Även om alla saker jag sådde tidigare i våras inte hunnit bli så stora än så börjar det ändå bli ganska trevligt på balkongen nu med avseende på växter. Här kommer lite bilder.


Balkongutsikten ser så här års ut så här. Ber om ursäkt för att jag missat att blogga någon ordentlig vårbild när alltihop slog ut, men nu är det väldigt grönt i alla fall. Och den fina gula pampiga gården som kunnat beundras under vintern har återigen försvunnit nästan helt bakom träden. 




Balkonglådan innehåller en märklig blandning av någon slags rosa liljeväxt (lökar som borde blommat lite vårligt för sådär en månad sen men inte bestämt sig för att göra det förrän nu), röd ljung sen i höstas, och penséer i gula och orange nyanser. Konstigt men färgstarkt.







Den lilla humleplantan växer fort och har på egen hand hittat fram till balkonggallret där den nu slingrar sig.




Jordgubbarna blommar. Till höger skymtar kaprifol.




Cocktailtomatplantorna är i behov av omplantering... 

 


Mina små australiska grass trees växer sakta men säkert.




Och den här saken, även den australisk, ska få stora rosa blommor så småningom och har intressanta svartprickiga blad.




En del inomhusväxter har också fått komma ut på balkongen för att få lite sol.






Men både sol och blommor finns det för övrigt även inomhus...

Aporopå de många användningsområdena för hår hos spindlar som diskuterats tidigare här på bloggen vid ett flertal tillfällen, så kommer här ytterligare ett: Den här spindeln (liksom en hel del andra) är försedd med scopulae, "häfthår" under fötterna som ger den fäste så att den kan klättra på släta ytor som t.ex. hala blad i vegetationen. Hoppspindlar har också sådana här hår, det är därför de kan klättra på t.ex. fönsterrutor.




M. virescens har scopulae under båda de två yttersta bensegmenten, då kan man ägna sig åt så här akrobatiska övningar utan problem. 

Det är fantastiskt att så här väldigt skarpa färger kan vara så bra kamouflage. Tänkte nästan göra en "hitta djuret"-fråga med den här spindeln (den är inte lätt att hitta i t.ex. blåbärsris!), men hade tyvärr ingen bild där det inte ändå blivit lite för lätt. 

I kanten av området där min fjärilsslinga går ligger en rad dammar och våtmarker som fungerar som vattenreningsverk. För att komma till slingan hemifrån mig går man på en spång över våtmarksområdet, och där finns ofta ganska mycket roligt att titta på. Bunkestarren i förra inlägget växer för övrigt i reningsverksdammarna.

Skräddare.




Skräddare är rovdjur, och där de springer på vattenytan tar de förstås gärna landlevande djur som ramlat i vattnet. Här en skräddare som lyckats skaffa sig ett rejält skrovmål.




Salamandrarna, som tillbringat vintern på land i skydd någonstans, har nu övergått till en akvatisk tillvaro. Här en mindre vattensalamander. Bilden är inte suddig - salamandern sitter någon dm under vattenytan och vattnet i dammen är ganska grumligt (reningsverksdamm...).




På träspången över dammarna ses ofta massor av solande vargspindlar - och undra på det! Solvarmt trä att sola på, lämpliga springor mellan bräderna att snabbt springa ner i för att söka skydd när någon som jag kommer trampande, och antagligen mat i massor i form av mygg som kläcks ur dammarna. Troligen ett paradis för en art som Pardosa amentata (men jag såg också en sädesärla (som gärna äter kryp som spindlar) på räcket där i dag, så helt perfekt är nog inte tillvaron).




Nu kläcks grodynglen i dammarna. I massor.




Den här dammsnäckan ser ut som om den kryper på vattenytans undersida. Märkligt.

Våtmarkerna är förstås populära bland diverse fåglar, bland annat det här ruvande kanadagåsparet.

I dag har jag inventerat fjärilsslingan igen. Kom på att jag kanske skulle rapportera resultaten här, som en liten följetong?


En representativ bild för naturen på fjärilsslingan.



 

Förra besöket, det som avhandlades i inlägget "sommar och sol", bjöd på hela sex arter, något jag tycker är ok för ett inventeringstillfälle i maj.

Artlistan:
rapsfjäril
aurorafjäril
ängsvitvinge
nässelfjäril
påfågelöga
tosteblåvinge


Slitet påfågelöga. Men färgerna är fortfarande fina trots att vingkanterna är trasiga.




Vädret i dag var lika fantastiskt fint som sist, så inventeringen gjordes i shorts. Så kommer jag dock inte att kunna fortsätta eftersom det är gott om nässlor i vissa delar av slingan...de är ännu inte så stora, men snart kommer det att bli bevärligt att ta sig fram barbent.

Dagens fjärilsinventering bjöd på betydligt fler fjärilar i antal än sist, men samma antal arter. Dock inte samma arter! Den här gången lyckades jag räkna in en citronfjäril (en vanlig art ju, som jag bara såg på för långt håll för att den skulle få räknas in i inventeringen sist) och årets första pärlemorfjäiril som väl får räknas som dagens fynd vad gäller fjärilar, men tyvärr uteblev både blåvinge och ängsvitvinge. Men det innebär ändå att det totala antalet arter i området har ökat till åtta.

Artlistan: 
rapsfjäril
aurorafjäril
citronfjäril
nässelfjäril
påfågelöga
storfläckig pärlemorfjäril

Totalt antal arter på slingan:
rapsfjäril
aurorafjäril
citronfjäril
ängsvitvinge
nässelfjäril
påfågelöga
storfläckig pärlemorfjäril
tosteblåvinge


Förutom fjärilar fanns det massa annat kul att titta på, fler bilder kommer i separata inlägg.

Brassinstrumentet är i sig bara ett rör. Ljudet alstras inte i eller på instrumentet, utan av spelarens läppar - instrumentet i sig fungerar egentligen bara som en förstärkare och för att ge ljudet en speciell klang. Man kan alltså spela på vilket rör som helst som är öppet i båda ändar - ett klassiskt trumpetarpartytrick är att spela på t.ex. en vattenslang eller en vattenkanna/tekanna. På ett rör kan man spela alla toner, men det är svårt. För att det ska låta vackert behöver man ett rör där tonens våglängd passar in perfekt - en stående våg. Och sådana kan man bara få för vissa toner i ett rör av en viss längd, de tonerna kallas naturtoner. Vill man ha stående vågor av annan längd får man helt enkelt byta till ett längre eller kortare rör, vilket förstås är praktiskt besvärligt och förr fick man därmed i en orkester ha en trumpet i varje tonart man skulle spela i. Och då kunde man ändå inte spela mycket mer än grundton, ters och kvint i ackordet, så det har genom tiderna testats diverse olika tekniska lösningar för att man ska kunna spela kromatiskt på brassinstrument. Man har försökt göra hål och sätta klaffar på dem, men det har inte fungerat helt tillfredsställande - det är tydligen svårt att få systemet tätt och då blir det ju falskt. Det sägs vara därför Mozart tyckte så illa om trumpet - på hans tid spelades det mycket på klafftrumpeter. För övrigt är de kända trumpetkonserterna av Haydn och Humel skrivna för just klafftrumpet.

De lösningar som främst fungerar är de som innebär att man i princip tillfälligt stämmer om instrumentet, genom att öka eller minska den totala rörlängden. Detta har gjorts på flera sätt. På 1800-talet användes s.k. inventionsrör, som helt enkelt var en extra rörbit som passades in mellan munstycket och resten av instrumentet. Det fungerade utmärkt, men eftersom det tog lite tid att plocka av och på rören så kunde man fortfarande inte spela kromatiskt särskilt snabbt. 

Ett annat sätt att lösa problemet var att ha en lättrörlig rörbygel på instrumentet som man kunde dra in och ut medan man spelade - ett s.k. drag, som är en lösning som fortfarande är i bruk på tromboner. Den fungerar utmärkt, men det kan ibland vara svårt att spela riktigt snabbt. 

Ventilerna kom därnäst, i slutet på 1800-talet tror jag, och de är snarast en vidareutveckling av inventionsrören - istället för att koppla av och på rör låter man dem sitta kvar hela tiden och använder en ventil för att stänga av och på luftflödet ut i extraröret. Med tre sådana extrarör kan man täcka upp alla toner i alla tonarter, och alltså spela kromatiskt. Pistong- och cylinderventiler är två olika mekansika lösningar för denna funktion, där pistongventilen är den modernare varianten. Förr hade alla brassinstrument (utom tromboner) cylinderventiler, i dag har de flesta pistongventiler med undantag för tromboner som ju aldrig har ventiler (förutom den äldre formen ventilbasun) och valthorn där pistongventilen aldrig fått något genomslag. Cylinderventiler förekommer också på en del tubor och piccolatrumpeter samt många äldre brassinstrument. Principen är densamma -när ventilen trycks ner slussas luft ut i extraröret och tonen sänks genom att instrumentets totala rörlängd förlängs - men rent mekaniskt ser ventiltyperna lite olika ut. Cylinderventiler kan vara att föredra när man behöver spela snabbt eftersom man inte behöver trycka ner "knappen" lika långt - det är troligen därför en hel del piccolatrumpeter har cylinderventiler, och troligen har tubor dem av en liknande anledning, men inte så mycket för att det ska gå att spela fort som för att det helt enkelt är bekvämare på ett så stort instrument. 


Ca hundraårigt svenskbyggt althorn med cylinderventiler.




Modern trumpet, kornett och flygelhorn med pistongventiler.




Så varför har inte alla brassinstrument cylinderventiler då? Jo, den viktigaste skillnaden är nog att instrument med cylinderventiler får en lite mjukare klang än instrument med pistongventiler. Och mjukare klang vill man inte ha på instrument som t.ex. trumpeter. Men man kan ju ändå undra varför inte cylinderventiler är vanligare på sådana instrument som i sig redan har ganska mjuk klang, t.ex. althorn, euphonium, och kornett? Det kan vara för att de helt enkelt är krångligare rent mekaniskt att fixa med själv än pistongventilerna och därför lite mer opraktiska? Går man tillbaka till första halvan av förra århundradet hade i stort sett alla brassinstrument cylinderventiler, i dag är bara norm för just valthorn även om de förekommer hos en del andra instrument också. Valthorn samt ett fåtal andra brassinstrument (t.ex. ventilbasun, helicon, sousafon...) har aldrig tillverkats med annat än cylinderventiler.

Ventilsystemet är dock itne perfekt, utan har vissa brister, oberoende av om instrumentet har cylinder- eller pistongventiler. Det har att göra med detta att ventilernas funktion är att sänka tonen genom att slussa ut luften i ett eller flera extrarör (byglar). Det här fungerar fint så länge man bara trycker ner en ventil åt gången. Men när man använder dem i kombination, vilket man måste göra för att kunna spela kromatiskt, kan 1+1 ibland bli lite mer eller lite mindre än 2...och det gäller i synnerhet tredje ventilen, där tonen alltid blir för hög på i synnerhet de toner där man kombinerar första och tredje ventilen. Därför är många instrument byggda så att ett eller två av de där extrarören (byglarna) är lätta att dra in och ut, och försedda med en liten ögla eller krok för att man ska kunna göra det medan man spelar för att intonera enstaka besvärliga toner. En sådan bygel som går att flytta medan man spelar, ungefär som ett trombondrag i miniatyr, kallas trigger. En trigger finns oftast på just den besvärliga tredje ventilen, och ibland även på första - och för de där låga tonerna där första och tredje ventilen kombineras är det regel att alltid använda triggern, för de tonerna är alltid falska. Det här är alltså inte något undantagsfall som har att göra med instrumenttyp, märke, modell, det enskilda instrumentet eller musikern som spelar på det, utan ett inbyggt problem i ventilsystemet som sådant.

Trumpet med trigger på både första och tredje ventilen.

På den förra bilden på tre instrument bredvid varandra ser man att trumpeten har två triggers, kornetten en (man får titta noga för att se den) och flygellhornet ingen. Det finns ingen generell regel för om och hur många triggers ett instrument ska ha, antalet triggrar varierar mycket mellan märken och modeller, men på trumpeter och kornetter är det normalt med åtminstone en trigger på trean och ofta även en på ettan. Kornetten jag spelar på har däremot av någon outgrundlig anledning istället en trigger på första men inte på tredje ventilen, vilket gör många toner som tas med tredje ventilen väldigt svårintonerade. På tvåan har man aldrig trigger, andra ventilen sänker bara tonen ett halvt tonsteg (notera den väldigt lilla korta bygen på andra ventilen) vilket är så lite det är enkelt nog att intonera utan att behöva trigger som hjälpmedel. Till skillnad från trean som sänker hela ett och ett halvt tonsteg - och då blir eventuella stämningsproblem så stora att det blir svårt att intonera enbart med munnen  utan man behöver en trigger för att kompensera. 

På vissa instrument har man en alternativ lösning på problemet med tredje ventilen, nämligen att sätta dit en fjärde ventil, en s.k. kvartsventil, för att få fler möjligheter att slippa använda flera ventiler samtidigt. Det här ses ofta på tubor och piccolatrumpeter, samt på en del flygelhorn och äldre brassinstrument med cylinderventiler.

Det har varit lite dåligt med bra bilder på Gunilla här på bloggen, vilket kan tyckas märkligt eftersom Gunilla är ett av de mer aktiva av krypen härhemma och som regel är framme varje kväll. Bristen på bilder beror främst på att Hennes Höghet inte uppskattar paparazzis, och tenderar att springa och gömma sig om man stör henne på något sätt, t.ex. lyfter på locket till terrariet. Medan bilder genom terrarieväggen sällan blir bra eftersom hennes terrarium står ganska mörkt (det är ju så en kejsarskorpion vill ha det). Men i går var kejsarinnan på sitt mer generösa humör och ställde upp som modell en stund, så här kommer ett par lite bättre bilder så här i rojalismens högtidstider.  

Känsliga läsare som inte gillar kryp varnas härmed!


Hennes Höghet Kejsarskorpionen Gunilla




En närbild på en klo.
 



Så här ser en skorpionmun ut.

Att göra i sommar (t.ex. som alternativ till prinsessbröllop): gå på Stockholm Military Tattoo, 12-13 juni på Armémuseum!

http://www.stockholmmilitarytattoo.se/


Sjövärnskårens Musikkår




Här kan man lyssna på en del av förra årets final med alla medverkande kårer, och det finns även fler youtubeklipp från tattoot på hemsidan (länken ovan):

http://www.youtube.com/watch?v=JYFItJwXxWM

Artlistan på "vilda" spindlar inomhus ökade i dag till det dubbla i lägenheten när jag hittade en liten liten snabblöparspindel på väggen. Troligen har den irrat sig in och kanske flyttar den ut av sig själv så småningom, men för tillfället bryr jag mig inte om att handgripligen slänga ut den - tack vare mina fröodlingar som ännu så länge står inomhus finns både fukt (eftersom jag vattnar flitigt) och mat i form av blomflugor (eftersom jag vattnar flitigt) att tillgå så det går ingen nöd på den. Och jag är tacksam för fler bra blomflugjägare härinne.

Det blå till höger är en pennburk,  så har ni en liten uppfattning om storleken...en blomfluga är ett rejält mål mat för den här spindeln!

 


Det är en snabblöparspindel i släktet Philodromus, men art är osäkert eftersom den inte är adult. Men kanske det ska bli en Philodromus cespitum? Eller rentav en Philodromus dispar? Det hade varit intressant att fånga in den och låta den bo i en burk tills den blev adult för att se vad det blir av den, men då måste jag ju jaga blomflugor åt den och det är jag för lat för - den kan gott få fånga dem själv. Normalt när jag plockar in svenska spindlar matar jag dem med de minsta nymferna av fågelspindlarnas mat (syrsor och kackerlackor), men den här spindeln är för liten för det...



Och hur ser man att det är en snabblöparspindel (familjen Philodromidae)? Jo, de gör inga nät, utan är aktiva och snabba jägare vilket i sig skiljer dem från ganska många andra spindlar. Överlag är de lika vargspindlar (som även de är aktiva jägare byggda för att springa fort) - lite avlång men ganska kompakt kropp, och långa ben. Ögonen skiljer dem dock från vargspindlarna, liksom det faktum att de kan klättra bra, även på släta ytor, och gärna gör det (många arter jagar uppe i vegetationen, medan vargspindlar typiskt håller till nere på marken). De långa benen, som typiskt hålls utsträckta och vitt utspärrade i vila (som på bilden) och där det andra benparet är längst skiljer dem från de nära släktingarna krabbspindlar,som har kortare ben och sitter hopkrupna i vila. Det faktum att snabblöparspindlarna gör skäl för sitt namn skiljer dem också från de äkta krabbspindlarna, som är betydligt långsammare.