Broddad ridtur...
...blev det idag eftersom ridbanan gått från lervälling till hårdfrusen. Visserligen inte halt (som tur är hann det mesta vattnet torka bort innan det frös på ordentligt), men stenhårt och väldigt knöligt. Jag red Pisang, som tur var kanske eftersom en avramling på det här underlaget hade varit betydligt otrevligare än när jag for i backen för ett par veckor sen. Däremot fick jag en smäll på hälen av Pisang före lektionen när jag ledde ut honom (han försökte dra iväg mot en hötapp och råkade slå i min häl med ena framhoven), inte så hårt men preciiis på det där stället mitt på hälen där det gör vansinnigt ont att slå i - och av en stålskodd torihästhov (jag tror att han prickade med kanten på skon)...det syns inget, men det känns fortfarande och då hade jag ändå rejäla grova läderskor på mig (tur det...).
Men efter det gick dagens lektion ovanligt bra, Pisang var pigg (för att vara Pisang) och när Pisang är pigg går det bättre för mig eftersom jag slipper jobba lika mycket bara för att hålla igång någon rörelse alls och kan koncentrera mig mer på uppgifterna. Och jag fick beröm för en ordentligt ökad ökad trav, vilket jag är väldigt nöjd med just eftersom Pisang är så seg. Vi fick inte galoppera idag (pga det stenhårda underlaget) vilket nog också kan ha bidragit till att jag tyckte det gick bra eftersom jag har så svårt att hålla igång galopp på Pisang (men han var ju så pigg så det hade kanske gått bra det också). Istället blev det mycket övningstrav vilket jag normalt har svårt för på just Pisang eftersom hans trav är ganska skumpig, men det gick också ovanligt bra. Vi gjorde skänkelvikningsövningar eller något ditåt vilket gick jättedåligt till en början, men sen blev vi bättre på det också. Dvs jag blev bättre, för Pisang kan ju faktiskt det här, men om jag inte gör det bra nog så utnyttjar han det och tar tillfället i akt att ignorera mig.
Pisang är också ganska lättdistraherad och blir lätt ganska disträ så fort det finns något det allra minsta ovanligt att titta på (han kan bli nervös och stirrig också för den delen om det händer något plötsligt oväntat...). I början av lektionen var en av finnhästarna som fölat i somras med på ridbanan, med sitt föl (jättesöt!), och Pisang är väl inte van att ha fölungar på ridbanan så det var helt hopplöst att få honom att koncentrera sig på något annat. Som tur var försvann mamma-med-föl-ekipaget snart ut på skogstur, de red bara ett par provrundor på banan för att kolla så att fölisen tyckte det var ok att gå i ledlina. I en hage bredvid ridbanan går alltid unghingstarna Fidelio och Pajatso, och de busade runt ordentligt idag vilket Pisang också måste kolla på. Annars brukar Fidelio och Pajatso ofta stå med huvudena tätt ihop vid staketet och kolla mycket intresserat på vad som händer på ridbanan, jag tycker att de påminner lite om de där griniga gubbarna i mupparna som sitter i en loge och fäller elaka kommentarer om vad som händer på scen. Fast de här är ju inga gubbar så de kanske är mer jämförbara med tonårsgrabbar på bio? De uppskattar uppenbarligen underhållningen i alla fall.
Laban och den finska vintern
För övrigt knäppte det till och blev kallt här nu häromdan, och jag hade till skillnad från förra vintern en helt suverän tajming vad gäller att få vinterdäcken på bilen. Förra vintern kom det en köldknäpp med blankis på vägarna redan i oktober medan Laban var på verkstan, så när jag hämtade den hade jag sommardäck på och hemfärden blev lite än slank han hit och än slank han dit (men vi slank inte ner i diket i alla fall). I år har vädret varit ganska milt större delen av hösten, men i måndags kom vinterdäcken på i alla fall och nu till helgen blev det minusgrader. Just nu är det -6 grader inne på den inglasade balkongen. Visserligen är det inte särskilt halt eftersom det är ganska torrt på vägarna, men det är ändå skönt att inte köra med sommardäcken längre (särskilt som ett par av dem är så slitna att de inte direkt är lämpliga att köra med ens när det inte är halt).
Nu ska jag bara få upp den fastfrusna bakluckan också, för jag var ju inte förutseende med sådant som låssprej och sånt där stift till gummilisterna som gör att dörrarna inte ska frysa fast. När jag skulle till orkesterrepet i går kväll hann jag bara preciiis i tid eftersom alla lås var fastfrusna så att jag inte kom in i bilen. Efter en stunds försiktigt lirkande fick jag upp låset på passagerardörren (förardörren var helt omöjlig) och nu har jag låssprej i låsen och kommer in överallt utom där bak (vet inte om det är på grund av låset eller listerna). Men det var ju på kvällen så jag hoppades att det skulle bli soligt och lite varmare idag på dagen så att jag kanske skulle kunna få upp bakluckan mitt på dan sådär, men inte då - sol var det men det har också blivit ännu kallare (-6) så bakluckan sitter som berget. Så antingen måste det bli varmare eller också behöver jag köra någon så lång sträcka att den hinner tina av värmen inifrån bilen (och det vill jag ju inte, jag har inga ärenden långt bort just för tillfället). Som tur är använder jag inte bagageutrymmet mycket nu när det inte är fältsäsong, men ridhjälmen och ridvantarna ligger där så jag hoppas att jag får upp luckan till på lördag för annars får jag fälla baksätet för att få tag i dem (det vore inte första gången). ..
Jag har också bokat in Laban på verkstan om någon vecka, så ska de få göra service och fixa ett par skavanker så att jag inte behöver oroa mig för besiktningen som jag ska ta tag i när jag kommit tillbaka till Stockholm.
Dessutom har en däckventil pajat på cykeln, så den är oanvändbar tills jag blir färdig att fixa den. Detta är högst irriterande eftersom jag brukar cykla till jobbet och har kunnat göra det ovanligt länge i år eftersom vädret varit så milt...fordonsparken kräver åtgärder, helt enkelt. Tur att apostlahästarna funkar.
Åbo
Jag kan tycka att jag är alldeles för dålig på att turista och att jag under de nästan två och ett halvt år jag tillbringat här gott kunde sett till att få se lite mer av Finland än det allra sydvästligaste hörnet. Men nu är jag helt enkelt en fruktansvärt dålig turist - jag utforskar gärna mina närmaste omgivningar, dvs platser dit man kan göra en dagsutflykt, men blir aldrig färdig till att ta mig längre bort om inte nån annan sätter fart på mig. Och vad gäller städer så är de ju för mig inte direkt turistmålet nummer ett - jag tar mig ju hellre ut i naturen - så vid de tillfällen jag besökt Åbo och Helsingfors har det inte varit i turistsyfte utan antingen på grund av jobb eller för att jag passerar genom stan på väg till flyget eller färjan. Det här är främst fallet vad gäller Helsingfors även om jag varit där i jobbet också, i Åbo har jag varit betydligt mer av jobbskäl. Aronia där jag jobbar är ju en del av Åbo Akademi, vilket innebär att vi har visst utbyte med ÅA både vetenskapligt och undervisningsmässigt. Så jag har varit där på seminarier av olika slag, på en disputation (våra doktorander på Aronia disputerar vid ÅA och rent geografiskt måste de av outgrundlig anledning därmed hålla disputationen i Åbo), och jag har varit där och undervisat.
Av den anledningen att jag främst är där av jobbskäl är också tyvärr de delarna av Åbo jag sett inte särskilt roliga kanske, men jag tänkte ändå dela med mig av de intryck jag har. Jag har varit nere i centrum som hastigast några gånger och kan konstatera att Åbo är en fin stad, inte så stor så man kan enkelt gå överallt i centrum, och med mycket fina gamla trähus. Men utöver det har jag tillbringat all min tid i Åbo på universitetsinstitutioner, om man inte räknar väntan på färjor i Åbo hamn. Fast en gång när jag var där och väntade var jag där så tidigt att jag hann gå en promenad runt Åbo slott som ligger precis nere vid färjeläget. Tyvärr var det inte öppet så man kunde gå in och titta (slottet är museum), det var fel dag eller för sent på kvällen eller något sådant.
Universitetet/universiteten (svenskspråkiga Åbo Akademi och finskspråkiga Turku universitet) i Åbo ligger precis som i Lund lite utspritt men framför allt i omgivningarna vid domkyrkan, vilket gör det enkelt att hitta dit - man kan bara ta sikte på kyrktornet. Universitetsbyggnaderna, åtminstone de där biologerna håller till, är tyvärr ofta ganska trista. Campus är en salig blandning av fina trähus, gamla fina icke-trähus, och modernare jättetrista byggnader.
Och varför ska alltid de vetenskapliga institutionerna vara inrymda i så förfärligt tråkiga byggnader? I huset rakt fram finns ekologiska institutionen. Här har jag dock bara varit en gång...
...för oftast när jag är i Åbo är jag på det nyare Biocity i området Turku Science Park i utkanten av centrum. Turku Science Park påminner lite om Ideon i Lund, här finns mycket företag kopplade till olika typer av teknologisk, biologisk och medicinsk forskning, men här är företagen uppblandade med universitetslokaler, ofta i samma byggnad. Biocity inrymmer t.ex. ett antal biomedicinska företag och liknande, men också bibliotek, undervisningslokaler, kontor och laboratorier för studenter och anställda vid Åbo Akademi. Första gången jag var här fick jag en guidad tur av en av doktoranderna vid ÅA i deras akvarielab i källaren, det var ganska lyxigt jämfört med vad jag är van vid från Lund. Biocity är också praktiskt när man åker tåg till Åbo från Ekenäs, för det ligger jättenära den första av de tre järnvägsstationerna i Åbo.
Turku Science Park är väldigt ordentligt ämnesindelat. Järnvägsstationen ligger högst upp ovanför huset som det står Intelligate på.
Entréhallen i Biocity känns väldigt flashig och modern jämfört med vad jag är van vid från något av de universitet jag varit på, inklusive Edith Cowan i Australien vars campus också var ganska nytt och modernt men inte alls hade den här high-techkänslan (vilket förvisso också förstärks rätt mycket av närvaron av den typ av företag som finns i Turku Science Park).
Det här är nog det rum jag tillbringat min mesta tid i på Biocity. Det herer föreläsningssal, men egentligen är det snarare frågan om ett normalstort klassrum.
Däremot har de verkligen tänkt till när de byggde det här rummet, för ett problem man väldigt ofta upplever när man föreläser finns inte här: Filmduken täcker inte, och skymmer inte i någon riktning, whiteboardtavlorna!
Det här är mer fantastiskt än det kanske låter, men det här är ett problem som har pedagogiska konsekvenser och Wiklund är den bästa sal jag varit i just i detta avseende. Idag är det mer eller mindre standard att använda powerpointpresentationer under föreläsningar. Det sparar helt enkelt väldigt mycket tid, energi och arbete för föreläsaren att inte behöva skriva mycket och rita komplicerade figurer på tavlan, och vi som undervisar på universitet har ofta väldigt lite avsatt tid för att förbereda undervisning (och en tretimmarsföreläsning tar normalt minst en arbetsdag att förbereda, mer om man inte har hållit samma föreläsning tidigare och måste förbereda allt från grunden eller om man föreläser i ett ämne som ligger lite utanför ens eget forskningsfält). Powerpointpresentationen fungerar dessutom som bra stöd för minnet så att man slipper konsultera fusklappar. Jag gillar verkligen inte fusklappar och jag har bra minne, men ska jag prata i tre timmar behöver även jag strukturera upp det på något sätt utanför huvudet för att inte riskera att glömma något eller blanda ihop ordningen. Samtidigt gillar jag inte att ha mycket text i en powerpoint heller (jag vill att studenterna ska lyssna och anteckna, inte bara skriva av), så mina består i vilket fall inte av mycket mer än stödord och bilder.
Samtidigt tycker jag egentligen att det ofta är mycket bättre pedagogiskt att rita och skriva på tavlan istället för att slänga upp en powerpointbild, så länge det inte är frågan om saker som tar lång tid att rita (för det är också rätt trist att behöva tillbringa mycket tid med ryggen åt sina studenter). Dessutom är jag rätt trött på powerpoint. Så allra helst skulle jag vilja kombinera bildvisningsmetoder och tavla under samma föreläsning i mycket större utsträckning (och gärna även hitta något bra alternativ till powerpointpresentationerna) - men ofta är det inte möjligt eller åtminstone väldigt krångligt eftersom den eländiga filmduken oftast dras ner framför tavlan, och även när den inte gör det så skymmer den ändå ofta sikten från åtminstone något håll. Dessutom behöver man ofta dämpa ljuset såpass mycket åtminstone längst fram i salen att det blir lite för mörkt för att man ska kunna använda tavlan utan att tända lampor, och då blir det ett fasligt tändande och släckande hela tiden. Och att dra upp och ner duken och tända och släcka ljuset hela tiden blir helt enkelt för jobbigt, så då resignerar man och använder mer eller mindre enbart powerpoint.
Men i Wiklundsalen är det annorlunda - här är duken placerad i en alkov så att den inte skymmer tavlorna alls, och det finns dessutom whiteboardtavlor inte bara längst fram i salen utan även på en av sidorna - så vill man ha mörkt längst fram kan man bara flytta sig till sidoväggen om man vill rita något. Man behöver dessutom inte släcka ner lika mycket i rummet som man ofta behöver göra tack vara den där alkoven där filmduken hänger, för där är det lite mörkare än i resten av rummet även när alla lampor är tända. Så man kommer undan med att bara släcka allra längst fram och behöver därmed inte tända och släcka för att använda sidotavlorna, dessutom ser studenterna att anteckna (och somnar inte lika lätt...). Sen kan man naturligtvis inte springa fram och tillbaka hela tiden heller, men det ger ändå betydligt bättre möjligheter att kombinera presentationsmetoder än någon annan sal jag undervisat i.
Nu kom jag ju långt ifrån ämnet (Åbo), men det ämnet var ändå avklarat. Sammanfattningsvis är det mesta jag sett av Åbo universitetslokaler, helt enkelt.
Spindelbiblioteket 21 - Polis
Och nä, jag har inte en spindelbok utgiven av polisen. Jag syftar på:
Polis, Power & Huxwell (eds), Food webs at the landscape level, utgiven 2004 på University of Chicago Press.
Den här boken är en vetenskaplig sådan av den i vetenskapliga sammanhang ganska vanliga typen där olika författare skriver olika kapitel. Det är därmed snarast en samling av artiklar av olika författare, sammanhållna endast av det övergripande temat födovävar på landskapsnivå.
Det ska nämnas att den här boken inte är en självklar del av spindelbiblioteket eftersom den inte handlar specifikt om spindlar - som namnet antyder handlar den om storskaliga födovävsprocesser. Men spindlar är vanliga studieorganismer i många av de studiesystem som beskrivs i boken, och den ger därför en intressant bild av en aspekt av spindlars roll i födovävar. För mig är den också extra viktig eftersom bokens huvudeditor Polis arbetade med just spindeldjur och med näringsflöden mellan hav och land, mycket av boken handlar därför om akvatiska subsidier av olika slag. Det här är ju mitt forskningsfält, och min forskning bygger i ganska rakt nedstigande led på den som gjorts av flera av den här bokens författare.
Boken fungerar också som ett slags minnesmärke över Gary Polis, som hör till de i dag (tack och lov) ganska få biologer som bokstavligen dör med stövlarna på (inte helt ovanligt på t.ex. Linnés tid, men mindre vanligt idag som tur är). Polis och flera andra forskare hamnade i en tropisk storm på väg med båt till Polis fältlokaler på öar i Mexikanska golfen. Tragiskt!
Polis forskning lade i princip grunden för hela den forskningsdisciplin jag doktorerade inom, och grundidén kom från just spindeldjuren. Polis var arachnolog, närmare bestämt skorpionexpert. Subsidieforskningen föddes eftersom Polis jobbade med spindeldjur i ökenområden i Kalifornien, och lade märke till att de förekom i betydligt större antal på stränderna än längre inåt land. Han ställde upp ett antal hypoteser för att förklara detta, men den enda förklaring som höll var att födovävar på stränderna försågs med extratillskott av näring från havet, vilket tillät populationsstorlekar av rovdjur som primärproduktionen på stranden i sig inte kunnat underhålla.
Polis är också känd för att han uppmärksammade vikten av "sidledes" interaktioner i födovävar - "intraguild predation" och kannibalism (dvs rovdjur som jagar och äter andra rovdjur som befinner sig på samma nivå i födokedjan), och mycket av hans forskning före subsidieforskningen handlar om just spindeldjurens komplexa födovävsinteraktioner. Beteenden som intraguild predation (rovdjur äter annat rovdjur på samma nivå i födokedjan) och kannibalism (rovdjur äter rovdjur av samma art, en form av intraguild predation) hade länge mer eller mindre förbisetts och betraktats som undantag i födovävsekologin - men det är väldigt vanligt just hos spindeldjuren. Det gör dem till väldigt intressanta studieorganismer, men samtidigt väldigt besvärliga sådana eftersom de befinner sig på flera olika nivåer i födokedjan samtidigt. Traditionellt beskrivs födokedjor ofta som just en kedja, eller kanske en bokhylla, med var sak på sin plats och utan rörlighet i höjdled. För rovdjur som spindlar är det däremot snarare frågan om en trappa där man kan springa upp och ner lite som man vill hela tiden. En och samma spindel kan ena stunden sätta i sig en bladlus, andra en rovskinnbagge och tredje en artfrände. Helt normalt - men det suddar ju verkligen ut gränserna när man vill reda ut den där spindelns position i en födoväv...
Intraguild predation. Den här vargspindeln äter på en mindre vargspindel vilket är det vanligaste, men de kan också ta individer som är lika stora eller till och med större än de själva. Vargspindlar är vanligt förekommande studieorganismer i studier av akvatiska subsidier.
Den här boken handlar dock inte om artinteraktionerna i sig, utan om hur de påverkas av näringsflöden över ekosystemgränser. Boken ger en mycket bra översikt över vad som gjorts inom subsidieforskningen fram till 2004, och är därmed intressant för att få en överblick över forskningsfältets ursprung även om det hänt en del sedan dess. Anledningen till att Food webs at the landscape level presenteras här i spindelbiblioteket är inte framför allt för att boken handlar till åtminstone viss del om spindlar, utan för att subsidieforskning för mig personligen handlar väldigt mycket om spindlar. Det finns heller inte mycket i bokväg specifikt om spindlars ekologi, så allt som finns där de ingår som en viktig del är förstås av intresse för en spindelekolog!
Ponnyridning 2
Som ridläraren hotat med förra gången hamnade jag på Liquer på gårdagens ridlektion, "för att jag skulle få rida en häst med motor" (som omväxling till Pisang). Och det blev rentav lite för mycket av den varan, vilket ledde till en ofrivillig avsittning...men det är ju tur att man passar på att ramla av när man för en gångs skull sitter på en liten New Forestponny istället för en stor torihäst.
Liquer och jag ägnade ju en stor del av den förra lektionen när jag red honom åt att reda ut vem av oss som bestämmer, den här gången krävdes det inte lika mycket tid till det även om han förstås försökte med sina knep. Och det började redan i boxen: Småbus hela tiden, favoriten är att knuffa upp boxdörren hela tiden vilket är ett problem eftersom den har en jättetrög hasp och är svår att haspa inifrån boxen. Och vi pratar inte om att försynt putta upp den, utan om att sätta pannan mot den och sedan kasta upp huvudet så att dörren slängs upp med en smäll, med fara för den som eventuellt befinner sig i stallgången utanför. Sen kan man krångla lite med hovkratsningen och försöka rycka åt sig fötterna, men det funkar inte på mig, inte med en liten New Forest i alla fall. Sen är Liquer mitt i alltihop en stor kelgris som älskar att bli kliad och klappad, och det är ju trevligt. Ända tills man slutar klappa, för då blir han sur och nafsas. Och då kan man ju inte fortsätta för sådana beteenden vill man ju inte uppmuntra så att han lär sig att han får som han vill genom att nafsa, men blir man arg och säger ifrån blir han ännu surare. Suck...och så krånglade han förstås igen med tränsningen genom att sätta nosen i vädret (det gjorde han sist också) men det knepet funkar ju bara om ryttaren är för kort för att nå upp ändå, och det är inte jag (nu längre, men oj vilka problem jag hade när jag var liten med hästar större än Liquer som gjorde så här mot mig!).
Men trots ständigt testande av gränser från Liquers sida både i stallet och på ridbanan gick det rätt bra och betydligt bättre än sist jag red honom, ända tills vi började göra övningar i att öka farten på diagonaler över ridbanan...Det var fint och klart höstväder i lördags efter en lång period av trist grått väder vilket gjorde hästarna pigga och glada, och detta i kombination med en häst som i sig är pigg och framåt och övningar som går ut på att få hästarna att gå ordentligt framåt och göra tydliga fartökningar ledde till en VÄLDIGT pigg och framåt Liquer som inte riktigt kunde hålla sig i skinnet utan började göra små ivriga skutt när vi kom in på de där diagonalerna. Så länge han nöjde sig med att ta ett språng rakt framåt gick det bra, men sista gången gjorde han ett kast i sidled och då tappade åkte jag i backen. Vänligt nog valde han åtminstone den delen av ridbanan där det inte fanns några vattenpölar och det får man ju vara tacksam för! Men ingen fara skedd, och efter denna incident slutade Liquer att skutta (om ryttaren åker av måste man ju stå still och vänta på att hon ska klättra upp igen, och det är ju inget kul om man är pigg och glad och vill springa) men det var fortfarande ingen brist på fart när man bad om den. Sista delen av lektionen gick han fint i form, något Liquer har ganska lätt för (för det är knappast min förtjänst), och det är något jag inte är bortskämd med! På det hela taget var det en bra och trevlig lektion, trots avramlingen. Men nån gång ska man göra det, och det är ju som sagt bra att passa på när man sitter på en liten häst och en tid på året när ridbanan är mjuk och inte hårdfrusen.
Ridläraren kommenterade efteråt att med det här vädret var det bara att vänta att någon skulle åka av någon av ponnierna, de blir så väldigt pigga och glada...
Flyttdags
Mitt EU-projekt tar ju slut nu till årsskiftet, och då jag inte vet vad jag ska göra efter det, inte har något planerat och inte har några besked om de jobbansökningar jag har ute så börjar jag med att flytta tillbaka till Sverige. Flyttdag är inbokad 16-17 december, så efter det är jag återigen bosatt på Terapivägen i Flemingsberg, bara så ni vet. Julen tänker jag som vanligt tillbringa i Skåne, så i praktiken kommer jag inte att hinna mer än att åka till Terapivägen och vända före jul.
Det där med att göra saker färdigt...
Just nú har jag nog minst sju-åtta-nio, troligen fler, oavslutade virkprojekt liggande på hög. Märkligt att det är så mycket enklare att börja på något än att avsluta det...Problemet är framför allt att jag kommer på nya saker som jag bara måste göra, och då blir det jag redan höll på med liggande. I synnerhet större projekt som tar längre tid riskerar att råka ut för detta och det är inte så att jag tröttnat på dem, det bara kom något annat i vägen. I synnerhet så här på hösten, då jag med den stundande julen i åtanke både startar fler projekt och har fler projekt igång samtidigt än normalt. Men jo, de börjar bli färdiga. Om de verkligen blir det till jul är en annan fråga...
Och allra värst är projekt som inte är färdiga bara för att själva virkandet är färdigt: Saker som är i delar som måste sys ihop, saker som behöver knappar eller spännen, saker som ska tovas, eller vad det nu kan vara. Eftersom det är virkandet jag tycker är roligt, inte eventuellt efterarbete, så är risken stor att det där sista steget blir uppskjutet på framtiden så jag föredrar saker som är färdiga när de är färdigvirkade. Men det är bra att göra saker just till jul för då har man åtminstone en tydlig deadline, det är värre när jag gör saker åt mig själv, då finns det sällan någon deadline alls. Jag tror att jag har en nästan färdig raggsocka nånstans som skulle blivit ett par raggsockor förra vintern, med långa skaft som funkar i vandrarkängorna och kanske när man rider...
lördagsritt i leran
I dag har jag ridit, på Pisang och det gick ovanligt bra och var ovanligt roligt! Pisang är lite lat och man får jobba ordentligt för att få honom att röra på sig - ridlektionerna brukar sluta med att jag är genomsvettig medan Pisang är helt torr och inte det minsta andfådd, han kunde lika gärna tillbringat lektionstimmen i boxen. Dvs det är bara en av oss som faktiskt jobbar på lektionerna, och man kan tycka att det borde vara den av oss som bär den andra på ryggen, men så är inte fallet...jag har inget emot att jobba men det är ju trevligt om man faktiskt får något lite gensvar från den där stora lunsen man sitter på också. Men idag fick jag allt lite fart på Pisang, och framåt slutet fanns det rentav en del framåtbjudning! Ridläraren kommenterade att hon faktiskt såg tempoökningarna på diagonalerna, och galopperna var inte så svåra att hålla igång som de brukar. Sista delen av lektionen gjorde vi skänkelvikningar i skritt med galopp direkt efteråt, och när Pisang väl fattat vad det var vi höll på med var det rentav svårt att hindra honom från att sätta iväg i galopp redan under skänkelvikningen. Så då blev det lite jobbigt på det hållet istället, för han får ju inte dra iväg på eget bevåg när han borde vara fokuserad och samlad, men samtidigt vill man ju så gärna uppmuntra den där energin när den faktiskt finns där! Förra gången jag red honom fick jag honom knappt att galoppera alls och han sprang sen inte mer än kanske tre steg innan han bröt till trav, men idag gick det betydligt bättre. Jag fick beröm för galoppfattningarna, det får jag hyfsat ofta så just det är jag tydligen bra på, kunde jag bara sen bli bättre på snygga övergångar åt andra hållet också - från galopp ner till trav när jag vill (inte när hästen vill) och på ett snyggt sätt hade jag varit ganska nöjd.
Sen är det faktiskt liiite löjligt med stora stöddiga hästar som Pisang som försiktigt tassar runt alla vattenpölar på ridbanan. Pisang gillar inte alls att bli blöt om fötterna om han kan slippa, och den här tiden på året är det lite jobbigt när man rider.
Igår var det en dag som inte är dagen idag...
...och imorgon är det en dag det med.
Det är något galet när man tittar på blogginlägget från igår och är helt övertygad om att man skrev det idag. Kan bero på att jag verkligen gjort precis exakt samma saker idag som igår (och i söndags), dvs jobbat. Bara jobbat, och med samma saker. Till sent på kvällarna (jaja, jag skrev faktiskt det där blogginlägget igår vid elvatiden på kvällen när jag bestämde att det faktiskt var dags att sluta jobba). Och därmed har jag inte gjort alla saker jag behöver göra som inte är jobb: Diska, städa, slänga sopor, mata spindlar, handla, öva trumpet (konsert på söndag), få iväg bilen till verkstan...För tyvärr är det lite besvärligare (i vissa fall omöjligt) eller tar emot mer att göra dessa saker klockan elva på kvällen än att blogga klockan elva på kvällen, så därför bloggar jag även ikväll medan soporna fortfarande behöver slängas, disken behöver diskas, kylen behöver fyllas, bilen behöver åka till verkstan och trumpeten behöver spelas. Och imorgon kommer jag säkert att jobba lika mycket och röra ihop dagarna ännu mer. Jag har dåligt samvete för att jag fortfarande inte sett till att hitta litteratur åt de där uppsatsstudenterna (det var andra jobbsaker som hade högre prioritet) - men det är ju helt normalt att forskare laddar ner vetenskaplig litteratur om nätterna, det har vetenskapligt bevisats (och nämnts tidigare här på bloggen). Men jag hade faktiskt tänkt att jag skulle försöka undvika att varje arbetsdag blir en elva-tolvtimmarsdag och just nu lyckas jag verkligen väldigt dåligt med det (dagens förhoppningsvis sista jobbmail gick precis iväg, 23.20).
Blogga-jobba?
Ok, jag var ju faktiskt lite flitigare med bloggandet där ett tag, men nu har jag haft uppehåll i två dar. Duger ju inte! Men jag har inget att blogga om - normalt är det orkesterrep på söndagarna men istället jobbade jag. Idag har jag jobbat. Och det vill jag ju inte blogga om. Men ok då, för en gångs skull kanske jag ska ta och blogga lite om jobbet - normalt gör jag ju bara det när det handlar om fältjobb, inte kontorsjobb.
Och det är kontorsjobb som gäller nu. Och mycket jobb! Och inte blir det bättre av att jag rymde till Åbo för att gå på arachnologiska föredrag och umgås med den finska spindeleliten i fredags (men jag kompenserade det med att jobba i går, fast det hade jag säkert gjort även om jag inte åkt till Åbo). Men nu blev det väldigt bråttom med att sammanställa massa resultat till mina svenska kolleger inom projektet så det jobbar jag väldigt intensivt med just nu.
Samtidigt börjar studenter från kursen i bevarandebiologi vid Åbo Akademi som jag ska undervisa på snart (dvs kursen har alltså inte ens börjat än) kontakta mig för att de ska skriva uppsatser på kursen och de vill vara ute i god tid för att boka upp de intressantaste uppsatsämnena (som naturligtvis är mina uppsatsämnen). Och då vill de också ha litteraturtips så att de kan börja läsa på i god tid - hjälp, de kommer att vara så pålästa när jag så småningom ska hålla föreläsning att de kommer att kunna hålla den där föreläsningen själva! Så jag måste dels komma på några bra litteraturtips åt dem, dels förbereda en helt briljant föreläsning så att de inte blir rent besvikna. Som tur är hade jag den där föreläsningen förra året också (och även då var mina uppsatsämnen populärast), så jag behöver åtminstone inte göra den helt från början men det finns absolut utrymme för förbättringar. Och samtidigt är jag ju glad att mitt ämne är populärt! Men att studenterna redan innan kursen börjat bedömer mitt ämne som så intressant gör ju att jag har lite förväntningar på mig att leverera en intressant föreläsning...
Sen utöver detta har jag den där jobbansökan till University of California som nämnts tidigare på bloggen, den ska vara inne på onsdag (med hänsyn taget till amerikansk tid...) så den måste jag göra klar till dess. Den är nästan klar, men jag jagar fortfarande rekommendationsbrev från folk som kanske eventuellt skulle kunna tänka sig att rekommendera mig för ett jobb. Jaja, något ska det väl bli av det och jag tar inte för seriöst på den eftersom jag är väldigt osäker till om jag alls vill ha jobbet ifråga. För övrigt förstår jag inte hela grejen med rekommendationsbrev. Om man har folk som kan tänka sig att rekommendera en så kan man väl lika gärna bara ha dem som referenser istället för att tvinga dem att skriva brev? På något vis så konkurrerar man ju då om jobbet inte bara med sina egna meriter och sin egen skrivförmåga utan även med hur välformulerade ens rekommendationsbrev är? Känns liksom lite gammalmodigt med sådana. Suck...
Så det är vad jag gör just nu. Och i samma veva diskuteras i media och på facebook det faktum att det är svårare för kvinnliga forskare (ansökningar under kvinnligt namn) att få forskningsanslag än det är för män. Bedrövligt: http://www.dn.se/ekonomi/darfor-gar-mer-forskningspengar-till-man/
Usch vilket negativt inlägg detta blev insåg jag. Jag gillar ju inte sådana, varken att läsa eller att skriva! Fast sådant som det sista här är väl värt att påtala tycker jag. Och jobbet är ju inte negativt, bara väldigt mycket som måste göras på kort tid.
Spindlarspindlarspindlar!
Halloween fick verkligen spindeltema det här året - fast på det bra sättet, dvs vetenskapligt spindeltema. I går var jag på ett föredrag med en av de stora sanna spindelentusiasterna och forskarna här i Finland, som pratade om spindlar i Hangö på ett möte med Föreningen Raseborgs natur och miljö (typ lokal naturskyddsförening). Jag är inte medlem, men gick dit ändå eftersom ämnet intresserade mig mycket efter de provtagningar jag gjorde i Hangö i somras. Och när jag kom dit visade det sig föreläsaren och en till i föreningen liksom hade anat och trott att jag skulle komma, fast de såvitt jag vet inte visste. För jag blev tipsad bara någon dag innan om föredraget av en på jobbet som inte var där...märkligt. Men föredraget var intressant, och avslutades mycket märkligt med att någon hittade en spindel på golvet som visade sig inte vara rapporterad från Ekenästrakten innan och väldigt nyligen upptäckt i Finland - brospindel, Larinioides sclopetarius. Jag har sett den arten upprepade gånger sen jag flyttade till Finland både i Ekenäs och andra ställen i skärgården (som den inte är rapporterad från), men eftersom den är en supervanlig skärgårdsart i Sverige har jag överhuvudtaget inte tänkt på att det skulle finnas minsta möjlighet att den inte skulle finnas i Finland i samma miljöer, så jag har inte rapporterat den och knappt tänkt på att jag sett den ens. Det är inte en art jag reagerar över, den är så vanlig...men inte här. Så nu måste jag leta fram de där bilderna jag har på en sådan på en vägfärja ute i skärgården och rapportera in den som ny lokal.
Brospindel. Bild tagen på vägfärja i Iniötrakten - ny lokal för Finland (inte bara färjan utan Iniö alltså).
Och i dag har jag varit på arachnologiskt möte med blandade spindeldjursforskare i Åbo. Det var intressant, med flera intressanta föredrag, fast mest intressant var att bara få träffa och prata spindlar med spindelfolket (några hade jag träffat innan dock) och att konstatera att det faktiskt finns många nog som sysslar med spindeldjur här i sydligaste Finland för att man ska kunna arrangera ett sånt här möte! Det blev föredrag hela eftermiddan och sen eftersnack på en närbelägen pub. Tyvärr gick jag lite tidigare än jag egentligen velat, för det är tågstrejk här i Finland just nu så vartannat tåg mellan Åbo och Helsingfors är inställt, vilket innebar att tågen bara gick varannan timme istället för varje timme som de normalt gör, och sen tar det ändå en och en halv timme hem sådär innan man är hemma.
Men mycket spindelvetenskap på kort tid blev det, och det var väldigt roligt! Jag har ju aldrig varit bortskämd med att få träffa och umgås med andra spindelforskare annat än vid ganska sällsynta tillfällen, så jag tar alla chanser.
