Ber om ursäkt för det långa blogguppehållet. Det beror på allmän upptagenhet samt en mindre Sverigeturné för att hälsa på familj i Skåne och ha möte i Stockholm.

 

För en vecka sen sådär besökte jag Skåne. Det är ju alltid trevligt att göra det, och den här gången var huvudsyftet att få stifta bekantskap med den nyaste familjemedlemmen, Hannah samt umgås med systrarne. Hannah var jättesöt och jag ser fram emot att få träffa henne igen i maj när nästa skåneresa är planerad! Att jag sen dessutom blev födelsedagsuppvaktad och fick tillbringa kvalitetstid med resten av familjen gjorde ju inte saken sämre, även om det hela var något av en blixtvisit.

 

 

 

Sen kom det en förmodad snöstorm som visade sig inte bli så stormig trots allt, som tur var eftersom den drog in lagom tills jag skulle åka tåg till Stockholm (och det vet vi ju vilken bra kombination blåsigt väder och tåg skåne-stockholm är...). Men jag kom fram som jag skulle bara en kvart försenad, och det är ju ingenting i sammanhanget utan får snarast betraktas som normalt. I Stockholm var huvudsyftet ett möte om ekosystemtjänster där, men jag hann även med att införskaffa ett par ridskor för presentkortet jag fick i julklapp av systrarne. Så nu ser jag fram mot att det blir varmare. Jag åkte hem till Finland med färjan på onsdagen och var hemma på torsdagen. Totalt har jag på en fyradagarsresa övernattat i Blentarp, Åkarp, Stockholm och på Finlandsfärjan mellan Stockholm och Åbo, och avverkat i stort sett alla färdmedel som tänkas kan: Bil, buss, tåg, båt och flyg.

 

Finska skärgården litegrann sådär från ovan. Hej, mitt vinterland...

 

 

 

 

I går red jag, stallet där jag rider håller oftast lektioner som vanligt även under storhelgerna vilket jag (som oftast inte reser bort över helgerna) tycker är väldigt bra. På senaste tiden har jag mest hamnat på Pisang som är väldigt snäll och samarbetsvillig, men det är inte riktigt lika mycket fart i honom som Daisi så man får jobba mycket mer för att han ska gå fram ordentligt (men man slipper ha stora diskussioner om vem som bestämmer). Men han är en väldigt trevlig häst, gör man rätt så gör han rätt och går ibland i form med till och med en så kass ryttare som jag. Senaste lektionen i går påskafton var jag dock tillbaka på Daisi igen, med sedvanliga diskussioner om meningen med att stå stilla, vilket håll vi ska gå åt, samt när det är tillåtet att galoppera. Men jag gillar verkligen Daisi som är otroligt charmig trots alla sina påhitt och i slutet av lektionen gick hon riktigt fint, vi fick beröm av ridläraren för att även "gamla tanten" sökte sig ner på tygeln och slappnade av i nacken. Sen kom galoppdelen av lektionen, då tog entusiasmen överhand totalt och den lugna kontrollerade galopp som jag klarar av att göra på Pisang kunde man inte direkt prata om på Daisi... 

 

Pisang

 

 

 

Det märks för övrigt i stallet att det börjar gå mot vår - hästarna fäller vinterpälsen, och torihästarna har ganska rejäl vinterpäls. Två drag med ryktborsten så är den full av hår, och det är även man själv efter avslutad lektion. Funderade allvarligt på om man kan spinna garn av hästhår, men det är nog lite för kort (vi pratar pälsen på kroppen nu, inte man- och svanstagel).

 

 

I dag påskdagen har orkestern uppehåll, men liksom för att kompensera hade vi ett långrep på fyra timmar förra söndagen tillsammans med en annan blåsorkester och det var riktigt roligt! Pojo blås är ju en ganska liten orkester så man är inte bortskämd med att ha alla stämmor täckta, men två små orkestrar gör tillsammans en hyfsat stor orkester med alla stämmor täckta (utom fagott, det hade vi ingen). Och med betydligt mer tryck - vi hade tre tubor och fulla trombon- och bariton/eufoniumsektioner! Pojo blås har normalt en tuba, en trombon och ett eufonium,vilket är lite klent även med tanke på orkesterns även i övrigt ringa storlek, och jag har verkligen saknat en full sektion tungt brass här i Finland van som jag är vid mina två stockholmsorkestrar som båda på min tid (vet inte hur det är nu) hade fyra tubor vardera och oftast full sättning av allt annat. Trumpetsektionen i denna kombinerade orkester var dock bara fem totalt, dvs nätt och jämt full sektion trots sammanslagningen. Men det var roligt, repertoaren för det här samarbetet är ovanligt rolig och ovanligt utmanande för åtminstone Pojo blås, och det blir nog en bra konsert i Kyrkslätt i april tror jag.

 

I tisdags spelade jag också, jag har blivit inlånad för ett par konserter med ungdomsorkestern på Ekenäs motsvarighet till kulturskola, där man har viss trumpetarbrist. Inget svårt, men lite småroligt och jag får spela lite mer än vanligt i alla fall.

 

För övrigt kan konstateras att julen i Finland verkligen varar fram till påska, åtminstone vädermässigt. Och med tanke på att jag var i Skåne över jul och att det inte var alls så mycket snö där och då, så känns det nästan som om jag borde byta plats på högtiderna och ta in en julgran nu istället för påskris?

 

Fast med det sagt - visst börjar det bli vår även här, även om den inte kommit så långt ännu. Det lär dröja ett tag till innan vårblommorna tittar fram, men jag blir allergisk utomhus vilket tyder på att al eller hassel eller både och blommar, sälg och viden ser i soliga lägen ut som om de kommer att kunna blomma hyfsat snart, de tidigaste vårsångarna bland fåglarna är igång (hörde till och med en koltrast på Ramsholmen idag) och solen värmer på dagarna även om det fortfarande kan bli ganska kallt om nätterna. Det senaste innebär att det snön nu så smått börjar töa i direkt solbelysta lägen och det märks även på solcellslampan på balkongen, som klarar att hålla sig tänd en ganska bra stund nu efter en solig dag. 

 

 

Raseborgsån. Eller rättare sagt, det finns en å där nånstans under snön.

 

 

 

Ber om ursäkt för att det inte hänt något på bloggen på jättelänge. Förhoppningsvis blir det bnättring snart, men till dess - glad påsk på er! Som ni ser har jag inte ens tagit ett nytt påskkort, så ni får en favorit i repris.

 

Men det är liksom svårt att tänka sig att det är påsk när det är så vintrigt. Man hade ju velat att det skulle se ut så här ute:

 

 

Men istället ser det ut såhär:

 

 

 

Vackert- ja. Fint soligt väder - ja! Vår - nej. Man kan dock ana att den är på väg - det börjar bli varmare, eller rättare sagt står solen högre och värmer lite på dagarna, men om nätterna kan det fortfarande gå ner mot tio minus så vår kan man inte direkt kalla det...samtidigt rapporteras det att vargspindlarna redan är vakna så långt norrut i Sverige som i Stockholmsområdet. Jaja, stallet där jag rider håller åtminstone öppet trots påskhelg, så jag hoppas kunna fira påsk med en ridtur i solen imorgon.  

Konstaterade häromdan att denna blogg fyller sex år i år (närmare bestämt i augusti). Otroligt! Och egentligen är den äldre än så, för den startade faktiskt redan något år före men flyttades sedan av internätlogistiska skäl över till sin nuvarande hemvist. I vilket fall har det flutit många ord under broarna sen dess, och det kan bara konstateras att det blir väldigt mycket text av det om man skriver bara lite grand en eller ett par dagar i veckan (och då räknar vi inte de julkalendrar som förekommit, där i synnerhet en innehöll ganska långa avsnitt...). Det är så att man tänker att om man skrivit lika mycket och lika ofta om ett och samma ämne istället så hade det räckt för en bok eller två! Så därför tänker jag skriva lite om att skriva. Mest kanske för att få en paus från att skriva allt det som jag borde skriva istället för att skriva blogginlägg...

 

För det är en stor skillnad att skriva på bloggen jämfört med att skriva sånt jag skriver på jobbet, och det är också därför det blir så mycket skrivet här - jag tänker att om jag svamlar av mig ordentligt här på bloggen så kan jag vara mer återhållsam och skriva ordentligt vetenskapligt på jobbet? Kanske. För jag har ju en tendens att svamla iväg och producera onödigt stora mängder text, och det är inte helt av godo när man skriver vetenskapligt där det ställs stora krav på stringens. Ofta börjar jag med att skriva allt jag vill skriva och sen får jag sålla bort hälften sådär.. och det är ju rätt mycket jobb i onödan kan man tycka. Eller som min handledare på doktorandprojektet uttryckte det: "Du borde skriva reviewartiklar!". Önskar att han sagt det på ett tidigare stadium för då hade jag kanske kunnat göra en sådan att ha med i min avhandling, det hade varit rätt trevligt tycker jag. För den som undrar är en reviewartikel en vetenskaplig artikel som inte beskriver en enskild vetenskaplig studie utan istället jämför och diskuterar andra vetenskapliga studier, med syftet att genom jämförelse kunna dra nya slutsatser, samtidigt som en sådan artikel kan ge en bra överblick över vad som gjorts inom ett visst forskningsområde. En reviewartikel upplevs ofta som lite "pratigare" än en klassisk rapport av en studie.

 

Men som sagt, på bloggen är det tillåtet att svamla på hejvilt, och textmängderna här hade fyllt en bok eller ett par vid det här laget. Om man tänker lite på det kan man tycka att det ju kanske vore mer produktivt att faktiskt  lägga den tiden jag lagt på bloggen på text för en bok istället, som man åtminstone i teorin hade kunnat publicera "på riktigt". Men nu är det ju inte samma sak alls. En bok innebär väldigt annorlunda utmaningar, inte minst för att den förväntas behandla ett och samma ämne eller historia genomgående, och jag tror att jag hade tröttnat på att skriva enbart om samma sak i sex år (eller? Nog för att ämnena här på bloggen inte är sååå väldigt många ändå...men de är av en så blandad karaktär att det hade varit svårt att hantera den variationen i en bok oavsett om vi pratar om fack- eller skönlitteratur). Till det kommer att en bok är något som har ett slutdatum, oavsett om det finns en faktisk deadline eller inte så bör den ju bli färdig någon gång annars är det inte mycket mening med den - till skillnad från en blogg som per definition är ständigt pågående. Och om det funnits skuggan av en tanke att publicera textmängderna utanför bloggen så hade det dessutom ställt mycket större språkliga och författarmässiga krav, och därmed krävt mer arbete, mer eftertanke och mer tid. Vitsen med bloggen är ju till stor del just att jag inte har några som helst ambitioner med den (det finns ju andra som faktiskt har författarmässiga ambitioner med sina bloggar, men så icke jag) utöver att skriva hyfsat ofta utan alltför långa pauser - och denna brist på ambition har just syftet att jag ska kunna skriva ofta utan att tröttna eller känna ett behov av att prestera något.

 

Och att bloggen är så fri från krav på författarmässig prestation eller ämnesmässig konsekvens beror förstås på att jag har nog av det på jobbet, så om jag ställt sådana krav på mig själv på bloggen också hade den nog inte överlevt i fem och ett halvt år. En forskare måste ju vara en författare av vetenskaplig litteratur, det ingår liksom i jobbeskrivningen, så det blir en del skrivande - även för min del, trots att jag publikationsmässigt inte åstadkommit något alls de senaste åren (eftersom jag inte haft några resultat att publicera förrän nu i slutet av projektet jag jobbar med). För tillfälletskriver jag på en del av en vetenskaplig artikel, två-tre olika versioner av två forskningsmedelsansökningar (de ska ju visserligen inte publiceras, men kraven på språk, research och vetenskaplig stringens liksom sättet att skriva på är desamma som i en vetenskaplig artikel), en populärvetenskaplig text för green islands-projektet, och en populärvetenskaplig text om spindlar för svenska entomologiska föreningens hemsida (det senare är helt ideellt arbete, men ändå). Till det kommer en väldigt kort populärvetenskaplig text för lokaltidningen i Ekenäs, där Aronia har en kolumn som vi turas om att skriva. I april är det min tur, och då ska det handla om båtturism och miljö.

 

Skriva populärvetenskapligt är roligt och jag önskar att jag kunde göra det mer och faktiskt skriva saker som blir publicerade utanför Green Islands i större utsträckning. Och inte bara för att jag tycker det är roligt, utan också för att jag tycker att det är viktigt att aktuell forskning når utanför den akademiska världen. Jag gick en doktorandkurs i populärvetenskapligt skrivande i Stockholm, och så här i efterhand önskar jag att den kursen ställt högre krav på prestation i publikationsavseende - inte bara på att vi skulle skriva och utvärdera texter vilket var vad vi gjorde, utan även på att vi verkligen skulle försöka få något publicerat. Nog för att vi uppmuntrades att göra det, och nog för att man inte kan kräva att vi faktiskt skulle lyckas få något publicerat under kursens gång, men man skulle kanske kunnat kräva att vi producerat ett färdigt manus som var redo att skickas någonstans - då hade det varit mycket troligare att man faktiskt gjort det också. För när man är mitt i en forskarutbildning med krav på sig att producera en doktorsavhandling innehållande åtminstone fyra vetenskapliga artiklar så har man varken tid eller motivation att skriva någonting utöver vad man absolut måste, varpå allting utöver det har en tendens att hamna i den digitala motsvarigheten till en skrivbordslåda där det sedan göms och glöms. I en av mina digitala skrivbordslådor (en som aldrig öppnas) ligger fortfarande en ganska bra artikel om spindlar och marina subsidier, som kunde varit värd att färdigställa och skicka in då det begav sig men som nu aldrig kommer att se dagens ljus i tryckt form eftersom den vid det här laget (egentligen redan vid tiden för min disputation) passerat bäst före-datum. För forskning har ju ofta ett bäst före-datum. Ämnet hade fortfarande kunnat vara intressant att publicera populärvetenskapligt eftersom det såvitt jag vet aldrig gjorts, men då hade den där artikeln behövt skrivas om i sådan omfattning att den snarast vore att betrakta som ett helt nytt manus.

 

Hittills har jag en enda populärvetenskaplig artikel i publikationslistan, och den är jag inte huvudförfattare på. Och det var väldigt länge sen nu. På jobbet uppmuntras vi att publicera populärvetenskapligt, men eftersom de vetenskapliga publikationerna alltid kommer i första hand för en forskare så blir det inte så ofta folk har tid till populärvetenskapliga saker också. Jag hoppas att jag lyckas få till någonting på ekosystemtjänstresultaten, för i och med att det är så tillämpad forskning kan det nog göra sig i populärvetenskaplig form. Men precis som alla andra ligger fokus i första hand på vetenskapliga publikationer.

 

Så, nu har jag nog svamlat av mig för den här gången. Då kanske jag kan skriva lite på den där texten om spindlar till entomologiska föreningen (som det är deadline för nästa vecka) där det till skillnad från bloggen finns en gräns för hur mycket man får svamla...

 

 

Jocqué & Dippenaar-Schoeman, Spider Families of the World. Utgiven 2007 av Royal Museum for Central Africa.

 

Den här boken är exakt vad titeln säger - en översikt över alla världens spindelfamiljer. Den innehåller även en serie bestämningsnycklar till familjerna, som kanske inte är så användbara om man befinner sig i Sverige eftersom många av världens spindelfamiljer inte finns i Sverige (om man istället använder familjenyckeln i "svenska småkryp" som tidigare avhandlats här på bloggen så slipper man dubbelkolla allt mot en svensk checklista) men väldigt värdefull om man behöver bestämma spindlar utomlands och inte ens vet vilken familj man ska börja leta i. Jag hade inte den här boken när jag var i Australien 2007 (för det var ju samtidigt som den kom ut) men jag hade verkligen haft stor nytta av den där!

 

Familjebeskrivningarna är korta och syftar främst till bestämning, boken innehåller mycket lite ekologi och det man får är en beskrivning av utseendeegenskaper i första hand och svartvita teckningar (det finns även ett gäng färgfoton samlade längst bak i boken) av allmänt utseende och viktiga morfologiska karaktärer. Men det är på många sätt en otroligt praktisk bok om man sysslar med bestämning av spindlar. Förutom den ovan nämnda nyckeln och beskrivningarna av alla spindelfamiljer har den en bra genomgång av spindlars morfologi och arachnologisk terminologi, och en utmärkt gloslista med alla specialtermer för anatomiska karaktärer som man använder vid bestämning. Jag kan vid det här laget de flesta, men ibland behöver man slå upp något... 

 

Boken har också en bestämningsnyckel till spindelnät, dvs för att bestämma spindlar till familj (och ibland till släkte) utifrån enbart nätets utseende! Jag har faktiskt inte provat att använda den i fält, men ska göra det. Om den är enkel att använda vore det roligt att ge en sådan till studenterna på faunistikkursen (men den behöver nog omarbetas i så fall, just för att den täcker in så mycket som inte finns i Sverige) för jag hade gärna velat jobba in mer nät på den kursen. Vad gäller många nätvävande arter är det ju vanligt att man bara ser nätet medan spindeln kan vara ganska svår att få syn på, och näten är dessutom enkla att studera i fält. Till skillnad från innehavaren kräver de sällan förstoring och de sitter stilla även om man petar på dem, bara det. Tyvärr räcker de sällan för bestämning ända till artnivå.

 

Jag testkörde nätnyckeln på ett Larinioidesnät ur minnet (se bild nedan), och kan konstatera att ja, den var ganska lättanvänd men den fungerade tyvärr inte särskilt bra, åtminstone inte för ett vanligt typiskt hjulnät i familjerna Araneidae eller Tetragnathidae (den senare familjen kommer man inte alls till i nyckeln, bara det...). Synd, det var något av en besvikelse. Nyckeln är värd att fortsätta testa och kan nog vara till nytta ändå, men att funktionen brast där den gjorde det nu innebär att den i så fall kräver lite mer erfarenhet och kunskap än vad det verkar vid första anblicken. Inte för att klara av nycklingsstegen (för de är ganska enkla) men för att vid tveksamhet kunna avgöra när problemet ligger hos bestämningsnyckeln och när det ligger hos användaren, även när man nycklar ett helt okänt nät och inte har facit som jag hade nu (jag nycklade ju ett nät som jag redan vet vilken art som gjort).   

 

Följande mail anlände i dag:

 

 

 

 

Vad det är frågan om är alltså att jag, Mika och Mari inte har tagit ut så mycket semester som vi borde. Av detta kan man konstatera följande:

 

 

Hm, vad göra åt detta. Jag har alltså två veckors innestående semester kvar från förra året som de vill att jag helst ska ta ut före maj månad. Jag tänkte först att jag kommer att göra av med lite av den åtminstone eftersom jag lovat åka ner och hälsa på min systerdotter nu i mars - men sen kom jag på att jag åker ner en helg, så oops, det blev visst bara en semesterdag där...och jag har verkligen inte tid ens med det.

 

Restresa i påsk, någon?

Medan systern är ute barfota i trädgården i Skåne, så avnjuter vi i Finland också vår motsvarighet till vår. Eller inte.

 

 

Bilden ovan är alltså utsikten från mitt fönster på jobbet så här i början av mars. Vackert ja, men inte så värst vårligt kan man tycka.  Ber om ursäkt för dåliga bilder (tagna med jobbmobilens väldigt dåliga kamera).

 

 

Och vad gäller att ta sig nånstans dit det inte är gångavstånd så är det en snösröjningsinsats som gäller varje gång. På bilderna nedan ser ni resultatet av gårdagens snöfall (bilen har stått ett dygn sen jag skottade fram den senast).  

 

 

 

 

 

Att solcellslampan på balkongen äntligen laddas tillräckligt för att orka lysa en stund på kvällen (om än bara en väldigt liten kort stund)  efter att ha varit nedsläckt hela vintern måste väl ändå betraktas som ett vårtecken?

 

 

 

 

Jaja, jag griper efter halmstrån här. Det har snöat hela dan och är tio grader kallt...

 

För övrigt, om ni inte märker det själva, så har jag nu lagt till några bilder i inläggen om Tvärminne och om mars/ridning och väder eftersom jag äntligen blev färdig att ladda ner de bilderna på datorn. Inte för att de är så mycket till bilder, men ändå.

Jag får ju spindelfrågor lite då och då som folk har skickat till Naturhistoriska i Stockholm och som deras jourhavande biolog skickar vidare till mig. De flesta frågor gäller ett ganska litet antal samma arter, och jag vet inte hur många husspindlar och kvadratspindlar jag identifierat från foton vid det här laget, både via naturhistoriska och från andra håll. Men ibland dyker något lite mer udda upp, och idag var det en vacker bild på en kaparspindels äggkokong med frågan "Vem har skapat detta vackra smycke?". Och det var en välformulerad fråga - kaparspindlarna gör verkligen otroligt vackra äggkokonger, de lindar in en kokong av ljusare silke i ett yttre glest nät av tjockare glansiga trådar som ser ut som väldigt tunn koppartråd. Jag hade inte haft något emot ett smycke i sån här design (eller varför inte i större format i julgranen eller påskriset?)!

 

Jag har ingen egen bild på en kaparspindelkokong och tänker inte stjäla bilden jag fick med frågan - men det finns ett antal bilder på nätet, kolla t.ex. här:

 

 

 

 

 

Kaparspindlarna är för övrigt ett ganska speciellt och intressant spindelsläkte eftersom de specialiserat sig på andra spindlar som bytesdjur. Det är inte ovanligt att spindlar äter andra spindlar, tvärtom, men just dessa har ett jaktsätt som är ganska speciellt och en specialanpassning som inte fungerar på något annat än just andra spindlar: De invaderar nätspindlars nät (därav namnet kaparspindel, på engelska heter de pirate spiders) och knäpper på trådarna för att locka till sig nätets ägare (knäppandet simulerar antingen ett byte som fastnat i nätet, eller en uppvaktande hanne), som de sedan attackerar. Vi har bara två kaparspindelarter i Sverige, och man ser dem sällan - det är vanligare att man ser de vackra äggkokongerna i buskar och vegetation än själva spindeln.

Edvin Nørgaard. Edderkoppers Yngelpleje. Natur og Museum 24, argang 1. Utgiven 1985 av Naturhistorisk Museum, Århus.

 

Edvin Nørgaard. Spindelvæv. Natur og Museum 26, argang 2. Utgiven 1987 av Naturhistorisk Museum, Århus.

 

Edvin Nørgaard. Edderkopper i hus og have. Natur og Museum 30, argang 3. Utgiven 1991 av Naturhistorisk Museum, Århus.

 

Edvin Nørgaard. Farlige edderkopper. Natur og Museum 32, argang 2. Utgiven 1993 av Naturhistorisk Museum, Århus.

 

Edvin Nørgaard. Edderkop på frierfødder. Natur og Museum 37, argang 4. Utgiven 1998 av Naturhistorisk Museum, Århus.

 

Søren Toft. Mejerne. Natur og Museum 343, argang 3. Utgiven 2004 av Naturhistorisk Museum, Århus.

 

---

 

Från "svenska småkryp" till danska småkryp - Natur og Museum är en trevlig populärvetenskaplig tidskrift som ges ut av det naturhistoriska museet i Århus i Danmark. Varje nummer är ett häfte (naturligtvis på danska) på 30 sidor som avhandlar ett ämne relaterat till Danmarks natur, ofta en viss organismgrupp men även en rad andra ämnen.

 

Under årens lopp har det getts ut flera nummer om spindlar och spindeldjur, de är alla trevlig och underhållande läsning och flera av dem (de ovan) finns fortfarande att få tag i. Man ska förvisso vara medveten om att vissa av dem vid det här laget är ganska gamla och att forskningen gått framåt en del sen de kom ut - de ska inte användas som vetenskaplig litteratur, men för den allmänt spindelintresserade är de väldigt prisvärda. Spindeldelarna avhandlar ofta sådana frågor som man som spindelkunnig ofta får från folk. Delen om lockespindlar (”Mejerne”) innehåller även en bestämningsnyckel till danska lockespindlar som räcker långt även i Sverige, och eftersom den är utgiven så sent som 2004 är den dessutom ganska ny med bestämningsnyckelmått mätt.

 

Som kuriosa kan nämnas att delen om giftiga spindlar (som är ett av få nummer som inte specifikt avhandlar främst danska arter) beskriver bl.a. taggspindeln Cheiracanthium punctorium, som då häftet gavs ut inte fanns i varken Danmark eller Sverige. Arten beskrivs som varande på spridning norrut, och idag 20 år senare finns den både i Danmark och på Öland (och är en av de giftigare spindlar vi har i vår natur, även om farligheten inte ska överdrivas). Intressant är också att just detta nummer på temat farliga spindlar ståtar med en stor bild av en fågelspindel i släktet Avicularia över hela baksidan - ett släkte som är både ickeaggressivt och har ett för människan ofarligt gift, dvs är väldigt harmlös.

 

 

Häftena, både de här om spindeldjur och andra inom en rad andra intressanta ämnen, kan beställas via museets hemsida: 

 

Tidigare i veckan som varit har man kunnat tro att det började bli vår även här i Finland, talgoxarna har börjat sjunga och alen har börjat blomma. Det hade också börjat töa så smått - inte så att man ser någon märkbar skillnad på snömängderna, men ändå - tills det plötsligt kom en köldknäpp natten till lördagen. Det var tio grader kallt i lördags morse (inne på den inglasade balkongen, utanför var det väl säkert ytterligare ett par grader kallare) och senare på eftermiddagen kom ett rejält snöväder.

 

Stallkatt.

 

 

 

Jag hann lagom rida på förmiddagen, då var det fortfarande klart och fint och soligt (om än kallt), innan molnen drog in och det började snöa. Ridningen var dock trevlig. Vi hade en vikarierande ridlärare eftersom vår ordinarie var sjuk, och hon hade som mål att köra hårt med oss vilket var bra för det innebar att det inte var några problem att hålla värmen på hästryggen trots kylan. Kallt att fixa med häst och remtyg innan lektionsstarten, men väl igång blev både vi och hästarna snabbt varma! Särskilt som jag red Pisang, där man får jobba lite mer än på Daisi för att han verkligen ska gå fram ordentligt, vilket den här ridläraren ställde stora krav på (på Daisi får man också jobba, men av andra anledningar). Men det går allt bättre (och det är ju tur att det inte går sämre, men marginalen neråt är ju förvisso inte så stor). Efter töandet tidigare i veckan och sen blixtkyla på det var dock de mer upptrampade vägarna på ridbanan ganska isiga, så vi red mycket innanför spåret, övade på volter i olika storlekar och gjorde skänkelvikningar innanför långsidorna, för att undvika att rida på fyrkantsspåret där det var halast så mycket som möjligt. Men eftersom man alltid rider ute på den här ridskolan (som saknar ridhus) så har hästarna som tur är broddade skor, så ingen halkade. 

 

Fast det är nog egentligen snödjupet snarare än halkan som är det största problemet med fyrkantspåret. Stigen som trampats upp där är så djupt nersänkt vid det här laget (första snön kom ju i november här, och sen har det bara kommit mer och mer vintern igenom) att det blir lite jobbigt att gå där för de stora hästarna, särskilt de största och ganska kraftigt byggda torihästarna, som nästan får sätta fötterna rakt framför varandra för att få plats. Så i synnerhet vi som rider stor häst (för den som inte vet vad som menas med en stor häst så är det alla hästar som är över ponnygränsen, dvs 147 cm, i mankhöjd) försöker rida vid sidan om spåret så mycket det bara går. Vilket inte alltid är det lättaste eftersom hästarna gärna följer invanda vägar och tycker det är liten galet att springa parallellt med spåret innanför det istället för på det... 

 

 

Kompisarna Helbek och Pisang (Torihästar).

 

.

 

 

Idag var vädret klart och fint igen, men det är väldigt uppenbart vinter och inte vår. Snöovädret i går begravde Laban helt och hållet i en rejäl snödriva (snödjupet på motorhuven var närmare en meter), och det var tur att jag kom ihåg vart jag hade parkerat så att jag säkert kunde gräva fram rätt bil ur de många vagt bilformade drivorna på parkeringen för att kunna ta mig till kvällens orkesterrep...

Gärdenfors, Hall, Hansson & Wilander, Svenska småkryp - en bestämningsbok till ryggradslösa djur utom insekter. Utgiven av Studentlitteratur 1988.

 

 

 

Det finns även en nyare utgåva av den här från 2004, där titeln ändrats till Svensk småkrypsfauna - en bestämningsbok till ryggradslösa djur utom insekter. Den nya utgåvan är omarbetad och utökad, själv kan jag dock inte uttala mig om förändringarna vad gäller något annat än spindeldelen.

 

 

 

 

Detta avsnitts spindelbok handlar egentligen inte enbart om spindlar, men eftersom det främst är för det ändamålet jag använder den så räknar jag den ändå till spindelbiblioteket. Svenska småkryp är en övergripande bestämningsbok för alla Sveriges ryggradslösa småkryp som inte är insekter, och den uppstod ur ett behov av en enkel och lättanvänd bestämningsbok för universitetets grundkurser i faunistik. Här hittas alltså allt från havsborstmaskar till gråsuggor till sjögurkor. Med det sagt utgör boken snarast en slags grundnivå för bestämningsarbetet, och man kan som regel inte göra bestämningar så långt som till art eller ens släkte. I början av boken finns en bestämningsnyckel till större djurgrupper, där man kan nyckla sig fram till om det man hittat är ett kräftdjur, ett spindeldjur, en ringmask, ett björndjur, ett nässeldjur osv - och för många djurgrupper (som till exempel björndjur och nässeldjur) kommer man inte längre än så i bestämningen. För en del grupper kan man däremot gå vidare till mer detaljerade bestämningsnycklar där man kommer så långt som till familj, däribland spindeldjuren. Men längre än till familj kommer man inte i något fall, förutom de där det bara finns en enda art i familjen...

 

Är man ute efter att artbestämma spindlar är denna bok därmed inte tillräcklig på långa vägar, men om man inte är så väl förtrogen med familjerna att man kan bestämma dem "utantill" så är nyckeln till spindelfamiljerna i denna bok väldigt bra och lättanvänd och boken är ett utmärkt komplement till annan litteratur för bestämning till artnivå. Och det är så jag rekommenderar att man använder den - det finns ett antal utgivna engelska nycklar till spindelfamiljer och de fungerar förstås också, men jag tycker bäst om den här. Och tycker att den är att föredra framför den familjenyckel som finns i t.ex. Roberts (inget ont om Roberts nycklar, men jag tycker nog att den här är mer lättanvänd) trots den fördel det skulle innebära att bara behöva använda en enda bok.

 

Det har skett vissa förändringar i spindelnyckeln i den nya utgåvan av Svenska småkryp (som används på faunistikkursen jag undervisar på), men jag tycker nog att båda fungerar bra även om det finns några småsaker jag retar mig på. Måste dock erkänna att jag själv inte direkt använder den här nyckeln (annat än i undervisning) eftersom jag generellt inte använder bestämningsnycklar till familjer - jag kan dem, så jag går oftast direkt på själva artbestämningen. Det är också eftersom jag använder den så lite som jag aldrig har införskaffat den nya utgåvan av boken, men jag funderar allvarligt på att göra det eftersom den gamla inte är inbunden vilket den nya är, och min börjar bli ganska sliten. Men oavsett upplaga har Svenska småkryp absolut en plats i spindelbiblioteket, och har förstås den ytterligare fördelen att även omfatta andra spindeldjur än spindlar - närmare bestämt klokrypare och lockespindlar. Kvalster nämns även de, men det saknas bestämningsnycklar för dem vilket är förståeligt. Det är en väldigt stor grupp som är ganska besvärlig att bestämma. Förutom för spindlar, lockespindlar och klokrypare finns bra bestämningsnycklar till familj även för grupperna havsborstmaskar, daggmaskar, iglar, storkräftor, långhalsar/havstulpaner, mångfotingar, blötdjur (snäckor, musslor, sniglar, bläckfiskar) och tagghudingar (sjöstjärnor, ormstjärnor, sjögurkor, sjöborrar).

Kalendern har kommit fram, och jag drar en stor suck av lättnad! Den hade krupit ner i mappen med alla båtturistenkäter vi satt och skrev in data från på Tvärminne och gömt sig längst ner bland dem. När jag letade efter kalendern i satorväskan packade jag i samma veva upp den där mappen och satte den på sin plats i bokhyllan, i vetskap om att materialet i den nu var färdigbearbetat och i stort sett kunde glömmas bort - det skulle bara sparas för att man alltid sparar ursprungligt rådata som fältprotokoll och ifyllda enkäter. Därför tog det ett par dagar innan jag kom på tanken att kalendern kanske kunde ha klämt in sig bland enkäterna i mappen. Men nu är den återfunnen!