Den Nobla forskningen
Forskare som får nobelpris ses som geniala, intelligenta, kreativa människor som har stor kunskap och massvis av goda och genialiska idéer. Det är de. Men säkert finns det massvis av andra geniala forskare som lägger ner sin forskarkarriär innan den ens har kommit igång på grund av de stora svårigheterna att finansiera sin forskning. Många gör det trots att de faktiskt lyckas finansiera sin forskning, enbart på grund av det myckna arbete det innebär att ständigt skriva ansökningar när man faktiskt vill forska, och den osäkra arbetssituation vårt system ofta innebär. I synnerhet när man forskar inom områden som inte har någon direkt anknytning till näringslivet och därför måste finansieras enbart med statliga medel.
I Sverige måste varje enskild forskare ansöka om vartenda öre som krävs både för kostnaderna för själva forskningsarbetet och för att betala sin egen lön. Vi är det enda land i världen där enskilda forskare måste ansöka om pengar för att betala sin egen lön. Det innebär att en svensk forskare som inte får några anslag inte kan göra någon forskning och inte ens får lov att undervisa eller på annat sätt arbeta vid universiteten eftersom man för detta måste vara forskare. Det innebär också att arbetssituationen för den enskilde forskaren är högst osäker: Inga pengar att forska för = inget jobb. Universitetet kan inte ha forskare som inte forskar, och universitetet har inga medel för forskning. Vilket ju låter hmärkligt - klart att ett universitet ska göra forskning. Men det gör de inte. Det är den enskilde forskaren som gör forskning, med pengar han/hon ansökt om direkt från staten. Och de som är lyckliga nog att få anslag kommer därmed att under sin karriär tvingas tillbringa allt större del av sin tid med att skriva ansökningar, tid som de kunde använt till att göra det de är bra på och utbildade för: forska.
Detta innebär också att de stora upptäckterna, de där banbrytande upptäckterna som leder till till exempel nobelpris, sällan görs i Sverige numera. Detta eftersom de statliga anslagen söks på vetenskapliga meriter, dvs publicerade vetenskapliga artiklar. Det är därför väldigt riskabelt att göra forskningsprojekt där man inte är alldeles säker på att uppnå resultat som är publicerbara inom relativt kort tid, man måste alltså till viss del satsa på säkra kort i sina forskningsprojekt - det finns inte utrymme för risktagande, hur intressanta projekten än är... På senare år har kvaliteten på svensk forskning till stor del gått stadigt neråt, och det beror inte på att svenska forskare är sämre utbildade eller mindre duktiga än andra länders. Det beror på vårt system, som är i stort sett unikt i världen i sin förmåga att trycka tillbaka vetenskaplig kreativitet och nytänkande.
Ska vi bli ett land som delar ut världens finaste vetenskapliga pris varje år, men inte själv gör forskning som håller en sådan kvalitet att vi kan vara med och tävla i den divisionen?
Annadagen
Mormor påtalade ofta att på Annadagen är det dags att lägga lutfisken i blöt (mormor var mycket förtjust i lutfisk). Även om hon inte gjorde det längre eftersom lutfisken ju sen jag var liten har kunnat köpas färdig. Så tänk på det om ni mot förmodan har lutat er egen fisk, i dag ska den minsann läggas i blöt!
Se även syster Elins blogg om Annadagen och andra Annnadagar:
http://mellbrand.blogspot.com/
Så grattis på namnsdagen alla Annor!
Grattis Elin och Petra!
(det har alltid krävts att man tar sig vissa friheter med textpassningen till melodin i den här sången när man sjunger den för två systrar samtidigt)
Hoppas att dagen blir bra på alla sätt och vis, om födelsedagstårta saknas hittar ni receptet på en sådan i dagens adventskalenderavsnitt:
http://krydolph.blogg.se/julkalender/
Från förort till förort
http://krydolph.blogg.se/julkalender/
Adventskalender!
http://krydolph.blogg.se/julkalender/
Hallrenovering
Som angivits på facebook har jag målat på sista tiden. Vad har jag målat då, har folk undrat. Väggar? Staket? Köksluckor? Naglarna? Allt är möjligt, men det första alternativet är sant. Väggar. Och eftersom det var jag som målade kan jag förstås inte nöja mig med att bara måla alltihop i en och samma färg utan måste göra det lite mer komplicerat för mig (varför måla enfärgat när man kan måla i flera färger? Varför måla hela väggar när man kan göra t.ex. ränder? Varför göra raka ränder när man kan måla sneda, eller till och med böjda?). Det blir ju roligare så, även om det ju också tar mycket längre tid... kan avslöja att projektet eventuellt inte är avslutat än, det kan bli en liten sista måleridetalj om jag kan lyckas bestämma mig för att det är en god idé och om jag gitter.
Jag ber om ursäkt för att detta hallprojekt försigått i det tysta, men det beror på att föräldrarna kommer upp till Stockholm i morgon och jag tyckte att de gott kan få en liten överrraskning när de kommer hit.
En sak jag inte gillat i min lägenhet är färgen - när jag flyttade in var hela lägenheten vit, precis allt var vitt. Och jag är inte särskilt förtjust i vita väggar. Så något jag velat göra ända sen jag flyttade in är att måla om, men tyvärr tillåter inte budgeten större renoveringar, så det får bli små förändringar och en sak i taget. Först på listan stod egentligen rummet eftersom jag vill måla där innan jag sätter igång akvariet, men så hittade jag en grön färg i en nyans jag tyckte mycket om på rea. Men det var naturligtvis inte en färg jag ville ha i rummet - däremot skulle den passa utmärkt i hallen.
Jag har tyvärr ingen före-bild, men så här såg det ut när den förra ägaren bodde här. När jag flyttade in skedde ingen större förändring förutom att byrån byttes ut mot ett akvarium med svarta lister och lock på en svart bänk, och att allt på väggarna samt mattan försvann. Väggarna var också ganska fula, med hål, mystiska ränder och fläckar.
Så nu är hallen som ny, de väggarna är nu gröna och bruna (och lite vita) och jag är rätt nöjd med resultatet. Framför allt är jag nöjd med att jag faktiskt lyckats få bort lite av känslan av att hallen är en lång smal korridor - nu känns det mer som ett rum. Dels har jag försökt få rummet att verka bredare genom placeringen av de bruna partierna på väggarna, dels hjälpte det i sig att måla i en annan färg än vitt eftersom köket tidigare förstärkte korridorkänslan eftersom det ligger i fil efter hallen och också har vita väggar (vad annars?). Sen tror jag att synvillan förstärkts ytterligare genom att akvariet placerats framför en mörkbrun rand på väggen. Tanken med detta var egentligen bara att det egentligen enda stället där det funkar att ställa ett akvarium också var ett bra ställe för en rand på väggen i syfte att dela den långa väggen för att minska korridorskänslan, och med en extra bonus i att akvariet får en mörk bakgrund. Men att placera en svart akvariebänk framför en mycket mrökt brun rand fick den också att smälta in mer i väggen vilket jag tror bidrar till att få hallen att verka bredare jämfört med när bänken och akvariet var ett stort mörkt föremål i stark kontrast till den vita väggen.
Nu ser det ut så här. Färgen är tyvärr lite märklig på bilderna, den är faktiskt grön, inte grågul.
Åt andra hållet (nej, badrumsdörren är inte flammig i färgen eller har en tapet som flagar, det bara ser ut så på bilden av någon outgrundlig anledning) .
Kitchakvariet. Det syns inte, men sjöodjuret, fisken ellr vad det nu är matchar faktiskt den gröna färgen på väggarna och de gulgröna tonerna i farfars tavla.
Grundkurs i ekologi
I dag serverades kackerlackorna äpple och apelsin, vilket är populärt eftersom den här arten också är något av godisgrisar och gillar sånt som är sött.
Spindlarna serverades kackerlackor. Detta ger en utmärkt illustration av det i ekologi så centrala begreppet födokedja: kackerlackorna äter frukt, spindlarna äter kackerlackorna. Härhemma i lägenheten befinner sig spindlarna på den högsta nivån i födokedjan, dvs det finns inget som äter spindlarna. Ett djur som innehar den positionen kallas toppredator. I naturen är fågelspindlar dock inga toppredatorer, de har naturliga fiender där.
Om man skulle rita systemet som det ser ut på bilderna ovan, äpple - kackerlacka - spindel, kallas det en födokedja.
Naturligtvis är verkligheten inte så enkel. Kackerlackorna äter ju som nämndes ovan flera olika sorters mat varav det mesta men inte allt är växtmaterial - de behöver även få i sig lite protein vilket de får i form av kattmat. Kackerlackor är därmed inte herbivorer (växtätare) utan omnivorer (allätare) som befinner sig på flera nivåer i födokedjan samtidigt.
Spindlarna äter inte heller bara en sorts mat, även om utbudet de erbjuds inte är fullt så varierat som jag skulle vilja. För det mesta äter de kackerlackor men ibland får de syrsor för att få lite variation, och på sommaren serveras även större gräshoppor och vårtbitare fångade ute vilket är populärt. Om spindlarna gavs möjlighet till detta skulle de även kunna äta varandra. Fenomenet att jaga och äta ett djur som befinner sig på samma nivå i födokedjan, dvs ett rovdjur äter ett annat rovdjur, kallas intraguild predation och är så vanligt hos spindlar i naturen att det betraktas som typiskt för dem. I ekosystemet i min lägenhet ges förstås inte fågelspindlarna möjlighet att äta upp varandra - de träffas aldrig.
Fel - en toppredator kan äta på flera nivåer av födokedjan, men äter ytterst sällan något på den lägsta nivån, det som utgör basen i födokedjan (växter eller dött organiskt material). Med vissa undantag, framför allt oss människor.
Rätt.
Om vi vill få med fler av de olika saker djuren äter kan vi förenkla födokedjan och rita den för grupper av arter i stället: växter-insekter-spindlar. Men även om detta ger en mer sanningsenlig bild av verkligheten är det ju ändå en väldigt grov förenkling av verkligheten. Spindlarna skulle inte äta precis vilken slags insekt som helst även om de hade möjlighet, och kackerlackorna skulle dels inte äta alla slags växter, dels äter de faktiskt även sådant som inte kommer från växtriket. Det senare skulle vara viktigt att veta om vi faktiskt vill veta vad som händer i det här systemet - är det en förenkling vi inte vill göra så är det att utesluta omnivorin som förekommer.
Om vi för att få med detta och för att ge en bild av systemet som både är sanningsenlig och detaljerad skulle rita in precis alla de olika saker djuren äter får vi en mer komlicerad bild med pilar hit och dit och där i synnerhet kackerlackorna skulle göra figuren mycket mer avancerad än den enkla trestegsfödokedjan. Figuren skulle då inte kallas en födokedja längre utan en födoväv. Den skulle ge mer information men samtidigt vara mer svårtolkad...
I bilden nedan har jag tagit med även sådana interaktioner som skulle äga rum om de kunde, t.ex. att fågeslpindlarna skulle äta varandra om de gavs möjlighet. De böjda pilarna som pekar tillbaka på ursprungsbilden representerar djur som utövar kannibalism om de ges möjlighet till det. Bilden nedan är fortfarande kraftigt förenklad eftersom jag inte tagit med alla resurser i basen av födoväven -det fick helt enkelt inte plats. Tänk er bilderna som symboler för dött organiskt material (vissna löv), torkat växtmaterial (havregryn), frukt (äpple) och färskt växtmaterial utöver frukter (gräs). Det saknas en del även på mittnivån - jag fångar även andra arter än grön vårtbitare för att mata spindlar med, men den fick representera. De viltfångade vårtbitarna har förstås heller inte ätit de tropiska kackerlackor och syrsor jag har hemma, men de är allätare och äter faktiskt andra insekter så pilar till kackerackorna och syrsorna fick representera det. Den har naturligtvis inte heller tillgång till kattmat eller havregryn ute i naturen, men den är kapabel att äta det om den ges möjlighet, så även de pilarna är där för att visa på dess allätarbeteende.
Det här är alltså fortfarande en väldigt enkel födoväv, som dessutom fortfarande är ganska förenklad på de lägre nivåerna.
Den här figuren förenklar dessutom fortfarande interaktionerna mellan organismerna såtillvida att den inte alls visar hur vanliga och viktiga olika interaktioner är. Ett sätt att göra detta hade t.ex. varit att använda pilar av olika tjocklek. Till exempel kunde pilarna från kackerlackan till spindlarna varit mycket tjockare än de från syrsan och vårtbitaren eftersom kackerlackor är stapelfödan för spindlarna härhemma, syrsor och vårtbitare får de inte alls lika ofta. I naturliga system kan man även inkludera andra typer av interaktioner än bara vem som äter vad, till exempel effekter av konkurrens. Men här hemma behöver djuren inte direkt konkurrera om maten, så sådana effekter struntar jag i.
Så där, det var grunderna i födovävsekologi. Även i ett så enkelt system som husdjuren här hemma kan man alltså hitta exempel på alla typer av dieter: herbivori, detritivori, och predation, samt mer komplicerade beteenden som omnivori, intraguild predation och kannibalism.
Nytt balkongkryss
En större hackspett har hittat upp till åttonde våningen. Nog för att blåmesar och talgoxar är söta, men det är förstås roligt att få se någon annan fågel nån gång.
Talgoxarna flyger ut och in på den inglasade balkongen lite som de vill på mornarna. Fönsterkarmen är en bra sittplats medan man väntar på sin tur vid talgbollarna och jordnötterna.
Insekter och spindlar i brevlådan
Känner att jag måste korsblogga lite om det intressanta ämnet att skicka småkryp, ett ämne som började diskuteras på Pers blogg (http://slannajten.blogg.se/2009/october/byxmode.html?_tmp=c7d656dcb15944186bbea4c8653caf7119902780) där frågan ställdes hur man skickar bidrottningar på posten. Denna fråga besvarades sedan på Elins blogg (http://mellbrand.blogspot.com/2009/11/sanningen-om-hur-man-postar-bin.html), att ha sällskap med en biodlare är ju absolut praktiskt när sådana här spörsmål kommer upp.
Men i likhet med andra forskarnördar och dessutom i egenskap av småkrypsekolog kan jag förstås aldrig få svar på en sån här fråga utan att det genast dyker upp ett antal nya, allt kan diskuteras i det oändliga. Så trots det uttömmande svaret har jag några frågor till, de har jag ställt på Elins blogg i förhoppning om att biodlaren ska delge mig ännu mer intressant krypinformation.
Det här med att man skickar bin på posten var ändå i sig ingen nyhet för mig (däremot exakt hur man går till väga), eftersom det görs även med andra ryggradslösa djur upp till fågelspindelstorlek. Fast där är metoden enklare: nogrann förpackning så att djuret inte kan skadas eller komma ut när paketet kastas hit och dit eller om det skulle skadas, fukt i någon form så att djuret inte blir uttorkat, och förstås lufthål - klart!
En intressant del i detta ämne är det här med hur man ska göra för att djuret ska må bra och komma frm i lika gott skick som det for. Och här gäller det att veta lite om djuren, och framför allt en del om skillnaderna mellan de flesta ryggradslösa djur och oss mer eller mindre intelligenta däggdjur. Vi har lite olika krav på tillvaron, och vi tenderar ofta att utgå från oss själva när vi vill sätta oss in i hur ett djur upplever en situation. Vilket kan resultera i total katastrof, i synnerhet om djuret är väldigt olikt oss. Som en spindel, eller en insekt, är.
Är det inte elakt till exempel att skicka djur utan mat, det kan ju ta någon dag innan den kommer fram? Jag vet inte hur det är med bidrottningar (det är en av de frågor jag hoppas få svar på, bidrottningar får nämligen med sig både matsäck och hovdamer på resan). Men de flesta ryggradsdjur har ett otroligt litet energibehov när de inte rör sig eftersom de till skillnad från oss inte behöver hålla en konstant kroppstemperatur. Vi kan t.ex. göra av med mer än hälften av den energi vi får i oss på att hålla kroppstemperaturen så jämn som möjligt. Jämnvarma djur som däggdjur och fåglar behöver därför äta avsevärt mycket mer än växelvarma djur (t.ex. småkryp, fiskar, ödlor och ormar, med mera) för att kunna hålla kroppstemperaturen, och om vi inte lyckas göra det blir det farligt. Ett jämnvarmt djur som är mycket litet, t.ex. små fåglar eller däggdjur, har stor kroppsyta i förhållande till volym och avger därför mer värme till omgivningen relativt kroppsvikten än vad ett större djur gör. Små jämnvarma djur behöver därför äta väldigt förhållandevis mycket och ofta även relativt andra jämnvarma djur enbart för att upprätthålla kroppstemperaturen. En näbbmus (som är världens minsta däggdjursgrupp) kan svälta ihjäl på mindre än ett dygn, vilket kan jämföras med ett kryp i samma storleksklass, t.ex. mindre fågelspindlar, som inte behöver äta oftare än någon gång i veckan och kan klara sig åtskilliga månader eller rentav år utan mat om de tvingas till det. Och även om de inte tvingas till det ibland, se nedan.
Ett växelvarmt djur har alltså inte ett lika stort energibehov relativt sin storlek, och växelvarma djur tar heller inte skada av lite för låg eller hög kroppstemperatur (inom vissa gränser). De flesta kryp klarar sig därför åtminstone några dagar utan mat utan att må dåligt av det. Stora rovdjur som fågelspindlar vill som regel inte äta varje dag även om de har möjlighet att göra det, och kan utan vidare gå flera veckor eller någon månad utan mat. För en del är långa fasteperioder helt normalt - ett par klassiska exempel är stora ormar som kan gå veckor eller till och med månader utan att äta, eller nilkrokodiler som äter kanske en gång om året. Den spindelart Kerstin tillhör (Grammostola rosea) är känd för att kunna matvägra en bra bit över ett halvår utan synbar orsak och utan att det alls syns på spindeln att den varit utan mat länge även för en fågelspindel. Ett par dagar utan mat är därmed absolut inget problem här och sällan ett problem för mer normalstora kryp heller.
Däremot är de flesta kryp känsliga för uttorkning eftersom de är små (dvs har stor kroppsyta i förhållande till volym) och kräver en viss luftfuktighet och/eller tillgång på vätska för att må bra. Insekternas hårda skal evolverade troligen urprungligen som en anpassning till landliv för att skydda mot uttorkning sedan har det ju fått andra betydelser också). Något sätt för djuret att få i sig vatten bör därför finnas under en resa (och det behöver inte vara rinnande vatten, det kan t.ex. vara något ätbart som innehåller en viss vattenmängd). Många djur, däribland många småkryp, lever ju naturligt i miljöer som öknar där kanske inte finns vatten i flytande form inom rimligt avstånd. De får i sig fukt från maten, eventuellt även från dagg, och de har oftast ett bo av något slag under jord där de uppehåller sig under de varmaste delen av dagen - och det boet är såpass djupt ner att luftfuktigheten därinne är betydligt högre än den är på markytan. Det är en fråga jag fått ibland om spindlar som Kerstin - varför måste man hålla såpass fuktigt i terrariet för en spindel som naturligt lever i utkanten av Atacamaöknen? Jo, för att spindeln inte sitter ute mitt i solen i Atacamaöknen mitt på dagen! Den går ut och jagar i skymning, gryning eller på natten, och då passar den även på att dricka dagg. Den utsätter sig inte för ökenhettan och torkan på dagarna - då sitter den nere i sitt bo som håller högre luftfuktighet än vad vår svenska uppvärmda inomhusmiljö gör, och därför behöver även en ökenspindel ha åtminstone lite fuktigt i terrariet om man ska ha den som husdjur.
Växelvarma djur har också ett ganska litet syrebehov jämfört med jämnvarma djur, eftersom syret behövs till olika processer i kroppens celler, och det som kräver mest är ämnesomsättning och energiproduktion. Detta innnebär att ett kryp som ju har litet energibehov (se ovan) jämfört med ett jämnvarmt djur också har en lägre syreåtgång. Men tillgång på syre behövs förstås, om än i mindre mängd. Än viktigare är dock att en lufttät behållare är dålig inte främst för att syrehalten i sig är för liten, utan för att proportionen koldioxid i luften ökar.
Många djur skickar förvisso sig själv, inte med posten men med andra typer av försändelser. Som arachnolog får man numera väldigt ofta frågor från folk man träffar om svarta änkor som kommer till Sverige, så se där, ett djur som liftar hit med långsamma transporter som fraktfartyg tvärs över atlanten.
Jag vet inte vad jag hade för poäng med detta inlägg, ingen egentligen, annat än att jag tycker att det mesta som har med småkryp att göra är intressant att diskutera och tänkte försöka undvika den här längden på en kommentar i någon annans blogg...
Veckans aktiviteter
I tisdags hade vi figrep med Sjövärnskårens musikkår, tyvärr gick det lite sådär eftersom det var många borta vilket gör det svårt att repa fig eftersom det blir så många luckor. Men vi hade trevligt och vi kunde trösta oss med att klappa söta hundar - eftersom vi hade repet i AMKs industrilokaler eller lagerlokaler (eller vad det nu har varit innan det blev replokaler) på stora Ursvik i stället för Karlberg (där vi brukar vara) hade både vår stavförare Sven och vår f.d. dirigent Gustav tagit med sina hundar. Den senares var en ullig och väldigt gullig vit valp/unghund av rasen portugisisk vattenhund (tror jag?) söt. Hundabstinensen slog till igen...
Hem fick jag skjuts med Theresa och det var ganska skönt att slippa ta sig ända från Ursvik till Flemingsberg. tyvärr fastnade vi naturligtvis i avspärrningarna på essingeleden med anledning av den ryske presidentens besök och blev sittande ganska länge. Men det gick nog ändå fortare än om jag åkt kollektivt, och var definitivt trevligare.
I onsdags hade vi någon sorts samkväll på Botan med pastasallad och julölsprovning. Aledningen var troligen att vi hade en pysselkväll förra året då vi målade muggar till en doktorand som skulle disputera och hade så trevligt under denna att det borde upprepas, dock är det ingen på avdelningen som disputerar förrän i sommar så det blev julölsprovning i stället för pyssel. Jag gillar förisso pyssel bättre än julöl, men det var ändå trevligt, som det brukar bli med växtekologerna på Botan. Och som de forskare vi är gick vi in för det hela med största allvar, luktade, smakade, satte poäng på listor och försökte urskilja dofter och smaker av olika frukter, bär, kaffe, knäck, choklad och bröd som skulle finnas hos de olika ölen. Uppenbarligen är bröd vanligt i julölens doftkaraktär - det fanns ofta med sådant som knäckebröd, rågbröd, vörtbröd och kavring i beskrivningarna av ölens karaktär (som Mathias tagit med på listorna). Särskilt kavring var vanligt, bara så att ni vet. Om ni blir bjudna på ett mörkt julöl av portertyp kan ni nästan alltid efter att ha luktat dra till med att det finns inslag av kavring om ni vil låta insatta. Så nu vet ni det.
I torsdags var det rep med Solna Brass, tyvärr var frånvaron hög så det kändes inte helt meningsfullt, dessutom repades advents- och julrepertoar till konserterna framöver och mycket av denna är tyvärr ganska tråkig att spela, särskilt nu när man på sista tiden mest spelat SM-teststycken...men musiken passar för sitt ändamål så vi får väl stå ut. Det är ju alltid trevligt att spela ändå även om musiken kunde varit roligare.
I fredags disputerade Marina, det var en intressant disputation om byteskamouflage och blåmesar och hon klarade sig naturligtvis med glans. En avsevärd del av diskussionen handlade om blåmesars varseblivning, hur de uppfattar och tolkar och bedömer betydelsen av färger och mönster, och hur svårt det är för oss att förstå detta och sätta oss in i hur en blåmes ser på världen. Detta tyckte jag var mycket intressant, i synnerhet som ämnet hur sinnen fungerar och betydelsen av olika typer av sinnesintryck kommit upp en del här på bloggen på sista tiden apropå spindlar (främst i kommentarer i diskussioner med Per). Och spindlar skiljer sig ju väldigt mycket mer från oss än vad blåmesar gör vad gäller både hur olika sinnen fungerar och hur hjärnan fungerar, så om blåmesar är svåra att förstå, vad är då spindlar?
Efter disputationen blev det förstås disputationsfest, och den var naturligtvis trevlig som disputationsfester plägar att vara, med god mat och mycket tal och spex och liknande. Bäst var den lilla delegationen ekologer från Lund som använde en tolk för sitt lilla tal, ifall stockholmarna inte skulle förstå annars.
Australiska rödsvarta djur
Redback (Lactrodectus hasseltii), den australiska svarta änkan. Den här honan bodde i en spricka i tegelväggen precis bredvid ytterdörren i huset där jag bodde när jag var i Perth för ett par år sen. Kom man hem sent var hon ute i sitt nät och kunde beundras i dörrbelysningens sken.
En redback känns enkelt igen på den svarta eller mörkbruna färgen med skarpt kontrastrik orangeröd teckning. på magen sitter det klassiska röda timglaset.
På ryggen finns ett rött band på bakre delen av bakkroppen, det är det som gett arten namnet redback. Ljusare individer kan ha en lite mer fläckig teckning, men timglaset på magen finns alltid där.
Jag har tyvärr bara en väldigt suddig bild på en svart svan, jag var ju mest vid havet och hade ofta inte med kameran när jag såg dem i parkmiljöer och liknande. Trots att Perth (eller rättare sagt Swan River som flyter genom staden) ju är de svarta svanarnas hemstad. De är fina dock, lite mindre än vår knölsvan och med en knallröd näbb som tyvärr inte syns på bilden i skarp kontrast till det svarta. Samma färgsättning som en redback alltså, fast i det här fallet är det ju inte fråga om varningsfärger.
Svart svan, de flesta av de andra fåglarna är sothönor och rörhönor.
Så artbestämmer man en vargspindel utan mikroskop
Vargspindeln här hemma som nämns i förra inlägget och i kommentarerna till det förförra är en av de vargspindlar som jag hade med på forskardagarna. Den fick följa med hem efteråt för att jag ville veta vad hon var för något (de spindlarna var inte adulta när jag fångade dem, dvs inte möjliga att artbestämma). Att spindeln är en Pardosa har hela tiden varit uppenbart, men vilken art? Nu nänns jag inte ha ihjäl henne och kan därmed inte göra en riktig artbestämning, men jag är ändå tämligen säker på vad hon är.
Så här bestämmer man en vargspindel:
Först måste vi förstås veta säkert att spindeln är en vargspindel. Med lite vana känner man igen en vargspindel direkt på ganska långt håll och det är lätt att lära sig, däremot är det svårt att sätta fingret på vad som är så typiskt för dem utan att gå in på detaljer man bara ser om man fångar spindeln och tittar närmare. Till studenterna säger jag att små gråbruna spindlar som springer fort på marken oftast är vargspindlar. Familjen vargspindlar (Lycosidae) har ett allmänt utseende utan särskilt många typiska särdrag vad gäller sådant som kroppsform och teckningar (i de flesta fall). Benen är ganska långa, oftast är det fjärde benparet längst och spindlarna är uppenbart byggda för att kunna springa fort. Färgen är som regel någon nyans av brunt med mer eller mindre diffusa teckningar. Spindlarna ses oftast springande på marken och är aktiva jägare som inte bygger nät (men de kan ha bon fodrade med silke).
Om man ska vara säker och gå korrekt till väga finns det en karaktär som gör det enkelt att omedelbart skilja en vargspindel från alla andra spindlar, nämligen ögonen. Vargspindlarna har två stora huvudögon mitt fram, sedan ett par nästan lika stora ögon snett bakom huvudögonen, och så fyra mycket mindre ögon på en rad nedanför huvudögonen. Ser det ut så är spindeln nästan säkert en vargspindel, det enda de kan förväxlas med i Sverige är spindlarna i familjen vårdnätsspindlar (Pisauridae). Av de senare finns dock bara tre arter i Sverige och alla dessa tre skiljer sig ganska mycket i allmänt utseende från de flesta vargspindlar. Är man inte säker kan man skilja även de här två familjerna på ögonen, men det kräver en närmare titt: Man tänker man sig två streck dragna genom de två största ögonen på varje sida, om dessa streck korsar varandra framför spindelns ansikte är spindeln en vargspindel, om strecken korsar varandra innan eller på framkroppens framkant är det en vårdnätsspindel. Tycker man det här är svårt är det enklaste att helt enkelt lära sig känna igen de tre arterna i familjen Pisauridae så behöver man aldrig fundera.
När det gäller bestämning är kameran en stor hjälp. Hos en vargspindel som denna kan det vara svårt att se karaktärer som ögon tydligt, dels för att spindeln är liten, dels för att den är en vargspindel och därmed inte så gärna sitter still i en position där ögonen är lätta att detaljstudera, dels för att den är mörk i färgen (den ser ljusare ut på bilden än den är) vilket gör det svårt att urskilja de mindre ögonen. med en bra bild kan man förstora och se vad man behöver på datorn, vilket gör att man slipper ha ihjäl spindeln för att stoppa den i ett mikroskop. I många fall kan ett par bra bilder i rätt vinklar räcka för en korrekt bestämning ända till art.
När vi konstaterat att spindeln är en vargspindel vill vi veta vilket släkte den tillhör. Den gråbruna färgen och de diffusa teckningarna hos den här spindeln är i sig en vink om att den troligen tillhör släktet Pardosa, Sveriges största och vanligaste vargspindelsläkte. Men för att vara säker tittar man på ansiktet framifrån. Hos släktet Pardosa är överkant sett framifrån ganska rak och sidorna stupar brant, ansiktet ger nästan ett lite fyrkantigt uttryck, medan de flesta andra svenska vargspindlars ansikten ser ut som en halvcirkel framifrån. Hur tycker du att ansiktet ser ut på spindeln vi håller på att bestämma?
Vår vargspindel
Tycker du att det ser fyrkantigt ut snarare än som en halvcirkel så tycker du rätt, ovankanten är tämligen rak och sidokanterna stupar ganska brant nedåt. Tyvärr har jag ingen bra bild framifrån på en vargspindel med halvcirkelformat ansikte som är bra nog för jämförelse, men det här är ett typiskt Pardosaansikte.
Det finns som sagt en del andra karaktärer i färger och teckning som visserligen inte är så säkra att vi omedelbart kan utesluta allt annat, men som ändå bekräftar att detta är en Pardosa. Det ljusa bandet längs framkroppen, medianbandet, är ganska ojämnt, bandet är smalare på bakre delen av framkroppen och vidgas sedan ganska plötsligt på främre delen av framkroppen. Andra typiska Pardosakaraktärer är den gråbruna färgen, de randiga benen och de vita prickarna i dubbla rader på bakkroppen. Men släktet Pardosa är typiskt mycket variabelt i färger och teckningar, både mellan och inom arter, och alla dessa karaktärer förekommer i mycket varierande grad. De kan vara tydliga hos vissa arter och saknas helt hos andra, eller vara tydliga hos ena könet och saknas eller vara otydliga hos det andra. Och allt däremellan.
När vi nu konstaterat att spindeln är en Pardosa vill vi veta vilken art hon tillhör. För att komplicera allt ytterligare är släktet Pardosa med sina typiskt diffusa och variabla karaktärer också det artrikaste vargspindelsläktet i Sverige, dvs det finns många arter att välja på (närmare bestämt 24, vilket innebär att en stor andel av Sveriges 56 vargspindelarter tillhör detta släkte). Och den nämnda variabiliteten i allmänt utseende gör det svårt att hitta pålitliga karaktärer som säkert visar vilken art det är frågan om.
Det säkra och korrekta sättet att artbestämma är att titta på spindelns könsorgan i mikroskop, vilket ger säkert besked. Detta kräver dock ofta att spindeln dödas och det nänns jag inte i det här fallet. Men det finns ett par sätt att fuska om man inte vill döda spindeln. På tillräckligt stora spindlar kan man ibland klara bestämningen med en handlupp, och jag tror att jag skulle kunna det i det här fallet - om det inte varit för att min lupp och en specialkonstruerad burk som behövs för att hålla spindeln stilla (vargspindlar är snabba och rörliga, och att undersöka en levande Pardosa underifrån utan att på något vis hålla fast den är det inte tal om) fortfarande ligger i en flyttlåda längst in i förrådet. En annan metod är att lyckas ta en riktigt skarp bild underifrån som man kan förstora och studera på datorn. Men även här krävs förutom att man lyckas komma åt att få en bild underifrån att spindeln är stilla för att bilden ska bli skarp och det är inte lätt med en Pardosa...och karaktärerna som man behöver få en bra bild på är väldigt små. Så tills vidare nöjer jag mig därmed med att titta på teckningar, trots att detta är en lite osäker metod vad gäller just Pardosa.
För att bestämma en Pardosa enbart efter utseendekaraktärer är det uteslutningsmetoden som gäller. Vår spindel har alla de typiska Pardosakännetecknen ovan, så om vi sorterar bort alla arter som inte har alla dessa, t.ex. arter med tydligt avgränsat, avsmalnande eller jämnbrett medianband, arter utan teckningar på benen och arter med tydliga teckningar av annat slag än vår spindel har (många arter har till exempel ett ljust, distinkt sidoband, vår spindel har visserligen ljusa sidor men banden är diffusa och har ojämna kanter). Vi kan också sortera bort alla väldigt små arter eftersom vår spindel är ganska stor med Pardosamått mätt. Och så kan vi sortera bort arter som inte trivs i den miljö där jag fångade den här spindeln (en solig strand nära en brygga vid Brunnsviken). Med valmöjligheterna sålunda begränsade kan vi konstatera att vår spindel stämmer mycket väl överrens med Sveriges vanligaste vargspindelart, Pardosa amentata. Och just eftersom den är Sveriges vanligaste är det förstås extra troligt att en spindel som ser ut som en Pardosa amentata faktiskt också är en Pardosa amentata. Bara det faktum att hon har alla yttre kännetecken en P. amentata ska ha men ändå har ett utseende som är tillräckligt obestämbart för att det ska vara svårt att säga 100% säkert är i sig typiskt för P. amentata. Då inga speciella skäl finns att misstänka något annat bestämmer jag mig därför för att anse detta vara en Pardosa amentata, det finns egentligen bara en art till jag skulle kunna tänka mig, men P. amentata är troligare. Ska se om jag kan återkomma med en helt säker bestämning framöver.
Det vilda naturlivet på åttonde våningen 2
Fåglarna som får mat utanför balkongen kommer ibland in på den inglasade balkongen eftersom jag vill ha öppet om det går (det blir så immigt på rutorna därinne annars). Jag har haft besök av en talgoxe som hade full koll på var fönstret var, inga problem där! Uppenbarligen har han flugit in och ut ett antal gånger. Efter det stängde jag till fönstret så att det bara blev en liten springa för att fåglarna skulle hålla sig ute, men fåglarna är ju små och fönsterkarmen den enda sittplatsen häruppe förutom fågelmataren och resultatet var att jag ändå fick in en blåmes i morse som inte hittade ut själv igen. Så den fick lite hjälp. Nu är fönstret ganska mycket öppet i förhoppning om att eventuella fåglar som kommer in lika lätt ska kunna ta sig ut, får se hur det går.
Blåmes. Den där lilla lilla näbben är rejält vass och blåmesar är bara mesar i strikt ornitologisk betydelse, bara så att ni vet om ni nån gång måste fånga en!
Om ni läst det förra inlägget om naturlivet på åttonde våningen så kommer ni förhoppningsvis ihåg bilden av den lilla spindelungen som äter på en mycket större skalbaggslarv. Det här är en vuxen spindel av samma art, Steatoda bipunctata.
Den här lilla skinnbaggen (något slags fröskinnbagge?) följde med mig in efter en promenad.
Jag testade att mata vargspindeln som bor härhemma med skinnbaggen, men uppenbarligen är det en av de många skinnbaggearter som smakar illa för spindeln ville inte ha den. Och hon tackar inte nej till mat i vanliga fall. Så skinnbaggen blev utsläppt och spindeln ska få något annat till middag.
Vargspindeln ja, hon är en av de spindlar som var med på forskardagarna och fick följa med hem efteråt för att jag ville veta vad hon var för något. Nu är hon adult och går därmed att artbestämma, däremot nänns jag inte ha ihjäl henne så jag jobbar på att lyckas göra en säker artbestämning av en mycket aktiv och snabb spindel levande vilket inte är det lättaste. Mer om detta kommer i nästa inlägg.
Hoppspindlar
Per berättade i en kommentar till förra inlägget att han hade roliga små spindlar hemma som var kvicka och kunde röra sig i sidled och bakåt. Jag tycker det låter som om Per fått besök av spindelvärldens erkända charmtroll, hoppspindlar.
Hoppspindlar är lite avlånga i kroppsformen med förhållandevis korta, kraftiga ben. Det främsta ögonparet är mycket stora med spindelmått mätt, och framkroppen är lite tillplattad framifrån för att ge plats åt de stora framåtriktade ögonen vilket ger intryck av att spindeln har ett riktigt ansikte. De är som Per säger kvicka och rörliga, är som namnet antyder bra på att hoppa, och kan också klättra på släta ytor som t.ex. fönsterrutor. De arter man vanligen ser på och i hus är antingen den svartvita zebraspindeln Salticus scenicus eller en lite större gråbrun art vid namn Marpissa muscosa. Är det någon av dessa du har hemma Per? Det finns också en väldigt liten gråspräcklig art som syns på husväggar ibland, främst då på trähus.
Salticus scenicus-hanne. Ber om ursäkt för den dåliga bilden, har ingen bra på denna art (det här är en väldigt liten hanne som sitter på en husvägg, det grå underlaget är fogen mellan två tegelstenar). Typiskt för denna art är den zebrarandiga teckningen. Hannar har kraftigt förlängda käkar riktade framåt, det har inte honor.
Marpissa muscosa-hona på en fönsterruta. På den här arten är det främsta benparet tjockare än de övriga. Det här är vår största hoppspindelart, typiskt för den är den gråbruna färgen och det ljust beige bandet längs framkroppens framkant som brukar synas bra framifrån.
Hoppspindlar jagar med synen som är bland småkrypsvärldens bästa, så om du ser dem vända sig mot dig och titta på dig ser du rätt. Med de två stora ögonen har spindeln riktigt bildseende och dessa ögon plus de två mindre framåtriktade ögonen ger mycket god avståndsbedömning (vilket behövs om man ska hoppa på byten). Spindeln har också sidoögon som ger den nästan 360 graders synfält, även om de mindre ögonen främst är effektiva för att upptäcka rörelser. Prova att dra ett finger framför spindeln, ofta vänder den sig efter det för att följa det med blicken. Och händer något ovanför den vinklar den hela framkroppen uppåt för att titta. Det här är tacksamma spindlar att fotografera eftersom de gärna tittar på kameran.
Hoppspindelansikte (Pseudicius encarpatus).
Hoppspindlar är aktiva jägare med ett jaktsätt som påminner lite om katters - de smyger sig så nära bytet de kan, sedan hoppar de på det. Till skillnad från katter närmar de sig dock bytet helt öppet och synligt, ofta cirklar de runt bytet innan de hoppar på det. De tar ofta byten som är mycket större än de själva arterna ovan som jagar på fänster och husväggar är effektiva flugjägare.
Hoppspindlars goda syn innebär bland annat att de har ofta komplicerade visuella uppvaktningar där hannen dansar för honan. För att imponera ytterligare har hannarna ofta vackra kontrastrika teckningar som förstärker rörelserna i dansen, och precis som hos t.ex. fåglar och fiskar med visuell uppvaktning är det ofta bara hannarna som är färggranna emdan honorna är gråbruna. Ett undantag är zebraspindlarna och deras släktngar där båda könen är svartvita. Den lilla gråspräckliga spindeln ovan är dock honan av en art där hannen inte är spräcklig utan har en uppseendeväckande svartvitrandig längsgående teckning.
Värsta exemplet jag sett är dock denna australiska hoppspindel i svartvitt och metallicturkos med svarta och röda teckningar, samt en vit liten hula-hulakjol runt bakkroppen! Jag såg tyvärr aldrig någon hona, annars hade det varit vädigt roligt att släppa ihop ett par och få se hur dansen såg ut.
Här är för övrigt en trevlig länk där man kan titta på dansande hoppspindlar, sätt gärna på lite musik till.
http://www.tolweb.org/accessory/Movies_of_Jumping_Spider_Courtship?acc_id=64
Det vilda naturlivet på åttonde våningen
I förra lägenheten hade jag ängrar, vilket var mindre trevligt. Jag har inget emot att naturen tar sig in i hemmet, så länge den inte äter upp mina kläder eller min mat. I den här lägenheten är den biologiska bekämpningen uppenbarligen mer effektiv - jag har inte sett några skadedjur alls förutom ängerlarven på bilden nedan och den har troligen följt med i flytten. Däremot har jag klotspindlar av arten Steatoda bipunctata i lägenheten vilket jag konstarade redan första dagen här (det finns en bild i något blogginlägg från i juni). Spindlar får förstås gärna bo här för mig, och att de är effektiva rovdjur är väl uppenbart - bilden nedan föreställer en liten liten Steatodaunge (man ser förresten redan hos denna pyttelilla unge de två vita prickarna på ryggen som gett arten namnet bipunctata) som jag hittade ätande på en ängerlarv ordentligt inlindad i silke.
Jag hängde ut mat till fåglarna för någon vecka sedan, men har inte sett några fåglar där förrän nu i morse då jag kom ut i köket och överraskade en talgoxe på balkongen. Fågelrestaurangen är, trots sitt för småfåglar kanske väl höga läge (åttonde våningen, högt högt ovanför skyddande träd och buskar...), nu tämligen välbesökt om än hittills bara av talgoxar och blåmesar.
På sista tiden har höstens sista husflugor vallfärdat in i min lägenhet, de söker sig in i värmen genom vädringsfönstren. Detta uppskattas mindre av mig men desto mer av den Pardosa som fortfarande bor här i en burk (en av de två som var uppvisningsspindlar på forskardagarna) och som tycker att husflugor är smaskens. Nu är det dock slut på den typen av festmåltider, det verkar som om husflugorna försvunnit nu.
Det finns dock fortfarande en del djur som söker sig in. Denna lilla tvåprickiga nyckelpiga (det är artnamnet, inte en beskrivning) kom i dag promenerande på datorn. Vad den gör inne har jag ingen aning om, men jag gissar att den valt något av vädringsfönstren som övervintringsplats, vaknat till och promenerat in i rummet.
Akvariebilder
Kitchakvariet gör skäl för namnet - här syns vraket med en snäcka som tyckte att vrakets skorsten var en bra utsiktspunkt, och malen Hjördis som bosatt sig under vraket (nosen sticker ut till vänster och den prickiga stjärtfenan till höger).
Den som syns mest av kitchakvariets invånare är dock kampfisken Errol. han är också tacksam att fotografera eftersom han är ganska långsam (terroristerna är hopplösa att ta bilder på eftersom de aldrig är stilla), inte gömmer sig och gillar att visa upp sig.
Examensbeviset, äntligen
Äntligen har den akademiska byråkratins kvarnar malt färdigt och i dag damp doktorsexamensbeviset ner i brevlådan, med bladguld och allt.
Oktoberskogen
Spindlarna lyste i stort sett med sin frånvaro, det är för kallt för dem nu med undantag för mattvävarna som alltid håller ut längst på höstkanten. Deras trådar var överallt i ljungen och blåbärs- och lingonriset.
Termosmuggen jag fick på Forskardagarna invigdes med varm choklad.
Mamma frågade förresten hur gamla fågelspindlar blir. Det beror naturligtvis mycket på exakt vilken art det är frågan om, generellt gäller att de som växer långsammast också blir äldre. För Kerstins art (Grammostola rosea), som typiskt är en långsamväxande art som blir gammal, kan det kan ta sådär 5-7 år för honorna att bli adulta (det går snabbare för hannar, men jag har inga hannar) och honor kan bli upp till 25 år gamla (varierar mycket). Hannar blir inte alls lika gamla, normalt blir de adulta på bara ett par tre år och väl könsmogna lever de ofta inte ens ett år till. Vilket är anledningen till man om man har fågelspindlar som husdjur har honor, om man inte är intresserad av att få ungar för då behövs förstås en hanne.
Spindelforskningen var populär på Forskardagarna!
Innan föredraget slank jag ner till Brunnsviken, där jag fångade två av säsongens sista vargspindlar på den soligaste strand jag kunde hitta i Bergianska för att ha några att visa upp. De var lite tröga nu, spindlisarna (långsamma för att vara en Pardosa då vill säga, allt är relativt), vädret var soligt men det blåste ganska mycket och var därmed lite väl kallt för vargspindlarna.
Föredraget började bra med att folket (främst gymnasieelever) vällde in så fort dörrarna slogs upp till sal 5, till den grad att organisatörerna (när vi insåg att folk satt i dubbla led i trapporna upp till raderna) såg till att vi fick byta till en större föreläsningssal. Så vi flyttade till den minst dubbelt så stora sal 6, som stod tom eftersom den planerade föredragshållaren blivit sjuk. Denna sal blev om inte helt fullsatt så tämligen välbesatt. Dessutom fick jag ett par extra åhörare på köpet som skulle ha lyssnat på det föredrag som var planerat att hållas i sal 6: "Konsthantverkets kreativa betydelse". Undrar vad dessa personer tyckte? Här är de intresserade av konsthantverk och i stället får de födovävsfigurer och linjediagram över isotopanalysdata...
De allra flesta var ju dock ändå där för att få höra om spindlar och föredraget var uppskattat, jag fick en hel del frågor efteråt varav de flesta om spindlar och tämligen få om subsidier och strandekosystem vilket väl var väntat (men en om stabila isotoper faktiskt!).
Efteråt fick man som föredragshållare en present, en...ja, vad ska man kalla det...En termomojäng, lite för liten att kallas termos och lite för stor för att kallas mugg, med Stockholms universitets logga på. Jaja, kan tänka mig att som en av mycket få deltagande ekologer på Forskardagarna var jag nog en av de av föredragshållarna lämpligare mottagarna för just en dylik mojäng, som kanske kan bli bra att ha på kortare turer i Flemingsbergsskogen.
Färg?
Så: Fixa akvariet då!
Men: Som med så många av projekten härhemma kan projekten bara utföras i en viss ordning. Och ett projekt som borde gå före "Projekt Storakvarium" är Projekt "Måla Rummet".
Jag har för tillfället enbart vita väggar överallt i lägenheten, och eftersom jag inte tycker om vita väggar (plus att vissa av dem är i visst behov av ommålning/tapetsering i vilket fall) har det hela tiden funnits en tanke att måla om lite här och var. Detta hade jag dock tänkt skjuta upp, men det är bara att inse att om jag skjuter upp det till efter att akvariet är igångsatt finns risken att det dröjer mycket mycket länge innan det blir av. För tillfället finns inget i akvariet alls förutom frigolit, men väl igång kommer det att innehålla stora mängder sten och grus samt förstås vatten, och eftersom det är på 240 liter är det tungt att flytta även helt utan inredning. Vilket innebär att för att kunna måla väggen skulle jag tvingas tömma alltihop igen och plocka ur all inredningen, bara för att kunna flytta ut det en liten bit från väggen så att jag kommer åt att måla bakom. Och då är det ju faktiskt mycket mycket lättare att måla åtminstone den väggen innan jag alls sätter igång projekt storakvarium.
Så tanken nu är att måla åtminstone den väggen snarast. Och då kommer ju nästa stora fråga: Måla hur? Vilken färg? Jag har vissa tankar och idéer, men skulle absolut uppskatta fler tips och förslag, både vad gäller specifikt denna vägg och hela rummet. För övrigt är jag ute efter en lågbudgetvariant, jag vill inte tapetsera om utan bara måla över den befintliga tapeten, och jag vill (som vanligt) undvika kalla färger i allmänhet och vitt i synnerhet.
Så här ser det ut just nu:
Väggen ifråga. Sovalkov längst till vänster, valv i mitten, akvarium och sedan soffhörna till höger om valvet.
Akvariet och soffhörnan.
Långsidan mittemot den ovan. Till höger om bokhyllorna finns ett fönster, och ännu längre till höger (samma kortsida som sovalkoven) finns en arbetsplatshörna.
