Hallrenovering
Som angivits på facebook har jag målat på sista tiden. Vad har jag målat då, har folk undrat. Väggar? Staket? Köksluckor? Naglarna? Allt är möjligt, men det första alternativet är sant. Väggar. Och eftersom det var jag som målade kan jag förstås inte nöja mig med att bara måla alltihop i en och samma färg utan måste göra det lite mer komplicerat för mig (varför måla enfärgat när man kan måla i flera färger? Varför måla hela väggar när man kan göra t.ex. ränder? Varför göra raka ränder när man kan måla sneda, eller till och med böjda?). Det blir ju roligare så, även om det ju också tar mycket längre tid... kan avslöja att projektet eventuellt inte är avslutat än, det kan bli en liten sista måleridetalj om jag kan lyckas bestämma mig för att det är en god idé och om jag gitter.
Jag ber om ursäkt för att detta hallprojekt försigått i det tysta, men det beror på att föräldrarna kommer upp till Stockholm i morgon och jag tyckte att de gott kan få en liten överrraskning när de kommer hit.
En sak jag inte gillat i min lägenhet är färgen - när jag flyttade in var hela lägenheten vit, precis allt var vitt. Och jag är inte särskilt förtjust i vita väggar. Så något jag velat göra ända sen jag flyttade in är att måla om, men tyvärr tillåter inte budgeten större renoveringar, så det får bli små förändringar och en sak i taget. Först på listan stod egentligen rummet eftersom jag vill måla där innan jag sätter igång akvariet, men så hittade jag en grön färg i en nyans jag tyckte mycket om på rea. Men det var naturligtvis inte en färg jag ville ha i rummet - däremot skulle den passa utmärkt i hallen.
Jag har tyvärr ingen före-bild, men så här såg det ut när den förra ägaren bodde här. När jag flyttade in skedde ingen större förändring förutom att byrån byttes ut mot ett akvarium med svarta lister och lock på en svart bänk, och att allt på väggarna samt mattan försvann. Väggarna var också ganska fula, med hål, mystiska ränder och fläckar.
Så nu är hallen som ny, de väggarna är nu gröna och bruna (och lite vita) och jag är rätt nöjd med resultatet. Framför allt är jag nöjd med att jag faktiskt lyckats få bort lite av känslan av att hallen är en lång smal korridor - nu känns det mer som ett rum. Dels har jag försökt få rummet att verka bredare genom placeringen av de bruna partierna på väggarna, dels hjälpte det i sig att måla i en annan färg än vitt eftersom köket tidigare förstärkte korridorkänslan eftersom det ligger i fil efter hallen och också har vita väggar (vad annars?). Sen tror jag att synvillan förstärkts ytterligare genom att akvariet placerats framför en mörkbrun rand på väggen. Tanken med detta var egentligen bara att det egentligen enda stället där det funkar att ställa ett akvarium också var ett bra ställe för en rand på väggen i syfte att dela den långa väggen för att minska korridorskänslan, och med en extra bonus i att akvariet får en mörk bakgrund. Men att placera en svart akvariebänk framför en mycket mrökt brun rand fick den också att smälta in mer i väggen vilket jag tror bidrar till att få hallen att verka bredare jämfört med när bänken och akvariet var ett stort mörkt föremål i stark kontrast till den vita väggen.
Nu ser det ut så här. Färgen är tyvärr lite märklig på bilderna, den är faktiskt grön, inte grågul.
Åt andra hållet (nej, badrumsdörren är inte flammig i färgen eller har en tapet som flagar, det bara ser ut så på bilden av någon outgrundlig anledning) .
Kitchakvariet. Det syns inte, men sjöodjuret, fisken ellr vad det nu är matchar faktiskt den gröna färgen på väggarna och de gulgröna tonerna i farfars tavla.
Grundkurs i ekologi
I dag serverades kackerlackorna äpple och apelsin, vilket är populärt eftersom den här arten också är något av godisgrisar och gillar sånt som är sött.
Spindlarna serverades kackerlackor. Detta ger en utmärkt illustration av det i ekologi så centrala begreppet födokedja: kackerlackorna äter frukt, spindlarna äter kackerlackorna. Härhemma i lägenheten befinner sig spindlarna på den högsta nivån i födokedjan, dvs det finns inget som äter spindlarna. Ett djur som innehar den positionen kallas toppredator. I naturen är fågelspindlar dock inga toppredatorer, de har naturliga fiender där.
Om man skulle rita systemet som det ser ut på bilderna ovan, äpple - kackerlacka - spindel, kallas det en födokedja.
Naturligtvis är verkligheten inte så enkel. Kackerlackorna äter ju som nämndes ovan flera olika sorters mat varav det mesta men inte allt är växtmaterial - de behöver även få i sig lite protein vilket de får i form av kattmat. Kackerlackor är därmed inte herbivorer (växtätare) utan omnivorer (allätare) som befinner sig på flera nivåer i födokedjan samtidigt.
Spindlarna äter inte heller bara en sorts mat, även om utbudet de erbjuds inte är fullt så varierat som jag skulle vilja. För det mesta äter de kackerlackor men ibland får de syrsor för att få lite variation, och på sommaren serveras även större gräshoppor och vårtbitare fångade ute vilket är populärt. Om spindlarna gavs möjlighet till detta skulle de även kunna äta varandra. Fenomenet att jaga och äta ett djur som befinner sig på samma nivå i födokedjan, dvs ett rovdjur äter ett annat rovdjur, kallas intraguild predation och är så vanligt hos spindlar i naturen att det betraktas som typiskt för dem. I ekosystemet i min lägenhet ges förstås inte fågelspindlarna möjlighet att äta upp varandra - de träffas aldrig.
Fel - en toppredator kan äta på flera nivåer av födokedjan, men äter ytterst sällan något på den lägsta nivån, det som utgör basen i födokedjan (växter eller dött organiskt material). Med vissa undantag, framför allt oss människor.
Rätt.
Om vi vill få med fler av de olika saker djuren äter kan vi förenkla födokedjan och rita den för grupper av arter i stället: växter-insekter-spindlar. Men även om detta ger en mer sanningsenlig bild av verkligheten är det ju ändå en väldigt grov förenkling av verkligheten. Spindlarna skulle inte äta precis vilken slags insekt som helst även om de hade möjlighet, och kackerlackorna skulle dels inte äta alla slags växter, dels äter de faktiskt även sådant som inte kommer från växtriket. Det senare skulle vara viktigt att veta om vi faktiskt vill veta vad som händer i det här systemet - är det en förenkling vi inte vill göra så är det att utesluta omnivorin som förekommer.
Om vi för att få med detta och för att ge en bild av systemet som både är sanningsenlig och detaljerad skulle rita in precis alla de olika saker djuren äter får vi en mer komlicerad bild med pilar hit och dit och där i synnerhet kackerlackorna skulle göra figuren mycket mer avancerad än den enkla trestegsfödokedjan. Figuren skulle då inte kallas en födokedja längre utan en födoväv. Den skulle ge mer information men samtidigt vara mer svårtolkad...
I bilden nedan har jag tagit med även sådana interaktioner som skulle äga rum om de kunde, t.ex. att fågeslpindlarna skulle äta varandra om de gavs möjlighet. De böjda pilarna som pekar tillbaka på ursprungsbilden representerar djur som utövar kannibalism om de ges möjlighet till det. Bilden nedan är fortfarande kraftigt förenklad eftersom jag inte tagit med alla resurser i basen av födoväven -det fick helt enkelt inte plats. Tänk er bilderna som symboler för dött organiskt material (vissna löv), torkat växtmaterial (havregryn), frukt (äpple) och färskt växtmaterial utöver frukter (gräs). Det saknas en del även på mittnivån - jag fångar även andra arter än grön vårtbitare för att mata spindlar med, men den fick representera. De viltfångade vårtbitarna har förstås heller inte ätit de tropiska kackerlackor och syrsor jag har hemma, men de är allätare och äter faktiskt andra insekter så pilar till kackerackorna och syrsorna fick representera det. Den har naturligtvis inte heller tillgång till kattmat eller havregryn ute i naturen, men den är kapabel att äta det om den ges möjlighet, så även de pilarna är där för att visa på dess allätarbeteende.
Det här är alltså fortfarande en väldigt enkel födoväv, som dessutom fortfarande är ganska förenklad på de lägre nivåerna.
Den här figuren förenklar dessutom fortfarande interaktionerna mellan organismerna såtillvida att den inte alls visar hur vanliga och viktiga olika interaktioner är. Ett sätt att göra detta hade t.ex. varit att använda pilar av olika tjocklek. Till exempel kunde pilarna från kackerlackan till spindlarna varit mycket tjockare än de från syrsan och vårtbitaren eftersom kackerlackor är stapelfödan för spindlarna härhemma, syrsor och vårtbitare får de inte alls lika ofta. I naturliga system kan man även inkludera andra typer av interaktioner än bara vem som äter vad, till exempel effekter av konkurrens. Men här hemma behöver djuren inte direkt konkurrera om maten, så sådana effekter struntar jag i.
Så där, det var grunderna i födovävsekologi. Även i ett så enkelt system som husdjuren här hemma kan man alltså hitta exempel på alla typer av dieter: herbivori, detritivori, och predation, samt mer komplicerade beteenden som omnivori, intraguild predation och kannibalism.
Nytt balkongkryss
En större hackspett har hittat upp till åttonde våningen. Nog för att blåmesar och talgoxar är söta, men det är förstås roligt att få se någon annan fågel nån gång.
Talgoxarna flyger ut och in på den inglasade balkongen lite som de vill på mornarna. Fönsterkarmen är en bra sittplats medan man väntar på sin tur vid talgbollarna och jordnötterna.
Insekter och spindlar i brevlådan
Känner att jag måste korsblogga lite om det intressanta ämnet att skicka småkryp, ett ämne som började diskuteras på Pers blogg (http://slannajten.blogg.se/2009/october/byxmode.html?_tmp=c7d656dcb15944186bbea4c8653caf7119902780) där frågan ställdes hur man skickar bidrottningar på posten. Denna fråga besvarades sedan på Elins blogg (http://mellbrand.blogspot.com/2009/11/sanningen-om-hur-man-postar-bin.html), att ha sällskap med en biodlare är ju absolut praktiskt när sådana här spörsmål kommer upp.
Men i likhet med andra forskarnördar och dessutom i egenskap av småkrypsekolog kan jag förstås aldrig få svar på en sån här fråga utan att det genast dyker upp ett antal nya, allt kan diskuteras i det oändliga. Så trots det uttömmande svaret har jag några frågor till, de har jag ställt på Elins blogg i förhoppning om att biodlaren ska delge mig ännu mer intressant krypinformation.
Det här med att man skickar bin på posten var ändå i sig ingen nyhet för mig (däremot exakt hur man går till väga), eftersom det görs även med andra ryggradslösa djur upp till fågelspindelstorlek. Fast där är metoden enklare: nogrann förpackning så att djuret inte kan skadas eller komma ut när paketet kastas hit och dit eller om det skulle skadas, fukt i någon form så att djuret inte blir uttorkat, och förstås lufthål - klart!
En intressant del i detta ämne är det här med hur man ska göra för att djuret ska må bra och komma frm i lika gott skick som det for. Och här gäller det att veta lite om djuren, och framför allt en del om skillnaderna mellan de flesta ryggradslösa djur och oss mer eller mindre intelligenta däggdjur. Vi har lite olika krav på tillvaron, och vi tenderar ofta att utgå från oss själva när vi vill sätta oss in i hur ett djur upplever en situation. Vilket kan resultera i total katastrof, i synnerhet om djuret är väldigt olikt oss. Som en spindel, eller en insekt, är.
Är det inte elakt till exempel att skicka djur utan mat, det kan ju ta någon dag innan den kommer fram? Jag vet inte hur det är med bidrottningar (det är en av de frågor jag hoppas få svar på, bidrottningar får nämligen med sig både matsäck och hovdamer på resan). Men de flesta ryggradsdjur har ett otroligt litet energibehov när de inte rör sig eftersom de till skillnad från oss inte behöver hålla en konstant kroppstemperatur. Vi kan t.ex. göra av med mer än hälften av den energi vi får i oss på att hålla kroppstemperaturen så jämn som möjligt. Jämnvarma djur som däggdjur och fåglar behöver därför äta avsevärt mycket mer än växelvarma djur (t.ex. småkryp, fiskar, ödlor och ormar, med mera) för att kunna hålla kroppstemperaturen, och om vi inte lyckas göra det blir det farligt. Ett jämnvarmt djur som är mycket litet, t.ex. små fåglar eller däggdjur, har stor kroppsyta i förhållande till volym och avger därför mer värme till omgivningen relativt kroppsvikten än vad ett större djur gör. Små jämnvarma djur behöver därför äta väldigt förhållandevis mycket och ofta även relativt andra jämnvarma djur enbart för att upprätthålla kroppstemperaturen. En näbbmus (som är världens minsta däggdjursgrupp) kan svälta ihjäl på mindre än ett dygn, vilket kan jämföras med ett kryp i samma storleksklass, t.ex. mindre fågelspindlar, som inte behöver äta oftare än någon gång i veckan och kan klara sig åtskilliga månader eller rentav år utan mat om de tvingas till det. Och även om de inte tvingas till det ibland, se nedan.
Ett växelvarmt djur har alltså inte ett lika stort energibehov relativt sin storlek, och växelvarma djur tar heller inte skada av lite för låg eller hög kroppstemperatur (inom vissa gränser). De flesta kryp klarar sig därför åtminstone några dagar utan mat utan att må dåligt av det. Stora rovdjur som fågelspindlar vill som regel inte äta varje dag även om de har möjlighet att göra det, och kan utan vidare gå flera veckor eller någon månad utan mat. För en del är långa fasteperioder helt normalt - ett par klassiska exempel är stora ormar som kan gå veckor eller till och med månader utan att äta, eller nilkrokodiler som äter kanske en gång om året. Den spindelart Kerstin tillhör (Grammostola rosea) är känd för att kunna matvägra en bra bit över ett halvår utan synbar orsak och utan att det alls syns på spindeln att den varit utan mat länge även för en fågelspindel. Ett par dagar utan mat är därmed absolut inget problem här och sällan ett problem för mer normalstora kryp heller.
Däremot är de flesta kryp känsliga för uttorkning eftersom de är små (dvs har stor kroppsyta i förhållande till volym) och kräver en viss luftfuktighet och/eller tillgång på vätska för att må bra. Insekternas hårda skal evolverade troligen urprungligen som en anpassning till landliv för att skydda mot uttorkning sedan har det ju fått andra betydelser också). Något sätt för djuret att få i sig vatten bör därför finnas under en resa (och det behöver inte vara rinnande vatten, det kan t.ex. vara något ätbart som innehåller en viss vattenmängd). Många djur, däribland många småkryp, lever ju naturligt i miljöer som öknar där kanske inte finns vatten i flytande form inom rimligt avstånd. De får i sig fukt från maten, eventuellt även från dagg, och de har oftast ett bo av något slag under jord där de uppehåller sig under de varmaste delen av dagen - och det boet är såpass djupt ner att luftfuktigheten därinne är betydligt högre än den är på markytan. Det är en fråga jag fått ibland om spindlar som Kerstin - varför måste man hålla såpass fuktigt i terrariet för en spindel som naturligt lever i utkanten av Atacamaöknen? Jo, för att spindeln inte sitter ute mitt i solen i Atacamaöknen mitt på dagen! Den går ut och jagar i skymning, gryning eller på natten, och då passar den även på att dricka dagg. Den utsätter sig inte för ökenhettan och torkan på dagarna - då sitter den nere i sitt bo som håller högre luftfuktighet än vad vår svenska uppvärmda inomhusmiljö gör, och därför behöver även en ökenspindel ha åtminstone lite fuktigt i terrariet om man ska ha den som husdjur.
Växelvarma djur har också ett ganska litet syrebehov jämfört med jämnvarma djur, eftersom syret behövs till olika processer i kroppens celler, och det som kräver mest är ämnesomsättning och energiproduktion. Detta innnebär att ett kryp som ju har litet energibehov (se ovan) jämfört med ett jämnvarmt djur också har en lägre syreåtgång. Men tillgång på syre behövs förstås, om än i mindre mängd. Än viktigare är dock att en lufttät behållare är dålig inte främst för att syrehalten i sig är för liten, utan för att proportionen koldioxid i luften ökar.
Många djur skickar förvisso sig själv, inte med posten men med andra typer av försändelser. Som arachnolog får man numera väldigt ofta frågor från folk man träffar om svarta änkor som kommer till Sverige, så se där, ett djur som liftar hit med långsamma transporter som fraktfartyg tvärs över atlanten.
Jag vet inte vad jag hade för poäng med detta inlägg, ingen egentligen, annat än att jag tycker att det mesta som har med småkryp att göra är intressant att diskutera och tänkte försöka undvika den här längden på en kommentar i någon annans blogg...
Veckans aktiviteter
I tisdags hade vi figrep med Sjövärnskårens musikkår, tyvärr gick det lite sådär eftersom det var många borta vilket gör det svårt att repa fig eftersom det blir så många luckor. Men vi hade trevligt och vi kunde trösta oss med att klappa söta hundar - eftersom vi hade repet i AMKs industrilokaler eller lagerlokaler (eller vad det nu har varit innan det blev replokaler) på stora Ursvik i stället för Karlberg (där vi brukar vara) hade både vår stavförare Sven och vår f.d. dirigent Gustav tagit med sina hundar. Den senares var en ullig och väldigt gullig vit valp/unghund av rasen portugisisk vattenhund (tror jag?) söt. Hundabstinensen slog till igen...
Hem fick jag skjuts med Theresa och det var ganska skönt att slippa ta sig ända från Ursvik till Flemingsberg. tyvärr fastnade vi naturligtvis i avspärrningarna på essingeleden med anledning av den ryske presidentens besök och blev sittande ganska länge. Men det gick nog ändå fortare än om jag åkt kollektivt, och var definitivt trevligare.
I onsdags hade vi någon sorts samkväll på Botan med pastasallad och julölsprovning. Aledningen var troligen att vi hade en pysselkväll förra året då vi målade muggar till en doktorand som skulle disputera och hade så trevligt under denna att det borde upprepas, dock är det ingen på avdelningen som disputerar förrän i sommar så det blev julölsprovning i stället för pyssel. Jag gillar förisso pyssel bättre än julöl, men det var ändå trevligt, som det brukar bli med växtekologerna på Botan. Och som de forskare vi är gick vi in för det hela med största allvar, luktade, smakade, satte poäng på listor och försökte urskilja dofter och smaker av olika frukter, bär, kaffe, knäck, choklad och bröd som skulle finnas hos de olika ölen. Uppenbarligen är bröd vanligt i julölens doftkaraktär - det fanns ofta med sådant som knäckebröd, rågbröd, vörtbröd och kavring i beskrivningarna av ölens karaktär (som Mathias tagit med på listorna). Särskilt kavring var vanligt, bara så att ni vet. Om ni blir bjudna på ett mörkt julöl av portertyp kan ni nästan alltid efter att ha luktat dra till med att det finns inslag av kavring om ni vil låta insatta. Så nu vet ni det.
I torsdags var det rep med Solna Brass, tyvärr var frånvaron hög så det kändes inte helt meningsfullt, dessutom repades advents- och julrepertoar till konserterna framöver och mycket av denna är tyvärr ganska tråkig att spela, särskilt nu när man på sista tiden mest spelat SM-teststycken...men musiken passar för sitt ändamål så vi får väl stå ut. Det är ju alltid trevligt att spela ändå även om musiken kunde varit roligare.
I fredags disputerade Marina, det var en intressant disputation om byteskamouflage och blåmesar och hon klarade sig naturligtvis med glans. En avsevärd del av diskussionen handlade om blåmesars varseblivning, hur de uppfattar och tolkar och bedömer betydelsen av färger och mönster, och hur svårt det är för oss att förstå detta och sätta oss in i hur en blåmes ser på världen. Detta tyckte jag var mycket intressant, i synnerhet som ämnet hur sinnen fungerar och betydelsen av olika typer av sinnesintryck kommit upp en del här på bloggen på sista tiden apropå spindlar (främst i kommentarer i diskussioner med Per). Och spindlar skiljer sig ju väldigt mycket mer från oss än vad blåmesar gör vad gäller både hur olika sinnen fungerar och hur hjärnan fungerar, så om blåmesar är svåra att förstå, vad är då spindlar?
Efter disputationen blev det förstås disputationsfest, och den var naturligtvis trevlig som disputationsfester plägar att vara, med god mat och mycket tal och spex och liknande. Bäst var den lilla delegationen ekologer från Lund som använde en tolk för sitt lilla tal, ifall stockholmarna inte skulle förstå annars.
Australiska rödsvarta djur
Redback (Lactrodectus hasseltii), den australiska svarta änkan. Den här honan bodde i en spricka i tegelväggen precis bredvid ytterdörren i huset där jag bodde när jag var i Perth för ett par år sen. Kom man hem sent var hon ute i sitt nät och kunde beundras i dörrbelysningens sken.
En redback känns enkelt igen på den svarta eller mörkbruna färgen med skarpt kontrastrik orangeröd teckning. på magen sitter det klassiska röda timglaset.
På ryggen finns ett rött band på bakre delen av bakkroppen, det är det som gett arten namnet redback. Ljusare individer kan ha en lite mer fläckig teckning, men timglaset på magen finns alltid där.
Jag har tyvärr bara en väldigt suddig bild på en svart svan, jag var ju mest vid havet och hade ofta inte med kameran när jag såg dem i parkmiljöer och liknande. Trots att Perth (eller rättare sagt Swan River som flyter genom staden) ju är de svarta svanarnas hemstad. De är fina dock, lite mindre än vår knölsvan och med en knallröd näbb som tyvärr inte syns på bilden i skarp kontrast till det svarta. Samma färgsättning som en redback alltså, fast i det här fallet är det ju inte fråga om varningsfärger.
Svart svan, de flesta av de andra fåglarna är sothönor och rörhönor.
Så artbestämmer man en vargspindel utan mikroskop
Vargspindeln här hemma som nämns i förra inlägget och i kommentarerna till det förförra är en av de vargspindlar som jag hade med på forskardagarna. Den fick följa med hem efteråt för att jag ville veta vad hon var för något (de spindlarna var inte adulta när jag fångade dem, dvs inte möjliga att artbestämma). Att spindeln är en Pardosa har hela tiden varit uppenbart, men vilken art? Nu nänns jag inte ha ihjäl henne och kan därmed inte göra en riktig artbestämning, men jag är ändå tämligen säker på vad hon är.
Så här bestämmer man en vargspindel:
Först måste vi förstås veta säkert att spindeln är en vargspindel. Med lite vana känner man igen en vargspindel direkt på ganska långt håll och det är lätt att lära sig, däremot är det svårt att sätta fingret på vad som är så typiskt för dem utan att gå in på detaljer man bara ser om man fångar spindeln och tittar närmare. Till studenterna säger jag att små gråbruna spindlar som springer fort på marken oftast är vargspindlar. Familjen vargspindlar (Lycosidae) har ett allmänt utseende utan särskilt många typiska särdrag vad gäller sådant som kroppsform och teckningar (i de flesta fall). Benen är ganska långa, oftast är det fjärde benparet längst och spindlarna är uppenbart byggda för att kunna springa fort. Färgen är som regel någon nyans av brunt med mer eller mindre diffusa teckningar. Spindlarna ses oftast springande på marken och är aktiva jägare som inte bygger nät (men de kan ha bon fodrade med silke).
Om man ska vara säker och gå korrekt till väga finns det en karaktär som gör det enkelt att omedelbart skilja en vargspindel från alla andra spindlar, nämligen ögonen. Vargspindlarna har två stora huvudögon mitt fram, sedan ett par nästan lika stora ögon snett bakom huvudögonen, och så fyra mycket mindre ögon på en rad nedanför huvudögonen. Ser det ut så är spindeln nästan säkert en vargspindel, det enda de kan förväxlas med i Sverige är spindlarna i familjen vårdnätsspindlar (Pisauridae). Av de senare finns dock bara tre arter i Sverige och alla dessa tre skiljer sig ganska mycket i allmänt utseende från de flesta vargspindlar. Är man inte säker kan man skilja även de här två familjerna på ögonen, men det kräver en närmare titt: Man tänker man sig två streck dragna genom de två största ögonen på varje sida, om dessa streck korsar varandra framför spindelns ansikte är spindeln en vargspindel, om strecken korsar varandra innan eller på framkroppens framkant är det en vårdnätsspindel. Tycker man det här är svårt är det enklaste att helt enkelt lära sig känna igen de tre arterna i familjen Pisauridae så behöver man aldrig fundera.
När det gäller bestämning är kameran en stor hjälp. Hos en vargspindel som denna kan det vara svårt att se karaktärer som ögon tydligt, dels för att spindeln är liten, dels för att den är en vargspindel och därmed inte så gärna sitter still i en position där ögonen är lätta att detaljstudera, dels för att den är mörk i färgen (den ser ljusare ut på bilden än den är) vilket gör det svårt att urskilja de mindre ögonen. med en bra bild kan man förstora och se vad man behöver på datorn, vilket gör att man slipper ha ihjäl spindeln för att stoppa den i ett mikroskop. I många fall kan ett par bra bilder i rätt vinklar räcka för en korrekt bestämning ända till art.
När vi konstaterat att spindeln är en vargspindel vill vi veta vilket släkte den tillhör. Den gråbruna färgen och de diffusa teckningarna hos den här spindeln är i sig en vink om att den troligen tillhör släktet Pardosa, Sveriges största och vanligaste vargspindelsläkte. Men för att vara säker tittar man på ansiktet framifrån. Hos släktet Pardosa är överkant sett framifrån ganska rak och sidorna stupar brant, ansiktet ger nästan ett lite fyrkantigt uttryck, medan de flesta andra svenska vargspindlars ansikten ser ut som en halvcirkel framifrån. Hur tycker du att ansiktet ser ut på spindeln vi håller på att bestämma?
Vår vargspindel
Tycker du att det ser fyrkantigt ut snarare än som en halvcirkel så tycker du rätt, ovankanten är tämligen rak och sidokanterna stupar ganska brant nedåt. Tyvärr har jag ingen bra bild framifrån på en vargspindel med halvcirkelformat ansikte som är bra nog för jämförelse, men det här är ett typiskt Pardosaansikte.
Det finns som sagt en del andra karaktärer i färger och teckning som visserligen inte är så säkra att vi omedelbart kan utesluta allt annat, men som ändå bekräftar att detta är en Pardosa. Det ljusa bandet längs framkroppen, medianbandet, är ganska ojämnt, bandet är smalare på bakre delen av framkroppen och vidgas sedan ganska plötsligt på främre delen av framkroppen. Andra typiska Pardosakaraktärer är den gråbruna färgen, de randiga benen och de vita prickarna i dubbla rader på bakkroppen. Men släktet Pardosa är typiskt mycket variabelt i färger och teckningar, både mellan och inom arter, och alla dessa karaktärer förekommer i mycket varierande grad. De kan vara tydliga hos vissa arter och saknas helt hos andra, eller vara tydliga hos ena könet och saknas eller vara otydliga hos det andra. Och allt däremellan.
När vi nu konstaterat att spindeln är en Pardosa vill vi veta vilken art hon tillhör. För att komplicera allt ytterligare är släktet Pardosa med sina typiskt diffusa och variabla karaktärer också det artrikaste vargspindelsläktet i Sverige, dvs det finns många arter att välja på (närmare bestämt 24, vilket innebär att en stor andel av Sveriges 56 vargspindelarter tillhör detta släkte). Och den nämnda variabiliteten i allmänt utseende gör det svårt att hitta pålitliga karaktärer som säkert visar vilken art det är frågan om.
Det säkra och korrekta sättet att artbestämma är att titta på spindelns könsorgan i mikroskop, vilket ger säkert besked. Detta kräver dock ofta att spindeln dödas och det nänns jag inte i det här fallet. Men det finns ett par sätt att fuska om man inte vill döda spindeln. På tillräckligt stora spindlar kan man ibland klara bestämningen med en handlupp, och jag tror att jag skulle kunna det i det här fallet - om det inte varit för att min lupp och en specialkonstruerad burk som behövs för att hålla spindeln stilla (vargspindlar är snabba och rörliga, och att undersöka en levande Pardosa underifrån utan att på något vis hålla fast den är det inte tal om) fortfarande ligger i en flyttlåda längst in i förrådet. En annan metod är att lyckas ta en riktigt skarp bild underifrån som man kan förstora och studera på datorn. Men även här krävs förutom att man lyckas komma åt att få en bild underifrån att spindeln är stilla för att bilden ska bli skarp och det är inte lätt med en Pardosa...och karaktärerna som man behöver få en bra bild på är väldigt små. Så tills vidare nöjer jag mig därmed med att titta på teckningar, trots att detta är en lite osäker metod vad gäller just Pardosa.
För att bestämma en Pardosa enbart efter utseendekaraktärer är det uteslutningsmetoden som gäller. Vår spindel har alla de typiska Pardosakännetecknen ovan, så om vi sorterar bort alla arter som inte har alla dessa, t.ex. arter med tydligt avgränsat, avsmalnande eller jämnbrett medianband, arter utan teckningar på benen och arter med tydliga teckningar av annat slag än vår spindel har (många arter har till exempel ett ljust, distinkt sidoband, vår spindel har visserligen ljusa sidor men banden är diffusa och har ojämna kanter). Vi kan också sortera bort alla väldigt små arter eftersom vår spindel är ganska stor med Pardosamått mätt. Och så kan vi sortera bort arter som inte trivs i den miljö där jag fångade den här spindeln (en solig strand nära en brygga vid Brunnsviken). Med valmöjligheterna sålunda begränsade kan vi konstatera att vår spindel stämmer mycket väl överrens med Sveriges vanligaste vargspindelart, Pardosa amentata. Och just eftersom den är Sveriges vanligaste är det förstås extra troligt att en spindel som ser ut som en Pardosa amentata faktiskt också är en Pardosa amentata. Bara det faktum att hon har alla yttre kännetecken en P. amentata ska ha men ändå har ett utseende som är tillräckligt obestämbart för att det ska vara svårt att säga 100% säkert är i sig typiskt för P. amentata. Då inga speciella skäl finns att misstänka något annat bestämmer jag mig därför för att anse detta vara en Pardosa amentata, det finns egentligen bara en art till jag skulle kunna tänka mig, men P. amentata är troligare. Ska se om jag kan återkomma med en helt säker bestämning framöver.
Det vilda naturlivet på åttonde våningen 2
Fåglarna som får mat utanför balkongen kommer ibland in på den inglasade balkongen eftersom jag vill ha öppet om det går (det blir så immigt på rutorna därinne annars). Jag har haft besök av en talgoxe som hade full koll på var fönstret var, inga problem där! Uppenbarligen har han flugit in och ut ett antal gånger. Efter det stängde jag till fönstret så att det bara blev en liten springa för att fåglarna skulle hålla sig ute, men fåglarna är ju små och fönsterkarmen den enda sittplatsen häruppe förutom fågelmataren och resultatet var att jag ändå fick in en blåmes i morse som inte hittade ut själv igen. Så den fick lite hjälp. Nu är fönstret ganska mycket öppet i förhoppning om att eventuella fåglar som kommer in lika lätt ska kunna ta sig ut, får se hur det går.
Blåmes. Den där lilla lilla näbben är rejält vass och blåmesar är bara mesar i strikt ornitologisk betydelse, bara så att ni vet om ni nån gång måste fånga en!
Om ni läst det förra inlägget om naturlivet på åttonde våningen så kommer ni förhoppningsvis ihåg bilden av den lilla spindelungen som äter på en mycket större skalbaggslarv. Det här är en vuxen spindel av samma art, Steatoda bipunctata.
Den här lilla skinnbaggen (något slags fröskinnbagge?) följde med mig in efter en promenad.
Jag testade att mata vargspindeln som bor härhemma med skinnbaggen, men uppenbarligen är det en av de många skinnbaggearter som smakar illa för spindeln ville inte ha den. Och hon tackar inte nej till mat i vanliga fall. Så skinnbaggen blev utsläppt och spindeln ska få något annat till middag.
Vargspindeln ja, hon är en av de spindlar som var med på forskardagarna och fick följa med hem efteråt för att jag ville veta vad hon var för något. Nu är hon adult och går därmed att artbestämma, däremot nänns jag inte ha ihjäl henne så jag jobbar på att lyckas göra en säker artbestämning av en mycket aktiv och snabb spindel levande vilket inte är det lättaste. Mer om detta kommer i nästa inlägg.
Hoppspindlar
Per berättade i en kommentar till förra inlägget att han hade roliga små spindlar hemma som var kvicka och kunde röra sig i sidled och bakåt. Jag tycker det låter som om Per fått besök av spindelvärldens erkända charmtroll, hoppspindlar.
Hoppspindlar är lite avlånga i kroppsformen med förhållandevis korta, kraftiga ben. Det främsta ögonparet är mycket stora med spindelmått mätt, och framkroppen är lite tillplattad framifrån för att ge plats åt de stora framåtriktade ögonen vilket ger intryck av att spindeln har ett riktigt ansikte. De är som Per säger kvicka och rörliga, är som namnet antyder bra på att hoppa, och kan också klättra på släta ytor som t.ex. fönsterrutor. De arter man vanligen ser på och i hus är antingen den svartvita zebraspindeln Salticus scenicus eller en lite större gråbrun art vid namn Marpissa muscosa. Är det någon av dessa du har hemma Per? Det finns också en väldigt liten gråspräcklig art som syns på husväggar ibland, främst då på trähus.
Salticus scenicus-hanne. Ber om ursäkt för den dåliga bilden, har ingen bra på denna art (det här är en väldigt liten hanne som sitter på en husvägg, det grå underlaget är fogen mellan två tegelstenar). Typiskt för denna art är den zebrarandiga teckningen. Hannar har kraftigt förlängda käkar riktade framåt, det har inte honor.
Marpissa muscosa-hona på en fönsterruta. På den här arten är det främsta benparet tjockare än de övriga. Det här är vår största hoppspindelart, typiskt för den är den gråbruna färgen och det ljust beige bandet längs framkroppens framkant som brukar synas bra framifrån.
Hoppspindlar jagar med synen som är bland småkrypsvärldens bästa, så om du ser dem vända sig mot dig och titta på dig ser du rätt. Med de två stora ögonen har spindeln riktigt bildseende och dessa ögon plus de två mindre framåtriktade ögonen ger mycket god avståndsbedömning (vilket behövs om man ska hoppa på byten). Spindeln har också sidoögon som ger den nästan 360 graders synfält, även om de mindre ögonen främst är effektiva för att upptäcka rörelser. Prova att dra ett finger framför spindeln, ofta vänder den sig efter det för att följa det med blicken. Och händer något ovanför den vinklar den hela framkroppen uppåt för att titta. Det här är tacksamma spindlar att fotografera eftersom de gärna tittar på kameran.
Hoppspindelansikte (Pseudicius encarpatus).
Hoppspindlar är aktiva jägare med ett jaktsätt som påminner lite om katters - de smyger sig så nära bytet de kan, sedan hoppar de på det. Till skillnad från katter närmar de sig dock bytet helt öppet och synligt, ofta cirklar de runt bytet innan de hoppar på det. De tar ofta byten som är mycket större än de själva arterna ovan som jagar på fänster och husväggar är effektiva flugjägare.
Hoppspindlars goda syn innebär bland annat att de har ofta komplicerade visuella uppvaktningar där hannen dansar för honan. För att imponera ytterligare har hannarna ofta vackra kontrastrika teckningar som förstärker rörelserna i dansen, och precis som hos t.ex. fåglar och fiskar med visuell uppvaktning är det ofta bara hannarna som är färggranna emdan honorna är gråbruna. Ett undantag är zebraspindlarna och deras släktngar där båda könen är svartvita. Den lilla gråspräckliga spindeln ovan är dock honan av en art där hannen inte är spräcklig utan har en uppseendeväckande svartvitrandig längsgående teckning.
Värsta exemplet jag sett är dock denna australiska hoppspindel i svartvitt och metallicturkos med svarta och röda teckningar, samt en vit liten hula-hulakjol runt bakkroppen! Jag såg tyvärr aldrig någon hona, annars hade det varit vädigt roligt att släppa ihop ett par och få se hur dansen såg ut.
Här är för övrigt en trevlig länk där man kan titta på dansande hoppspindlar, sätt gärna på lite musik till.
http://www.tolweb.org/accessory/Movies_of_Jumping_Spider_Courtship?acc_id=64
Det vilda naturlivet på åttonde våningen
I förra lägenheten hade jag ängrar, vilket var mindre trevligt. Jag har inget emot att naturen tar sig in i hemmet, så länge den inte äter upp mina kläder eller min mat. I den här lägenheten är den biologiska bekämpningen uppenbarligen mer effektiv - jag har inte sett några skadedjur alls förutom ängerlarven på bilden nedan och den har troligen följt med i flytten. Däremot har jag klotspindlar av arten Steatoda bipunctata i lägenheten vilket jag konstarade redan första dagen här (det finns en bild i något blogginlägg från i juni). Spindlar får förstås gärna bo här för mig, och att de är effektiva rovdjur är väl uppenbart - bilden nedan föreställer en liten liten Steatodaunge (man ser förresten redan hos denna pyttelilla unge de två vita prickarna på ryggen som gett arten namnet bipunctata) som jag hittade ätande på en ängerlarv ordentligt inlindad i silke.
Jag hängde ut mat till fåglarna för någon vecka sedan, men har inte sett några fåglar där förrän nu i morse då jag kom ut i köket och överraskade en talgoxe på balkongen. Fågelrestaurangen är, trots sitt för småfåglar kanske väl höga läge (åttonde våningen, högt högt ovanför skyddande träd och buskar...), nu tämligen välbesökt om än hittills bara av talgoxar och blåmesar.
På sista tiden har höstens sista husflugor vallfärdat in i min lägenhet, de söker sig in i värmen genom vädringsfönstren. Detta uppskattas mindre av mig men desto mer av den Pardosa som fortfarande bor här i en burk (en av de två som var uppvisningsspindlar på forskardagarna) och som tycker att husflugor är smaskens. Nu är det dock slut på den typen av festmåltider, det verkar som om husflugorna försvunnit nu.
Det finns dock fortfarande en del djur som söker sig in. Denna lilla tvåprickiga nyckelpiga (det är artnamnet, inte en beskrivning) kom i dag promenerande på datorn. Vad den gör inne har jag ingen aning om, men jag gissar att den valt något av vädringsfönstren som övervintringsplats, vaknat till och promenerat in i rummet.
Akvariebilder
Kitchakvariet gör skäl för namnet - här syns vraket med en snäcka som tyckte att vrakets skorsten var en bra utsiktspunkt, och malen Hjördis som bosatt sig under vraket (nosen sticker ut till vänster och den prickiga stjärtfenan till höger).
Den som syns mest av kitchakvariets invånare är dock kampfisken Errol. han är också tacksam att fotografera eftersom han är ganska långsam (terroristerna är hopplösa att ta bilder på eftersom de aldrig är stilla), inte gömmer sig och gillar att visa upp sig.
Brassbands-SM del 2 - resultatet
Vi lottades etta (man lottar ju spelordningen) på både fredagens och lördagens tävlingar (märkligt!) och det känns sällan helt bra att vara först ut. En fördel är dock att man i lugn och ro kan lyssna på de andra banden sen, man har ju klarat av sin egen insats. Lottningen höll dock på att ställa till det lite på fredagen...lottningen ägde rum på eftermiddagen, tävlingen på kvällen. Tanken var att någon i bandledningen skulle vara i kyrkan där hela evenemanget ägde rum och att resultatet av lottningen sedan skulle vidarebefordras till medlemmarna via någon slags sms-telefonkedja. Så brukar vi göra och det brukar fungera. I år fick dock inte jag och inte Madde något sms. Eftersom vi delade rum och var där båda två när lottningen ägde rum hade det räckt att ordförare Nils hade nått en av oss så hade båda vetat. Men nu missade han båda. Som tur är var vi förstås förtänksamma nog att skicka iväg ett sms och fråga när klockan började närma sig kväll, vi frågade när vi skulle samlas, fick svaret halv sju, tittade på klockan och konstaterade att det var om tio minuter...vi skulle tävla först och Nils har missat att meddela oss! Det blev raskt hopplock av instrument, sordiner, noter med mera, ombyte till den lilla svarta och rask marsch till kyrkan. Vi blev faktiskt bara 10-15 minuter sena och eftersom samlingstiden var satt till en halvtimme innan vi skulle ha gemensam uppvärmningen med bandet innan tävlingen var det inge fara på taket. men det var ett stressmoment vi gärna kunde varit utan och Nils kommer att få äta upp det länge...
Fredagens tävling, då det obligatoriska teststycket (Gothic Dances av Alan Fernie) framfördes, gick hyfsat men inte strålande. Något hände i tredje satsen, där delar av bandet blev förvirrade över dirigeringen, och poängen blev förstås därefter. Vi var bättre än de andra amatörbanden, men inte i närheten av proffsen i Windcorp och Stockholms Brass (båda dessa band består främst av proffs och halvproffs, i Stockholms Brass fall kommer många av medlemmarna från Stockholmsfilharmonikerna). Stämningen var lite sådär i bandet efter tävlingen, inte för att visste att vi troligen låg dåligt till (man får inte reda på ställningen förrän alltihop klart) men för att vi visste att vi kunde ha spelat bättre. Kommentarerna från åhörarna var dock positiva, framför allt tyckte många att vårt framförande var det mest musikaliska, välbalanserat och med fin dynamik.
Eftersom Solna Brass är ett amatörband med många medlemmar som jobbar med helt andra saker än musik kan man kanske inte förvänta sig att vi ska kunna slå ett band sammansatt av folk som spelar hela dagarna. Vad vi har är däremot ett band som är fint samspelt klangmässigt (eftersom vi till skillnad från proffsbanden inte är ett projektband utan repar regelbundet varje vecka oavsett om det behövs eller inte) och är känt för att ha ett väldigt fint brassbandssound i ganska engelsk stil (dvs mjukt och runt). Detta betalade sig på lördagen, då andra delen av tävlingen, det fritt valda programmet, ägde rum.
Vi gick ju ut först även på lördagen, denna gång med Paganini variations av Wilby. Och vi spelade nog så bra som Solna Brass kan under de förutsättningar bandet har i dag. Det var en del småmissar, i synnerhet i början (men i brassbands-SM, med den svårighetsgrad det är på musiken och tävlingssituationen, spelar inga band helt felfritt), men sen gick det...lysande! Det skapades någon slags väldigt fin stämning i bandet där på scen, och många i bandet sade efteråt att de totalt glömde bort att de satt på scen med domare och publik som lyssnade - Solna Brass i sin egen lilla värld. Madde, som ändå sitter i främsta ledet och framåt mot publiken, var en av de som upplevde att bandet "satt som i en bubbla" och att hon helt glömde av till och med att det satt en rad Stockholms Brass medlemmar i sina silvervästar på bänkarna längst fram, något Madde oroat sig för mycket efter att hon noterat att det bandet placerat sig så när Windcorp spelade dagen innan. Hon tyckte att det måste vara någon form av psykning och hon hoppades VERKLIGEN inte att de skulle göra så när vi spelade (vilket de förstås gjorde, men det var nog faktiskt för att de ville lyssna, inte för att psyka oss).
Publiken formligen exploderade efteråt och vi var det enda bandet som fick stående ovationer. Och på brassbands-SM spelar man ju för en kunnig publik, majoriteten av åhörarna är medlemmarna i andra brassband, och många är medlemmar i banden som tävlar i samma division (för när man inte tävlar själv sätter man sig naturligtvis och lyssnar på medtävlarna) och i elitdivisionen finns det många duktiga och kunniga musiker.
Åhörarkommentarerna efteråt var översvallande, med kommentarer i stil med "magiskt", "ståpäls", "jag fick rysningar" och liknande. Återigen, och denna gång ännu mer, påpekades det fina soundet i bandet och väldigt många sade att vi var det bästa bandet musikaliskt. På det hela taget kände vi i bandet efteråt att det var oss fullkomligt likgiltigt vilken plats vi hamnade på i slutänden - att ha spelat Paganini så bra (ett av de erkänt svåraste teststycken som finns att spela, om vilket det ofta sägs att många band kan spela stycket men ytterst ytterst få kan spela det riktigt bra), den där känslan vi hade på scen i bandet, och de kommentarer vi fick efteråt var värda så väldigt mycket mer.
Av den anledningen kände vi att det var värt att fira oavsett var vi hamnade och då kunde vi ju lika gärna göra det före prisutdelningen som efter. Därför ville vi gå ut och äta gott på lördagkvällen, godare än på den kombinerade pizzeria/kinarestaurang/kvarterskrogen vi var på på fredagkvällen, men tyvärr är restaurangutbudet inte så värst stort i Värnamo... Den första restaurangen var fullbokad (brassbands-SM i stan...). Den andra var puben/restaurangen mittemot hotellet och den visade sig vara stängd - en lördagkväll! Med brassbands-SM i stan och sista tävlingen avklarad! Det borde ju vara årets stora händelse för en pub som ligger granne med hotellet som är fullbelagt med brassbandsmusiker? Men nä, då är det stängt...Så till sist blev det middag på hotellet, som inte har en egentlig restaurang men en bar som har en trerättersbuffé som inte var dum alls.
På lördagkvällen efter konserten när prisutdelningen ägde rum och resultaten offentliggjordes visade det sig att vi slog proffsen i Stockholms Brass i det fritt valda programmet! Vilket innebär att om vi hade spelat lika bra i det obligatoriska stycket hade vi troligen varit med och slagits om åtminstone silvret. Men det känns oviktigt, för efter det framförande vi gjorde var som sagt den exakta poängen snarast en fotnot. Intressant är att hela Solna Brass har åkt hem mycket nöjda och med en slags segerkänsla som vi inte hade förra året, trots att placeringen är exakt densamma...
Lika roligt var att vår flygelhornist Madde fick instrumentalistpriset i elitdivisionen (de där kommentarerna vi fick om ståpäls och rysningar var nog till stor del Maddes förtjänst). Detta delas ut i varje division till årets bästa solist eller en sektion (för man har ju sektionssolon rätt ofta i brassbandsmusik), och de gånger jag varit med har det gått till en solist i det vinnande bandet. Men inte i år, och Madde var väl förtjänt av det, hon spelade fantastiskt! På ett sätt tycker jag nog att det var bra att vi inte vann eftersom det gör det där solistpriset mer värt - det hade troligen hamnat lite i skymundan om vi vunnit, och kanske även om vi kommit tvåa. Och det är också roligt att det var en amatör i ett amatörband som fick det, i stället för en yrkesmusiker i något av proffsbanden som spelat mycket som solist, som förra året då trombonisten Håkan Björkman fick det. Nog för att han förtjänade det (absolut!), men det är ändå roligare när det går till någon som det kanske betyder mer för och som är i större behov av sådan uppmuntran.
Så, trevlig middag, sedan en trevlig avslutningskonsert med Stockholms brassband, tubaisten Steve Sykes (som även var standin för hornisten Owen Farr som tydligen låg sjuk i svininfluensa hemma i Wales), familjen Carling, massa minibrassbarn förstärkta av LDK, sedan prisutdelningen och sedan avslutades kvällen i hotellets bar. Det var årets brassbands-SM. I dag spelade vi på en gudstjänst i missionskyrkan i Gnosjö, de krävde att vi ställde pokalen på flygeln längs fram i kyrkan...spelningen gick bra, med ett som vanligt fantastiskt fint Summertimesolo av vår soprankornettist Jösse. Jag och andrakornettisten David liftade med andrakornettisten Johan hem, och väl hemma kom Elin och Lars på snabbvisit, alltid trevligt! Nästa punkt på spelprogrammet är adventskonserten med körerna i oscarskyrkan, och tyvärr passar kanske inte Paganini variations in så bra där. Vilket är synd, för det är lite trist att jobba så mycket på ett så svårt stycke musik för att sedan bara framföra det en gång...
Brass-SM!
I morgon åker alla vi i Solna Brass till Värnamo för årets brassbandsfestival. Vi tävlar i elitdivisionen, och kommer att spela vårt obligatoriska teststycke (Fernies Gothic Dances) på fredag kväll och vårt fritt valda program på lördag eftermiddag. På sista tiden har vi främst jobbat med vårt fritt valda stycke, som definitivt kräver sitt brassband och inkluderar en mängd tekniska svårigheter och utmaningar både för bandet som helhet och för alla de enskilda sektionerna samt en rad solister. Själv sitter jag full av beundran på repen inför hur många otroligt duktiga musiker vi har i bandet och anstränger mig allt jag kan för att inte ställa till något som märkbart drar ner kvaliteten...
Resultaten av tävlingarna meddelas efter avslutningskonserten på lördag kväll och då avslöjas vilka som blir svenska mästare i år. Som vanligt har vi kanske inte så stora chanser mot proffsen i Windcorp och Stockholms Brassband, men vi hoppas i alla fall att göra bra ifrån oss.
http://www.brassband.se/Webbplats/filer/festival2009/sbbf_folder_2009.pdf
När man berättar att man ska tävla i brassbands-SM får man ofta kommentaren: "Kan man tävla i musik?"
Ja, varför inte? Man tävlar ju en mängd andra s.k. bedömningssporter, som dans, konståkning, hästdressyr...Naturligtvis är vad som är bra musik och vilka egenskaper som är viktigast hos en musiker eller en ensemble olika beroende på lyssnarens individuella åsikter och preferenser, men samtidigt jämförs och bedöms ju musiker hela tiden, överallt, i t.ex. sammanhang som provspelningar och diverse musikpriser. Och dem ifrågasätter ingen. Men i varje sammanhang där man kan jämföra individer eller grupper utifrån vissa fastställda kriterier och utifrån dessa dra slutsatsen att den ena är bättre än den andra kan man förstås också omsätta det hela i poäng och kalla det en tävling. Det betyder inte ens nödvändigtvis att det vinnande bandet nödvndigtvis är bättre än tvåan - allt det betyder är att utifrån de kriterier som domarna använder för att bedöma band under tävlingen har det ena bandet gjort bättre ifrån sig än det andra. Man får ta det för vad det är helt enkelt. Och när man läser de individuella omdömen som varje band får från var och en av domarna kan konstateras för vår del att domarna faktiskt som regel är bra på att sätta fingret på både bandets styrkor och svagheter.
Så hur går en brassbandstävling till då?
Jo, banden spelar i tur och ordning dels ett teststycke, som är detsamma för alla band som tävlar i samma division, dels ett fritt valt program. I elitdivisionen delar man upp programmet så att man tävlar med det obligatoriska stycket och det fritt valda programmet (på max 20 minuter) olika dagar. I elitdivisionen består det fritt valda programmet ofta bara av ett enda stycke (som alltså är både långt och svårt) Inför båda dessa delar av tävlingen lottas spelordningen samma dag, så att ingen vet vilket band som spelar när (i synnerhet ska domarna inte veta). Banden spelar ett i taget, inför publik. Domarna sitter i ett bås så att de inte kan se banden utan bara höra och vet alltså inte vilket band de bedömmer - de har bara nummer, inga namn. I elitdivisionen ges maximalt 100 poäng för det obligatoriska stycket och max 100 för det fritt valda programmet. Svensk mästare blir det band som har högst medelpoäng, och om slutpoängen är lika vinner det band som har högst poäng på det obligatoriska stycket.
Håll tummarna i morgon kväll och lördag eftermiddag!
Brassbandsrep...
Repen inför SM fortsätter, nu är det bara den här veckan kvar inan livet återgår till en mer normal brassbandsnivå. rep på torsdag, på fredag åker vi till Värnamo där vi repar och tävlar på fredag och lördag och har en spelning i Gnosjö på söndag.
I Gnosjö ska vi spela på någon slags gudstjänst i missionskyrkan (som även har ett eget brassband som också tävlar i brassbands-SM, men inte i vår division). De har önskat en pampig inledning, så vad drar dirigent Torgny fram ur arkivet? Olympic fanfare and theme, på en gudstjänst? Ja, det var ju pampigt de ville ha...
Häromdan berättade Torgny, som gillar att berätta anekdoter och historier under repen, om det utbredda fusket i engelska brassband under tävlingarna. Med fusk avses här inga egentliga regelbrott utan de många små knep (utöver att helt enkelt spela bra) man kan ta till för att få teststycket att låta så bra som möjligt, där man då utnyttjar det faktum att domarna i en brassbandstävling hör men inte ser bandet som spelar (de sitter bakom en skärm). Knepet Torgny berättade om är det klassiska att vända sig lite bort när man spelar något som ska vara väldigt svagt eftersom man på det viset kan spela lite starkare än vad som står i noterna, kanske ett pianissio i stället för ett piano pianissimo. Det är svårt att spela riktigt svagt och genom att vända sig bort kan man öka nyansen en aning, då blir det lättare att få fin ton och lättare att intonera, men det kommer fortfarande att låta piano pianissimo fram till domarna. Tydligen har det med anledning av detta och diverse andra liknande tricks (se nedan) talats om att skippa anonymiteten under tävlingarna, dvs att faktiskt låta domarna få se bandet som spelar.
Detta berättade Torgny som en anekdot om hur det går till i brassbandsvärldens centrum, England. Men knepen som sådana är alltså inga regelbrott Kornettsektionen har dock ägnat en avsevärd del av sina tre stämrep åt att utarbeta dylika tekniker. Förutom att vända sig bort när det står piano pianissimo i noterna tar vi till vissa andra knep också. man kan även göra tvärtom och vända sig mot domarnapubliken när man spelar sådant som ska vara väldigt starkt, det tycker vi dock inte vi behöver i Solna brass - vi låter mycket nog ändå. Men det är jbbigt att spela starkt också och i slutet av vårt fritt valda teststycke har vi ett par sidor i forte fortissimonyans som definitivt är krävande. Och hade jag varit ensam på mn stämma hade jag definitivt behövt vända mig utåt, även på en konsert, för att gå kunna matcha övriga sektionen i volym.
Ett annat knep är att turas om. Om man är flera som spelar samma sak i svaga partier behöver inte alla spela, då låter det förstås automatiskt svagare. Om man dubblar stämmor är det t.ex. totalt onödigt att båda spelar i riktigt svagt. Och är det jobbigt kan man turas om att spela. I starkare partier som ska spelas unisont behöver inte alla spela hela tiden - intonationen måste vara ganska perfekt när man är elva pers (vilket vi är i kornettsektionen på SM) som spelar unisont, annars låter det illa. Om passagen dessutom är snabb och tekniskt krånglig är risken stor att det dessutom inte blir tydligt nog. Så om man turas om lite och inte spelar alla hela tiden låter det bättre, och eftersom domarna inte ser oss och inte vet exakt hur många kornettister vi är kommer de inte att märka något så länge allt som ska höras hörs tillräckligt mycket. Om man är tillräckligt många för att inte behöva spela alla hela tiden kan man även förstärka effekter som till exempel enstaka accentuerade toner inne i snabba partier genom att avdela en eller ett par personer som enbart spelar de tonerna, på det viset sticker de ut mer.
