Grönsaksodling, handarbete och andra husligheter...
Härhemma växer det och frodas, det finns en hel del småplantor nu som bara väntar på att det ska bli varmt nog att sätta ut dem på balkongen. Dels lite nyttigheter:
Som körsbärstomater...
...och chili (ja Elin och Petra, det är de australiensiska fröna jag fick av er. Och blomkrassen har också kommit upp).
Och så har jag lite mer inhemska intressanta australiska saker också. En som ska bli en hibiscusaktig växt med rosa blommor, förhoppningsvis. Och en ännu mer spännande som ska bli ett "grass tree", en märklig växt som ser ut som en stor grästuva på stam.
Blivande grass trees?
Grass trees var något av en karaktärsart i bushen i Perthområdet och fanns överallt, t.ex. på Edith Cowan Universitys campus i Joondalup.
Och förstås i bushen långt utanför stan. När de blir gamla får de liksom en bastkjol av vissna blad som hänger ner och skymmer stammen.
Här är de framför en annan art som torde vara bekant här på bloggen, ett litet Christmas tree. Notera att "grästräden" faktiskt är ganska höga, det ser ut som om de sticker upp ur markvegetationen och att denna utgörs av någon slags ris, men så är inte fallet - det är buskar (någon slags akacia tror jag) som når mig en bra bit över knähöjd.
Och så här ser de ut när de blommar, vilket de gjorde i september när jag kom till Australien (det är då det mesta blommar i sydvästra Australien, med vissa undantag som t.ex. christmas tree).
Nu ska jag lämna ämnet grass trees...men jag är glad att de kommit upp, hoppas bara att jag kan hålla liv i dem.
För övrigt på tal om grönsaker så hamnade jag av en händelse mitt i en sorts gotländsk temamarknad på Medborgarplatsen idag, där diverse gotländska lantbrukare sålde grönsaker, sylt med mera. Jag inhandlade glatt ett kilo ekologiska morötter (till mig själv och till kackerlackorna som spindlarna äter, vilka för spindlarnas skull enbart får ekologisk frukt och grönsaker att äta) av en glad gotländsk morotsodlare (som även bjöd på den märkliga produkten morotssylt...) samt ett knippe ramslök till morgondagens thaiwok. Det fanns även en del folk som sålde garn, ull och diverese hantverk av ull. Som de tog väldigt bra betalt för - t.ex mössor av tovad ull för 550 kr! Ojoj, det är alltså det man borde syssla med? Vad kan t.ex. mitt senast färdiga virkprojekt här nedan, en sjal tänkt att användas på Solna Brass spelningar (därav färgen - bandets manliga medlemmar, dvs de flesta, spelar i smoking med vinröd fluga) vara värt? Visserligen är den inte av ull, men ändå.
Som körsbärstomater...
...och chili (ja Elin och Petra, det är de australiensiska fröna jag fick av er. Och blomkrassen har också kommit upp).
Och så har jag lite mer inhemska intressanta australiska saker också. En som ska bli en hibiscusaktig växt med rosa blommor, förhoppningsvis. Och en ännu mer spännande som ska bli ett "grass tree", en märklig växt som ser ut som en stor grästuva på stam.
Blivande grass trees?
Grass trees var något av en karaktärsart i bushen i Perthområdet och fanns överallt, t.ex. på Edith Cowan Universitys campus i Joondalup.
Och förstås i bushen långt utanför stan. När de blir gamla får de liksom en bastkjol av vissna blad som hänger ner och skymmer stammen.
Här är de framför en annan art som torde vara bekant här på bloggen, ett litet Christmas tree. Notera att "grästräden" faktiskt är ganska höga, det ser ut som om de sticker upp ur markvegetationen och att denna utgörs av någon slags ris, men så är inte fallet - det är buskar (någon slags akacia tror jag) som når mig en bra bit över knähöjd.
Och så här ser de ut när de blommar, vilket de gjorde i september när jag kom till Australien (det är då det mesta blommar i sydvästra Australien, med vissa undantag som t.ex. christmas tree).
Nu ska jag lämna ämnet grass trees...men jag är glad att de kommit upp, hoppas bara att jag kan hålla liv i dem.
För övrigt på tal om grönsaker så hamnade jag av en händelse mitt i en sorts gotländsk temamarknad på Medborgarplatsen idag, där diverse gotländska lantbrukare sålde grönsaker, sylt med mera. Jag inhandlade glatt ett kilo ekologiska morötter (till mig själv och till kackerlackorna som spindlarna äter, vilka för spindlarnas skull enbart får ekologisk frukt och grönsaker att äta) av en glad gotländsk morotsodlare (som även bjöd på den märkliga produkten morotssylt...) samt ett knippe ramslök till morgondagens thaiwok. Det fanns även en del folk som sålde garn, ull och diverese hantverk av ull. Som de tog väldigt bra betalt för - t.ex mössor av tovad ull för 550 kr! Ojoj, det är alltså det man borde syssla med? Vad kan t.ex. mitt senast färdiga virkprojekt här nedan, en sjal tänkt att användas på Solna Brass spelningar (därav färgen - bandets manliga medlemmar, dvs de flesta, spelar i smoking med vinröd fluga) vara värt? Visserligen är den inte av ull, men ändå.
Snabblöpare på besök
Artlistan på "vilda" spindlar inomhus ökade i dag till det dubbla i lägenheten när jag hittade en liten liten snabblöparspindel på väggen. Troligen har den irrat sig in och kanske flyttar den ut av sig själv så småningom, men för tillfället bryr jag mig inte om att handgripligen slänga ut den - tack vare mina fröodlingar som ännu så länge står inomhus finns både fukt (eftersom jag vattnar flitigt) och mat i form av blomflugor (eftersom jag vattnar flitigt) att tillgå så det går ingen nöd på den. Och jag är tacksam för fler bra blomflugjägare härinne.
Det blå till höger är en pennburk, så har ni en liten uppfattning om storleken...en blomfluga är ett rejält mål mat för den här spindeln!
Det är en snabblöparspindel i släktet Philodromus, men art är osäkert eftersom den inte är adult. Men kanske det ska bli en Philodromus cespitum? Eller rentav en Philodromus dispar? Det hade varit intressant att fånga in den och låta den bo i en burk tills den blev adult för att se vad det blir av den, men då måste jag ju jaga blomflugor åt den och det är jag för lat för - den kan gott få fånga dem själv. Normalt när jag plockar in svenska spindlar matar jag dem med de minsta nymferna av fågelspindlarnas mat (syrsor och kackerlackor), men den här spindeln är för liten för det...
Och hur ser man att det är en snabblöparspindel (familjen Philodromidae)? Jo, de gör inga nät, utan är aktiva och snabba jägare vilket i sig skiljer dem från ganska många andra spindlar. Överlag är de lika vargspindlar (som även de är aktiva jägare byggda för att springa fort) - lite avlång men ganska kompakt kropp, och långa ben. Ögonen skiljer dem dock från vargspindlarna, liksom det faktum att de kan klättra bra, även på släta ytor, och gärna gör det (många arter jagar uppe i vegetationen, medan vargspindlar typiskt håller till nere på marken). De långa benen, som typiskt hålls utsträckta och vitt utspärrade i vila (som på bilden) och där det andra benparet är längst skiljer dem från de nära släktingarna krabbspindlar,som har kortare ben och sitter hopkrupna i vila. Det faktum att snabblöparspindlarna gör skäl för sitt namn skiljer dem också från de äkta krabbspindlarna, som är betydligt långsammare.
Formas...
Som ni kanske märkt har det rått viss brist på aktivitet från min sida på bloggen på sistone, detta beror på att deadline för vetenskapsrådet Formas stora årliga utlysning av forskningsmedel, däribland postdocstipendier, var igår. Så jag har varit för upptagen med att skriva på ansökan dit för att skriva på bloggen, men nu så! Formasansökan är inne, håll tummarna.
Den här gången gäller det en ansökan för att få jobba med marina subsidier tillsammans med Wendy Anderson i USA. Efter en lång tids bollande av först idéer och sedan själva ansökan har vi fått ihop ett projekt om spindeldiversitet på öar som vi gillar, sen är det bara att hoppas att Formas gillar det också...
Kan nämna att projektet hittills inneburit totalt 69 mail mellan mig och Wendy, plus att jag mailat lite med Peter och Formas också. Vilket troligen innebär att jag och Wendy skrivit minst lika mycket text i form av mail som i själva ansökan. Vilket i sin tur får mig att vara glad att jag inte gjorde det här förra året, inte bara för att jag ju skrev avhandling då, utan även för att Botans mailserver klappade ihop precis i den mest intensiva perioden före Formas deadline - vilken katastrof när man måste kommunicera tätt och ofta med folk på andra sidan världen!
Fältlokaler om det här går igenom blir San Juan Islands i nordvästra USA - rätt likt skärgårdarna här, eller hur? Små klippiga öar med tallar på...
Inventera fjärilar!
Våren är på framfart, och därmed även krypen. Vill man ha en anledning att ge sig ut och titta på kryp kan man anmäla sig till svensk dagfjärilsövervakning, som startar i år. Det innebär att data från frivilliga fjärilsinventerare kommer att samlas in och sammanställas för att ge en bild av dagfjärilarnas utbredning och antal i Sverige för att man ska kunna följa förändringar. Det här kan man hjälpa till med om man som i mitt fall sedan tidigare tycker det är roligt att titta på fjärilar, eller om man helt enkelt vill lära sig mer - det är bara att anmäla sig och boka en lokal att inventera (se länk nedan)!
http://www.zoo.ekol.lu.se/butterfly/
En lokal är antingen en punktlokal (t.ex. en trädgård) eller en slinga (en kortare promenadväg längs vilken man går och räknar fjärilar), jag har förstås bokat in en slinga på ett ställe härutanför som jag vet sen förra sommaren är ganska trevligt ur fjärilssynpunkt. Och jag försöker övertala föräldrarna att inventera sin trädgård eftersom jag vet att den är en ganska bra fjärilslokal. Ni kommer därför säkerligen att få läsa och se en hel del bilder från min slinga "Lillängen" här på bloggen framöver. Eftersom jag är för upptagen med att skriva Formasansökningar just nu har jag inte varit på platsen sen snön smälte, men här är ett par fjärilsbilder tagna där från förra sommaren (utom nässelfjärilen, den bilden är från Blentarp). Föräldrarna, se och lär! Alla de tre arterna nedan finns i er trädgård.
Tistelfjäril. Påminner i stort sett om en urblekt nässelfjäril, fast större.
Tistefjäril
Nässelfjäril, för jämförelse. Notera de intensivare färgerna, den mörkare kroppen och framför allt de små blå prickarna längs vingkanterna, som tistelfjärilen saknar.
Silverstreckad pärlemorfjäril
Silverstreckad pärlemorfjäril igen, denna gång ett par. Ber känsliga läsare om ursäkt för att jag visar sånt häringa fjärilssnusk på bloggen, men på den här bilden ser man tydligt varifrån arten fått namnet "silverstreckad" och för er som vill lära er känna igen den är det alltså undersidan av vingarna man tittar på - silverbanden på grönaktig botten är unikt för arten, alla våra andra pärlemorfjärilar har vita prickar eller fläckar på vingarnas undersida, inte ränder. Storleken är också utmärkande - det här är vår största art pärlemorfjäril.
http://www.zoo.ekol.lu.se/butterfly/
En lokal är antingen en punktlokal (t.ex. en trädgård) eller en slinga (en kortare promenadväg längs vilken man går och räknar fjärilar), jag har förstås bokat in en slinga på ett ställe härutanför som jag vet sen förra sommaren är ganska trevligt ur fjärilssynpunkt. Och jag försöker övertala föräldrarna att inventera sin trädgård eftersom jag vet att den är en ganska bra fjärilslokal. Ni kommer därför säkerligen att få läsa och se en hel del bilder från min slinga "Lillängen" här på bloggen framöver. Eftersom jag är för upptagen med att skriva Formasansökningar just nu har jag inte varit på platsen sen snön smälte, men här är ett par fjärilsbilder tagna där från förra sommaren (utom nässelfjärilen, den bilden är från Blentarp). Föräldrarna, se och lär! Alla de tre arterna nedan finns i er trädgård.
Tistelfjäril. Påminner i stort sett om en urblekt nässelfjäril, fast större.
Tistefjäril
Nässelfjäril, för jämförelse. Notera de intensivare färgerna, den mörkare kroppen och framför allt de små blå prickarna längs vingkanterna, som tistelfjärilen saknar.
Silverstreckad pärlemorfjäril
Silverstreckad pärlemorfjäril igen, denna gång ett par. Ber känsliga läsare om ursäkt för att jag visar sånt häringa fjärilssnusk på bloggen, men på den här bilden ser man tydligt varifrån arten fått namnet "silverstreckad" och för er som vill lära er känna igen den är det alltså undersidan av vingarna man tittar på - silverbanden på grönaktig botten är unikt för arten, alla våra andra pärlemorfjärilar har vita prickar eller fläckar på vingarnas undersida, inte ränder. Storleken är också utmärkande - det här är vår största art pärlemorfjäril.
Naturen...
...tycker jag som ekolog förstås generellt är något fantastiskt, och hittills i år har den ju gjort sig mer än normalt påmind. Först genom en riktig vinter för en gångs skull, vilket jag personligen tycker är mycket bättre än de vanliga 4-5 månaderna av novemberslask (trots allt kollektivtrafikskrångel). Och nu när man ser hur mycket bekymmer en isländsk vulkan kan ställa till med!
Jag hade inte tänkt blogga om nämnda vulkan för det gör ju så många andra redan och jag har inte något nytt att tillägga - men jag är rätt glad att jag inte har några flygresor inplanerade! Folk är strandade lite överallt, inklusive systern med make på Filippinerna (men ska man nu vara strandad någonstans är det ju bra att åtminstone vara det på ett ställe med fina stränder och badvänligt klimat).
"Åh nej, vi som trodde att de äääntligen skulle åka sin väg så att vi kan få lite lugn och ro på det här stället!" (bilden knyckt från Elins blogg)
Själv är jag strandad inomhus, inte på grund av vulkanutbrott utan på grund av att dödslinjen för Formas årliga utlysning av forskningsmedel närmar sig och jag skriver på en ansökan. Utom just nu, för nu bloggar jag ju bevisligen. Ute är vädret fint och jag hade gärna gått en längre söndagspromenad (till exempel kollat min fjärilsslinga - ska göra ett eget inlägg om den) men jag behöver handla också så jag får nog nöja mig med en kortare tur till affären. Och det är ju typiskt att det alltid är fint väder när man har viktiga saker att göra inomhus...
Jag hade inte tänkt blogga om nämnda vulkan för det gör ju så många andra redan och jag har inte något nytt att tillägga - men jag är rätt glad att jag inte har några flygresor inplanerade! Folk är strandade lite överallt, inklusive systern med make på Filippinerna (men ska man nu vara strandad någonstans är det ju bra att åtminstone vara det på ett ställe med fina stränder och badvänligt klimat).
"Åh nej, vi som trodde att de äääntligen skulle åka sin väg så att vi kan få lite lugn och ro på det här stället!" (bilden knyckt från Elins blogg)
Själv är jag strandad inomhus, inte på grund av vulkanutbrott utan på grund av att dödslinjen för Formas årliga utlysning av forskningsmedel närmar sig och jag skriver på en ansökan. Utom just nu, för nu bloggar jag ju bevisligen. Ute är vädret fint och jag hade gärna gått en längre söndagspromenad (till exempel kollat min fjärilsslinga - ska göra ett eget inlägg om den) men jag behöver handla också så jag får nog nöja mig med en kortare tur till affären. Och det är ju typiskt att det alltid är fint väder när man har viktiga saker att göra inomhus...
Spindeldjurssystematik 2
Det skrivs mycket om taxonomiska grupper som t.ex. ordningar, familjer med mera på den här bloggen. Här kommer en liten snabb genomgång av hur den allmänna taxonomiska indelningens för djur fungerar (detsamma gäller i stort sett även andra organismgrupper).
Grunden för att klassificera organismer är förstås att det är praktiskt nödvändigt. Eller som en lärare jag hade i zoologi sade "Om vi inte vet vad någonting är så ger vi det ett namn, och sen vet vi vad det är!". Det system vi har för att klassificera och namnge organismer i dag härrör från Linné, men behovet att klassificera och namnge har alltid funnits och människan har ägnat sig åt det under hela sin historia, det är inget som Linné var den första att hitta på. Innan man hade tillgång till dagens genetiska metoder och innan evolutionsteorin fanns grundade man i stället klassificeringen på ytliga likheter, ett exempel på detta är Linnés sexualsystem för växterna där klassificeringen baseras på ståndarnas och pistillernas antal och konfiguration. Sådana här system kan innebära att arter hamnar i samma grupper trots att de egentligen inte är särskilt nära släkt.
Även i dag baseras den faktiska uppdelningan av arter i släkten, familjer med mera ofta på morfologiska likheter, även om man inom dagens systematik strävar efter att klassificera organismer på ett sätt som speglar deras evolutionära historia, dvs hur de är släkt med varandra. Men det är ofta inte helt klart exakt hur nära släkt organismer ska vara för att räknas till t.ex. samma släkte - det skiljer sig dels mellan olika organismgrupper helt enkelt för att klassificeringen ska bli praktiskt hanterlig, dels handlar det om vilka metoder man använder för att särskilja arterna, och dels om enskilda taxonomers bedömningar. Det är också därför som det hela tiden sker förändringar i systematiken - arter flyttar runt mellan släkten, familjer med mera, byter namn, och för att göra det hela ännu besvärligare är det ofta oklart vad som egentligen betraktas som en art. Men det geniala med Linnés klassificeringssystem var just det att systemet i sig inte påverkas av att enskilda grupper läggs till, tas bort, eller byter status inom ramarna för systemet - allt får plats (Linné klassificerade till och med bergarter och mineraler inom systemet). Värt att nämna är dock att just spindlar är den enda djurgrupp där nomenklaturen (namngivningen) inte baseras på Linnés namn, utan på en annan svensks arbete, Carl Clerck som var samtida med Linné (namngivningen sker dock enligt Linnés system).
Det praktiska arbetet med det här görs förstås av ett stort antal taxonomer över hela världen som hittar, beskriver och namnger arter. Eftersom det ofta blir frågan om bedömningar som enskilda forskare måste göra finns internationella råd inrättade som ska hålla reda på att regelverket följs och att det finns en internationell konsensus om klassificering och namngivning. Det finns ett sådant här råd för växter, International Commission on Botanical Nomenclature (ICBN) och ett för djur, International Commission on Zoological Nomenclature (ICZN).
De publicerar regelverket, reviserar när det behövs, fungerar som rådgivare och fattar beslut i fall där det råder oenighet.
Här är länken till ICZN om man vill se vad det är för något: http://www.iczn.org/
Problematiken med var i systemet organismer ska placeras och de oenigheter som uppstår härrör förstås framför allt från det faktum att vi vill klassificera det vi ser här och nu, medan evolution är en ständigt pågående process. Alla "arter" vi ser kan betraktas som evolutionära övergångsformer där artens enskilda egenskaper liksom deras likhet med andra arter befinner sig i ständig förändring, och det är därför ofta svårt att avgränsa vad exakt som är en art och vad som är lokala anpassningar hos populationer av samma art. Men människor har svårt att tänka i processer, vi vill kunna dela in världen i arter och andra grupper som fungerar som fast avgränsade enheter...men likväl fungerar systemet hyfsat för att uppfylla de flesta av våra behov.
För vargspindeln Pardosa agricola är det är oklart om vi i Sverige har två former som skiljer sig åt utseendemässigt, eller om det faktiskt är frågan om två olika arter.
Så här ser hierarkin ut för indelningen av djur (det fungerar likadant för andra organismer, men vissa av termerna är olika). Jag använder min jobbspindel nummer ett, Pardosa amentata, som exempel. Som synes använder jag svenska namn där sådana existerar, och då sätter jag det latinska inom parentes. Enligt korrekt skrivsätt skriver jag alla grupper som ligger hierarkiskt ovanför släkte ickekursiverat och med stor begynnelsebokstav, släktnamnet skrivs kursiverat med stor begynnelsebokstav, och artnamnet skrivs kursiverat med stor begynnelsebokstav i släktnamnet och liten begynnelsebokstav i aretepitetet. Notera att artepitetet amentata inte är ett artnamn - ett artnamn är alltid tvådelat och utgörs av släktnamnet + artpetitetet.
Rike: Djurriket (Animalia)
Stam: Leddjur (Arthropoda)
Klass: Spindeldjur (Arachnida)
Ordning: Egentliga spindlar (Araneidae)
Familj: Vargspindlar (Lycosidae)
Släkte: Pardosa
Art: Pardosa amentata
Vargspindeln Pardosa amentata
Sedan petas det ibland in mellansteg mellan de här grupperna där man tycker att det behövs. Till exempel är stammen leddjur uppdelad i flera understammar, och spindeldjuren tillhör understammen palpkäkar tillsammans med havsspindlar och dolksvansar (spindeldjuren har ju palper, inte antenner, det skrev jag om i förra inlägget). Ordningen egentliga spindlar är också uppdelad, i två underordningar, mygalomorfa och araneomorfa spindlar. Alla våra svenska spindlar utom en enda art hör till de sistnämnda. Om vi använder även dessa mellansteg ser klassificeringen av Pardosa amentata ut så här:
Rike: Djurriket (Animalia)
Stam: Leddjur (Arthropoda)
Understam: Palpkäkar (Chelicerata)
Klass: Spindeldjur (Arachnida)
Ordning: Egentliga spindlar (Araneidae)
Underordning: Araneomorphae
Familj: Vargspindlar (Lycosidae)
Släkte: Pardosa
Art: Pardosa amentata
Fågelspindlar hör däremot till de mygalomorfa spindlarna (de särskiljs på bland annat hur käkarna är uppbyggda). Om vi tittar på klassificeringen för en fågelspindel, t.ex. Kerstin, ser den ut så här. Notera att här har man petat in ytterligare ett steg, en överfamilj:
Rike: Djurriket (Animalia)
Stam: Leddjur (Arthropoda)
Understam: Palpkäkar (Chelicerata)
Klass: Spindeldjur (Arachnida)
Ordning: Egentliga spindlar (Araneidae)
Underordning: Mygalomorphae
Överfamilj: Theraphosoidea
Familj: Fågelspindlar (Theraphosidae)
Släkte: Grammostola
Art: Grammostola rosea
Kerstin, en Grammostola rosea
Om vi skulle titta på en lockespindel, t.ex. den vanliga arten Phalangium opilio, i stället skulle klassificeringen se ut så här. Notera att här har vi inte bara överfamiljer, utan även även underfamiljer:
Rike: Djurriket (Animalia)
Stam: Leddjur (Arthropoda)
Klass: Spindeldjur (Arachnida)
Understam: Palpkäkar (Chelicerata)
Ordning: Lockespindlar (Opiliones)
Underordning: Eupnoi
Överfamilj: Phalangioidea
Familj: Phalangiidae
Underfamilj: Phalangiinae
Släkte: Phalangium
Art: Phalangium opilio
Avslutningsvis klassificerar vi även kejsarskorpionen Gunilla, som representant för en tredje ordning i klassen spindeldjur.
Rike: Djurriket (Animalia)
Stam: Leddjur (Arthropoda)
Klass: Spindeldjur (Arachnida)
Understam: Palpkäkar (Chelicerata)
Ordning: Scorpioner (Scorpiones)
Familj: Scorpionidae
Släkte: Pandinus
Art: Kejsarskorpion (Pandinus imperator)
Kejsarinnan Gunilla den stora
Grunden för att klassificera organismer är förstås att det är praktiskt nödvändigt. Eller som en lärare jag hade i zoologi sade "Om vi inte vet vad någonting är så ger vi det ett namn, och sen vet vi vad det är!". Det system vi har för att klassificera och namnge organismer i dag härrör från Linné, men behovet att klassificera och namnge har alltid funnits och människan har ägnat sig åt det under hela sin historia, det är inget som Linné var den första att hitta på. Innan man hade tillgång till dagens genetiska metoder och innan evolutionsteorin fanns grundade man i stället klassificeringen på ytliga likheter, ett exempel på detta är Linnés sexualsystem för växterna där klassificeringen baseras på ståndarnas och pistillernas antal och konfiguration. Sådana här system kan innebära att arter hamnar i samma grupper trots att de egentligen inte är särskilt nära släkt.
Även i dag baseras den faktiska uppdelningan av arter i släkten, familjer med mera ofta på morfologiska likheter, även om man inom dagens systematik strävar efter att klassificera organismer på ett sätt som speglar deras evolutionära historia, dvs hur de är släkt med varandra. Men det är ofta inte helt klart exakt hur nära släkt organismer ska vara för att räknas till t.ex. samma släkte - det skiljer sig dels mellan olika organismgrupper helt enkelt för att klassificeringen ska bli praktiskt hanterlig, dels handlar det om vilka metoder man använder för att särskilja arterna, och dels om enskilda taxonomers bedömningar. Det är också därför som det hela tiden sker förändringar i systematiken - arter flyttar runt mellan släkten, familjer med mera, byter namn, och för att göra det hela ännu besvärligare är det ofta oklart vad som egentligen betraktas som en art. Men det geniala med Linnés klassificeringssystem var just det att systemet i sig inte påverkas av att enskilda grupper läggs till, tas bort, eller byter status inom ramarna för systemet - allt får plats (Linné klassificerade till och med bergarter och mineraler inom systemet). Värt att nämna är dock att just spindlar är den enda djurgrupp där nomenklaturen (namngivningen) inte baseras på Linnés namn, utan på en annan svensks arbete, Carl Clerck som var samtida med Linné (namngivningen sker dock enligt Linnés system).
Det praktiska arbetet med det här görs förstås av ett stort antal taxonomer över hela världen som hittar, beskriver och namnger arter. Eftersom det ofta blir frågan om bedömningar som enskilda forskare måste göra finns internationella råd inrättade som ska hålla reda på att regelverket följs och att det finns en internationell konsensus om klassificering och namngivning. Det finns ett sådant här råd för växter, International Commission on Botanical Nomenclature (ICBN) och ett för djur, International Commission on Zoological Nomenclature (ICZN).
De publicerar regelverket, reviserar när det behövs, fungerar som rådgivare och fattar beslut i fall där det råder oenighet.
Här är länken till ICZN om man vill se vad det är för något: http://www.iczn.org/
Problematiken med var i systemet organismer ska placeras och de oenigheter som uppstår härrör förstås framför allt från det faktum att vi vill klassificera det vi ser här och nu, medan evolution är en ständigt pågående process. Alla "arter" vi ser kan betraktas som evolutionära övergångsformer där artens enskilda egenskaper liksom deras likhet med andra arter befinner sig i ständig förändring, och det är därför ofta svårt att avgränsa vad exakt som är en art och vad som är lokala anpassningar hos populationer av samma art. Men människor har svårt att tänka i processer, vi vill kunna dela in världen i arter och andra grupper som fungerar som fast avgränsade enheter...men likväl fungerar systemet hyfsat för att uppfylla de flesta av våra behov.
För vargspindeln Pardosa agricola är det är oklart om vi i Sverige har två former som skiljer sig åt utseendemässigt, eller om det faktiskt är frågan om två olika arter.
Så här ser hierarkin ut för indelningen av djur (det fungerar likadant för andra organismer, men vissa av termerna är olika). Jag använder min jobbspindel nummer ett, Pardosa amentata, som exempel. Som synes använder jag svenska namn där sådana existerar, och då sätter jag det latinska inom parentes. Enligt korrekt skrivsätt skriver jag alla grupper som ligger hierarkiskt ovanför släkte ickekursiverat och med stor begynnelsebokstav, släktnamnet skrivs kursiverat med stor begynnelsebokstav, och artnamnet skrivs kursiverat med stor begynnelsebokstav i släktnamnet och liten begynnelsebokstav i aretepitetet. Notera att artepitetet amentata inte är ett artnamn - ett artnamn är alltid tvådelat och utgörs av släktnamnet + artpetitetet.
Rike: Djurriket (Animalia)
Stam: Leddjur (Arthropoda)
Klass: Spindeldjur (Arachnida)
Ordning: Egentliga spindlar (Araneidae)
Familj: Vargspindlar (Lycosidae)
Släkte: Pardosa
Art: Pardosa amentata
Vargspindeln Pardosa amentata
Sedan petas det ibland in mellansteg mellan de här grupperna där man tycker att det behövs. Till exempel är stammen leddjur uppdelad i flera understammar, och spindeldjuren tillhör understammen palpkäkar tillsammans med havsspindlar och dolksvansar (spindeldjuren har ju palper, inte antenner, det skrev jag om i förra inlägget). Ordningen egentliga spindlar är också uppdelad, i två underordningar, mygalomorfa och araneomorfa spindlar. Alla våra svenska spindlar utom en enda art hör till de sistnämnda. Om vi använder även dessa mellansteg ser klassificeringen av Pardosa amentata ut så här:
Rike: Djurriket (Animalia)
Stam: Leddjur (Arthropoda)
Understam: Palpkäkar (Chelicerata)
Klass: Spindeldjur (Arachnida)
Ordning: Egentliga spindlar (Araneidae)
Underordning: Araneomorphae
Familj: Vargspindlar (Lycosidae)
Släkte: Pardosa
Art: Pardosa amentata
Fågelspindlar hör däremot till de mygalomorfa spindlarna (de särskiljs på bland annat hur käkarna är uppbyggda). Om vi tittar på klassificeringen för en fågelspindel, t.ex. Kerstin, ser den ut så här. Notera att här har man petat in ytterligare ett steg, en överfamilj:
Rike: Djurriket (Animalia)
Stam: Leddjur (Arthropoda)
Understam: Palpkäkar (Chelicerata)
Klass: Spindeldjur (Arachnida)
Ordning: Egentliga spindlar (Araneidae)
Underordning: Mygalomorphae
Överfamilj: Theraphosoidea
Familj: Fågelspindlar (Theraphosidae)
Släkte: Grammostola
Art: Grammostola rosea
Kerstin, en Grammostola rosea
Om vi skulle titta på en lockespindel, t.ex. den vanliga arten Phalangium opilio, i stället skulle klassificeringen se ut så här. Notera att här har vi inte bara överfamiljer, utan även även underfamiljer:
Rike: Djurriket (Animalia)
Stam: Leddjur (Arthropoda)
Klass: Spindeldjur (Arachnida)
Understam: Palpkäkar (Chelicerata)
Ordning: Lockespindlar (Opiliones)
Underordning: Eupnoi
Överfamilj: Phalangioidea
Familj: Phalangiidae
Underfamilj: Phalangiinae
Släkte: Phalangium
Art: Phalangium opilio
Avslutningsvis klassificerar vi även kejsarskorpionen Gunilla, som representant för en tredje ordning i klassen spindeldjur.
Rike: Djurriket (Animalia)
Stam: Leddjur (Arthropoda)
Klass: Spindeldjur (Arachnida)
Understam: Palpkäkar (Chelicerata)
Ordning: Scorpioner (Scorpiones)
Familj: Scorpionidae
Släkte: Pandinus
Art: Kejsarskorpion (Pandinus imperator)
Kejsarinnan Gunilla den stora
Spindeldjurssystematik
Per frågade om lockespindlar och egentliga spindlar i en kommentar till inlägget "vårkryp", och jag känner att jag behöver reda ut vad som är vad och att det blivit en väldigt lång kommentar så i stället blir det ett väldigt långt inlägg. Igen.
Vi börjar systematiklektionen i klassen spindeldjur (Arachnida) som liksom insekter, kräftdjur och mångfotingar hör till leddjuren. Spindeldjuren delas vidare in i en rad ordningar, som bland annat kvalster, klokrypare, skorpioner, lockespindlar och egentliga spindlar. För att ge en tydligare bild av vilken nivå i systematiken vi befinner oss på kan vi jämföra med insekterna, där t.ex. skalbaggar, fjärilar och steklar är några av många ordningar i klassen egentliga insekter. Att kalla en lockespindel för spindel är alltså lika felaktigt som att kalla en skalbagge för fjäril.
Spindeldjuren skiljs från andra leddjur på att de har åtta ben, saknar antenner och i stället har ett par pedipalper. Pedipalperna är det som ser ut som ett par små ben som sitter längst fram på var sida om käkarna (se bilden på Kerstin nedan). De används delvis till samma saker som de övriga leddjurens antenner, dvs känsel och lukt, men har även en rad mer handgripliga användningsområden som att hålla, lyfta, gräva, gripa med mera. Ett universalredskap helt enkelt. Hos skorpioner och klokrypare har pedipalperna klor längst ut. Hos de egentliga spindlarna används pedipalperna även som parningsorgan hos hannarna.
Den mest kända ordningen spindeldjur är förstås de egentliga spindlarna (Araneidae). Dessa indelas i sin tur i en rad familjer, av vilka ni stött på en del här på bloggen - Vargspindlar, hoppspindlar, fågelspindlar, hjulnätsspindlar, taknätspindlar med flera (men inte lockespindlar!) är familjer i ordningen egentliga spindlar. De egentliga spindlarna skiljs från alla andra spindeldjur bland annat på att de har en tvådelad kropp och körtlar som producerar silke. Alla spindlar, utan undantag är rovdjur. De flesta spindlar jagar med gift, vilket produceras i körtlar kopplade till käkarnas giftklor. Andra giftiga spindeldjur kan ha giftkörtlarna på andra ställen, t.ex. sitter de i klorna hos klokrypare och i svansen hos skorpioner.
Fågelspindlarna hör till de egentliga spindlarna: Tvådelad kropp, åtta ben, palper.
Lockespindlarna (Opiliones) är alltså inga egentliga spindlar, men misstas ofta för sådana eftersom de är lite lika - lockespindlarna är de där krypen med en liten klump till kropp och väldigt långa, tunna ben (som lätt ramlar av. Lockespindlarna skiljer sig från de egentliga spindlarna i en rad avseenden, och är i många fall mer lika t.ex. kvalster än spindlar. Kroppen är inte tvådelad utan är sammansmält till en enda kompakt kropp, och kroppen är ofta segmenterad, vilket bland egentliga spindlar bara förekommer hos ett litet fåtal primitiva arter. Lockespindlarnas ögon sitter inte längst fram på kroppen som de egentliga spindlarnas, utan längre upp på kroppen. Lockespindlar producerar varken silke eller gift och är sällan renodlade rovdjur (även om det finns enskilda arter som är det) utan oftast allätare som både fungerar som rovdjur, asätare och nedbrytare.
Lockespindel: Kropp i ett stycke, åtta långa, tunna ben, palper
Så, nu lämnar vi systematiken och ger oss tillbaka till namnfrågan - varför heter lockespindlarna lockespindlar? Ordet locke är alltså ett gammalt fornnordiskt ord för spindel. Det är möjligt och rentav troligt att ordet använts som samlingsnamn för både lockespindlar och egentliga spindlar, det här var trots allt långt innan man började systematisera. Nu spekulerar jag, men jag skulle tro att de egentliga spindlarna helt enkelt med tiden bytte namn till spindlar (av spinna) som ju är ett mer beskrivande namn på de silkeproducerande spindeldjuren. Historien förtäljer inte om lockespindlarna behöll det gamla namnet locke redan på ett väldigt tidigt stadium, eller om de kanske fick tillbaka det senare när man började systematisera djurriket och behövde olika ord för att skilja ordningarna åt. Det är kanske också troligt att man lade till ordet spindel efter locke efter att ordet lockes ursprungliga beydelse fallit i glömska och man behövde förtydliga vilken typ av djur det var man talade om, utan att bry sig om eller ens veta att det blev kaka på kaka?
Lite fler spindelnamn: På danska och norska heter lockespindlar mejere och egentliga spindlar edderkopper. På engelska heter lockespindlar harvestmen och egentliga spindlar spiders (och det finns även ett äldre engelskt ord för spindel, coppe, som nu bara lever kvar i ordet cobweb, spindelväv, och som uppenbarligen är besläktat med danskans edderkopper). I de här länderna verkar förvirringen hos gemene man apropå vad som är en spindel och vad som är en lockespindel vara mycket mindre än i Sverige, där lockespindlarna ofta tros vara egentliga spindlar - kanske är det lättare att hålla isär djuren om namnen är mer olika? Säger man lockespindel i Sverige vet många inte alls vilket djur man pratar om, och om man vet så tror man ändå att det är en slags egentlig spindel, liksom t.ex. vargspindel eller hjulnätsspindel. Medan en engelsktalande person som regel har helt klart för sig vilket djur man pratar om när man säger harvestman. Den enda bok jag har om lockespindlar är en dansk sådan, och där antyds det att man i Danmark ofta blandar ihop mejerne med harkrankar snarare än med spindlar.
Apropå Pers kommentar om att man kanske bara kände till en mindre delmängd av vad vi i dag systematiskt räknar in bland spindeldjuren så tror jag inte det har med namnfrågan att göra i just fallet lockespindlar och spindlar - man kände absolut inte till lika många arter som vi gör idag, men man kände säkert mycket väl till de vanligare och man hade troligen bättre koll på lockespindlar och att de skiljer sig från egentliga spindlar än vad många i har i dag, när vi ofta inte har samma kontakt med naturen omkring oss. Däremot behöver detta förstås inte ha återspeglats i namnen eller i hur man delade in djuren - det fanns säkerligen indelningar, men de var troligen ganska olika på olika platser. Det finns än i dag folkslag som använder helt andra systematiska indelningar än vad vi i västvärlden och inom vetenskapen gör.
Sedan tillkommer det besvärliga faktum att organismer heter olika saker på olika ställen, och det dröjde ända till 1700-talet och Linné innan det fanns ett system som gjorde att folk från olika platser (åtminstone de med högre utbildning) kunde prata med varandra om djur och växter och vara säkra på att de pratade om samma organism. I dag kan man enkelt se problemet om man åker bara från Malmö till Köpenhamn och börjar prata om lockespindlar med danskar som kanske inte förstår ordet, medan man själv kanske inte förstår mejere. För bara ett par hundra år sedan fanns samma problem även inom länderna, även mellan ganska närbelägna orter (ofta var namnen mycket lokala). I en bestämningsbok om fiskar som jag har har man tagit med även de lokala namnen på arterna, och fisken elritsa (Phoxinus phoxinus), en kommersiellt ointressant liten sötvattensfisk som aldrig använts annat än till betesfisk, har i den boken hela 28 svenska namn (och det har säkert funnits fler)! Och det är namn som används i dag - i Jämtland blir man t.ex. inte förstådd även av folk som har bra koll på fiskarna i de lokala vattnen om man säger elritsa, för där heter fisken i fråga blindsill...
Nu har jag kommit från ämnet, så därmed slutar jag svamla och avslutar med ännu en bild på en lockespindel.
Vi börjar systematiklektionen i klassen spindeldjur (Arachnida) som liksom insekter, kräftdjur och mångfotingar hör till leddjuren. Spindeldjuren delas vidare in i en rad ordningar, som bland annat kvalster, klokrypare, skorpioner, lockespindlar och egentliga spindlar. För att ge en tydligare bild av vilken nivå i systematiken vi befinner oss på kan vi jämföra med insekterna, där t.ex. skalbaggar, fjärilar och steklar är några av många ordningar i klassen egentliga insekter. Att kalla en lockespindel för spindel är alltså lika felaktigt som att kalla en skalbagge för fjäril.
Spindeldjuren skiljs från andra leddjur på att de har åtta ben, saknar antenner och i stället har ett par pedipalper. Pedipalperna är det som ser ut som ett par små ben som sitter längst fram på var sida om käkarna (se bilden på Kerstin nedan). De används delvis till samma saker som de övriga leddjurens antenner, dvs känsel och lukt, men har även en rad mer handgripliga användningsområden som att hålla, lyfta, gräva, gripa med mera. Ett universalredskap helt enkelt. Hos skorpioner och klokrypare har pedipalperna klor längst ut. Hos de egentliga spindlarna används pedipalperna även som parningsorgan hos hannarna.
Den mest kända ordningen spindeldjur är förstås de egentliga spindlarna (Araneidae). Dessa indelas i sin tur i en rad familjer, av vilka ni stött på en del här på bloggen - Vargspindlar, hoppspindlar, fågelspindlar, hjulnätsspindlar, taknätspindlar med flera (men inte lockespindlar!) är familjer i ordningen egentliga spindlar. De egentliga spindlarna skiljs från alla andra spindeldjur bland annat på att de har en tvådelad kropp och körtlar som producerar silke. Alla spindlar, utan undantag är rovdjur. De flesta spindlar jagar med gift, vilket produceras i körtlar kopplade till käkarnas giftklor. Andra giftiga spindeldjur kan ha giftkörtlarna på andra ställen, t.ex. sitter de i klorna hos klokrypare och i svansen hos skorpioner.
Fågelspindlarna hör till de egentliga spindlarna: Tvådelad kropp, åtta ben, palper.
Lockespindlarna (Opiliones) är alltså inga egentliga spindlar, men misstas ofta för sådana eftersom de är lite lika - lockespindlarna är de där krypen med en liten klump till kropp och väldigt långa, tunna ben (som lätt ramlar av. Lockespindlarna skiljer sig från de egentliga spindlarna i en rad avseenden, och är i många fall mer lika t.ex. kvalster än spindlar. Kroppen är inte tvådelad utan är sammansmält till en enda kompakt kropp, och kroppen är ofta segmenterad, vilket bland egentliga spindlar bara förekommer hos ett litet fåtal primitiva arter. Lockespindlarnas ögon sitter inte längst fram på kroppen som de egentliga spindlarnas, utan längre upp på kroppen. Lockespindlar producerar varken silke eller gift och är sällan renodlade rovdjur (även om det finns enskilda arter som är det) utan oftast allätare som både fungerar som rovdjur, asätare och nedbrytare.
Lockespindel: Kropp i ett stycke, åtta långa, tunna ben, palper
Så, nu lämnar vi systematiken och ger oss tillbaka till namnfrågan - varför heter lockespindlarna lockespindlar? Ordet locke är alltså ett gammalt fornnordiskt ord för spindel. Det är möjligt och rentav troligt att ordet använts som samlingsnamn för både lockespindlar och egentliga spindlar, det här var trots allt långt innan man började systematisera. Nu spekulerar jag, men jag skulle tro att de egentliga spindlarna helt enkelt med tiden bytte namn till spindlar (av spinna) som ju är ett mer beskrivande namn på de silkeproducerande spindeldjuren. Historien förtäljer inte om lockespindlarna behöll det gamla namnet locke redan på ett väldigt tidigt stadium, eller om de kanske fick tillbaka det senare när man började systematisera djurriket och behövde olika ord för att skilja ordningarna åt. Det är kanske också troligt att man lade till ordet spindel efter locke efter att ordet lockes ursprungliga beydelse fallit i glömska och man behövde förtydliga vilken typ av djur det var man talade om, utan att bry sig om eller ens veta att det blev kaka på kaka?
Lite fler spindelnamn: På danska och norska heter lockespindlar mejere och egentliga spindlar edderkopper. På engelska heter lockespindlar harvestmen och egentliga spindlar spiders (och det finns även ett äldre engelskt ord för spindel, coppe, som nu bara lever kvar i ordet cobweb, spindelväv, och som uppenbarligen är besläktat med danskans edderkopper). I de här länderna verkar förvirringen hos gemene man apropå vad som är en spindel och vad som är en lockespindel vara mycket mindre än i Sverige, där lockespindlarna ofta tros vara egentliga spindlar - kanske är det lättare att hålla isär djuren om namnen är mer olika? Säger man lockespindel i Sverige vet många inte alls vilket djur man pratar om, och om man vet så tror man ändå att det är en slags egentlig spindel, liksom t.ex. vargspindel eller hjulnätsspindel. Medan en engelsktalande person som regel har helt klart för sig vilket djur man pratar om när man säger harvestman. Den enda bok jag har om lockespindlar är en dansk sådan, och där antyds det att man i Danmark ofta blandar ihop mejerne med harkrankar snarare än med spindlar.
Apropå Pers kommentar om att man kanske bara kände till en mindre delmängd av vad vi i dag systematiskt räknar in bland spindeldjuren så tror jag inte det har med namnfrågan att göra i just fallet lockespindlar och spindlar - man kände absolut inte till lika många arter som vi gör idag, men man kände säkert mycket väl till de vanligare och man hade troligen bättre koll på lockespindlar och att de skiljer sig från egentliga spindlar än vad många i har i dag, när vi ofta inte har samma kontakt med naturen omkring oss. Däremot behöver detta förstås inte ha återspeglats i namnen eller i hur man delade in djuren - det fanns säkerligen indelningar, men de var troligen ganska olika på olika platser. Det finns än i dag folkslag som använder helt andra systematiska indelningar än vad vi i västvärlden och inom vetenskapen gör.
Sedan tillkommer det besvärliga faktum att organismer heter olika saker på olika ställen, och det dröjde ända till 1700-talet och Linné innan det fanns ett system som gjorde att folk från olika platser (åtminstone de med högre utbildning) kunde prata med varandra om djur och växter och vara säkra på att de pratade om samma organism. I dag kan man enkelt se problemet om man åker bara från Malmö till Köpenhamn och börjar prata om lockespindlar med danskar som kanske inte förstår ordet, medan man själv kanske inte förstår mejere. För bara ett par hundra år sedan fanns samma problem även inom länderna, även mellan ganska närbelägna orter (ofta var namnen mycket lokala). I en bestämningsbok om fiskar som jag har har man tagit med även de lokala namnen på arterna, och fisken elritsa (Phoxinus phoxinus), en kommersiellt ointressant liten sötvattensfisk som aldrig använts annat än till betesfisk, har i den boken hela 28 svenska namn (och det har säkert funnits fler)! Och det är namn som används i dag - i Jämtland blir man t.ex. inte förstådd även av folk som har bra koll på fiskarna i de lokala vattnen om man säger elritsa, för där heter fisken i fråga blindsill...
Nu har jag kommit från ämnet, så därmed slutar jag svamla och avslutar med ännu en bild på en lockespindel.
Spindelutställning på Skansen
I går var jag och en orkesterkollega på Skansen för att bese deras nya spindelutställning. Jag har skrivit om denna utställning förut på bloggen och tror att jag utlovade en recension då, så här kommer den.
Allmänt omdöme får nog bli...nja. Utställningen motsvarade absolut mina förväntningar, vilket i det här sammanhanget inte är positivt eftersom mina förväntningar var ganska låga. Jag hade blivit väldigt lycklig om den överträffat dem bara lite. Därmed inte sagt att den inte är värd att besöka. Men den är bara värd att besöka om man inte redan har fågelspindlar som husdjur och inte kan särskilt mycket om spindlar.
Krypdelen av Skansenakvariet var tidigare väldigt liten och fanns i ett ljust rum sist precis före utgången, och jag har alltid uplevt den som något av en antiklimax efter efter utedelen med lemurer, surikater och annat och alla de mysiga utställningslokalerna med mer eller mindre dämpad belysning och tropisk känsla. Tyvärr är det fortfarande så, den stora skillnaden är antalet djur i det sista ljusa rummet utökats rejält mycket. Många fler spindlar alltså, men fortfarande en antiklimax.
Man visar nu upp en störrre bredd av fågelspindlar från olika delar av världen och med olika levnadssätt, men framför allt har man satsat på storlek och prickat in många av de riktigt stora fågelspindelarterna. Men hur många djur med "detta är en av världens största spindelarter" behöver man egentligen, det blir inte så mycket mer spännande efter de första två...och det säger jag trots att jag ju gillar spindlar och absolut uppskattar alla arter.
Utställningen har en uppdelning efter klimat, med torrlevande arter på ena sidan rumet och regnskogsarter på den andra. Det var väl bra. Tyvärr har man inte riktigt tänkt till vid inredningen av terrarierna - de var vackert inredda men inte alltid på ett sätt som passade arterna i dem och överlag hade de flesta djuren troligen också trivts bättre i mer dämpad belysning.
Marklevande regnskogsarter hade det ändå ganska bra, men trädlevande arter hade inget att klättra på och inga gömställen - det här är alltså arter som vill bo i ihåliga träd, under en bit lös bark på en trädstam eller liknande. Det är inte svårt att ordna ett gömställe av den typen i ett terrarium, men nu såg det verkligen helt fel och ganska beklämmande ut med trädlevande spindelarter som satt och tryckte i ett hörn på marken! Och ur ren uppvisningssynpunkt kommer de här arterna heller inte till sin rätt på det viset.
Lika fel var de vackra ökenterrarierna, som hade bottensubstrat av sand ovanpå akvariegruset. Om de inte har någon annan smart teknisk lösning än bara en vattenskål i terrariet för att hålla luftfuktigheten uppe så är ett sådant terrarium för torrt även för ökenlevande arter! Man verkar ha glömt att det finns en viktig skillnad mellan klimatet i den miljö där djuret lever och det mikroklimat som råder i de delar av miljön där djuret faktiskt uppehåller sig. I ett litet terrarium är det de senare klimatförhållandena man måste efterlikna snarare än klimatet i öknen som helhet...Som tur är är ökenarter tåligare än regnskogsarter vad gäller variationer i luftfuktighet och temperatur, men vårt inomhusklimat är för torrt även för en ökenlevande spindel och lös sand och akvariegrus håller inte kvar och stabiliserar inte luftfuktigheten, vilket lätt innebär väldiga svängningar i luftfuktighet. För grävande arter är det heller inte bra substrat att gräva och innebär att sådana arter inte har möjlighet att utöva dessa naturliga beteenden.
Sist men inte minst tycker jag fortfarande att spindelutställningen hade tjänat mycket på att man visat upp ett bredare utbud av den mångfald spindelvärlden har att erbjuda. Den enda representanten för andra spindeldjur än spindlar var skorpioner, och det finns ju faktiskt en del andra väldigt häftiga spindeldjur att visa upp också. Och varför inte ha ett skorpionterrarium med UV-lampa, något som varit otroligt häftigt eftersom skorpioner lyser i UV-ljus! Spindlarna var i stort sett bara fågelspindlar vilket också är lite trist - det fanns bara en enda representant för de egentliga spindlarna, en svart änka vars farlighet underströks onödigt mycket genom att den placerats i en liten glasbehållare inuti en större monter. Men när man nu satsat så mycket på storlek, varför inte en vacker Nephilaart med ett gyllene hjulnät på sådär två meter i diameter? Ja, jag ska inte svamla mer om vad man kunnat ha på en spindelutställning, för jag vet att jag gjorde det i det inlägget där jag skrev om den här utställningen för första gången och det här blir ett nog långt inlägg ändå.
Med detta sagt är Skansenakvariet väl värt ett besök av andra anledningar, men spindeldelen är fortfarande något av en antiklimax och ännu mer så om man själv råkar kunna något om spindlar. Om man hälsar på mig får man inte se lika många spindlar eller ett lika brett utbud som på Skansen, och absolut inte lika fint inredda terrarier, men däremot får man se djur som trivs och där terrarierna är inredda med det som högsta prioritet. Däremot hade jag ändå kunnat göra mycket mer för att terrarierna skulle se trevliga ut också...och det kanske kommer en dag, men i så fall aldrig på djurens bekostnad. Nu ska jag inte gnälla mer, utan konstatera att större delen av Skansenakvariet är jättefint och värt ett besök.
Just denna dag var vädret fantastiskt, därför gick vi naturligtvis en runda runt resten av Skansen också i det fina vädret och avslutade med fika utomhus innan vi promenerade in till stan.
Solbadande (eller kanske mediterande?) lemur
Allmänt omdöme får nog bli...nja. Utställningen motsvarade absolut mina förväntningar, vilket i det här sammanhanget inte är positivt eftersom mina förväntningar var ganska låga. Jag hade blivit väldigt lycklig om den överträffat dem bara lite. Därmed inte sagt att den inte är värd att besöka. Men den är bara värd att besöka om man inte redan har fågelspindlar som husdjur och inte kan särskilt mycket om spindlar.
Krypdelen av Skansenakvariet var tidigare väldigt liten och fanns i ett ljust rum sist precis före utgången, och jag har alltid uplevt den som något av en antiklimax efter efter utedelen med lemurer, surikater och annat och alla de mysiga utställningslokalerna med mer eller mindre dämpad belysning och tropisk känsla. Tyvärr är det fortfarande så, den stora skillnaden är antalet djur i det sista ljusa rummet utökats rejält mycket. Många fler spindlar alltså, men fortfarande en antiklimax.
Man visar nu upp en störrre bredd av fågelspindlar från olika delar av världen och med olika levnadssätt, men framför allt har man satsat på storlek och prickat in många av de riktigt stora fågelspindelarterna. Men hur många djur med "detta är en av världens största spindelarter" behöver man egentligen, det blir inte så mycket mer spännande efter de första två...och det säger jag trots att jag ju gillar spindlar och absolut uppskattar alla arter.
Utställningen har en uppdelning efter klimat, med torrlevande arter på ena sidan rumet och regnskogsarter på den andra. Det var väl bra. Tyvärr har man inte riktigt tänkt till vid inredningen av terrarierna - de var vackert inredda men inte alltid på ett sätt som passade arterna i dem och överlag hade de flesta djuren troligen också trivts bättre i mer dämpad belysning.
Marklevande regnskogsarter hade det ändå ganska bra, men trädlevande arter hade inget att klättra på och inga gömställen - det här är alltså arter som vill bo i ihåliga träd, under en bit lös bark på en trädstam eller liknande. Det är inte svårt att ordna ett gömställe av den typen i ett terrarium, men nu såg det verkligen helt fel och ganska beklämmande ut med trädlevande spindelarter som satt och tryckte i ett hörn på marken! Och ur ren uppvisningssynpunkt kommer de här arterna heller inte till sin rätt på det viset.
Lika fel var de vackra ökenterrarierna, som hade bottensubstrat av sand ovanpå akvariegruset. Om de inte har någon annan smart teknisk lösning än bara en vattenskål i terrariet för att hålla luftfuktigheten uppe så är ett sådant terrarium för torrt även för ökenlevande arter! Man verkar ha glömt att det finns en viktig skillnad mellan klimatet i den miljö där djuret lever och det mikroklimat som råder i de delar av miljön där djuret faktiskt uppehåller sig. I ett litet terrarium är det de senare klimatförhållandena man måste efterlikna snarare än klimatet i öknen som helhet...Som tur är är ökenarter tåligare än regnskogsarter vad gäller variationer i luftfuktighet och temperatur, men vårt inomhusklimat är för torrt även för en ökenlevande spindel och lös sand och akvariegrus håller inte kvar och stabiliserar inte luftfuktigheten, vilket lätt innebär väldiga svängningar i luftfuktighet. För grävande arter är det heller inte bra substrat att gräva och innebär att sådana arter inte har möjlighet att utöva dessa naturliga beteenden.
Sist men inte minst tycker jag fortfarande att spindelutställningen hade tjänat mycket på att man visat upp ett bredare utbud av den mångfald spindelvärlden har att erbjuda. Den enda representanten för andra spindeldjur än spindlar var skorpioner, och det finns ju faktiskt en del andra väldigt häftiga spindeldjur att visa upp också. Och varför inte ha ett skorpionterrarium med UV-lampa, något som varit otroligt häftigt eftersom skorpioner lyser i UV-ljus! Spindlarna var i stort sett bara fågelspindlar vilket också är lite trist - det fanns bara en enda representant för de egentliga spindlarna, en svart änka vars farlighet underströks onödigt mycket genom att den placerats i en liten glasbehållare inuti en större monter. Men när man nu satsat så mycket på storlek, varför inte en vacker Nephilaart med ett gyllene hjulnät på sådär två meter i diameter? Ja, jag ska inte svamla mer om vad man kunnat ha på en spindelutställning, för jag vet att jag gjorde det i det inlägget där jag skrev om den här utställningen för första gången och det här blir ett nog långt inlägg ändå.
Med detta sagt är Skansenakvariet väl värt ett besök av andra anledningar, men spindeldelen är fortfarande något av en antiklimax och ännu mer så om man själv råkar kunna något om spindlar. Om man hälsar på mig får man inte se lika många spindlar eller ett lika brett utbud som på Skansen, och absolut inte lika fint inredda terrarier, men däremot får man se djur som trivs och där terrarierna är inredda med det som högsta prioritet. Däremot hade jag ändå kunnat göra mycket mer för att terrarierna skulle se trevliga ut också...och det kanske kommer en dag, men i så fall aldrig på djurens bekostnad. Nu ska jag inte gnälla mer, utan konstatera att större delen av Skansenakvariet är jättefint och värt ett besök.
Just denna dag var vädret fantastiskt, därför gick vi naturligtvis en runda runt resten av Skansen också i det fina vädret och avslutade med fika utomhus innan vi promenerade in till stan.
Solbadande (eller kanske mediterande?) lemur
Vårkryp
Kan tolkas på två sätt. Dels som alla de tidiga småkrypen som börjar titta fram så här års (ett säkert vårtecken), dels som min favoritaktivitet så här års, att leta efter de första småkrypen vilket tenderar att innebära visst krypande. Krypabstinensen är nämligen stor efter vintern trots alla åttfotingarna som finns att beundra härhemma året om. Häruppe är det ännu lite väl tidigt att leta kryp även om de första har börjat titta fram även här, men nere i Blentarp över påsken passade jag förstås på. Ni har redan sett ett par av fynden på bild, spindeln på påskkortet och stenkryparen i förra inlägget, men här kommer några till.
En av de sista spindlarna man ser om hösten och en av de första om våren är den allmänna taknätspindeln, Linyphia triangularis, som här på typiskt taknätspindelmanér hänger upp och ner under sitt platta nät.
Ett vårligt bi furagerar i vintergäcken (om Lars eller Elin läser det här, apropå bin: Ja Lars, sälgen blommar i Skåne).
Och naturligtvis är vargspindlarna framme - en Pardosa (säkerligen P. amentata) njuter av vårsolen.
Nyckelpigorna är också i farten, förstås.
Inga kryp, men tranorna fick ändå vara med - de har brått norrut nu till dans- och häckningsplatser.
Och sist och även minst är en mycket mycket liten spindel som bor i föräldrarnas idegranar. Det är en Araniella av något slag, dvs en liten hjulnätsspindel, men exakt art kan jag inte riktigt säga. Den är inte adult än heller, den ska bli åtminstone lite större (jämför med barret den sitter på på första bilden - den är väldigt liten!). Väldigt vårfotograferad var den också.
En av de sista spindlarna man ser om hösten och en av de första om våren är den allmänna taknätspindeln, Linyphia triangularis, som här på typiskt taknätspindelmanér hänger upp och ner under sitt platta nät.
Ett vårligt bi furagerar i vintergäcken (om Lars eller Elin läser det här, apropå bin: Ja Lars, sälgen blommar i Skåne).
Och naturligtvis är vargspindlarna framme - en Pardosa (säkerligen P. amentata) njuter av vårsolen.
Nyckelpigorna är också i farten, förstås.
Inga kryp, men tranorna fick ändå vara med - de har brått norrut nu till dans- och häckningsplatser.
Och sist och även minst är en mycket mycket liten spindel som bor i föräldrarnas idegranar. Det är en Araniella av något slag, dvs en liten hjulnätsspindel, men exakt art kan jag inte riktigt säga. Den är inte adult än heller, den ska bli åtminstone lite större (jämför med barret den sitter på på första bilden - den är väldigt liten!). Väldigt vårfotograferad var den också.
Lånevovve!
Under påsken hade jag och föräldrarna besök av Saga medan matte och husse var bortresta. När man nu inte riktigt har möjlighet att ha hund själv är det ju väldigt trevligt att få låna någon annans några dar ibland, tack för lånet, Annelie!
Skogspromenad med öronen på svaj (nej, det blåser inte)
Mamma och Saga myser i soffan.
Saga är ju dessutom en väkldigt lättpassad vovve, hon hade inte ens något emot att Petra och jag övade fiol! Nog för att matte sa att hon börjat höra dåligt, men om hon inte bara står ut utan dessutom frivilligt kommer in i rummet när vi övar... För jämförelse kan nämnas att sist vi övade fiol tillsammans var vi hemma hos Petra, och då stängde stackars Johan in sig på toaletten tillsammans med sin gitarr - tur att den där studion snart är klar, eller?
Av detta kan vi konstatera att:
1. Petra och jag kan inte spela fiol.
2. Om inte Saga är ännu mer hörselskadad än matte antydde, så måste hon åtminstone vara totalt tondöv.
3. Petra och jag kan inte spela fiol.
Skogspromenad med öronen på svaj (nej, det blåser inte)
Mamma och Saga myser i soffan.
Saga är ju dessutom en väkldigt lättpassad vovve, hon hade inte ens något emot att Petra och jag övade fiol! Nog för att matte sa att hon börjat höra dåligt, men om hon inte bara står ut utan dessutom frivilligt kommer in i rummet när vi övar... För jämförelse kan nämnas att sist vi övade fiol tillsammans var vi hemma hos Petra, och då stängde stackars Johan in sig på toaletten tillsammans med sin gitarr - tur att den där studion snart är klar, eller?
Av detta kan vi konstatera att:
1. Petra och jag kan inte spela fiol.
2. Om inte Saga är ännu mer hörselskadad än matte antydde, så måste hon åtminstone vara totalt tondöv.
3. Petra och jag kan inte spela fiol.
Glad påsk!
Glad påsk allihop! Påskkortet är kanske inte så påskigt, men desto mer vårligt eftersom det föreställer en av årets första spindlar ute i vårsolen.
Och tycker ni inte att påskpysslet i det förra inlägget är nog kan ni få en liten gåta till här: Vad är det som är konstigt med spindelfotot ovan?
Och tycker ni inte att påskpysslet i det förra inlägget är nog kan ni få en liten gåta till här: Vad är det som är konstigt med spindelfotot ovan?
Dagens boktips
DN skrev idag om att den engelska "oddest book title award" i år nu har delats ut, och den vinnande titeln var "Crocheting adventures with hyperbolic planes" (Virkningsäventyr med hyperboliska plan). En fin kombination av handarbete och vetenskap låter det som - verkar som en bok för mig. Författaren, Daina Taimina, är matematiker och uppenbarligen är idén bakom boken den att hyperboliska plan tidigare varit svåra att visualisera. Googla om ni vill veta hur de ser ut, jag kan inte beskriva - plana ytor som krumbuktar sig så att de blir tredimensionella, ungefär som den böljande kanten på djur som plattmaskar och nakensnäckor. Många matematiker hade gått misslyckats med att konstruera en fysisk modell av ett hyperboliskt plan och många trodde det var omöjligt, men Taimina löste det genom att helt enkelt virka formerna (och ställa ut dem som konst). Och det var ju genialiskt - och för en van virkare är det egentligen logiskt - alla som försökt virka en rund duk inifrån och ut (vilket är det normala sättet att gå tillväga) vet att när duken växer i storlek är det lätt hänt att den liksom växer för mycket och för fort, och då kommer kanten att bli vågig och det blir svårt att få duken att ligga plant.
Det där med att illustrera konst medlest handarbete är för övrigt inte nytt, om än ovanligt. Och det får mig att tänka på förra årets forskardagar i Stockholm, där jag höll ett föredrag om min forskning. Eftersom det hölls fyra föredrag parallellt i olika salar hade jag förstås oroat mig lite för att inte så många skulle vilja lyssna på just mitt föredrag, men det hade jag inte behövt - det visade sig att jag fick så många åhörare att den lilla föreläsningssalen jag blivit tilldelad snabbt överfylldes. Som tur var (för mig och åhörarna alltså) hade en annan föredragshållare som skulle pratat i en av de riktigt stora föreläsningssalarna blivit sjuk, så jag fick ta över den salen och alla åhörarna vallades raskt dit. På köpet fick jag en del åhörare som redan bänkat sig i stora salen, troligen för att lyssna på det föredrag som skulle hållts där, och som tydligen tyckte att de kunde sitta kvar och lyssna på mig i stället i brist på bättre. Vad de tänkt sig att få höra var föredraget "Konsthantverkets kreativa betydelse"...Undrar vad de tänkte om att få lyssna på ett föredrag om spindlar och stabila isotopanalyser i stället? Kanske hade en virkad illustration passat bra där och då för att tillgodose alla smaker?
Solen skiner!
Men än är det tveksamt om det är vinter eller vår här. Ena dan sol och vår, nästa snö, och jag har aldrig sett så mycket snö ligga kvar så här sent på året förut. Den försvinner ändå ganska fort nu, men det är fortfarande ganska vitt ute. Den stora skillnaden de senaste dagarna har varit att smältvattnet äntligen börjat kunnat rinna undan - för bara några dagar sen låg allt kvar ovan mark, hade det fortsatt så lite till hade man nästan behövt vadarstövlar för att ta sig över gården här. Men i påsk ska jag ner till Skåne, dit våren tydligen har anlänt på riktigt - ska bli trevligt, och så kan man ju hoppas att det är vår på riktigt här också när jag kommer tillbaka.
En som ändå har noterat att det är dags för vår nu är Kerstin, som efter att mer eller mindre ha gått i ide under vintern nu håller sig framme mest hela tiden. Förhoppnignsvis syns det ute snart också, men jag har inga vårliga bilder från det här året än så ni får hålla till godo med ett par gamla vårbilder från Väsby ängar.
För övrigt kanske det är värt att notera att detta är ett svammelblogginlägg utan egentligt vettigt innehåll alls, men eftersom det ju inte hänt så mycket här på sistone tyckte jag det var bättre med ett sånt här tämligen innehållslöst inlägg än fortsatt stiltje.
Ni kan ju få en uppdatering om de tekniska mankemangen också. Sockeln som satt kvar i taklampan efter att glödlampan exploderade efter strömavbrottet har jag plockat bort, men inte kunnat sätta i en ny eftersom jag inte hade några extralampor med liten sockel och glömmer köpa hela tiden. Men eftersom det ska vara tre lampor i taklampan gör det inte så mycket att en saknas - den lyser bra nog ändå. Vattenläget är oförändrat sen sista inlägget - jag har inte fått tag på vaktmästaren än så nu lär det få dröja tills efter påsk. Men det är inget stort problem, jag har trots allt vatten i kranen. Bloggen sköter sig utmärkt nu efter tidigare strul. Det senaste på tekniskt mankemang-fronten är annars att tvättstugan här håller på att renoveras och tills det är klart får man gå och tvätta i tvättstugan i en annan port. Vilket är lite omständigare, men det blir ju å andra sidan desto trevligare med en nyrenoverad tvättstuga sen.
En som ändå har noterat att det är dags för vår nu är Kerstin, som efter att mer eller mindre ha gått i ide under vintern nu håller sig framme mest hela tiden. Förhoppnignsvis syns det ute snart också, men jag har inga vårliga bilder från det här året än så ni får hålla till godo med ett par gamla vårbilder från Väsby ängar.
För övrigt kanske det är värt att notera att detta är ett svammelblogginlägg utan egentligt vettigt innehåll alls, men eftersom det ju inte hänt så mycket här på sistone tyckte jag det var bättre med ett sånt här tämligen innehållslöst inlägg än fortsatt stiltje.
Ni kan ju få en uppdatering om de tekniska mankemangen också. Sockeln som satt kvar i taklampan efter att glödlampan exploderade efter strömavbrottet har jag plockat bort, men inte kunnat sätta i en ny eftersom jag inte hade några extralampor med liten sockel och glömmer köpa hela tiden. Men eftersom det ska vara tre lampor i taklampan gör det inte så mycket att en saknas - den lyser bra nog ändå. Vattenläget är oförändrat sen sista inlägget - jag har inte fått tag på vaktmästaren än så nu lär det få dröja tills efter påsk. Men det är inget stort problem, jag har trots allt vatten i kranen. Bloggen sköter sig utmärkt nu efter tidigare strul. Det senaste på tekniskt mankemang-fronten är annars att tvättstugan här håller på att renoveras och tills det är klart får man gå och tvätta i tvättstugan i en annan port. Vilket är lite omständigare, men det blir ju å andra sidan desto trevligare med en nyrenoverad tvättstuga sen.
Tekniskt mankemang 2
Det tekniska mankemanget fortsätter. Efter vaktmästarens besök har jag nu varmvatten även i badrummet, och detta i sådana mängder att det dåliga trycket i duschen är ett minne blott. Dock har jag istället knappt vatten i kökskranen! Jag har både varm- och kallvatten, men ganska lite av det....suck...har försökt ringa vaktmästaren igen men inte fått tag i honom.
Och inte nog med det. Bloggen strular! Katastrof! När jag går in på min blogg, oavsett om jag är inloggad eller bara besöker den som vem som helst, så går det en liten stund och sen kraschar datorn totalt (stänger av sig)! Om man inte stannar länge på sidan hinner inget hända, men man hinner t.ex. inte skriva ett lite längre blogginlägg. Har någon av er som läser den haft liknande problem med min blogg så tala gärna om det!
Nu har jag testat att ta bort alla inlägg från de senaste veckorna för att se om det är något med dem som ställt till det, ifall någon undrar varför saker försvunnit.
Klivet upp på land...
...för ryggradsdjuren verkar ha tagits sisådär 20 miljoner år tidigare än man tidigare trott, vilket visas av fossila fotspår funna i Polen. DN skrev om det här idag och det visades även ett reportage i vetenskapens värld för den som är intresserad (ligger på internet). Den svenske forskaren som publicerat det, en världsledande expert på tidiga fyrfotadjur, har därmed i en artikel i den mycket högt rankade vetenskapliga tidskriften Nature tvingats kullkasta (och plocka upp bitarna och skaka om dem) inte bara alla andras utan även sin egen tidigare forskning på området (en artikel på nätet har rubriken "lobbying a greande into the tetrapod evolution picture"). Samma person publicerade upptäckten (i Nature) av det hittills mest primitiva fyrfotadjur som upptäckts så sent som 2008, och då sattes tidsangivelsen för klivet upp på land till för ca 360 miljoner år sen...det måste väl ändå vara höjden av tidsoptimism att vara ute 20 miljoner år för sent? Han var dock inte alls ledsen över detta, fyndet var ju otroligt sensationellt. Och jag, som var ett smått dinosauriefreak som liten (jaja, jag var ju rätt såld på altl vad djur hette) tycker absolut att denna nyhet är värd att blogga om. Även om djuret faktiskt inte är en dinousaurie, de kom sådär 130 miljoner år senare....åh, dessa enorma tidsperspektiv!
Men jag bloggar inte om det här bara för att det är frågan om ett intressant djur, som gissningsvis liknade någon märklig ca tre meter lång blandning av fisk och krokodil med fasligt många tår. Fyndet var sensationellt på andra sätt också, främst för att det gjordes vid vad som för 397 miljoner år sen sådär var en havsstrand (men idag är ett stenbrott). Det första fyrfotadjuret som klev upp på land klev alltså upp från havet, ur saltvatten upp på land, något man tidigare inte trott (man har trott att de gick upp via träskmarker). Området där den levde var troligen en tidvattenszon, och den glade professorn gissar att den livnärt sig på djur som blivit kvar på land när tidvattnet dragit sig tilbaka eftersom utbudet av föda för ett så stort icke växtätande djur på landbacken var tämligen begränsat. Innan ryggradsdjuren gick upp fanns ju bara ryggradslösa djur varav de flesta småkryp (spindlar t.ex.) på land, som i de flesta fall nog var väl små och i en hel del fall för snabba för ett sådant här djur att jaga. Bättre då att utnyttja det som spolats iland från havet - ser ni varför jag tycker det är så häftigt nu? Det skulle i så fall vara frågan om ett väldigt stort delvis landlevande djur högt upp i födokedjan som utnyttjade marina subsidier...tänk att få göra några isotopanalyser i det systemet!
Men jag bloggar inte om det här bara för att det är frågan om ett intressant djur, som gissningsvis liknade någon märklig ca tre meter lång blandning av fisk och krokodil med fasligt många tår. Fyndet var sensationellt på andra sätt också, främst för att det gjordes vid vad som för 397 miljoner år sen sådär var en havsstrand (men idag är ett stenbrott). Det första fyrfotadjuret som klev upp på land klev alltså upp från havet, ur saltvatten upp på land, något man tidigare inte trott (man har trott att de gick upp via träskmarker). Området där den levde var troligen en tidvattenszon, och den glade professorn gissar att den livnärt sig på djur som blivit kvar på land när tidvattnet dragit sig tilbaka eftersom utbudet av föda för ett så stort icke växtätande djur på landbacken var tämligen begränsat. Innan ryggradsdjuren gick upp fanns ju bara ryggradslösa djur varav de flesta småkryp (spindlar t.ex.) på land, som i de flesta fall nog var väl små och i en hel del fall för snabba för ett sådant här djur att jaga. Bättre då att utnyttja det som spolats iland från havet - ser ni varför jag tycker det är så häftigt nu? Det skulle i så fall vara frågan om ett väldigt stort delvis landlevande djur högt upp i födokedjan som utnyttjade marina subsidier...tänk att få göra några isotopanalyser i det systemet!
"Jättespindelutställning" i Stockholm
Skansen har precis öppnat en ny utställning på temat "jättespindlar" - den kanske man måste gå på? Även om jag egentligen inte förväntar mig att lära mig något nytt eller se något jag inte sett förut och kanske är överdrivet kritisk i just spindelsammanhang Det här är alltså inte en recension, men det kanske kommer en sådan så småningom? Och då kan det vara intressant att se hur utställningen motsvarade förväntningarna.
http://www.skansen-akvariet.se/
I stort sett verkar det som om de helt enkelt byggt ut sin tidigare ganska lilla och undanskymda "spindelhörna". Och det behövdes - faktum är att, så spindelälskare jag är, har spindeldelen av Skansenakvariet tidigare varit den biten jag tyckt var tråkigast. Så det vore väldigt trevligt om det inte är så nu längre. Det verkar dock fortfarande som om det till största delen är fågelspindlar och några skorpionarter som ställs ut (förutom den naturligtvis obligatoriska amerikanska svarta änkan), dvs en väldigt liten del av spindelvärldens diversa mångfald i färger, former och beteenden.
Det är förstås svårare att åstadkomma, men om jag hade ordnat en spindelutställning hade jag nog jobbat för att ställa ut fler grupper av spindlar - visst är fågelspindlar otroligt häftiga, men det finns många andra intressanta kryp som varit väl värda att lyftas fram, inte minst för att ge en bredare bild av spindelvärldens diversitet. Det finns förstås ett problem i att de flesta spindlar förutom just fågelspindlar är ganska kortlivade, så om man inte får dem att föröka sig kontinuerligt krävs ständig införsel av nya djur om man ska ha utställningen igång mer än en säsong. Men varför inte en av de stora spindlarna i släktet Nephila, som gör världens största och starkaste spindelnät? De hade dessutom passat utmärkt ihop med utställningens tema "världens största spindlar". Och några färgglada hoppspindlar, taggspindlar och krabbspindlar? Och vem hade inte velat se en bolaspindel (jagar genom att kasta en klisterboll fäst i en tråd på förbiflygande byten), eller spindeln som jagar med kastnät? Och själv hade jag nog valt sommarhalvåret för premiären för en sådan här utställning för att kunna lyfta fram några svenska spindlar också (fast jag förstår ju absolut att de väljer sportlovsveckan!) - varför inte en kärrspindel, Sveriges största? En myrhärmande hoppspindel? Den färgskiftande blomkrabbspindeln? En vattenspindel i ett akvarium? En husspindel, helt enkelt i informationssyfte eftersom det är den svenska spindel åtminstone jag som spindelkunnig får absolut mest frågor om och det borde gälla även Skansen, dit många ju vänder sig med frågor om konstiga djur?
Spindlarna på annonsen för utställningen, bilden på pojken med en fågelspindel i ansiktet och en på axeln, är för övrigt samma art som min Kerstin
Kerstin. Ingen rädder för spindeln här.
Intressant ur informations- och marknadsföringssynpunkt är att man i informationen om utställningen lyfter fram spindelfobi och möjligheten att klappa en spindel för at bota denna, samtidigt som man i informationen om de individuella utställningsföremålen lyfter fram giftigheten och aggressiviteten hos flera av djuren! Märkligt. Men supergiftigt säljer förstås. Jag kan redan nu gissa mig till informationen på utställningens infoprmationstavlor tills tor del handlar om gift. Tyvärr. Det finns säkert en del information om spindelsilke och spindelnät också, vilket förvisso är intressant men kan ses som lite märkligt om utställningen (som det verkar) bara omfattar en enda nätvävande art (svarta änkan) Intressant att notera i sammanhanget är också att det nu samtidigt pågår en konstutställning i Stockholm där konstnären bland annat konstruerat ett gigantiskt svarta änkan-nät, så just nu kan man verkligen få sina kulturella spindelbehov uppfyllda!
Visste ni förresten att spindlar är den enda organismgrupp vars namngivning inte utgår från Carl von Linné? Namngivningen görs utifrån samma regler som alla andra djurgruppers (Linnés), men den utgår inte från Linnés namn utan från den namngivning som gjordes lite tidigare av en annan, med Linné samtida svensk vid namn Carl Clerck. Spindlarna, som den enda organismgruppen i världen, har alltså sin alldeles egna Linné! Det är intressant spindelkuriosa som man troligen inte får sig serverad på Skansens utställning.
Fast det finns fortfarande många många oupptäckta spindelarter i världen, och även bland de upptäckta finns det sådana som fortfarande inte har beskrivits vetenskapligt och tilldelats ett artnamn. T.ex. Birgitta, vars art kallas Grammostola sp. "formosa" där "formosa" inom citationstecken med sp (=species, art) framför visar att detta är ett slags arbetsnamn för att man ska kunna kalla spindeln nånting, inte ett korrekt vetenskapligt namn.
http://www.skansen-akvariet.se/
I stort sett verkar det som om de helt enkelt byggt ut sin tidigare ganska lilla och undanskymda "spindelhörna". Och det behövdes - faktum är att, så spindelälskare jag är, har spindeldelen av Skansenakvariet tidigare varit den biten jag tyckt var tråkigast. Så det vore väldigt trevligt om det inte är så nu längre. Det verkar dock fortfarande som om det till största delen är fågelspindlar och några skorpionarter som ställs ut (förutom den naturligtvis obligatoriska amerikanska svarta änkan), dvs en väldigt liten del av spindelvärldens diversa mångfald i färger, former och beteenden.
Det är förstås svårare att åstadkomma, men om jag hade ordnat en spindelutställning hade jag nog jobbat för att ställa ut fler grupper av spindlar - visst är fågelspindlar otroligt häftiga, men det finns många andra intressanta kryp som varit väl värda att lyftas fram, inte minst för att ge en bredare bild av spindelvärldens diversitet. Det finns förstås ett problem i att de flesta spindlar förutom just fågelspindlar är ganska kortlivade, så om man inte får dem att föröka sig kontinuerligt krävs ständig införsel av nya djur om man ska ha utställningen igång mer än en säsong. Men varför inte en av de stora spindlarna i släktet Nephila, som gör världens största och starkaste spindelnät? De hade dessutom passat utmärkt ihop med utställningens tema "världens största spindlar". Och några färgglada hoppspindlar, taggspindlar och krabbspindlar? Och vem hade inte velat se en bolaspindel (jagar genom att kasta en klisterboll fäst i en tråd på förbiflygande byten), eller spindeln som jagar med kastnät? Och själv hade jag nog valt sommarhalvåret för premiären för en sådan här utställning för att kunna lyfta fram några svenska spindlar också (fast jag förstår ju absolut att de väljer sportlovsveckan!) - varför inte en kärrspindel, Sveriges största? En myrhärmande hoppspindel? Den färgskiftande blomkrabbspindeln? En vattenspindel i ett akvarium? En husspindel, helt enkelt i informationssyfte eftersom det är den svenska spindel åtminstone jag som spindelkunnig får absolut mest frågor om och det borde gälla även Skansen, dit många ju vänder sig med frågor om konstiga djur?
Spindlarna på annonsen för utställningen, bilden på pojken med en fågelspindel i ansiktet och en på axeln, är för övrigt samma art som min Kerstin
Kerstin. Ingen rädder för spindeln här.
Intressant ur informations- och marknadsföringssynpunkt är att man i informationen om utställningen lyfter fram spindelfobi och möjligheten att klappa en spindel för at bota denna, samtidigt som man i informationen om de individuella utställningsföremålen lyfter fram giftigheten och aggressiviteten hos flera av djuren! Märkligt. Men supergiftigt säljer förstås. Jag kan redan nu gissa mig till informationen på utställningens infoprmationstavlor tills tor del handlar om gift. Tyvärr. Det finns säkert en del information om spindelsilke och spindelnät också, vilket förvisso är intressant men kan ses som lite märkligt om utställningen (som det verkar) bara omfattar en enda nätvävande art (svarta änkan) Intressant att notera i sammanhanget är också att det nu samtidigt pågår en konstutställning i Stockholm där konstnären bland annat konstruerat ett gigantiskt svarta änkan-nät, så just nu kan man verkligen få sina kulturella spindelbehov uppfyllda!
Visste ni förresten att spindlar är den enda organismgrupp vars namngivning inte utgår från Carl von Linné? Namngivningen görs utifrån samma regler som alla andra djurgruppers (Linnés), men den utgår inte från Linnés namn utan från den namngivning som gjordes lite tidigare av en annan, med Linné samtida svensk vid namn Carl Clerck. Spindlarna, som den enda organismgruppen i världen, har alltså sin alldeles egna Linné! Det är intressant spindelkuriosa som man troligen inte får sig serverad på Skansens utställning.
Fast det finns fortfarande många många oupptäckta spindelarter i världen, och även bland de upptäckta finns det sådana som fortfarande inte har beskrivits vetenskapligt och tilldelats ett artnamn. T.ex. Birgitta, vars art kallas Grammostola sp. "formosa" där "formosa" inom citationstecken med sp (=species, art) framför visar att detta är ett slags arbetsnamn för att man ska kunna kalla spindeln nånting, inte ett korrekt vetenskapligt namn.
Snödumpning pågår
Här kommer ännu en del i fotoserien "bilder från balkongen" som pågått här på bloggen i stort sett sen jag flyttade in.
Så här såg balkongutsikten ut i dag, fantastiskt vackert med strålande sol, blå himmel och gnistrande snö.
Så här efter de stroa snömängder som kom i helgen kan man också iaktta aktiviteten (hög!) på området bredvid koloniområdet, som används som dumpningsplats för snömassorna som skottats från Flemingsbergs gator och vägar.
Här ser vi hela tre lastbilar och en grävmaskin i arbete samtidigt. Snöberget till höger är imponerande stort - jämför med lastbilarna, som är ganska rejäla saker!
Så här såg balkongutsikten ut i dag, fantastiskt vackert med strålande sol, blå himmel och gnistrande snö.
Så här efter de stroa snömängder som kom i helgen kan man också iaktta aktiviteten (hög!) på området bredvid koloniområdet, som används som dumpningsplats för snömassorna som skottats från Flemingsbergs gator och vägar.
Här ser vi hela tre lastbilar och en grävmaskin i arbete samtidigt. Snöberget till höger är imponerande stort - jämför med lastbilarna, som är ganska rejäla saker!
OS i virkning?
Ingen som sett på OS såhär på sista tiden har väl kunnat undgå att lägga märke till svenskarnas virkade randiga mössor. Häromdan hörde jag en radiointervju där en kvinna från något i stil med svenska hantverksförebundet eller något ditåt talade om dessa mössor och deras uppenbarligen väldigt positiva inverkan på svenskarnas virkintresse. Där ser man vilka totalt oanade effekter OS kan få inom ett område som normalt är allt annat än förknippat med sport.
I morse fanns ett virkmönster på OS-mössan i DN, och uppenbarligen har mönster publicerats i ett antal svenska dagstidningar. Första gången jag ser någon typ av handarbetsmönster i en svensk dagstidning! Och även om just den här typen av mössa inte är min favorittyp av virkprojekt (lite för enkelt och därmed lite för tråkigt, men å andra sidan går det fort så man ser snabba resultat) så är jag mycket positiv till alla former av virkat mode eftersom det ger mig möjlighet att utnyttja min favorithantverksteknik till användbara saker. Därmed inte sagt att jag tänker virka mig en OS-mössa - om jag hade gjort det hade den troligen fått helt andra färger och på andra vis förändrats till oigenkännlighet. Men det är ändå roligt med ett uppsving för en hantverksform som varit min personliga favorit sedan jag var ganska liten (vilket alla drabbade vet)!
En sjal som blev en 60-årspresent, komplett med matchande kafferep och mössa.
Jag har provat på diverse andra textila hantverk såsom broderi, sömnad, stickning, frivoliteter och rentav spetsknyppling, men inget går upp mot virkningen! På senaste tiden har jag främst ägnat mig åt att virka sjalar, sjalar är nämligen både praktiska, för tillfället väldigt moderna och (viktigast) väldigt roliga att virka. Roliga eftersom man kan använda komplicerade spetsmönster som vanligtvis används till t.ex. virkade dukar, men man har mer användning för sjalar, det går fortare eftersom man jobbar med tjockare garn så man ser resultat fort,, och det är dessutom trevligare att virka i tjockare garn. För tillfället är två sjalar på gång här hemma, en vinröd till mig som jag ska använda på Solna Brass spelningar i kalla kyrkor, och en blå till mamma. Men ingen OS-mössa.
En grönblommig spetssjal som blev en disputationspresent till en biologkollega.
Glad alla hjärtans dag
eller vad man nu säger.
Systerligt besök
I går fick jag besök av Petra, vilket var jättetrevligt - det är ju inte var dag jag får systerligt besök häruppe på nordligare breddgrader, och i synnerhet inte av Petra. Naturligtvis var Petras tåg rejält försenat på väg upp (är någon förvånad?) men sen blev det fastlagsbullar, skvaller av mestadels musikalisk natur, trevlig konsert på Berwaldhallen och middag på indisk restaurang. Och så fick jag ett fantastiskt doftande "henna-jasmin-fluff-eaze"-nånting av Petra som jag kallt räknar med ska göra underverk med mitt hår - har inte provat det än men ska göra det snart.
Detta blogginlägg borde naturligtvis illustreras med en bild på Petra i mitt kök eller liknande, men tyvärr har jag ingen bild eftersom jag aldrig kommer ihåg att ta bilder när jag borde göra det...
Istället får ni en bild på Ingalill som njöt av solen i torsdags då det var strålande vackert vinterväder.
