat skicka igen, så det är ingen risk att jag tryckt på skicka av misstag - jag har slängt allt innehåll i "sänt"-mappen i mailen flera gånger sen dess. Och det här skickade mailet hamnade heller inte i skickatmappen nu. Jag hoppas verkligen verkligen att det var en engångsföreteelse för annars är det ju lite pinsamt. Tänk er skräckscenariot, att servern skickar alla mail jag skickat det senaste halvåret (eller mer!) en gång till! Alla får massa mail från mig som är jättegamla och total inaktuella. Hoppas inte. Men får någon mail från mig som inte verkar vettiga så är det alltså det här det beror på.

Hörreni på Önnerupsrasten, varför kan jag inte lämna kommentarer till blogginläggen på mellbrand.com? Jag som hade så många fantastiska namnförslag på kollektivet...även om jag ju nu egentligen tycker att Önnerupsrasten är ett bra och fullt tillräckligt namn i sig, både på platsen och kollektivet.

...ja inte till mig alltså, utan till spindlarna. Eller, kackerlackan på bilden är en av flera kommande middagar till spindlarna och grönsakerna är söndagsmiddag till kackerlackorna. Kackerlackor är ett vanligt förekommande foder till bland annat fågelspindlar, och nej, man får inte lägenheten full av ohyra, det här är en tropisk art som behöver mer värme och mycket mer fukt för att må bra och föröka sig än vad man har i en normal lägenhet.

Jag har odlat kackerlackor som mat till spindlarna förr, men de dog ut när jag var i australien och sen dess har jag fått köpa syrsor i djuraffären, något som är opraktiskt av flera skäl. Framför allt för att det innebär täta besök till djuraffären, men även för att hannarna spelar (irriterande när man bor i en etta) och det är förstås också mycket dyrare att köpa syrsor styckvis i djuraffären än att föda upp maten själv. Naturligtvis kan man föda upp även syrsor själv, men som sagt, hannarna spelar, så om man ändå ska ha foderdjur hemma är kackerlackor trevligare.

Så jag har idag adopterat en grupp kackerlackor, från en kille som annonserade om att han ville skänka bort sina kryp mot avhämtning. Bra tyckte jag och åkte glad i hågen och hämtade ett gäng -tur att inte övriga tunnelbanepassagerare visste vad jag hade i kassen på hemvägen. Nu har de, som ni ser på bilden, fått mat i form av lite överblivna grönsaker och svamp, men som ni också ser på bilden är de mer intresserade av...bottensubstratet. Det kan bero på att de vill gräva, men jag tror att det framför allt är så att de är törstiga och dricker från den fuktiga jorden för deras förre ägare hade dem helt torrt (och det är en regnskogsart, som sagt). Får se om de blir intresserade av maten sen -det finns ju fukt att få i sig därifrån också. Arten på bilden heter för övrigt sexprickig kackerlacka efter fläckarna på halsskölden.

Annelie (Sagoruna) utmanade: Leta upp den sjätte bilden i den sjätte mappen i "Mina bilder" på datorn och blogga den. Så varsågoda, bilden är från sommarens fältjobb på Utö och föreställer en bofink sjungande i en tall.


Men: utmaningen presenterar ett litet problem: Om jag går direkt in i "mina bilder" och räknar bilder och mappar så blir resultatet som ovan, en mapp med bilder från Utö och i den finns bland anant bilder på en bofink. Men när jag går in på bloggen och därifrån laddar upp en bild från datorn till bloggen så kommer mapparna i en annan ordning, så då är inte den sjätte mappen den sjätte mappen längre. Det första borde ju vara den korrekta sjätte bilden, men ni får ändå två. Den översta på bofinken är den egentliga sjätte bilden i den sjätte mappen i mina bilder. Bilden nedan på fågelspindeln Ethel på min arm är vad man får om man väljer sjätte bilden i sjätte mappen när man ska ladda upp bilden från datorn till bloggen. Dålig bild tyvärr.

Den här veckan (fram till nu alltså) har jag varit på oikosmöte (konferens med andra svenska ekologiforskare som äger rum varje år) på SLU i Uppsala. Oikosmöten är ofta trevliga, av flera skäl. Framför allt för att man träffar massa trevliga ekologer man inte träffat på länge, gamla kursare och andra. Sedan kan man ju få lyssna på intressanta föredrag, titta på postrar, med mera med mera. Jag hade ju en poster själv också, här ser ni hur den blev när den är färdig. Den fick mycket beröm, tack för hjälpen Elin och pappa!



Postern handlar om att spindlar på stränder gör individuella val i vad de äter, och de valen ser olika ut på stränder där vattnet utanför är olika mycket övergött. Den gula fickan längst ner till höger innehåller flygblad och visitkort, medan den lilla lådan längst ner till vänster innehåller en liten interaktiv pedagogisk finess: Här kan besökaren själv få välja mellan "terrester" eller "marin" föda, där det terrestra representeras av sött godis och det marina av saltlakrits. Eller kunde, för på bilden finns bara bottenskrapet kvar i den terrestra halvan av lådan och inget alls i den marina.



En kul detalj med godislådan var att man kan dra en del intressanta halvvetenskapliga slutsatser utifrån den också: Det var snart uppenbart att det dels fanns en stor individuell variation mellan individer även i det här valet (vilket förstås ka förväntas), dels att de flesta föredrog det salta godiset (även om min handledare jämnade ut statistiken där lite genom att sätta i sig en hel del av bara det söta när han hängde vid postern på måndagen). Resultatet blev en situation som inte är helt olik situationen för vargspindlar som bor på mindre övergödda lokaler i studien postern handlar om: Fler väljer marint än terrestert, men det förekommer väljare av båda slagen.

Ett annat intressant resultat är att av de tre söta sorternas godis (något slags skumma skumdjur, sega råttor och zoo) som fanns i den terrestra halvan av lådan tog den sorten med störst bitar slut först, därefter den näst största, medan den minsta är den som det fortfarande finns kvar av på bilden ovan (zoo). Detta antyder att många väljer godis efter kvantitet snarare än kvalitet, för ur kvalitetssynpunkt skulle jag nog ranka dem tvärtom både vad gäller smak och ja, kvalitet. Det är förvisso individuellt vad man väljer, men zoo var det enda godiset av känt märke, råttorna var billigt skräp som såg ut att ha sett sina bästa dagar (men formen är ju välkänd i alla fall), och skumdjuren var...skumma, tämligen smaklösa, av okänt ursprung, och i skrikiga färger som såg ut som om färgämnena möjligen är förbjudna av livsmedelsverket (om jag hade ställt upp en hypotes hade jag trott att dessa enbart borde tilltala mycket små barn med förkärlek för starka färger och helt utan tankar på innehållet så länge det bara smakar sött). Av det salta tog de jättesalta bläckfiskarna slut före de lite mer bräckta sillarna, men av det bör ingen slutsats dras eftersom sillarna nu faktiskt var betydligt fler än bläckfiskarna till att börja med.



En som alltid finner kreativa sätt att göra reklam för sig var Didrik, som tejpade upp lappar med rosa och vita tassavtryck överallt i konferenslokalerna (som skulle tolkas som en kattfot=blomman kattfot, där färgen skiljer mellan han- och honblommor). Det satt tassavtryck överallt: Ute, inne, på toaletterna, på pelarna, på väggarna, på trappräckena, på ekologernas spikträd för avhandlingar, jag tror att anslagstavan var det enda ställe han missade. Och han kan knappast ha lyckats hitta alla igen, de lär hitta små lappar med rosa och vita tassavtryck på slu i veckor framöver.

Tänkte egentligen spara detta inlägg till alla hjärtans dag, men kan inte hålla mig.

Nere i tunnelbanestationen i Tensta har det en längre tid nu suttit en utställning med teckningar gjorda av tredjeklasseleverna på en skola i Tensta. Utställningen är på temat kärlek, och teckningarna föreställer som man kan vänta sig diverse söta djur och lyckliga par förevigade med tjocka lager krita.

Det här är min favorit, vet inte riktigt varför, kanske bara för de långa och utförliga diskussioner detta verk potentiellt skulle kunna ge upphov till om lågstadieelevers syn på könsroller och utseendeideal. Jag tänker dock inte ge mig in på det ämnet, bara konstatera att jag inte kan låta bli att bli på gott humör av kombinationen av den guldtandade rapparen och det stora glada hjärtat, oavsett vad rapparens blingiga stil och hans hårt sminkade flickvän säger om lille Alis manliga och kvinnliga ideal.

I går lyckades jag på en dag hinna gå på två konserter med tre orkestrar.



Först var jag på konsert med radiosymfonikerna på eftermiddagen, huvudnumret var Rachmaninovs Paganinivariationer (som vi spelat i Solna så det är roligt att höra hur det ska vara egentlgien, dvs med pianosolist och symfoniorkester is tället för brassband), och så fick man även höra lite Ravel och Sibelius.

Efter ett par timmars paus var det dags för brasskonsert på Nybrokajen 11 med Söderkåren, Windcorp och duktig trombonsolist. Jättetrevligt och med mycket folk man kände att mingla med i pausen. Blåsmusikvärlden är ju ganska liten...men fantastiskt nog lyckades den här konserten i stort sett fylla lokalen, det är annars mycket svårt att dra folk till konserter av det här slaget i stockholm där det totala kulturutbudet är så stort. Tänk om vi i Solna bara kunde få hälften så många till vår konsert i mars...