Nu är den spikad!
I dag har jag spikat avhandlingen! Den obligatoriska elektroniska spikningen gjordes förvisso redan för ett par veckor sen, men det är förstås bara den traditionella analoga (ej längre obligatoriska) varianten som känns intressant att uppmärksamma. För övrigt lyckades jag spika upp avhandlingen ganska nära min licentiatavhandling som hänger där sen tidigare, så nu finns det en hel liten spindelsektion på Botans spikbräda.
Den traditionsenliga gamla "guldhammaren" som alla avhandlingar spikas med på Botan.
Det sägs för övrigt att traditionen att spika avhandlingar härrör från när Luther spikade sina teser i Wittenberg på 1500-talet.
Den traditionsenliga gamla "guldhammaren" som alla avhandlingar spikas med på Botan.
Det sägs för övrigt att traditionen att spika avhandlingar härrör från när Luther spikade sina teser i Wittenberg på 1500-talet.
Färdigavhandlat!
I dag har jag fått bekräftat från tryckeriet att de faktiskt begripit att de skulle börja trycka i fredags (inte självklart), så nu vet jag att jag kommer att ha tryckta ex av avhandlingen väntande på mig när jag kommer tillbaka till Stockholm och måste spika! Skönt...äntligen är avhandlingen i hamn!
"The spider and the sea"
Vååår!
Ja jag vet att det varit vår ett tag nu, men jag har liksom inte riktigt upplevt den eftersom jag tillbringat så mycket tid instängd med min avhandling. Så jag tar igen det nu. I Blentarp är det precis så där perfekt vår: Strålande sol och nästanpå sommarvärme om dagen, vårblommorna blommar, träden är sådär nätt och jämnt utslagna, bokarna är sådär fantastiskt ljusgröna, körsbärsträden blommar för fullt, spindlarna stortrivs i solen och värmen och till och med Trochosorna är framme om dagen, när man öppnar ytterdörren om kvällen hör man spelande lövgrodor (jag misstänker biologgrannen), och valborgsmässospelningen var visserligen kylig som alltid men i år behövdes för en gångs skull varken underställ eller fleecetröja under uniformen.
Körsbärsträd.
Rabatten är full av Primula som genom åren planterats ut och som alla blommar för fullt. I synnerhet den gula, som av någon anledning växer mycket mer och snabbare än alla Primula i andra färger.
Hoppspindlarna är pigga och snabba i solen. Här en Marpissa muscosa på en ruta.
I skogen har bokarna börjat slå ut, upptäckte jag på en kvällsrunda till Simontorp med syftet att kryssa dovhjort för däggdjurskryssartävlingen på jobbet. Och ja, jag fick kryssat dovhjort om någon undrar. Så där trettio stycken, det hade varit svårt att undvika att se dem även om jag velat. Jag hoppades på en skymt av ett vildsvin också men det fick jag inte, det var nog lite för tidigt på kvällen fortfarande.
Och min andra viktiga grupp "jobbdjur" förutom spindlarna, fjädermyggorna, dansar om kvällarna. Ett djur som inte fått den uppmärksamhet de förtjänar på den här bloggen eller annars med tanke på hur mycket tid jag ägnat åt dem de senaste fyra åren, men det beror tills törsta delen på att de är så svåra att fotografera, i synnerhet om man vill ha en bild på levande mygg som inte sitter fast i en håv eller en klisterfälla. De här bilderna är även de dåliga och suddiga (fjädermyggen är liksom aldrig stilla) men det här är en av de större arterna så de fastnade åtminstone på bild för en gångs skull. Även om det inte är enkelt att se vad det är...
Och sist men inte minst en Trochosahanne (björnspindel) ute i solen, med fina svarta teckningar på frambenen (som han ska använda att vinka till Trochosatjejer med).
Körsbärsträd.
Rabatten är full av Primula som genom åren planterats ut och som alla blommar för fullt. I synnerhet den gula, som av någon anledning växer mycket mer och snabbare än alla Primula i andra färger.
Hoppspindlarna är pigga och snabba i solen. Här en Marpissa muscosa på en ruta.
I skogen har bokarna börjat slå ut, upptäckte jag på en kvällsrunda till Simontorp med syftet att kryssa dovhjort för däggdjurskryssartävlingen på jobbet. Och ja, jag fick kryssat dovhjort om någon undrar. Så där trettio stycken, det hade varit svårt att undvika att se dem även om jag velat. Jag hoppades på en skymt av ett vildsvin också men det fick jag inte, det var nog lite för tidigt på kvällen fortfarande.
Och min andra viktiga grupp "jobbdjur" förutom spindlarna, fjädermyggorna, dansar om kvällarna. Ett djur som inte fått den uppmärksamhet de förtjänar på den här bloggen eller annars med tanke på hur mycket tid jag ägnat åt dem de senaste fyra åren, men det beror tills törsta delen på att de är så svåra att fotografera, i synnerhet om man vill ha en bild på levande mygg som inte sitter fast i en håv eller en klisterfälla. De här bilderna är även de dåliga och suddiga (fjädermyggen är liksom aldrig stilla) men det här är en av de större arterna så de fastnade åtminstone på bild för en gångs skull. Även om det inte är enkelt att se vad det är...
Och sist men inte minst en Trochosahanne (björnspindel) ute i solen, med fina svarta teckningar på frambenen (som han ska använda att vinka till Trochosatjejer med).
The Spider and the Sea
Mailhaveri på Botan
Som om det inte vore nog med att vi precis har haft folk här för att fixa skrivaren, för jag vet inte vilken gång i ordningen de senaste veckorna, så krachade även institutionens mailserver i torsdags. Illa illa...Ingen förväntade sig väl att det skulle lösas förrän efter påsk, men så visar det sig dessutom att folket som ska serva servern finns i... Indien. Avtalet vi har säger att folk ska vara på plats inom fyra timmar, och nu är det nästan en vecka sen det hände.
Det hela är något av en katastrof - att en hel forskningsinstitution inte kan använda sin e-mail är illa nog när det än händer, men nu sammanfaller det dessutom med när ansökningar om forskningsanslag till de stora statliga forskningsråden måste lämnas in.
Jag har än så länge inte drabbats av större problem i samband med detta än att jag tvingas skriva ut allt jag vill att min handledare ska läsa på papper samt förstås oroar mig för att missa eventuella viktiga mail (t.ex. kommentarer från Australien på ett av manusen, jag har dock mailat australiensarna och gett dem en alternativ mailadress) och att mailbrevlådan hinner bli överfull så att saker inte kommer fram av den anledningen. Men om tekniken på avdelningen ska fortsätta haverera i den här takten tvingas jag väl till slut, som min handledare föreslog, skriva avhandlingen för hand. Vilket troligen skulle innebära att varken opponent eller betygsnämnd skulle kunna tyda texten, på gott och ont.
För övrigt kan jag bara konstatera att mitt skrivbord följer teorin att entropinivån ökar ju närmare man kommer datum för när avhandlingen ska vara färdig. Bilden nedan är tagen förra veckan och ja, entropin har ökat ännu mer sen dess. Tänk er tillståndet nedan plus ytterligare ett par böcker och ett inte föraktligt antal vetenskapliga artiklar (och eftersom handledaren nu lämnar alla sina kommentarer på papper i stället för via mail ökar pappersmängden ytterligare av den anledningen också).
Vem behöver se aliens på tv...
...när man kan betrakta sina husdjur i stället.
Eublaberus distantica -som klippt och skuren för en roll i vilken sf-film som helst.
Om den var lite större än den faktiskt är förstås. Och om den inte vore så fullständigt oförarglig.
Spindlarna är inte lika oförargliga, men ganska. Vackra Doris är också betydligt mindre nervös och hispig nu än hon var när hon kom hit. För ett halvår sen hade det varit i stort sett omöjligt att lyckas ta en sån här bild eftersom hon sprang och gömde sig så fort man öppnade terrarielocket!
Eublaberus distantica -som klippt och skuren för en roll i vilken sf-film som helst.
Om den var lite större än den faktiskt är förstås. Och om den inte vore så fullständigt oförarglig.
Spindlarna är inte lika oförargliga, men ganska. Vackra Doris är också betydligt mindre nervös och hispig nu än hon var när hon kom hit. För ett halvår sen hade det varit i stort sett omöjligt att lyckas ta en sån här bild eftersom hon sprang och gömde sig så fort man öppnade terrarielocket!
Rrrrrr....
Upptagen som jag är med att köra den ena ANOVAn (Analysis of variance) efter den andra i R har jag inte tid att skriva riktiga blogginlägg, så i stället hänvisar jag till denna beskrivning av ett av de vanligaste statistiska testerna inom naturvetenskaplig forskning där det förklaras vad man egentligen testar med en ANOVA:
ANOVA
ANOVA
Skrivarstrejk på Botan...
Naturligtvis är det alltid så att saker inte fungerar när man som bäst behöver dem. Jag kan ibland gå ett par veckor utan att behöva skriva ut något, och när då en dag har fyra manus som måste skrivas ut och överlämnas för genomläsning till avdelningens professorer, i dag, då går hela institutionens skrivare i gemensam strejk.
Jag har alltså fyra manus som ska skrivas ut i två ex, totalt ca hundra sidor. Jag har jobbat väldigt mycket och intensivt med det sista av dem för att få det färdigt så att professorerna kan få allihop i dag, och skrivaren på min avdelning har krånglat hela veckan. I dag kom reparatören (igen), han har tillbringat hela dan i kopieringsrummet och den fungerar fortfarande inte. Som tur är så är ju inte växtekologens skrivare den enda i huset, så man får väl skriva ut på växtfys skrivare då och göra sig omaket att gå en trappa ner för att hämta sina papper...trodde jag. Det visar sig att våra nya och hårdare datorsäkerhetsregler innebär att man inte som tidigare kan skriva ut på vilken skrivare som helst, man måste bli tilldelad åtkomst för varje individuell skrivare.
Några outgrundliga felmeddelanden senare förstår jag (intuitivt, måste det ha varit) till slut att även om inte felmeddelandet specifikt påpekar detta är problemet att min kod inte fungerar på växtfys skrivare. Jag mailar då datoransvarige Johan, men naturligtvis får jag inget svar. Jag går och letar efter Johan på hans rum, men han är förstås inte där.
Som tur är har Helena haft samma problem tidigare och då lyckats tillskansa sig åtkomst till växtfys skrivare, så jag tar med mina fyra vetenskapliga artiklar på usb-minne till henne och skriver ut dem från hennes dator. Nöjd med att ha löst problemet går jag en trappa ner. Där i växtfys kopieringsrum har det första manuset kommit ur skrivaren, men mer än så blev det inte. Det lyser två röda och en grön lampa på maskinen och med fasa konstaterar jag att displayen annonserar: Pappersstopp! Jag börjar öppna luckor, lyfta lådor, dra i spakar och rota runt maskinens alla inre vinklar och vrår på jakt efter fastnade papper. De fastnade papprena är nämligen inte ett eller två utan fem. Och två av dem har maskinen förvandlat till bränd konfetti -skrivare och dokumentförstörare i ett. Det tar ganska lång tid innan jag hittat alla papperslappar, och då har jag ändå fått lite hjälp av en doktorand från växtfys som betraktas som avledningens expert på pappersstopp eftersom det tydligen är vanligt att papper fastnar i denna maskin (och i synnerhet hans papper).
Vid det laget har Tove kommit ner från växtekologen eftersom hon också har försökt skrivit ut. Tre pappersstopp och tre nästan totala demonteringar av skrivaren senare har jag äntligen fått ut alla mina fyra artiklar i två ex på totalt ca hundra sidor. Stackars Tove fick vänta länge på att få ut det enda papper hon skrev ut efter mig. Tillbaka på växtekologen undrar Helena vart jag hållit hus, det var ju jättelänge sen jag gick ner!
Sedan ägnar jag en stund åt att sortera och lägga alla papper i rätt ordning igen eftersom pappersstoppen gjort att de blandats ihop lite. Både Ove och Johan som ska ha dem har gått för dagen, så jag lämnar högarna på deras rum med en lapp om att de får höra av sig till mig om det är något de inte kan läsa (eftersom texten på några av de fastnade sidorna är ganska kladdig och jag tänker inte försöka skriva ut eländet igen). Sen går jag hem.
Och eftersom den akademiska världen går ut på att söka kunskap känner jag nu att dagens inhämtade kunskap är konsten att demontera en skrivare av växtfysmodell (växtekologens kan jag redan demontera sedan tidigare, men den här var mycket besvärligare. Växtekologens skrivare brukar heller inte strimla papperna som fastnar ) och på bästa sätt lokalisera och extrahera papper som fastnat utan att förstöra dem mer än maskinen redan gjort. Hm, kanske man skulle satsa på en karriär som skrivarreparatör efter disputationen? Det är säkert både mer välbetalt och lättare att få jobb än att vara ekolog.
Jag har alltså fyra manus som ska skrivas ut i två ex, totalt ca hundra sidor. Jag har jobbat väldigt mycket och intensivt med det sista av dem för att få det färdigt så att professorerna kan få allihop i dag, och skrivaren på min avdelning har krånglat hela veckan. I dag kom reparatören (igen), han har tillbringat hela dan i kopieringsrummet och den fungerar fortfarande inte. Som tur är så är ju inte växtekologens skrivare den enda i huset, så man får väl skriva ut på växtfys skrivare då och göra sig omaket att gå en trappa ner för att hämta sina papper...trodde jag. Det visar sig att våra nya och hårdare datorsäkerhetsregler innebär att man inte som tidigare kan skriva ut på vilken skrivare som helst, man måste bli tilldelad åtkomst för varje individuell skrivare.
Några outgrundliga felmeddelanden senare förstår jag (intuitivt, måste det ha varit) till slut att även om inte felmeddelandet specifikt påpekar detta är problemet att min kod inte fungerar på växtfys skrivare. Jag mailar då datoransvarige Johan, men naturligtvis får jag inget svar. Jag går och letar efter Johan på hans rum, men han är förstås inte där.
Som tur är har Helena haft samma problem tidigare och då lyckats tillskansa sig åtkomst till växtfys skrivare, så jag tar med mina fyra vetenskapliga artiklar på usb-minne till henne och skriver ut dem från hennes dator. Nöjd med att ha löst problemet går jag en trappa ner. Där i växtfys kopieringsrum har det första manuset kommit ur skrivaren, men mer än så blev det inte. Det lyser två röda och en grön lampa på maskinen och med fasa konstaterar jag att displayen annonserar: Pappersstopp! Jag börjar öppna luckor, lyfta lådor, dra i spakar och rota runt maskinens alla inre vinklar och vrår på jakt efter fastnade papper. De fastnade papprena är nämligen inte ett eller två utan fem. Och två av dem har maskinen förvandlat till bränd konfetti -skrivare och dokumentförstörare i ett. Det tar ganska lång tid innan jag hittat alla papperslappar, och då har jag ändå fått lite hjälp av en doktorand från växtfys som betraktas som avledningens expert på pappersstopp eftersom det tydligen är vanligt att papper fastnar i denna maskin (och i synnerhet hans papper).
Vid det laget har Tove kommit ner från växtekologen eftersom hon också har försökt skrivit ut. Tre pappersstopp och tre nästan totala demonteringar av skrivaren senare har jag äntligen fått ut alla mina fyra artiklar i två ex på totalt ca hundra sidor. Stackars Tove fick vänta länge på att få ut det enda papper hon skrev ut efter mig. Tillbaka på växtekologen undrar Helena vart jag hållit hus, det var ju jättelänge sen jag gick ner!
Sedan ägnar jag en stund åt att sortera och lägga alla papper i rätt ordning igen eftersom pappersstoppen gjort att de blandats ihop lite. Både Ove och Johan som ska ha dem har gått för dagen, så jag lämnar högarna på deras rum med en lapp om att de får höra av sig till mig om det är något de inte kan läsa (eftersom texten på några av de fastnade sidorna är ganska kladdig och jag tänker inte försöka skriva ut eländet igen). Sen går jag hem.
Och eftersom den akademiska världen går ut på att söka kunskap känner jag nu att dagens inhämtade kunskap är konsten att demontera en skrivare av växtfysmodell (växtekologens kan jag redan demontera sedan tidigare, men den här var mycket besvärligare. Växtekologens skrivare brukar heller inte strimla papperna som fastnar ) och på bästa sätt lokalisera och extrahera papper som fastnat utan att förstöra dem mer än maskinen redan gjort. Hm, kanske man skulle satsa på en karriär som skrivarreparatör efter disputationen? Det är säkert både mer välbetalt och lättare att få jobb än att vara ekolog.
Biologer anade ugglor i mossen -fick kalla fötter!
...är inte denna rubrik som hämtad ur "Gäster med gester" så säg?
I går avlöpte årets uggleexkursion i norra Uppland. Vi anade faktiskt inga ugglor i mossen eftersom vi inte befann oss på en mosse (utan på små skogsvägar i barrskog), däremot inte bara anade vi utan både såg och hörde ugglor på hyggena. Dvs årets exkursion var väldigt mycekt mer framgångsrik än förra årets, då vi med nöd och näppe sent på kvällen fick höra ett enda, mycket svagt, avlägset hoande från en slaguggla. Och det var så svagt att bara vissa av oss hörde det.
Om någon undrar hur en uggleexkursion går till så är det så här: Man åker ut till ett lämpligt skogsområde, företrädesvis ett med barrskog, gärna äldre skog, och lite hyggen. Man stannnar på lämpligt ställe, går ur bilarna och står sedan blickstilla och knäpptyst och lyssnar noga. Om man hör något fortsätter man att stå still och lyssna, om man inte hör något ger man så småningom upp och åker en liten bit till ett nytt ställe.
Uppländsk vinterväg
Det här året var vi ett gäng blandade doktorander från Botan och Zootis som lämnade Botan vid halvfemtiden för att vara ute vid sjön Gisslaren i skymningen (eftersom vi ville hinna höra sparvuggla, som ropar i skymningen, innan det blev för mörkt). Vädret var strålande vinterväder, soligt och klarblå himmel. Och nästan så fort vi kommit ur bilarna hörde vi den, sparvugglan. Långt borta visserligen, men ändå. För långt borta för att fler än de av oss som både hade god hörsel och visste vad vi lyssnade efter skulle få höra, till visst förtret för Petter som agerade guide för utflykten men inte själv lyckades uppfatta lätet. Sparvugglan är en mycket liten uggla, och följaktligen har den en ljus röst -den hoar i falsett, ett pip eller vissling snarare än ett hoande. Men Peter från zootis är bra på att vissla som en sparvuggla och lyckades locka den närmare så att alla fick höra den ordentligt. Till sist var den så nära att vi inte bara fick höra (nu mycket högt och tydligt) utan även se den, ovanligt eftersom ugglor är nattaktiva. Men det var fortfarande ljust nog och ugglan var tillmötesgående nog att placera sig först högst upp i en grantopp och sedan ännu närmare oss i en björk, där den syntes förträffligt bra även i vanlig kikare. Men Petter hade tubkikare med så vi fick se den riktigt riktigt bra! Jättesöt var den!
Sedan stod vi en lång stund i en ring runt tubkikaren, blickstilla och knäpptysta med öronen på helspänn. Hela uppmärksamheten var riktad mot omgivningen, dels sparvugglan i björken, dels på alla andra läten eftersom vi hoppades även på slaguggla, så vi koncenterade oss på att försöka uppfatta eventuella uggleläten bland alla andra ljud: gräsänder och svanars kvällsbestyr i den närbelägna sjön, skällande rådjur, och vissa ljud av antropogent ursprung. Mörkret tätnade. Sparvugglan flög sin väg. Vi började frysa. Tomas sade till den isländska doktoranden Bryndis: "Det är så här vi umgås i Sverige".
Sparvugglehabitat vid lämplig sparvuggletid
Sedan klagade Tomas på att han frös, varpå vi mobbade honom lite eftersom han jobbar med fjällräv, så han borde vara den av oss med bäst förutsättningar att klara kölden. Så vi gick tillbaka till bilarna för att plocka fram den medhavda matsäcken och eventuella extrakläder. Själv var jag klädd som följer: gore-texfodrade vinterkängor, tre par yllesockor varav ett par knälånga, dubbla underställ (byxor + tröjor), jeans, dubbla fleecetröjor, varm täckjacka, varm sjal som halsduk, mössa med fleecefoder och dubbla vantar (varav ett par fodrade). Kan konstatera att kläderna i stort sett räckte, men jag frös lite ändå eftersom man står så stilla. framför allt om händer och fötter. I efterhand (i dag) konstaterade vi att det är dåligt att stå stilla på frusen mark även om man har bra skor och varma kläder -man ska egentligen ha något isolerande att stå på. Tips om någon ska på uggleexkursion: ta med t.ex. ett sitt/liggunderlag, dörrmatta eller liknande att stå på. Det ska tydligen göra en enorm skillnad!
Vi stod vid bilarna och lyssnade en stund till innan vi åkte vidare till nästa ställe. Nu var det slaguggla, pärluggla och kattuggla vi var ute efter, men tyvärr vände lyckan efter sparvugglan. Kattuggla och pärluggla fick vi inte höra alls, slaguggla fick vi höra vid flera tillfällen men bara svagt och långt borta, trots flera försök att locka dem närmare genom att spela upp lätet på bilstereon. Förutom ett tillfälle då vi hörde en slagugglehona ganska nära, och det var roligt för det är oftast hannarna man hör. Dessutom var det en fantastiskt fin vinterkväll, -5 grader, fantastiskt stjärnklart och helt vindstilla. Mycket bättre än förra årets exkursion konstaterade vi, då var det också klart väder och minusgrader, men dessutom blåsigt och fuktigt. Trots det började vi bli frusna, så vid halvtiotiden och fem kalhyggen senare gav vi upp och åkte hem eftersom vi inte hade någon större tur med oss.
Nästa projekt är att få höra berguven som har hållt till i nationalstadsparken i Stockholm ett tag nu, om den fortfarande är kvar.
Den har en titel!
Avhandlingen har nu fått en preliminär titel:
Titeln är som sagt preliminär, jag hade fortfarande velat få in en ordvits på temat tråd och spindlar som en länk mellan marina och terrestra födovävar, men vi får väl se om jag lyckas med det. Skulle vilja ha in det i underrubriken i så fall.
The Spider and the Sea
Effects of marine subsidies on the roles of spiders in terrestrial food webs
Effects of marine subsidies on the roles of spiders in terrestrial food webs
Titeln är som sagt preliminär, jag hade fortfarande velat få in en ordvits på temat tråd och spindlar som en länk mellan marina och terrestra födovävar, men vi får väl se om jag lyckas med det. Skulle vilja ha in det i underrubriken i så fall.
Namnförslag...
Jag har fått ett förslag på titel till avhandlingen. Det lyder:
"Aarrghhh...spindlar!!"
Nä, jag tror inte det.
"Aarrghhh...spindlar!!"
Nä, jag tror inte det.
Vad ska den heta? Vad?
Det börjar bli dags att ge avhandlingen ett namn. Detta är svårt, jag har inga bra förslag alls för tillfället.
Man kan antingen ge den ett klassiskt, torrt vetenskapligt namn, eller också ett mindre vetenskapligt, i så fall eventuellt med en mer vetenskaplig underrubrik. Det svåraste är att hålla titeln kort eftersom det är flera viktiga saker som den måste täcka upp: Av titeln måste man förstå att det handlar om födovävsekologi, att det handlar om spindlar, och att det handlar om marina subsidier och strandekosystem. En korrekt torr och tråkig vetenskaplig titel vore något i stil med "Effects of marine subsidies on the roles of spiders in terrestrial on-shore food webs" men det är ju jättetråkigt...
Personligen gillar jag kortare, roligare titlar, men det är svårt att få till dem och samtidigt få med allt som måste vara med för att man ska förstå vad avhandlingen handlar om. Kombinationen spindlar och födovävar ger ju möjligheter till en hel del ordvitsande (något som min blivande opponent redan utnyttjat i sin bok "Spiders in ecological webs" så man får vara lite försiktig där så att det inte blir för likt) så den tråden kan man ju spinna vidare på och inkorporera även spindlarnas roll som länk mellan det akvatiska och terrestra systemet, men då börjar det bli svårt att formulera det hela snyggt och samtidigt hålla det kort. Suck.
Redan existerande titlar inom projektet:
Ämnesuppsats: "Food webs across the waterline: Effects of marine subsidies on coastal predators and ecosystems"
Licentiatavhandling: "Beachcombers, landlubbers and able seemen: Effects of marine subsidies on roles of arthropod predators in coastal food webs"
Manus som kommer att finnas i avhandlingen:
"Edge or dispersal effects -their relative importance on arthropod densities on small islands"
"Utilization of marine nutrients by coastal arthropod predators in the Baltic Sea area: a stable isotope study"
"Effects of subsidized predators on coastal food webs in the Baltic Sea area" (kommer troligen att döpas om)
För tillfället lyser alla kreativa språkliga idéer med sin frånvaro, så tills vidare ägnar jag mig i stället åt sifferexcercis i excel. Som naturligtvis inte är helt samarbetsvilligt, men det börjar ändå bli lite ordning på de där figurerna nu...
Man kan antingen ge den ett klassiskt, torrt vetenskapligt namn, eller också ett mindre vetenskapligt, i så fall eventuellt med en mer vetenskaplig underrubrik. Det svåraste är att hålla titeln kort eftersom det är flera viktiga saker som den måste täcka upp: Av titeln måste man förstå att det handlar om födovävsekologi, att det handlar om spindlar, och att det handlar om marina subsidier och strandekosystem. En korrekt torr och tråkig vetenskaplig titel vore något i stil med "Effects of marine subsidies on the roles of spiders in terrestrial on-shore food webs" men det är ju jättetråkigt...
Personligen gillar jag kortare, roligare titlar, men det är svårt att få till dem och samtidigt få med allt som måste vara med för att man ska förstå vad avhandlingen handlar om. Kombinationen spindlar och födovävar ger ju möjligheter till en hel del ordvitsande (något som min blivande opponent redan utnyttjat i sin bok "Spiders in ecological webs" så man får vara lite försiktig där så att det inte blir för likt) så den tråden kan man ju spinna vidare på och inkorporera även spindlarnas roll som länk mellan det akvatiska och terrestra systemet, men då börjar det bli svårt att formulera det hela snyggt och samtidigt hålla det kort. Suck.
Redan existerande titlar inom projektet:
Ämnesuppsats: "Food webs across the waterline: Effects of marine subsidies on coastal predators and ecosystems"
Licentiatavhandling: "Beachcombers, landlubbers and able seemen: Effects of marine subsidies on roles of arthropod predators in coastal food webs"
Manus som kommer att finnas i avhandlingen:
"Edge or dispersal effects -their relative importance on arthropod densities on small islands"
"Utilization of marine nutrients by coastal arthropod predators in the Baltic Sea area: a stable isotope study"
"Effects of subsidized predators on coastal food webs in the Baltic Sea area" (kommer troligen att döpas om)
"Individual variation between spiders on shores in the utilization of aquatic subsidies"
"Linking land and sea -arthropod vectors for marine subsidies" (arbetstitel, kommer nog att ändras lite)
För tillfället lyser alla kreativa språkliga idéer med sin frånvaro, så tills vidare ägnar jag mig i stället åt sifferexcercis i excel. Som naturligtvis inte är helt samarbetsvilligt, men det börjar ändå bli lite ordning på de där figurerna nu...
Mannen som fikar med Älgar
Min syster har redan bloggat om detta, men jag kan inte låta bli att göra det jag också. Vår länge dolda familjehemlighet har kommit ut för hela världen att beskåda, dvs på youtube. Jag är dotter till Mannen som fikar med älgar.
Jag vet inte själv varför min dyra fader fikar med klövvilt på arbetstid, och är inte säker på att jag vill veta. Men fikar gör han. Med älgar. Och renar.
Här är beviset:
http://www.youtube.com/watch?v=qKssPK0VKlo
Dessa tendenser att odla vänskapliga förbindelser med partåiga hovdjur verkar dessutom vara ärftliga, vilket torde bevisas av att min ena syster delar bostad med två grisar. Så nu är det bara att hoppas på att detta kanske kan ge mig en viss fördel i däggdjursskådartävlingen på jobbet? Kanske det enklaste sättet att få kryssa alla de svenska hjortdjuren helt enkelt är att ta med sig pappa, en kaffetermos och några bullar ut i älgskogen?
Jag vet inte själv varför min dyra fader fikar med klövvilt på arbetstid, och är inte säker på att jag vill veta. Men fikar gör han. Med älgar. Och renar.
Här är beviset:
http://www.youtube.com/watch?v=qKssPK0VKlo
Dessa tendenser att odla vänskapliga förbindelser med partåiga hovdjur verkar dessutom vara ärftliga, vilket torde bevisas av att min ena syster delar bostad med två grisar. Så nu är det bara att hoppas på att detta kanske kan ge mig en viss fördel i däggdjursskådartävlingen på jobbet? Kanske det enklaste sättet att få kryssa alla de svenska hjortdjuren helt enkelt är att ta med sig pappa, en kaffetermos och några bullar ut i älgskogen?
Tillökning!
Hitta djuret?
Nä, det här var faktiskt en kuggis. Den här bilden är tagen ner i lådan där en av mina kackerlacksarter bor, en art som gräver ner sig. Så oftast när man öppnar lådan syns inte ett dugg, för att hitta djuren här måste man gräva. Vilket är synd eftersom den här arten är väldigt vacker och ganska stor, så det hade faktiskt varit trevligt att få se dem mer. Så här ser det ut om man skrapar bara lite på jordytan:
I dag när jag kollade i deras låda fick jag till min lycka se en unge, och lite grävande resulterade i ett par till, något som storligen gladde mig! Av kackerlackorna jag adopterade (se tidigare inlägg) fanns bara några stycken individer av den här arten, deras förre husse hade inte lyckats få dem att föröka sig alls. Och även om arten faktiskt inte ska vara svårförökad (arter man använder som foderdjur kan inte vara det) var jag ändå osäker på om jag heller skulle lyckas, helt enkelt eftersom de är så få och jag inte vet något om könsfördelningen (till skillnad från arten i det senaste kackerlacksinlägget här på bloggen kan man inte enkelt se skillnad på könen på de här) så såvitt jag visste kunde ju alla eller nästan alla vara av samma kön vilket är ett problem om de flesta är hannar. Dessutom vet jag ju ingenting om genetiken och om det eventuellt finns eller kommer att uppstå någon inavelsproblematik. Och alla dessa eventuella problem kvarstår, men nu har det ju blivit några ungar i alla fall så jag har i alla fall fortfarande ett visst hopp om att det här kan bli en fungerande kackerlackspopulation!
Över isen till regnskogen
I dag var en dag för kontraster. Jag var och gjorde lite labjobb på Botan, vilket gick fortare än vad jag räknat med så när jag var färdig hade jag en halv eftermiddag över. Och eftersom det var fantastiskt fint soligt vinterväder var det förstås läge att utnyttja denna för en promenad. Eftersom utgångspunkten var Botan och isen ligger tjock på brunnsviken beslöt jag att passa på att besöka Haga, eftersom jag efter snart fyra år i Stockholm ännu inte gjort det och eftersom det går väldigt lätt att ta sig dit från Botan när isen ligger -man kan gå rakt över Brunnsviken.
Vädret var som sagt strålande, massor av folk var ute på Brunnsvikens is och promenerade och åkte skridskor eller skidor både med och utan hundar och barnvagnar -av all snön som kom i går fanns det nog inte en otrampad eller oåkt fläck någonstans!
Vädret var strålande som sagt, och jag ångrade att jag inte var smart nog att ha tagit med mig skridskorna. Men jag hade ju inte räknat med att komma från Botan så här tidigt, så jag fick nöja mig med en promenad. Men den var trevlig i alla fall.
Botaniska institutionen (huset till höger) sedd från andra sidan Brunnsviken.
Väl på andra sidan gick jag en sväng i parken. I Haga finns bland annat dessa koppartält, som jag alltid föreställt mig som mycket mindre än de faktiskt var.
Tyvärr var det väl inte riktigt rätt tid på året för att Hagaparken med alla sina gamla fina 1700-talspaviljonger med mera verkligen skulle komma till sin rätt, så jag bestämde mig i stället för att som tröst för att jag inte hade några skridskor utnyttja att det finns möjlighet att se fjäriln vingad på Haga oavsett årstid. På Haga finns ett fjärilshus, ett regnskogsväxthus med fina växter, inomhusdammar med lite olika fiskar, friflygande fjärilar och en del andra tropiska djur i terrarier och akvarier.
Här är lite fjärilsbilder, tyvärr hade jag inte kameran med eftersom detta besök var helt oplanerat, så bilderna är tagna med mobilen och blev därefter -dåliga! Men ett visst hum om färgprakten kan man ju få i alla fall.
Matstation för fjärilar. Inga tråkiga behållare med sockervatten här inte, riktiga blommor ska det vara.
Också fin, men riktigt dålig bild...
Tyvärr fick jag ingen bild på den största, mest pråliga fjärilen i svart och blått eftersom mobilen absolut inte klarar att fånga en snabbt flygande fjäril i flykten. Och att ta en bild stillastående var inte alls lika roligt eftersom just denna art till skillnad från de två ovan naturligtvis var en av dem som alltid sitter med hopfällda vingar (och undersidan var naturligtvis brun).
Sedan promemerade jag vidare från Haga till Solna centrum, därefter fick söndagsutflykten vara avslutad och jag tog tunnelbanan hem. Tyvärr lyckades regnskogsvärmen och fjärilarna inte helt fördriva lusten att åka skridskor. Hoppas hoppas att isen ligger nästa helg också.
Vädret var som sagt strålande, massor av folk var ute på Brunnsvikens is och promenerade och åkte skridskor eller skidor både med och utan hundar och barnvagnar -av all snön som kom i går fanns det nog inte en otrampad eller oåkt fläck någonstans!
Vädret var strålande som sagt, och jag ångrade att jag inte var smart nog att ha tagit med mig skridskorna. Men jag hade ju inte räknat med att komma från Botan så här tidigt, så jag fick nöja mig med en promenad. Men den var trevlig i alla fall.
Botaniska institutionen (huset till höger) sedd från andra sidan Brunnsviken.
Väl på andra sidan gick jag en sväng i parken. I Haga finns bland annat dessa koppartält, som jag alltid föreställt mig som mycket mindre än de faktiskt var.
Tyvärr var det väl inte riktigt rätt tid på året för att Hagaparken med alla sina gamla fina 1700-talspaviljonger med mera verkligen skulle komma till sin rätt, så jag bestämde mig i stället för att som tröst för att jag inte hade några skridskor utnyttja att det finns möjlighet att se fjäriln vingad på Haga oavsett årstid. På Haga finns ett fjärilshus, ett regnskogsväxthus med fina växter, inomhusdammar med lite olika fiskar, friflygande fjärilar och en del andra tropiska djur i terrarier och akvarier.
Här är lite fjärilsbilder, tyvärr hade jag inte kameran med eftersom detta besök var helt oplanerat, så bilderna är tagna med mobilen och blev därefter -dåliga! Men ett visst hum om färgprakten kan man ju få i alla fall.
Matstation för fjärilar. Inga tråkiga behållare med sockervatten här inte, riktiga blommor ska det vara.
Stor och fantastiskt vacker fjäril!
Också fin, men riktigt dålig bild...
Tyvärr fick jag ingen bild på den största, mest pråliga fjärilen i svart och blått eftersom mobilen absolut inte klarar att fånga en snabbt flygande fjäril i flykten. Och att ta en bild stillastående var inte alls lika roligt eftersom just denna art till skillnad från de två ovan naturligtvis var en av dem som alltid sitter med hopfällda vingar (och undersidan var naturligtvis brun).
Sedan promemerade jag vidare från Haga till Solna centrum, därefter fick söndagsutflykten vara avslutad och jag tog tunnelbanan hem. Tyvärr lyckades regnskogsvärmen och fjärilarna inte helt fördriva lusten att åka skridskor. Hoppas hoppas att isen ligger nästa helg också.
Ännu mera snö...
Nu har vädret varit fint ett par dar. I dag var det mulet först, men framåt lunch klarnade det och jag hade tankar på att gå och handla, gå hem med maten och sen gå ut på en promenad i solen. När jag gick hemifrån strålade solen från en blå himmel och fåglarna sjöng. Men när jag svängde runt hörnet på huset möttes jag av mörkt gråblålila moln vid horisonten och när jag bara en kort stund senare kom ut från affären var solen och den blå himlen spårlöst försvunna, det snöade för fullt och hade blåst upp ordentligt. Så någon längre promenad än till affären blev det inte...bara att hoppas på morgondagen i stället.
Ninnaninnaninnannaaa...
Dagens boktips:
The R book av Michael J. Crawley!
The R book av Michael J. Crawley!
Böckernas bok, min bibel för tillfället, min räddare i nöden när jag inte begriper hur jag ska göra för att R (statistikprogrammet) ska göra de tester jag vill så som jag vill.
För den som undrar är R (enligt Crawley) "a high level language and an environment for data analysis and graphics". Bara så att ni vet.
För egen del blir jag itne särskilt mycket klokare av beskrivningen ovan, och jag blir ofta väldigt frustrerad när jag sitter där och ska göra statistiska analyser eftersom jag finner programmet R mycket svårare att begripa sig på än själva dataanalyserna jag vill göra! Även om jag vet vad jag vill få gjort så har jag ofta ine en aning om hur jag ska gå tillväga för att uppnå det. Det är där "The R book" kommer in i bilden. Crawley begriper uppenbarligen inte bara hur frustrerande R är när man totalt saknar den här typen av datorkunskaper och erfarenheter, utan förutsätter även att läsarna av boken är till och med ännu dummare än vad jag är vad gäller sånt här vilket inte vill säga lite.
Detta märks t.ex. redan på upplägget av första kapitlet i boken:
Rubrik: "1. Getting started"
Underrubrik: "Installing R"
(Så långt så väl. R är ett program som laddas ner gratis från internet, så svårt var det)
Ny underrubrik: "Running R"
(dvs hur man öppnar programmet i datorn. Detta är inte svårare än att öppna vilket program som helst som man har installerat på sin dator, men Crawley förklarar ändå: "To run R, just click on the R icon").
Nu kunde man kanske förvänta sig att Crawley genast skulle kasta sig in i grundläggande funktioner som t.ex. hur man läser in sina data som man vill analysera i R och så vidare, men nej, Crawley går direkt på något som uppenbarligen är ännu viktigare än att komma igång med själva programmet. Hans nästa underrubrik lyder:
"Getting help in R"
Att han går igenom hjälpfunktionen innan läsaren ännu fått instruktioner om något annat än hur man installerar och startar programmet kanske säger en hel del om programmet R...
...men om poängen ändå inte gått hem än så är nästa underrubrik:
"Online help"
Sedan får man stifta bekantskap med hur man får R att ge beskrivningar och exempel på programfunktioner (en annna typ av hjälp alltså, om än i mer förebyggande syfte), och först därefter ger sig Crawley in på hur man faktiskt använder programmet.
Jag har för tillfället min "the R book" liggande hemma, och en som tillhör en av mina doktorandkolleger på skrivbordet på jobbet. Allt för att aldrig behöva befinna mig i en situation där jag behöver göra statistiska analyser utan den. Hade den inte varit 942 sidor tjock och vägt sisådär ett halvt ton (ok, det var en överdrift, men bara lite) hade jag nog släpat den med mig på tunnelbanan och orkesterreporna också (det hade just sett nåt ut på excercisrepen...).
Semla med semikolon
På en doktorandkurs jag läser för tillfället (academic writing) blev vi deltagare bjudna på semlor på tisdagens seminarium. Trevligt! Vad gör man då på en kurs i akademiskt skrivande (förutom att äta semlor)? Jo, ett typiskt kursseminarium ser ut som följer:
Först diskuterar vi ett eller två vetenskapliga manus skrivna av kursdeltagarna. Tanken är att alla under kursens gång ska få kommentarer från lärarna och de andra kursdeltagarna på ett av sina manus. Det är ganska intressant, förutom att man får möjlighet att få konstruktiv kritik på något av sina manus får man också en inblick i andra områden av det väldigt stora biologiska ämnesområdet än det man själv sysslar med. Dagens manus (bara ett, för vi skulle ju hinna med semlorna också) handlade om en jämförelse av upptag av och genotoxicitet hos organiskt och ickeorganiskt tritium i musslors vävnader.
Efter dagens manus har vi en kort paus, just denna dag blev pausen längre eftersom vi bjöds på semlor.
Semla
Under pausen diskuterade vi intressanta ämnen som inte alls berörde akademiskt skrivande annat än indirekt, såsom:
-Företeelser på facebook.
-Sportlovet och den därmed stora förekomsten av barnfamiljer och barngrupper på väg till naturhistoriska på tunnelbanan.
-Att man måste disputera under terminstid trots att man som doktorand inte följer terminer utan arbetar som vem som helst.
-Lämpliga ställen att ha disputationsfester på.
-Att Ian på zooekologen disputerar samma dag som jag, vilket innebär att det för Marina som vill gå på både min och hans disputationsfest är tur att vi båda troligen kommer att ha våra respektive fester på universitetsområdet så att hon kan hinna frekventera båda.
Sedan återgår vi till kursen och diskuterar kurslitteraturen och går igenom uppgifter i den som man förhoppningsvis ska ha gjort i förväg. Uppgifterna är till stor del "fylleriövningar", vilket är en typ av uppgift jag alltid haft väldigt svårt att motivera mig till, men i det här fallet för vi diskussioner runt dem och då blir det hela avsevärt intressantare även om man fördjupar sig lite löjligt mycket ibland. Dagens uppgifter och diskussioner handlade t.ex. om användningen av semikolon...Jag kan konstatera att jag är dålig på att använda semikolon. Men jag har faktiskt använt det en gång i det manus jag jobbat mest med på sista tiden, så nu måste jag nog leta upp detta mitt ensamma semikolon och kolla så att det verkligen är använt på ett korrekt sätt. Vore ju hemskt om manuset skulle bli refuserat på grund av ett felaktigt semikolon.
Semikolon
En sak vi inte alls diskuterade på seminariet och som jag inte heller tänker ta upp här i bloggen är något som har med kungliga förlovningar och bröllop att göra. Det är ett ämne jag ansåg uttjatat redan i tisdags, så vill ni eventuella läsare av denna blogg ha kommentarer om detta får ni leta på annat håll. Ni behöver förresten inte ens leta, det är snarast svårt att undvika -alla måste uttala sig och klargöra sina åsikter i denna fråga verkar det som. Själv väljer jag i stället att bordlägga frågan, inte av brist på åsikter därom utan för att jag anser att den är betydligt mindre intressant än t.ex. semikolonets användning i akademisk engelska.
Snö...
I dag har det snöat hela dan och snöar fortfarande, synd bara att det är söndag för om det här hade kommit i går i stället hade man kunnat åka skidor i dag. Så om vädret är kallt (dvs snön ligger kvar) och fint i morgon när jag sitter på jobbet och inte kan vara ute blir jag sur.
På gården står julgranen med tända lampor kvar fortfarande, i slutet av februari...till och med de mest förhärdade julen-varar-än-till-påskapyntarna i huset har vid det här laget plockat bort adventsljusstakarna för länge sen, men SKB? Nädå.
På gården står julgranen med tända lampor kvar fortfarande, i slutet av februari...till och med de mest förhärdade julen-varar-än-till-påskapyntarna i huset har vid det här laget plockat bort adventsljusstakarna för länge sen, men SKB? Nädå.
Svansjön och svansjön
Kan inte låta bli att stjäla denna bild från syrrans blogg, där hon drömmer om romantiska Svansjön-föreställningar, och ställa den mot verklighetens Svansjö (eller i det här fallet en vik) där jag i somras betraktade ett konstsimmande svanpar. Kontrasten är intressant -finns det en fågel mer romantiserad än svanen? Det skulle vara duvan i så fall (DN i dag ägnade sig i dag åt en liknande jämförelse av duvan som skinande vit symbol för fred och frihet ställd mot verklighetens s.k. "bevingade råttor" på gator och torg). Det är dock en annan diskussion. Tillbaka till svanarna, vackra både på baletten och på riktigt men åtminstone i verkligheten gör de sig faktiskt ofta bäst på lite håll.
Svansjön, balettversionen:
Svansjön på riktigt:
En annan intressant bild i Tjaikovskijs värld är svanen som flockfågel: I verkligheten ser man dem bara tillsammans under flytt, annars håller de ihop parvis. Ser man fler än två vuxna samtidigt på samma plats innebär det ofta bråk, vilket är en allt annat än romantisk syn.
