I går gjorde jag och föräldrarna en tur till Kullaberg, syftet för min del var att reka tapetserarspindellokaler inför en exkursion dit med fältfaunistikkursen jag brukar undervisa på varje sommar i juli. Tapetserarspindeln är en äldigt sällsynt spindel, den finns på bara tre platser i Sverige (alla i Skåne, två av tre är nationalparker och den tredje, Kullaberg, borde vara det) och har mycket speciella krav på sin miljö. Den är väldigt speciell eftersom den är den enda svenska spindeln som tillhör underordndnigen mygalomorpha, övriga ca 720 arter är alla araneomorpha. Det innebär bland annat att tapetserarspindeln faktiskt är närare släkt med mina fågelspindlar därhemma (de tillhör samma underordning)än med alla svenska spindlar.

Rekandet gick både bra och dåligt - jag hade lite ont om tid (det är långt till Kullaberg från Bletnarp) och hittade inga tapetserarspindlar, men däremot några av deras bon så jag vet åtminstone att de finns där. Men det är ju fint på Kullaberg i alla fall! Och även om det inte blev någon tapetserarspindel så fanns det en del andra roliga djur om än inte särskilt ovanliga.

Utsikt över Mölle från tapetserarspindellokalen.



Tapetetserarspindel är en s.k. värmerelikt, dvs den är egentligen anpassad till ett mycket varmare klimat änd et svenska, men har lyckats hänga sig kvar här ändå på ett fåtal platser. Den kräver därför ett habitat med ett mikroklimat som är väldigt varmt med svenska mått mätt, och det finns bland annat på Kullaberg. Här finns den i små små klippiga gläntor på sydsluttningarna, med mycket solinstrålning (söderläge) och gott vindskydd från de täta buskage som omger gläntorna. Jag blev förvånad över hur varmt det var i de här gläntorna jämfört med omgivningarna - det var nästan som att kliva in i ett växthus! 

Tapetserarspindellokal




Spindeln är svår att hitta eftersom den bor i ett nedgrävt rör av silke. Jag hittade några rör, men inga spindlar tyvärr.




Däremot fanns det andra djur att titta på. Här en tusenfoting.




En kopparödla.




Miljön på KUllaberg är speciell, och tapetserarspindeln är inte den enda art anpassad till sydligare breddgrader än Sverige som finns här. Här växer till exempel murgröna vilt på sluttningarna (och mistel finns det också).




Föräldrarna fick dock inte uppleva denna speciella miljö med sitt varma mikroklimat eftersom de höll sig längre upp på sluttningen, där de frös och klädde på sig alla kläder de hade (och vissa av mina), medan jag svettades i shorts och t-shirt i solen i de små gläntorna där den varma luften stod helt stilla...  




Totalt spindellös var förstås inte exkursionen även om det inte blev någon tapetserarspindel, inte minst fanns det massor av vargspindlar med äggkokonger och ungar - framför allt Pardosa lugubris.

En liten parasitstekel




En liten parasitstekel till.




Bilden är tyvärr inget vidare,men det här är annan liten stekel som imiterar en myra (myror är för övrigt också steklar). 

   


Och sist men absolut inte minst en stooor bålgeting (stor även för att vara bålgeting, alltså).





Bålgetingar är för övrigt djur jag gillar skarpt! Stora, vackra, och faktiskt mycket lugnare och snällare än vanliga getingar (även om de naturligtvis försvarar sina bon). En stor, lugn geting som dessutom jagar och äter mindre och aggressivare getingar, absolut ett djur att gilla i min mening. När jag gjorde mitt exjobb om skalbaggar i gammelekar bodde det getingar i många av träden, och gladast var man när det bodde bålgetingar där eftersom de inte alls var lika aggressiva som de vanliga getingarna (de ignorerade mig oftast helt) och eftersom det som regel inte fanns några andra getingar i samma träd. Och gamla ihåliga träd är också bålgetingens naturliga boplats, vilket gör att den som så många kryp som är knutna till den typen av miljöer i dag är hotad. Så var rädda om dem - deras dåliga rykte är kraftigt överdrivet och enbart grundat på att de är stora och låter mycket. Bålgeting är den enda geting jag plockat upp och haft krypande på handen (medvetet, utan att den landat där själv alltså), och den enda geting jag skulle göra så med. 

Bålgetingen på bilden hade irrat sig in i föräldrarnas uterum, och blev inte det minsta sur utan höll sig lugn trots att jag jagade henne med en håv och fick peta henne lite hit och dit en stund innan jag fick in henne i den (för att kunna släppa ut henne).  

Som en liten fortsättning på temat goda spindelmödrar kommer här en som också är en sådan. Eller, det beror lite på hur man definierar begreppet mor, eftersom denna spindel aldrig kommer att få träffa sina ungar. Det här är samma krabbspindel som förekom här på bloggen för några inlägg sedan och som nu gjort en äggkokong.

Om ni jämför spindeln med de tidigare bilderna av henne så är hon mörkare (men inte så mycket mörkare som det ser ut - bilden är väldigt mörk för annars syns inte den vita äggkokongen mot den vita bakgrunden) och den tidigare stora bakkroppen är hopsjunken. Anledningen är att hon bar på en massa äggsom nu är lagda och inspunna i en kokong vilken hon nu sitter och vaktar. Det här är ett exempel på spindlar som (vilket nämndes i det förra inlägget om spindelmödrar) dör efter att de lagt sina ägg varför ungarna får klara sig själv när de väl kläcks. Spindelmamman på bilden har lagt sina sista krafter på att producera de här äggen och äggkokongen, nu är hon döende men fortsätter att vakta kokongen tills hon dör, och när ungarna kläcks kommer hon att bli deras första måltid.



Inom den ekologiska vetenskapen kallas arter som den här, som är relativt kortlivade och producerar många avkommor åt gången men vid få fortplantningstillfällen (ofta bara ett, som här), för r-strateger. Att jämföra med motsatsen, K-strateger som lever länge och ofta hinner reproducera sig många gånger under sin livstid men får få ungar åt gången.  

Det finns massor av andra roliga kryp än dagfjärilar längs fjärilsslingan, och även om de inte får vara med i inventeringen får de förstås vara med här! Vad sägs om den här uppsynen?

är två av Sveriges största spindelarter, och två typiska inomhusspindlar. En som har gott om båda på lantstället är Christer i Sjövärnskåren, som har frågat mig om dem förr och i dag tog med ett par stycken till mig för bestämning på orkesterrepet. Till en del andra orkestermedlemmars stora skräck eftersom det som sagt är stora spindlar med svenska mått mätt.

Spindeln nedan är en husspindel, troligen en Tegenaria atrica, den större av de två vanliga husspindelarterna. Husspindlar är de spindlar folk absolut oftast frågar mig om. Jag får ofta frågor i stil med: "Jag såg en JÄTTESTOR brun spindel hemma, vad är det?" Och på den beskrivningen förväntas jag då göra en korrekt artbestämning...Men oftast är det som sagt antingen T. atrica eller den bara något mindre släktingen T. domestica det är frågan om.




Källarspindeln eller grottspindeln Meta menardi är en ovanligare art, mycket för att den är ganska kinkig med habitatet. Den vill liksom husspindeln gärna ha tak över huvudet, men vill samtidigt ha det ganska fuktigt (vilket det sällan är inomhus) och är dessutom väldigt ljusskygg - bokstavligen, den är inte bara nattaktiv (vilket de flesta spindlar är) utan vill ha det helt mörkt, alltid - så folk som har såna här hemma hittar dem på ställen som jordkällare, ouppvärmda källare som man sällan går ner i, eller täckta brunnar. I naturen bor den gärna i grottor. Den gör hjulnät (som inte är särskilt stora med tanke på spindelns imponerande storlek) och mycket karakteristiska droppformade äggkokonger som hänger i en tråd från taket i grottan, källaren eller var det nu är den bor. 




Även om det här med svenska mått mätt faktiskt är en rejält stor spindel, så är det framför allt de väldigt långa benen som gör att spindeln uppfattas som väldigt stor. För att ni ska kunna uppskatta storleken kan jag tala om att det är ungefär fyra cm från den vita bottnen i burken spindeln sitter i upp till kanten - och hon når utan vidare upp utan att behöva sträcka på benen det minsta.




Och att klättra ur är inga problem alls...här gäller det att hålla locket på.




Hmm...det är väl bara mörkrumsspindeln som saknas nu för att göra samlingen komplett vad gäller spindlar som fått sina svenska namn efter inomhusmiljöer...tyvärr har jag ingen mörkrumsspindel, eller någon bild på en (men jag har sett den hos föräldrarna i Blentarp förr så den kan mycket väl dyka upp på bloggen någon gång).

Även om alla saker jag sådde tidigare i våras inte hunnit bli så stora än så börjar det ändå bli ganska trevligt på balkongen nu med avseende på växter. Här kommer lite bilder.


Balkongutsikten ser så här års ut så här. Ber om ursäkt för att jag missat att blogga någon ordentlig vårbild när alltihop slog ut, men nu är det väldigt grönt i alla fall. Och den fina gula pampiga gården som kunnat beundras under vintern har återigen försvunnit nästan helt bakom träden. 




Balkonglådan innehåller en märklig blandning av någon slags rosa liljeväxt (lökar som borde blommat lite vårligt för sådär en månad sen men inte bestämt sig för att göra det förrän nu), röd ljung sen i höstas, och penséer i gula och orange nyanser. Konstigt men färgstarkt.







Den lilla humleplantan växer fort och har på egen hand hittat fram till balkonggallret där den nu slingrar sig.




Jordgubbarna blommar. Till höger skymtar kaprifol.




Cocktailtomatplantorna är i behov av omplantering... 

 


Mina små australiska grass trees växer sakta men säkert.




Och den här saken, även den australisk, ska få stora rosa blommor så småningom och har intressanta svartprickiga blad.




En del inomhusväxter har också fått komma ut på balkongen för att få lite sol.






Men både sol och blommor finns det för övrigt även inomhus...

Aporopå de många användningsområdena för hår hos spindlar som diskuterats tidigare här på bloggen vid ett flertal tillfällen, så kommer här ytterligare ett: Den här spindeln (liksom en hel del andra) är försedd med scopulae, "häfthår" under fötterna som ger den fäste så att den kan klättra på släta ytor som t.ex. hala blad i vegetationen. Hoppspindlar har också sådana här hår, det är därför de kan klättra på t.ex. fönsterrutor.




M. virescens har scopulae under båda de två yttersta bensegmenten, då kan man ägna sig åt så här akrobatiska övningar utan problem. 

Det är fantastiskt att så här väldigt skarpa färger kan vara så bra kamouflage. Tänkte nästan göra en "hitta djuret"-fråga med den här spindeln (den är inte lätt att hitta i t.ex. blåbärsris!), men hade tyvärr ingen bild där det inte ändå blivit lite för lätt. 

I kanten av området där min fjärilsslinga går ligger en rad dammar och våtmarker som fungerar som vattenreningsverk. För att komma till slingan hemifrån mig går man på en spång över våtmarksområdet, och där finns ofta ganska mycket roligt att titta på. Bunkestarren i förra inlägget växer för övrigt i reningsverksdammarna.

Skräddare.




Skräddare är rovdjur, och där de springer på vattenytan tar de förstås gärna landlevande djur som ramlat i vattnet. Här en skräddare som lyckats skaffa sig ett rejält skrovmål.




Salamandrarna, som tillbringat vintern på land i skydd någonstans, har nu övergått till en akvatisk tillvaro. Här en mindre vattensalamander. Bilden är inte suddig - salamandern sitter någon dm under vattenytan och vattnet i dammen är ganska grumligt (reningsverksdamm...).




På träspången över dammarna ses ofta massor av solande vargspindlar - och undra på det! Solvarmt trä att sola på, lämpliga springor mellan bräderna att snabbt springa ner i för att söka skydd när någon som jag kommer trampande, och antagligen mat i massor i form av mygg som kläcks ur dammarna. Troligen ett paradis för en art som Pardosa amentata (men jag såg också en sädesärla (som gärna äter kryp som spindlar) på räcket där i dag, så helt perfekt är nog inte tillvaron).




Nu kläcks grodynglen i dammarna. I massor.




Den här dammsnäckan ser ut som om den kryper på vattenytans undersida. Märkligt.

Våtmarkerna är förstås populära bland diverse fåglar, bland annat det här ruvande kanadagåsparet.

I dag har jag inventerat fjärilsslingan igen. Kom på att jag kanske skulle rapportera resultaten här, som en liten följetong?


En representativ bild för naturen på fjärilsslingan.



 

Förra besöket, det som avhandlades i inlägget "sommar och sol", bjöd på hela sex arter, något jag tycker är ok för ett inventeringstillfälle i maj.

Artlistan:
rapsfjäril
aurorafjäril
ängsvitvinge
nässelfjäril
påfågelöga
tosteblåvinge


Slitet påfågelöga. Men färgerna är fortfarande fina trots att vingkanterna är trasiga.




Vädret i dag var lika fantastiskt fint som sist, så inventeringen gjordes i shorts. Så kommer jag dock inte att kunna fortsätta eftersom det är gott om nässlor i vissa delar av slingan...de är ännu inte så stora, men snart kommer det att bli bevärligt att ta sig fram barbent.

Dagens fjärilsinventering bjöd på betydligt fler fjärilar i antal än sist, men samma antal arter. Dock inte samma arter! Den här gången lyckades jag räkna in en citronfjäril (en vanlig art ju, som jag bara såg på för långt håll för att den skulle få räknas in i inventeringen sist) och årets första pärlemorfjäiril som väl får räknas som dagens fynd vad gäller fjärilar, men tyvärr uteblev både blåvinge och ängsvitvinge. Men det innebär ändå att det totala antalet arter i området har ökat till åtta.

Artlistan: 
rapsfjäril
aurorafjäril
citronfjäril
nässelfjäril
påfågelöga
storfläckig pärlemorfjäril

Totalt antal arter på slingan:
rapsfjäril
aurorafjäril
citronfjäril
ängsvitvinge
nässelfjäril
påfågelöga
storfläckig pärlemorfjäril
tosteblåvinge


Förutom fjärilar fanns det massa annat kul att titta på, fler bilder kommer i separata inlägg.