Sociala spindlar
Anledningen till att sociala spindlar är så intressanta är att de är en så sällsynt företeelse. Spindlar är nästan per definition asociala, och detta i kombination med att de även är aggressiva rovdjur och ofta rentav kannibaler gör att det för en spindel oftast är livsfarligt att komma i närheten av en annan även om de tillhör samma art. Av de totalt ca 35 000 spindelarter som finns är det bara ca 20-30 arter som är sociala i betydelsen att de är toleranta och interagerar fredligt med varandra även som vuxna. De sociala beteendena finns dessutom i flera olika spindelfamiljer (dvs många av de sociala spindlar som finns är inte särskilt nära släkt med varandra) - det här är alltså något som har uppstått flera gånger under spindlarnas evolutionära historia vilket i sig är intressant.
Spindlars i grunden asociala natur innebär att de få undantagen som finns blivit föremål för mycket forskning om evolution av sociala beteenden - varför går vissa "mot strömmen" och utvecklar för spindlar väldigt okarakteristiska beteenden, vad vinner de på det? Och hur uppstår de sociala beteendena? Vad krävs för att de ska kunna uppstå? Och så vidare.
Så hur uppstår sociala beteenden? Man skulle kunna se yngelvård, dvs att man tar hand om sina ägg och ungar, som ett första steg. De flesta spindlar gör inte detta¨utan lägger ´sina ägg, vaktar eventuellt äggsäcken en tid, och överger den sedan (se tidigare inlägg på bloggen om spindelmödrar). Sedan finns det bättre mödrar som tolererar sina ungar en tid efter att de kläckts, vaktar dem och i vissa fall till och med matar dem. Men för att en art ska klassas som social krävs att individen tolererar inte bara sina egna ungar, utan även vuxna artfränder.
Det viktiga evolutionära steget för att en art ska bli social är tolerans mot artfränder, något som är lättare sagt än gjort, i synnerhet för aggressiva rovdjur. Att tolerera individer av samma art kräver att man snabbt kan skilja mellan artfränder och byten/fiender, och att aggressivitet mot de förra, men inte mot de senare, undertrycks. Och det får inte finnas tveksamheter om huruvida man ska attackera eller inte, eftersom det skulle innebära att djuret blev en sämre jägare. De mest sociala spindlar som finns jagar tillsammans och individerna har därmed både sina artfränder/jaktkamrater (kan vara så många som ca 75 stycken) och bytet nära inpå sig samtidigt och måste kunna fatta väldigt snabba beslut om vad som ska attackeras och när. En teori säger att spindeln känner igen artfränder främst genom vibrationer och lukt, medan allt annat attackeras mer eller mindre urskiljningslöst.
Nästa steg är samarbete. Det finns många grader här, från spindlar som inte egentligen interagerar med varandra men lever ganska tätt ihop, till spindlar som delar ett gemensamt nät och hjälps åt med i princip alla sysslor.
De minst sociala av de sociala spindlarna bygger sina nät nära varandra, men umgås egentligen inte. De är grannar, men inte mer, och tolererar inte nödvändigtvis att grannen inkräktar i det egna nätet. Med en sådan ordning kan spindlarna utnyttja gemensamma stödlinor som stomme för de enskilda individernas nät, vilket gör att varje individ gör av med mindre mängd silke och ägnar mindre tid till nätbygge. Det här kan vara en avsevärd fördel eftersom silke är kostsamt att producera ur energisynpunkt, och de här arterna lever i varma klimat där regn ofta faller i form av störtskurar som kan orsaka stor skada på näten. Ett stort komplex av närbelägna nät ökar dessutom sannolikheten att ett bytesdjur som kommer flygande fastnar i åtminstone något av dem - många insekter ser bra och är mycket duktiga på att undvika spindelnät, men om insekten flyger in i ett komplex av ett stort antal tätt sittande nät har den små chanser att lyckas undvika alla.
En lite högre grad av samarbete uppstår när spindlar i nätkomplexet känner vibrationerna i närbelägna nät, inte bara sitt eget, och då kilar över och hjälper grannen att nedlägga bytet (och sedan hjälper till att äta upp det). Desto större byte desto längre bort i komplexet känns vibrationerna, och desto fler spindlar kommer för att hjälpa till. Det här gör att kolonin kan fånga byten som är mycket för stora för en ensam spindel. Systemet är dock inte perfekt - hjälparna kan bli lite för många och den enskilda spindelns andel därmed mindre, och risken finns att små spindlar som får stora byten i nätet och många hjälpare blir undanträngda och utan mat. I det fallet får det dock snarare betraktas som stöld (det är inte ovanligt att spindlar i allmänhet stjäl mat ur andras nät) än som någon form av samarbete...
Christmas spider (Austracantha minax) - en australisk social hjulnätspindel där spindlarna bygger separata nät nära varandra och utnyttjar gemensamma stödlinor. Jag hade gott om de här på en av mina fältlokaler utanför Perth, och många av mina nätspindelprover därifrån består av sådana här eftersom det naturligtvis ofta finns många av dem på samma ställe (det var den vanligaste nätspindelarten på den lokalen).
Christmas spiderkoloni i Karankari wildlife sanctuary, Australien. Syns dåligt på bilden, men det här är ett nätkomplex där det sitter upphängt 5-6 små hjulnät i långa kraftiga stödlinor (det är mest de som syns). Jag har dock även hittat ensamma christmas spiders utan andra nät i närheten.
Christmas spider i kolonin.
De mest sociala spindlarna gör ett stort gemensamt nät istället, där de lever tillsammans och hjälps åt med i princip allt som behöver göras -nätbygge, jakt, predatorförsvar och hos vissa arter till och med med barnpassning. Till skillnad från sociala insekter som t.ex. myror och bin är alla spindlar i en spindelkoloni fertila och kan få ungar, vilket i sig gör att de här spindlarna studerats mycket. Den mycket höga graden av samarbete i en myrstack eller bikupa förklaras ju med att individerna är närmare släkt än syskon och att arbetarna är sterila, dvs individens fitness hänger på att den tar god hand om de få fertila individerna i samhället och deras avkomma.
Väldigt sociala spindlar är därmed mer att jämföra med större sociala rovdjur, som vargar eller lejon. I vargflocken är det bara alfaparet som får ungar, av ungefär samma anledning som hos myrorna - visserligen är alla vargflockens medlemmar fertila, men de är nära släkt (ofta syskon). I princip byggs en vargflock upp så att alfaparets ungar inte flyttar hemifrån om förutsättningarna är sådana att chanserna att hitta ett eget revir och en partner är små, då vinner de mer ur fitnessynpunkt på att stanna kvar och hjälpa föräldrarna med deras nästa kull. Som i sin tur kanske gör likadant, och flocken växer. De sociala spindlarna är också ganska nära släkt inom kolonin och troligen är det här en viktig faktor bakom toleransen (vissa arter är väldigt aggressiva mot individer från andra kolonier). Det genetiska utbytet med andra kolonier är ofta litet, och om de inte var nära släkt från början kommer spindlarna i kolonin med tiden att bli nästan lika nära släkt som syskon. Men vargarnas sociala ordning är ändå inte helt tillämpbar i spindlarnas fall, eftersom alla spindlarna i kolonin kan få ungar - det finns inget alfapar. I en lejonflock däremot får alla vuxna ungar, men lejonflocken är till sin struktur inte bara ett arbetsteam utan också ett harem - oftast finns bara en hanne, resten av flocken är honor och ungar (och alla ungar är den lejonhannens ungar). I spindelkolonin är visserligen de flesta spindlar honor, men det finns hannar och att de är få beror på att spindelhannar lever så kort tid. Individerna kan fritt välja partner, och kullarna som föds har olika föräldrar men blir ändå väl omhändertagna även av andra spindlar.
Fördelarna med kolonilivet är alltså många: Man sparar energi på att hjälpas åt med nätbyggandet, kan ta större byten om man hjälps åt, försvaret mot rovdjur blir effektivare, ungarna har större chanser att överleva än hos en ensam spindelmamma av de här arterna, och ungarna blir omhändertagna även om mamman skulle dö. Låter väldigt fint och bra, så varför har inte fler spindlar det så här? Naturligtvis finns det nackdelar också. Med toleransen och samboendet kommer konkurrens om resurser inom kolonin, och risken för äggsäcksparasiter ökar (parasiter som läger sina ägg i spindelns äggsäck och vars larver sedan kläcks före spindelns och äter upp dem). Och alla spindlar vill heller inte leva i koloni - en annan intressant detalj med de sociala spindlarna är att de, till skillnad från t.ex. myror, inte måste leva koloniliv utan kan välja. Det står varje individ fritt att ge sig av för att jaga och föda upp ungar på egen hand utanför kolonin. Och det är inte ovanligt att de gör det, vilket också gör det möjligt att jämföra hur det går för en ensam spindel jämfört med en som lever i en koloni.
För den enskilda spindeln är möjligheterna att få ungar ofta sämre i kolonin på grund av konkurrens - men om hon lyckas blir kullarna större, honan får hjälp med att ta hand om dem, och ungarna har bättre chanser att överleva (andra spindlar tar hand om dem även om mamman skulle dö). Det finns en studie som visar att hos den mest välstuderade av de här arterna, Anelosimus eximius, är fitnessen för en ensam hona ofta alldeles för låg att det ska löna sig ur fitnessynpunkt att leva ensam. Eftersom en enskild förälder för vidare 50% av sina gener till varje unge (vi ärver 50% av våra gener från varje förälder) krävs det alltså att individen får minst två ungar som överlever och själv reproducerar sig för att den ska "ersätta sig själv" och upprätthålla samma andel av populationens genpool - förutsatt att populationen som helhet förblir oförändrat stor (växer den måste man förstås få fler ungar för att ens gener ska utgöra lika stor andel av genpoolen). Och den genomsnittliga ensamma A. eximius-honan klarar alltså ofta inte det. En teori som finns är att det för de här arterna hade varit omöjligt att kolonisera vissa habitat (tropisk regnskog i fallet A. eximius) om de inte hade evolverat sociala beteenden.
Som avrundning lite kuriosa. En social spindelart (Delena cancerides) användes i Spielbergs film "Imse vimse spindel" ("Arachnofobia"), en huntsman spider från Australien (arten är australisk, spindlarna i filmen är dock från Nya Zealand har jag för mig, där arten introducerats). I filmen förekommer även en del fågelspindlar, men framför allt mindre, ljusare spindlar som springer omkring lite varstans och biter hjäl folk (i verkligheten biter de inte gärna människor och skulle de göra det är bettet ofarligt) och anfaller på slutet i samlad tropp i stor mängd (över 300 stycken). Det är alltså ingen dataanimerad effekt, utan riktiga spindlar, och för att åstadkomma det på film använde man en social art eftersom normala spindlar skulle ha börjat äta upp varandra. Samma art användes även i den första av de nyare spindelmannenfilmerna. Huntsmen är en grupp stora, långbenta, aktivt jagande spindlar i familjen Sparassidae (dit för övrigt den knallgröna spindeln Micrommata virescens som jag lade upp bilder på här på bloggen tidigare i somras också tillhör, den kallas dock inte för huntsman). Att det finns minst en social huntsman visar återigen på hur det här med socialt beteende utvecklats parallellt hos flera vitt skilda spindelgrupper - alla andra spindlar jag skrivit om hittills har ju varit nätvävare, men även dessa tillhör olika familjer (christmas spider är en hjulnätspindel, Anelosimus hör till klotspindlarna).
Jag har tyvärr ingen bild på en D. cancerides, och bara en väldigt dålig på en huntsman (tagen i ficklampssken i beckmörker med en kamera som inte alls gillade mörker - och det är väääldigt svart i den australiska bushen om natten).
Huntsman (Karankari wildlife sanctuary, Australien)
Spindelundervisning på hög nivå.
Första dagen, den årliga spindeltemadagen, var ok. Vi fick in de flesta arterna studenterna ska kunna på den årliga exkursionen på Revingehed, där jag och Linda (dagens lärare, vi är många totalt...) förlade delar av exkursionen till fågeltornet vid Krankesjön för att studenterna även skulle få se de för tillfället gästande ägretthägrarna - som var roliga att få se även för oss som sett ägretthäger förr, de är sällsynta i Sverige och väldigt vackra. Dessutom fick vi se havsörn och ett fiskgjusepar, så ur fågelskådarsynpunkt var det en bra dag. Ur spindelsynpunkt ok.
Dagen efter åkte vi på eftermiddagen för att leta kryp på en strandäng utanför Landskrona. Lokalen var fantastiskt fin, men det var ingen höjdardag ur spindelsynpunkt... Troligen har det varit för torrt för länge (ovädret i Åhus lyste här med sin frånvaro) och det är också ett lite märkigt småkrypsår i år på flera sätt. Många kryp är färre än vanligt och dyker upp senare än vanligt, troligen har det med den hårda vintern att göra. Jag kände mig lite överflödig med tanke på spindelbristen.
Sista dagen jag var med på kursen gick färden till Kullaberg, där vi tillbringade förmiddagen på fina Mölle fälad. Men det var inte mycket att skryta med i spindelväg där heller och jag började känna att jag inte gjorde riktigt rätt för mig som inte producerade mer att titta på i spindelväg. Och förväntningarna på mig själv blev därmed ännu högre (och de var redan höga) inför sista lokalen -tapetserarspindellokalen. Jag hade inte stort hopp att hitta spindeln i fråga efter att ha misslyckats när jag var där och rekade tidigare (se tidigare inlägg om Kullaberg), men jag hittade ju bon så jag visste att den fanns där, och förväntningarna på att få se tapetserarspindeln var höga även från studenternas sida efter min genomgång om spindeln samma morgon. När vi kom till området där lokalen ligger och studenterna släppts loss att håva kryp på egen hand slank jag iväg för en seriös tapetserarspindelinsats. Nu eller aldrig!
Och till min stora lycka hittade jag denna gång raskt flera borör! Medan jag försiktigt grävde fram ett av dem ur den kruttorra och stenhårda jorden kom Lars dit och undrade hur det gick. Jodå, sa jag, det går bra förutsatt att någon är hemma i röret...
Medan jag grävde fick Lars och jag syn på en fin rödsvart skalbagge som kom krypande precis bredvid och som ingen av oss kände igen annat än som en bladbagge. Den tog Lars i ett provrör för att fråga Andreas (skalbaggsexperten, som var någon annanstans) vad det var och eventuellt visa den för studenterna om det var något intressant. Sedan riktade vi åter uppmärksamheten mot tapetserarröret, som visade sig ha en invånare! Tänk att det ibland faktiskt går vägen så där precis när det verkligen gäller! Ibland är lyckan åttbent.
Ett av Sveriges i särklass mest sällsynta småkryp var alltså funnet, och ett som dessutom är häftigt i såväl utseende som levnadssätt. Jag kände mig återupprättad som spindelexpert, i synnerhet som jag vet att de inte sett spindeln något av de tidigare åren den här kursen gått. Vi lämnade platsen, jag med spindeln i en burk i sann förvissning om att den var dagens stora fynd. Och det var den förvisso, men bara ett av dem visade det sig...
Tillbaka vid samlingsplatsen med studenterna förevisade jag när turen kom till mig (vi lärare turas på varje lokal om att skicka runt och berätta om sådana djur som studenterna ska kunna från lokalen vi är på, och intressanta djur i största allmänhet) först de allestädes närvarande rovspindelvårdnäten i ljungen (tyvärr ingen rovspindel), ett pedagogiskt väldigt snyggt trattspindelnät (Agelena labyrinthica), sedan skickade jag runt några andra spindlar som studenterna hittat och sist den stora attraktionen - tapetserarspindeln.
Men innan dess fick Andreas se skalbaggen Lars och jag hittat, och konstaterade att det var en art som inte rapporterats från Skåne på många år och trotts vara utdöd där. Ett verkligt fynd även den alltså!
Tapetserarspindeln släppte jag tillbaka där jag fångat henne (och visade platsen för Andreas med anledning av skalbaggen) och nöjda och glada åkte vi sedan ut till fyren för att skåda tumlare innan vi åkte hem.
Och här är hon, tapetserarspindel, Atypus affinis!
Och så här ser boröret ut. Det sträcker sig uppemot ett par dm rakt ner i marken.
Lars skrev senare på facebook att vi (jag) hittat tapetserarspindel, och fick den fantastiska kommentaren "Åh! Min första spindelrelaterade avundsjuka" från Oskar (en annan ekolog från Lund).
Bloggen - back in business!
Veckan har alltså tillbringats i Skåne, där jag varit på Elin och Lars kärleksfest i Åhus samt undervisat i Lund. Festen var lyckad, även om vädergudarna svek å det grövsta och drabbade Elin och Lars och alla oss gäster med den regnigaste dagen på hela sommaren! Men tack för en jättetrevlig fest, Elin och Lars!
Undervisandet var min årliga insats på Lunds Universitets kurs i fältfaunistik, där jag gästspelar i egenskap av spindelexpert varje år. I år deltog jag ett par dagar mer än vanligt, bland annat för att studenterna skulle få se den MYCKET sällsynta tapetserarspindeln (se tidigare inlägg om kullaberg på bloggen).
Lillängen 6
Det varma vädret sätter fart på allt i naturen, de flesta av blommorna som stod i full blom förra gången (främst ärtväxter) var nu utblommade. Och många av fjärilarna som flög då syntes inte till nu, eller bara i ett fåtal exemplar. Dagen utmärktes av smygare i massor, både ängssmygare och mindre tåtelsmygare, massor av hedblåvingar och en del stora vackra silverstreckade pärlemorfjärilar. Intressant var att luktgräsfjärilarna, en art som jag tycker att man ser ständigt och jämt, i massor, under lång tid, var väldigt få i dag jämfört med förra gången då de fanns i massor. Och det var bara en och en halv vecka sen!
Hedblåvinge
Hedblåvingar är små för att vara dagfjärilar - här tillsammans med en humla för jämförelse (och det dessutom en ganska liten humla).
Hedblåvingar är väldigt små, men silverstreckade pärlemorfjärilar desto större. En av de större svenska fjärilsarterna, och en man verkligen lägger märke till. Har ingen bild på den orange ovansidan tyvärr, men tror att det finns någon gammal sådan bilder någon annanstans på bloggen. När man inventerar är det dock undersidan man vill se - rättare sagt bakvingen med de för arten karakteristiska silverstrimmorna på grönaktig botten.
Silverstreckad pärlemorfjäril
Dagens artlista är alltså inte så lång - 10 arter, en hel del har fallit ifrån, men bara en ny för året har kommit till (tåtelsmygare).
Dagens artlista
rovfjäril
kålfjäril
påfågelöga
silverstreckad pärlemorfjäril
pärlgräsfjäril
luktgräsfjäril
hedblåvinge
ängssmygare
mindre tåtelsmygare
mindre bastardsvärmare
Mindre tåtelsmygare
Den totala artlistan är med en ny art därmed uppe i 27 arter.
Total artlista
rapsfjäril
rovfjäril
kålfjäril
aurorafjäril
citronfjäril
ängsvitvinge
skogsvitvinge
nässelfjäril
påfågelöga
storfläckig pärlemorfjäril
älggräspärlemorfjäril
silverstreckad pärlemorfjäril
kamgräsfjäril
pärlgräsfjäril
luktgräsfjäril
vitgräsfjäril
tosteblåvinge
ängsblåvinge
puktörneblåvinge
silverblåvinge
hedblåvinge
mindre guldvinge
violettkantad guldvinge
grönsnabbvinge
ängssmygare
mindre tåtelsmygare
mindre bastardsvärmare
Förra gången skrev jag på bloggen att jag beklagade att jag inte lyckades få någon bastardsvärmarbild där även bakvingarna syntes. I dag såg jag bara en bastardsvärmare, men den visade snällt upp alla vingarna.
Mindre bastardsvärmare
En balkongspindel till
Hotade spindlar?
Per undrade hur situationen såg ut för våra svenska spindelarter ur hotsynpunkt, och svaret är ganska positivt faktiskt. Spindlar är generellt en grupp som klarar sig bra, och många av de arterna som står högt på rödlistan är ofta sådana som är ovanliga här av naturliga skäl (t.ex. för att de egentligen hör hemma i ett varmare klimat än vi har idag, se t.ex. det tidigare in lägget om tapetserarspindeln på Kullaberg som är just en sådan värmerelikt). Men naturligtvis är arter som i sig är ovanliga också mer sårbara för alla typer av störningar - det behövs inte mycket för att slå ut en stor andel av populationen. Bra exempel på detta är vår mest sällsynta art nyckelpigespindeln, som finns på en enda lokal (i en vägkant i Fyledalen). Skulle något hända där utrotas inte bara en enskild population utan hela arten!
Men andelen rödlistade spindlar är som sagt ganska låg - av totalt ca 720 svenska arter återfinns ett 60-tal på rödlistan, och många av dem är listade i en av de två lägsta rödlistekriterierna - nära hotad eller kunskapskrävande. Det senare kan dock innebära vad som helst, "kunskapskrävande" betyder att arten rödlistats för att den är sällan påträffad och man vet för lite om den för att kunna avgöra i vilken hotkategori den ska placeras. Arten kan i princip vara allt från hyfsat vanlig, bara svår att hitta eller dåligt eftersökt, till akut utrotningshotad.
Ett mycket bra exempel på ett djur i kategorin "kunskapskrävande" är den lilla hoppspindeln Pseudicius encarpatus som jag hittade på en av mina fältlokaler på Gräsö. Arten var rödlistad som kunskapskrävande, och den jag hittade var det första fyndet i Sverige sedan 50-talet (det finns rapporterat ett fynd från Skåne på 40-talet och ett från Blekinge på 50-talet), och de äldre fynden saknar belägg (dvs artbestämningarna är osäkra). Lokalen där jag hittade den var på en klipphäll på en strand på Gräsö. Spindeln är liten och lever under färglavar på klipphällar, något som gör den svår att hitta och det är dessutom int ehelt enkelt att leta efter den utan att förstöra habitatet. Men den är ändå en hyfsat uppseendeväckande spindel (i synnerhet hannarna, som är svartvitrandiga) och rödlistans bedömning är att det troligen finns ett mörkertal men att det inte är alltför stort, dvs den är nog faktiskt ganska sällsynt även om man fortfarande inte vet exakt hur sällsynt. På den nya rödlistan (2010) har arten därför uppgraderats från kunskapskrävande till nära hotad. Som jämförelse kan nämnas att tapetserarspindeln och nyckepigespindeln som nämns ovan är listade som starkt hotade, och där är kunskapen jämfört med den här spindeln också bra mycket bättre både vad gäller utbredning och populationsstorlek trots att de inte heller är helt lätta att hitta eftersom de lever nedgrävda i marken (för mer information om rödlistans hotkategorier, se
http://snotra.artdata.slu.se/artfakta/GetSpecies.aspx?SearchType=Advanced ).
Pseudicius encarpatus, tidigare kunskapskrävande, nu nära hotad.
Att spindlarnas situation i Sverige generellt är bra beror dock främst på att många av våra spindelarter har stor utbredning inom landet, dvs de finns på många platser och är därmed mindre sårbara även i de fall där individantalet på varje plats är litet. Det innebär att spindlar som grupp inte är lika hårt drabbade av habitatförstörelse och fragmentering, vilket är de största hoten mot många svenska arter idag. Men huvuddelen av de befintliga rödlistade spindelarterna är ändå just arter som lever i miljöer i jordbrukslandskapet och/eller gammelträds- eller gammelskogsmiljöer, dvs de habitat som är de mest drabbade av habitatförstörelse och fragmentering (och med dem alla arter knutna till dem). Och det gäller även andra spindeldjur - i synnerhet klokrypare.
I framtiden kan det tänkas att klimatförändringar blir ett allt starkare hot mot våra inhemska spindelarter, om det inte är det redan? Vi vet att nya arter håller på att etablera sig och sprida sig i landet och för en sådan spindelinvandrare, den imponerande stora och vackra getingspindeln, har det visats att artens spridning norrut genom Europa har en stark koppling till klimatförändringarna. Nya arter kan i sig hota "gamla" arter genom att förändra ekosystemdynamiken, konkurrenssituationer med mera. Det främsta hotet klimatet utgör mot spindlarna är dock att samma klimatförändringar som leder till nyetableringar av sydligare arter också kan leda till att våra inhemska arter med väldigt nordlig utbredning, sådana som är knutna till kallt klimat och habitat som t.ex. tundra/fjällhedar, blir mer sällsynta och hotade. I dag finns inga rena fjällspindelarter på rödlistan och vi har förvisso få sådana arter som det är, men risken finns att de vi har börjar dyka upp på rödlistan framöver.
Tillökning på balkongen
Mor och barn
Som jag skrev tidigare är det vanligt att krabbspindlar spenderar alla sina krafter på en kull ungar, vaktar äggkokongen nitiskt utan att äta, hjälper ungarna ut ur den när de kläckts och därefter dör och blir sina ungars första mål mat. Honan på bilden levde dock fortfarande när kokongen kläcktes och verkar ganska pigg och kry trots närmare en månad utan mat. Jag erbjöd några smaskiga flugor vid ett par tillfällen, men hon ville inte äta något varken före eller efter att kokongen kläckts - allt fokus på äggen. Kanske stängs födosöks- och jaktbeteenden av när det är ungar på gång för att inte riskera att jaktinstinkterna gör att honan äter upp dem när de kläcks? Hon var synbart irriterad på ungar som klängde på henne, men angrep dem inte utan bara borstade av sig dem. Nu har hon helt övergivit sina ungar och gett sig iväg på nya äventyr. Jag vet inte hur det går för henne, om jaktbeteendet kommer tillbaka när ungarna är ute ur bilden eller om hon kommer att svälta ihjäl?
Ljusa ljuvliga sommarkvällar
Klimatet är tropiskt per definition i Stockholm nu och har varit det ett tag...och jag klagar inte! Gillar det här årets väder skarpt hittills, först riktig vinter och sen riktig sommar (bortsett från några tråkiga veckor i juni). Men även om temperaturerna är höga är det till skillnad från varmare klimat ju dessutom ljust på kvällarna! Vilket är bra, för då kan man ju utnyttja dem till aktiviteter som bäst utövas när det inte är över 30 grader.
Inte för att det blir så mycket svalare...En bekant skrev på facebook om sina planer på att rida sina tävlingshästar sent på kvällen eftersom det var för varmt att rida på dagen, men hon fick ge upp det eftersom det fortfarande var 27 grader vid tio-elvatiden på kvällen. Nu rider hon fem på morgonen i stället. Och själv är jag glad åt mina nya mörkare och tjockare gardiner som gör att jag slipper vakna klockan fyra. Det börjar märkas nu att det inte är midsommartid längre, men solnedgången övergår fortfarande direkt i soluppgång - vilket innebär att man mitt på natten faktiskt har sol i norr (även om själva solen är precis under horisonten). Första bilden nedan är tagen vid elvatiden för några dagar sen, nästa är tagen vid tvåtiden samma natt. 
En aktivitet man kan ägna sig åt om kvällen är att bada. Smått irriterande i värmen (nä, jag klagar inte på den...) är att min närmsta badsjö Gömmaren är nästan en halvmils cykeltur bort, vilket innebär att man när man kommer hem igen efter ett svalkande dopp är lika varm och svettig igen. Men det är en fin badsjö väl värd ett besök ändå.
Gömmaren i kvällsljus.
Hitta djuret - svaret
Per frågade om art, så här kommer svaret på det också. Bilden är tagen här i Flemingsberg, där det till skillnad från Skåne inte finns särskilt många grodarter att välja på, så här är det frågan om antingen åkergroda eller vanlig groda. Det här är troligen en vanlig groda, men jag tittade inte närmare efter. Det här är för övrigt bara en liten babygroda, nyss uppkommen på land efter sitt yngelstadium i Flemingsbergsviken.
Mera kryp!
Lillängen visar sig i sin bästa högsommarskrud, framför allt blommar massor av ärtväxter vilket är en anledning till att det är en så bra fjärilslokal.
Och en bra lokal för andra pollinatörer också, förstås.
Den här fina stekeln var det gott om, det är någon slags bladstekel.
Och den gillade också blommor.
Nu är smultronen mogna!
Lillängen-området består av öppen mark och mindre skogsdungar, kantade av den större Flemingsbergsskogen på ena sidan och en våtmark på den andra, bestående av en rad reningsdammar som mynnar i Flemingsbergsviken i sjön Orlången. Min fjärilsslinga går främst genom de öppna markerna och i skogskanter, och därför får ni i Lillängenrapporterna främst bilder på öppenmarksarter. Men den stora Flemingsbergsskogen är ju nära, och där ser floran och faunan förstås lite annorlunda ut.
Där Femingsbergsskogen möter Flemingsbergsviken blommar svärdsliljorna nu.
Flemingsbergsskogens naturreservat består främst av barrskog och myrar. Både skogen och mossarna är artrika, och skogen har bitvis gammelskogskaraktär. Man kan hitta imponerande stora gamla granar här, även om ingen kom med just på den här bilden.
Tordyvel
Triangelspindel, Hyptiotes paradoxus, är en typisk barrskogsart.
Triangelspindeln är en väldigt speciell art på väldigt många sätt, den sticker ut i många avseenden både med avseende på fysiologi och levnadssätt, och jag skulle kunna skriva ett väldigt långt inlägg enbart om den. Men i stället hänvisar jag till denna trevliga artikel från European Society of Arachnology, som utnämnde den här arten till "årets spindel" förra året (2010 års spindel är för övrigt korsspindeln). En bit ner på sidan finns även en länk till en video (ett klipp ur en naturfilm) om arten, missa inte den (om ni kan spela upp videon, det kunde inte jag...men jag har sett hela filmen förr).
http://www.european-arachnology.org/esy09/svensk.shtml
Doris!
Vackra lockiga Doris.
Och på tal om ovanligt snygg så har hon på något vis råkat göra sig ett litet "armband" av silke runt ett av benen. Elegant.
Hirkum pirkum?
Äkta johannesört
Kolla gärna i floran först så att du inte tar fel på äkta johannesört och något annat med gula blommor. Lättast är att blanda ihop den äkta johannesörten med den fyrkantiga johannesörten, den senare har dock som namnet antyder fyrkantig stam vilket känns tydligt om man känner på den (äkta johannesört har två lister på stammen, fyrkantig har fyra). Äkta johannesörtblommor innehåller också ett rödaktigt färgämne, vilket syns om man gnuggar en nyutslagen blomma mellan fingrarna (liksom när man lagt den i spriten). Färgämnet förstörs dock lätt och det är också det som ger snapsen smaken, så hantera blommorna som ska användas i spriten försiktigt!
Hitta djuret!
Lillängen 5
Så var det dags för en ny rapport från fjärilsslingan! Fjärilarna är lika förtjusta i det fantastiska sommarvädret som de flesta av oss, och det fladdrade massor av dem därute, i synnerhet gräsfjärilarna och ängssmygarna var många men det var rätt gott om även blåvingar, pärlemorfjärilar och bastardsvärmare.
Lillängen i juli
Totalt blev det hela 14 arter för dagen, varav 8 nya för året på Lillängen.
Dagens artlista såg ut så här:
rapsfjäril
kålfjäril
nässelfjäril
älggräspärlemorfjäril
silverstreckad pärlemorfjäril
kamgräsfjäril
pärlgräsfjäril
luktgräsfjäril
vitgräsfjäril
puktörneblåvinge
silverblåvinge
hedblåvinge
ängssmygare
mindre bastardsvärmare
Värt att notera denna gång var explosionen av gräsfjärilar! I synnerhet luktgräsfjärilarna var talrika (det är de ofta...).
Luktgräsfjäril
Pärlgräsfjäril i blomvass (till höger i bilden - dålig bild på fjärilen, men blomvass är ju så fin!)
Det blommar mycket ärtväxter nu - vickrar, klövrar, vialer med mera - och dem tycker många av fjärilarna om. En del har dem som värdväxter för sina larver, men de är också populära nektarproducenter och fjärilarna är ofta många där de växer. 
Fjärilar är inte alltid en helt enkel grupp. När man pratar om dagfjärilar syftar man vanligen inte på precis alla fjärilar som är dagaktiva, utan på fjärilarna i överfamiljerna äkta dagfjärilar och tjockhuvudfjärilar. Dagfjärilar är alltså en systematisk indelning, inte en indelning efter vilken tid på dygnet djuren är aktiva (det finns många s.k. nattfjärilar som också är dagaktiva). Dagfjärilar har, förutom det att de är dagaktiva, det gemensamt att de har klubbformade antenner och vingar som fälls ihop platt mot varandra ovanför kroppen. När man inventerar dagfjärilar inkluderar man som regel även familjen bastardsvärmare (som liksom dagfjärilarna har klubbformade antenner). Alla fjärilar jag hittills visat bilder på här på bloggen har hört till överfamiljen äkta dagfjärilar, men i dag kommer bilder även på de andra två grupperna som ingår i inventeringen (tjockhuvuden och bastardsvärmare).
Först en tjockhuvudfjäril, närmare bestämt en ängssmygare, en art som flyger i stort antal på Lillängen nu. Lite senare i sommar räknar jag med att få räkna in dess mindre släkting den mindre tåtelsmygaren som jag såg här förra året. Tjockhuvudfjärilarna skiljs som namnet antyder från de äkta dagfjärilarna på bland annat det tjockare huvudet, som inte sitter så tydligt avgränsat från kroppen som de äkta dagfjärilarnas gör. I synnerhet smygarna har också ganska små vingar jämfört med äkta dagfjärilar av samma storlek.
Ängssmygare. Den uppmärksamme kan notera att den fanns på artlistan redan förra inventeringstillfället.
Bastardsvärmarna/metallvingarna är däremot en ny fjärilsgrupp för året på slingan. De räknas egentligen till nattfjärilarna (vingarna är vikta över kroppen i vila, inte lagda mot varandra ovanför kroppen som dagfjärilarnas), men får vara med i dagfjärilsinventeringarna för att de också har klubbformade antenner och i övrigt uppehåller sig i samma miljöer och har ett liknande levnadssätt som dagfjärilarna och därför ter det sig vettigt att inkludera dem. Det finns i Sverige 7 arter bastardsvärmare, alla rödsvarta, och en metallvingesvärmare som är enfärgat grön (det finns en gammal bild här på blogen på den, från förra sommaren. Juli tror jag, om någon vill leta i bloggens arkiv). Den rödsvarta teckningen är varningsfärger - bastardsvärmare smakar illa.
Det var gott om bastardsvärmare idag, om än inte sådana mängder som ängssmygarna (men det ska inte förväntas heller). Bastardsvärmarna är något av en favoritgrupp för många småkrypsfantaster, så även jag - de är små, men så vackra! Tyvärr har jag ingen bild där bakvingen också syns, den är nämligen röd liksom prickarna (men i synnerhet på allra första bilden i det här blogginlägget och lite på den första härunder ser man att det röda lyser genom den svarta framvingen lite).
Mindre bastardsvärmare
Även pärlemorfjärilar var det gott om idag, i synnerhet älggräspärlemorfjäril men även en och annan av de imponerande stora silverstreckade pärlemorfjärilarna. Jag fick tyvärr inga bra bilder dem - pärlemorfjärilarna är snabba och flyger alltid runt mycket, och sol och värme gör alla fjärilar mer aktiva än vanligt. Men det kommer nog pärlemorbilder senare i augusti tror jag.
Bildmaterialet är överlag lite klent på fjärilarna den här gången med tanke på hur många de var, vilket som sagt beror på att de inte sitter still länge nog i värmen. Utom i fallet nedan, det paret var distraherade nog att sitta still länge, länge. Notera de små blå skimrande ögonfläckarna i utkanten på bakvingen (i de orangea fläckarna), som är typiska för ett litet antal små blåvingerarter.
Herr och fru hedblåvinge. 
Med åtta nya arter är den totala artlistan därmed uppe i 26 arter!
Total artlista
rapsfjäril
rovfjäril
kålfjäril
aurorafjäril
citronfjäril
ängsvitvinge
skogsvitvinge
nässelfjäril
påfågelöga
storfläckig pärlemorfjäril
älggräspärlemorfjäril
silverstreckad pärlemorfjäril
kamgräsfjäril
pärlgräsfjäril
luktgräsfjäril
vitgräsfjäril
tosteblåvinge
ängsblåvinge
puktörneblåvinge
silverblåvinge
hedblåvinge
mindre guldvinge
violettkantad guldvinge
grönsnabbvinge
ängssmygare
mindre bastardsvärmare
Projekt Rummet
Men långt om länge införskaffades färg, och nu har jag äntligen blivit färdig till att sätta igång. Tanken är att måla om en vägg i taget, helt enkelt för att jag inte har så mycket plats i övriga delar av lägenheten att jag kan tömma hela rummet på en gång så jag får nöja mig med att flytta möblerna till andra ställen i rummet. Högsta prioritet har väggen där storakvariet står, eftersom att sätta igång akvariet i sig står högt upp på att göra-listan, men jag har inte velat göra det förrän väggen är målad eftersom akvariet inte kommer att gå att flytta när det väl är vatten i det (240 liter). Så jag började med väggen bakom akvariet. Gult blev det, och inte lite gult heller.
Före: Jag tycker att vitt är ungefär den tråkigaste färg man kan ha på en vägg, totalt intetsägande och väldigt kallt.
När jag flyttade in var hela lägenheten vit (och förutom hallen är den det fortfarande). Väggar, kakel, köksluckor, allt var vitt. Jag förstår inte den där svenska förkärleken för väldigt ljusa, kalla färger som rått i sådär trettio år nu, i synnerhet vitt och olika gråbeiga toner. UtomhusSverige går ju ändå i en gråkall färgskala en stor del av året, så varför måste det vara så inomhus också? Känner svensken sig inte riktigt hemma om färgskalan inte är dämpad och kall, eller? Och varför är vi så rädda för starka färger (70-talet som stort undantag)? Ljust och fräscht i all ära, men...jag föredrar nog varmt, ombonat och mysigt. Och medan det senare inte utesluter det förra tycker jag nog att det är lättare att kombinera dem med en varmare färgskala än den där typiskt svenska (och vad gäller ljus så finns det ju faktiskt lampor!). Därav mitt färgval: En varm men stark gul. Ingen rädder för färg här, inte.
Man ska provmåla innan man målar hela väggen, har jag hört. Jag vet inte om det är en sol eller en maskros, men gul är den.
Och gulare ska det bli. Efter två omgångar färg är det ordentligt gult. Fast färgen blir väldigt konstig på bild - Färgen på bilderna nedan är knappt alls med verkligheten överrensstämmande. Den riktiga färgen är inte alls så mörk och inte alls så orange, utan riktigt gul, ungefär samma gula som på varningsskyltar i trafiken -en lite mörkare och väldigt varm (men inte alls orange) klargul ton. Solen på bilden ovan är mer i rätt färg. Men ser det inte lite slottsfasadaktigt ut med det vita valvet och taket? Och den gröna hallen utanför ser nästan gråbeige ut mot det gula...men den är ju faktiskt grön och inget annat.
I går blev det också ett impulsköp av gardiner på Myrorna. Nya gardiner har behövts ett tag, inte för att jag tycker illa om de gamla, men dels är de av tunnt bomullstyg, dels tog jag i i underkant när jag köpte tyget så de orangea gardinerna för det ena fönstret går inte att dra för helt. Och eftersom det så här års blir ljust väääldigt tidigt (solnedgången övergår direkt i soluppgång här) och jag har fönster mot öster så har jag länge velat ha gardiner som är mörkare och tjockare och går att dra för helt, för att slippa vakna halv fem. Men jag har inte velat köpa några innan jag målat om väggen, så att jag inte köper något som sen går jättedåligt ihop med väggfärgen. Men nu har jag ju börjat måla, och så sprang jag på gardiner som verkade kunna fungera. Av brun sammet med ljusgrönt mönster, som tar upp både hallens brungröna tema och allt grönt i rummet (växter, skrivbordet, filten i soffan, draperiet för sovalkoven, lampan i fönsterkarmen).
Bredvid valvet gör gardinerna att det ser ännu mer slottsaktigt ut...tror att jag inredningsmässigt siktar mot något i stil med ett viktorianskt bibliotek?
Det är inte ommålat på den väggen där gardinerna hänger än, så ni får föreställa er att väggen är gul så länge.
Gult! Jag blir glad av den här färgen.
Balkongodlingarna
Jordgubbarnas konstbevattning fungerade inte medan jag var borta, så de hann tyvärr bli ordentligt vissna. Men alla utom en har hämtat sig bra och det är nya gubbar på gång...
Innan jag åkte till Skåne flyttade jag tomatplantorna längre in på balkongen, där det är skuggare, för att de inte skulle torka ut så fort. Det var tur, dels för att de nog inte klarat överlevt annars (de var ganska hängiga när jag kom hem), dels eftersom de troligen hade blivit totalt överväxta av humlen. Humlen invaderar nämligen allt omkringliggande utrymme, och fort går det. Och har den väl slingrat in sig i något är den inte lätt att trassla loss igen.
Humle till vänster, tomatplantor till höger. Notera humlerankorna som sticker iväg åt båda sidorna.
Kaprifolen har också växt mycket. Den är dock inte lika bra som humlen på att hitta egna vägar, så den har fått några snören att klättra på.
Dahlian (i den svarta hinken) får inte plats under balkonglådan längre. Och penséerna får uppenbarligen inte plats i den.
Och till min stora glädje hade ingefäran äntligen grott när jag kom hem, efter lång lång tid!
Australiskt grass tree. De här växer också, men mycket mycket långsamt. Det största är nu ca 1,5 dm.
Den här australiska växten, den med de svarta prickarna (som nu blivit små taggar) på bladen, växer desto fortare. Och nu har den fått knoppar också.
Även fjäderbuskplantorna (som inte är några buskar) har börjat få knoppar. Bakom dem syns chiliplantorna, som också växt till sig ordentligt.
Så ´ser det ut på balkongen! Och det är för övrigt också bra med både djur och växter inomhus. Hemma hos mig är det lite tvärtom på det viset att jag oroar mig mer för växterna än djuren när jag är borta. Spindlarna och Gunilla tycker väl snarast att det är lugnare när jag är borta...
Kullaberg
I går gjorde jag och föräldrarna en tur till Kullaberg, syftet för min del var att reka tapetserarspindellokaler inför en exkursion dit med fältfaunistikkursen jag brukar undervisa på varje sommar i juli. Tapetserarspindeln är en äldigt sällsynt spindel, den finns på bara tre platser i Sverige (alla i Skåne, två av tre är nationalparker och den tredje, Kullaberg, borde vara det) och har mycket speciella krav på sin miljö. Den är väldigt speciell eftersom den är den enda svenska spindeln som tillhör underordndnigen mygalomorpha, övriga ca 720 arter är alla araneomorpha. Det innebär bland annat att tapetserarspindeln faktiskt är närare släkt med mina fågelspindlar därhemma (de tillhör samma underordning)än med alla svenska spindlar.
Rekandet gick både bra och dåligt - jag hade lite ont om tid (det är långt till Kullaberg från Bletnarp) och hittade inga tapetserarspindlar, men däremot några av deras bon så jag vet åtminstone att de finns där. Men det är ju fint på Kullaberg i alla fall! Och även om det inte blev någon tapetserarspindel så fanns det en del andra roliga djur om än inte särskilt ovanliga.
Utsikt över Mölle från tapetserarspindellokalen. 
Tapetetserarspindel är en s.k. värmerelikt, dvs den är egentligen anpassad till ett mycket varmare klimat änd et svenska, men har lyckats hänga sig kvar här ändå på ett fåtal platser. Den kräver därför ett habitat med ett mikroklimat som är väldigt varmt med svenska mått mätt, och det finns bland annat på Kullaberg. Här finns den i små små klippiga gläntor på sydsluttningarna, med mycket solinstrålning (söderläge) och gott vindskydd från de täta buskage som omger gläntorna. Jag blev förvånad över hur varmt det var i de här gläntorna jämfört med omgivningarna - det var nästan som att kliva in i ett växthus!
Tapetserarspindellokal
Spindeln är svår att hitta eftersom den bor i ett nedgrävt rör av silke. Jag hittade några rör, men inga spindlar tyvärr.
Däremot fanns det andra djur att titta på. Här en tusenfoting.
En kopparödla.
Miljön på KUllaberg är speciell, och tapetserarspindeln är inte den enda art anpassad till sydligare breddgrader än Sverige som finns här. Här växer till exempel murgröna vilt på sluttningarna (och mistel finns det också).
Föräldrarna fick dock inte uppleva denna speciella miljö med sitt varma mikroklimat eftersom de höll sig längre upp på sluttningen, där de frös och klädde på sig alla kläder de hade (och vissa av mina), medan jag svettades i shorts och t-shirt i solen i de små gläntorna där den varma luften stod helt stilla... 
Totalt spindellös var förstås inte exkursionen även om det inte blev någon tapetserarspindel, inte minst fanns det massor av vargspindlar med äggkokonger och ungar - framför allt Pardosa lugubris.
