Forskning i luften
Som naturvetare är jag naturligtvis intresserad av vem som ska få nobelpriset i år, och för vad. Men som ekolog förhåller i alla fall jag mig lite smått cynisk till det faktum att mycket i dag väldigt viktig och angelägen naturvetenskaplig forskning, däribland ekologi, helt ramlar mellan Nobelprisstolarna. I DN nämndes nästan i förbigående att forskning relaterad till miljö i stort sett aldrig tilldelats några nobelpriser. Detsamma gäller förutom miljövetenskaperna bland annat geovetenskaperna och grön biologi (dvs den biologi som är mer fältbaserad än de ovannämnda fälten genetik, molekylär- och cellbiologi där forskningen som regel görs helt på lab), däribland all ekologi. Det finns inga kategorier bland nobelpriserna där dessa vetenskaper fyller kriterierna, hur viktiga många fält inom dessa vetenskaper än anses vara i världen idag. En forskare intervjuad i DN i dag svarade "Charles Darwin" på frågan om vem hon velat tippa på som nobelpristagare (om han levt i dag förstås). Det hade inte jag svarat, även om jag också tycker att Darwin förtjänat Nobelpriset. Men Darwin hade inte haft en chans att få ett Nobelpris, trots den oerhörda betydelse hans evolutionsteori haft för flera av naturvetenskaperna. Undrar hur Nobelprishistorien sett ut om priserna kunnat delas ut till banbrytande och viktig forskning inom alla forskningsfält?
Stockholms Universitet har lyckats pricka de här dagarna då Nobelpristagarna avslöjas för Forskardagarna, ett årligen återkommande evenemang då forskare som disputerat det senaste året (däribland jag detta år) inbjuds att hålla populärvetenskapliga föredrag om sin forskning för allmänheten. Tanken med forskardagarna är att presentera universitetets forskning även utanför den akademiska världen, något forskare inte alltid är så bra på.
Förutom föredragen i sig kommer det att finnas ett "forskarcafé" där folk kan få diskutera med föredragshållarna efter deras föredrag, en i mitt tycke fantastiskt bra idé eftersom det ger tillfälle för åhörarna att ställa frågor som man kanske inte vågar ställa under en storsalsföreläsning, mig möjlighet att ge utförligare svar än man hinner under den korta frågestunden direkt efter föredraget, samt möjlighet till diskussion snarare än bara fråga-svar. Över huvud taget är Forskardagarna ett otroligt bra initiativ som jag ser fram emot att medverka i. Jag är dessutom en av mycket få biologer som ska medverka så jag känner att jag måste representera lite...
Jag vet inte om Forskardagarnas tidsmässiga krock med nobelpriset är avsiktlig eller inte, och det kan ju vara både en fördel och en nackdel. En fördel om Forskardagarna kan ta tillfället i akt och ta tillvara det uppflammande intresset för forskning, och därmed få mer folk att utnyttja tillfället att få komma till universitetet och lyssna på föredrag och diskutera aktuell forskning med oss nyblivna forskare. En nackdel om evenemanget tappas bort i mediabruset runt nobelpristagarna och inte får den uppmärksamhet det förtjänar av vare sig medierna eller allmänheten.
Mer info om forskardagarna finns på:
http://www.su.se/forskardagarna
Dålig på att blogga...
Elin var och hälsade på och åt middag här häromdan, vilket var trevligt. I synnerhet som jag förväntat mig att få se henne här betydligt oftare efter att hon på pappret flyttade till Stockholm, men denna flytt har ju visat sig vara något av en chimär. Vi hade trevligt i alla fall och åt mexikanskt. Vilket jag nu är tvungen att äta resten av veckan eftersom det blev så mycket över. Tur att det är gott.
Jag har jobbat intensivt med ett populärvetenskapligt föredrag till Forskardagarna på Stockholms universitet nästa vecka. Och jag är fortfarande osäker på hur det blir - kommer jag att kunna hålla tiden? Kommer det att vara populärvetenskapligt nog eller är det för vetenskapligt? Jaja, något blir det väl av det. Forskardagarna verkar vara ett trevligt upplagt evenemang i alla fall.
Har även så smått börjat titta på manus ur avhandlingen som ska publiceras, Peter har nyligen skickat ett av dem till en tidskrift, och han har också fått rätt på en ny mixing model som han tillämpat framgångsrikt på datat till ett av manusen (tydligare resultat än med den gamla modellen!). Jag ska försöka tillämpa samma modell på ett annat dataset så fort jag får modellen att fungera på min dator. Har också fått David Wise´s kommentarer på de två manusen av Peter och de var betydligt färre och betydligt mindre negativa än jag föreställt mig, vilket ju är trevligt.
Och så är det snart dags att ta tag i nästa ansökan om postdocpengar. Kan av ovanstående konstatera att jag ägnar mig väldigt mycket åt jobbrelaterade saker för att vara arbetslös...
I övrigt spelas det en del, som vanligt.
Sjövärnskårens musikkår tragglar med sina spelningsproblem, som inte är så mycket brist på spelningar som brist på musiker som kan medverka på dem. Trist. Nästa fredag har vi i alla fall en sextettspelning på amfibieregementet på Berga, där jag eventuellt ska medverka (men jag vet inte än).
Solna Brass kommer nästa helg att tillsammans med Oscarskyrkans organist ge konserten "Pomp and pipes" (vem i all världen hittade på det namnet?) i Oscarskyrkan. Organisten kommer att spela klassisk orgelmusik. Brassbandet kommer att spela en del kyrkomusik arrangerad för brassband, Gothic Dances av Alan Fernie, samt finalen ur en orgelkonsert av Saent-Saens tillsammans med organisten (förstås). Det kommer att bli en fin konsert (biljetter ska tydligen säljas via ticnet om någon är intresserad).
Vi kommer att repa på torsdagen och lördagen och ha genrep och konsert på söndagen, så det blir mycket spelande den helgen...särskilt om jag dessutom ska spela sextett på Berga på fredagen. Mer information om konserten finns på:
http://www.oscarsforsamling.se/innehall/verksamhet/musik.htm
Annars har Solna Brass nu förstås siktet inställt främst på Brassbands-SM i november.
Det är väl ungefär det som händer här just nu...
Hyllning till hyllor
Eftersom mamma ville ha bilder kommer här några på två äntligen avslutade hyllprojekt.
Hyllor är något väldigt bra, och med tanke på att lägenheten på Terapivägen har vissa brister vad gäller förvaringsmöjligheter kan de aldrig bli förmånga. Nu jag äntligen fått upp ett par konsolhyllor i rummet och ett par i köket. Rummets hyllor har betsats i en guldgul nyans och de i köket har målats röda. Så här blev resultatet.
Rummet (ja, det kommer att stå saker på understa hyllan också, men de ligger fortfarande i en flyttlåda...).
Köket (pappa, notera att diskbänken avslöjar att jag varit duktig och använt vattenpass).
Och som en bonus en bild från den med ljung och kål höstpyntade balkongen.
Apropå ljung kan även nämnas att ljungsnaps nu kompletterat johannesörten i Dr. Mellbrands kryddsnapsutbud, be Elin om rekommendation. Till denna användes dock förstås vilda, obesprutade och ogödslade nyskördade ljungblommor från Flemingsbergsskogen (närproducerat alltså), inte "trädgårdsljung".
Globen gånger två?
Min balkong har utsikt inåt stan, och bland annat ser man Globen därifrån. Så en kväll i september när jag klev ut på balkongen trodde jag mig först se dubbelt, inte en utan två Globar vid horisonten! Tyvärr hade den ena Globen förflyttat sig uppåt och till höger när jag hunnit få fatt i kameran, dessutom är bilden nedan tyvärr dålig och suddig...men notera ändå de två mycket likartade ljusa kloten i fjärran. 
Från början befann sig alltså den högra Globen i bilden ovan också ända nere vid horisonten, precis bredvid den vänstra Globen. De två Globarnas form och storlek var då också väldigt mycket mer enhetlig, när man insåg att man inte såg dubbelt fick man fråga sig vilken av dem som faktiskt var den äkta Globen. Men på bilden ovan inser man ju att det måste vara den vänstra eftersom Globen mig veterligt inte kan flyga.
Likheten blev mindre efterhand som månen steg, solen sjönk, och den förra färgades vackert guldgul av den senare. Men nog hade Globen också klätt i den färgen? Denna syn hade, om man fortfarande spelat i Bleckhornen, även kunnat inspirera till en ny text till den gamla Bleckhornshiten "Silvermåne över bergen" - "Guldmåne över Globen".
Vargspindeljakt på Björnö
Helgens väder har varit helt fantastiskt -varmt, strålande sol och klarblå himmel. Detta grämde mig svårligen där jag hela lördagen satt inomhus en kyrka. I vanliga fall är det ju roligt att spela, men att spela in en adventsskiva i en kyrka så mörk att man behöver notställslampor mitt på dan kändes inte alls som ett bra sätt att tillbringa gårdagen.
Som tur var höll det fina vädret i sig i dag också, vilket jag utnyttjade till att åka ut till Björnö naturreservat för att försöka fånga ett av den svenska naturens mest aggressiva rovdjur på bild. Nä, inte björn, men vargspindlar i släktet Pardosa. Syftet var att få lite nya bilder med den nya kameran på mina försöksspindlar nr 1 i skärgårdsmiljö som jag kan använda till mitt föredrag på forskardagarna om ett par veckor. Björnö är en liten skogbevuxen ö med mycket barrskog och klippiga stränder. Här och där finns dock även fina sandstränder -inte helt vanligt i skärgården- och naturligtvis små fickor med strandängsvegetation här och där mellan klipporna.
En bit av Björnös kust.
Jag var ju nu inte där för att leta spindlar inne i skogen, men jag hittade detta eleganta nät, som är ett skolboksexempel på ett mattnät. Och eftersom just den här arten mattvävarspindel (Linyphia triangularis) dessutom är en utantillspindel på faunistikkursen jag undervisar på varje sommar kunde jag förstås inte låta bli att ta några bilder på detta skolboksexempel till min stående spindelföreläsning (som ständigt byggs ut med nya, bättre och mer pedagogiska bilder). Det här nätet visar mycket mycket tydligt hur ett mattnät är konstruerat ur funktionssynpunkt. 
Underst finns en tät matta av nät, över denna ett glesare virrvarr av trådar. Dessa fungerar som en slags snubbeltrådar för flygande insekter, som flyger in i dem och ramlar ner på mattan där spindeln väntar. Eller rättare sagt, spindeln väntar inte på mattan utan hänger uppochner under den.
Men det var ju vargspindlar jag var ute efter, även om jag även tog lite bilder på alger (som ju också hör till försöksorganismerna i mitt doktorandprojekt). Trots att det är såpass sent på säsongen nu kryllade det av Pardosa runt fötterna (och på fötterna!) på stränderna. 
men det fanns annat att titta på också. Det var till exempel också gott om blodröda ängstrollsländor.
Och flugor. Tyvärr såg jag inga fjädermygg -jag hade jättegärna velat ha några bra bilder på dem!
Och strandkamomillen blommar fortfarande.
Jag hade ju hoppats att det fina vädret skulle locka fram spindlarna i massor och så långt hade jag absolut rätt. Dock var vädret faktiskt lite för bra -de solälskande Pardosa blev hyperaktiva i värmen och det var väldigt svårt att få bra bilder eftersom de inte satt still en sekund. Men några hyfsade bilder blev det ändå, om än inte så fantastiska som jag hoppats på. Här är några.
Inte riktigt adult Pardosahanne.
Den här verkar beundra de fina bubblorna...
En annan anledning till att det är svårt att fotografera Pardosa (förutom att de inte sitter still) är att de är så välkamouflerade att det ofta är svårt för kameran att fokusera på dem. 
Denna spindel bidrog med en bra illustration till temat för min avhandling -vargspindlar som länk mellan hav och land. Tyvärr itne en helt skarp bild, men den här har väldigt snyggt placerat sig med prick fyra ben på land och fyra på vattnet (ja, den står på vattenytan, även om detta tyvärr inte framgår alldeles tydligt. Snäckan i framkanten är en bit under vattenytan). 
Men vem sa att vargspindlar bara springer på marken (eller vattnet)? De kan faktiskt klättra också, men om man ska klättra på branta klippor behöver man förstås en säkerhetslina. Som tur är har ju spindlar inbyggd sådan.
Vissa ägnade sig åt mer avancerade klättring, just den här spindeln gjorde väldigt akrobatiska övningar på ett strå av något halvgräs. 
Kolla bara -utan att hålla i mig! 
Yippie! Äntligen uppe på toppen! Hallå där! Titta på mig!
Nu ska man bara ner igen...försiktigt, försiktigt...
Och så avslutar jag med vad jag själv tycker är dagens bästa vargspindelbild. Vem kan motstå de här mörka ögonen?
Och det var det hela. Björnö var fint, ett besök kan rekommenderas.
Den fesna duschen
När jag flyttade in i lägenheten på Terapivägen var det därför lite trist att finna att lägenhetens dusch var tämligen fesen. Om än inte förvånande eftersom lägenheten är på åttonde våningen i ett hus som ligger uppe på en backe. Det dåliga trycket i en dusch beror förstås främst på vattentrycket i rören, och det kan man inte göra mycket åt. Men kan man göra någonting alls för att förbättra situationen? Ja!
Efter en lång tids studier i ämnet har jag utarbetat en hypotes som säger att en viss väldigt billig typ av duschmunstycke ger bättre tryck än andra mer exklusiva sorter (och med mer exklusiva menar jag i stort sett alla andra märken och modeller på marknaden). Alla känner nog till typen: De där ganska små duschmunstyckena i vit plast som är lite kantiga i formen och inte vidgar sig särskilt mycket utåt själva munstycket. De där som ofta återfinns i offentliga duschutrymmen såsom badhus, sporthallar, campingplatser och vandrarhem.
Hemma har många i stället lite mer exklusiva och definitivt mer dekorativa varianter på duschmunstycken. De är större, ibland vita, ibland kromglänsande, ibland både och. De vidgar sig kraftigt utåt själva munstycket. Vissa består av flera delar som kan skruvas och vridas på för att reglera tryck, spridningen av strålen med mera. Personligen anser jag att dessa exklusiva duschmunstycken förvisso kan fungera bra när man redan har bra tryck i kranen (ett förhållande under vilket den billiga typens vattenstrålar faktiskt kan bli så hårda att de gör ordentligt ont) men att de inte alls kommer till sin rätt under förhållanden med lägre vattentryck.
Denna hypotes har jag redan från min första fesna dusch på Terapivägen tänkt testa genom att byta ut det befintliga munstycket i lägenheten mot ett av den billiga typen, men det blev inte av förrän häromdan då det befintliga munstycket plötsligt gick sönder och jag tvingades införskaffa ett nytt.
Det gamla munstycket var förvisso inte av särskilt lyxigt slag, det var ganska enkelt och utan möjligheter till olika inställningar, men det var ändå större och vidgade sig mycket mer utåt än den där billigaste varianten. Jag tror att ytan på området där vattenstrålarna kommer ut är ungefär dubbelt så stor hos det gamla munstycket men antalet hål ungefär detsamma hos båda (nu skulle man säkert kunna räkna på tryck och sådant här, men det har jag inte gjort). Jag inhandlade i alla fall ett nytt munstycke av den billiga varianten i syfte att dels testa hypotesen, men framför allt för att jag naturligtvis tror på min egen hypotes och verkligen ville ha en mindre fesen dusch. Situationen var dock en ypperlig testsituation eftersom den möjliggjorde en jämförelse mellan två olika munstycken under förhållanden som i övrigt är exakt desamma (samma kran, samma duschslang, samma badrum i samma lägenhet).
Och resultatet blev...mycket positivt! Skillnaden är märkbar och trycket i duschen är nu helt ok även enligt min ganska kräsna standard.
Hypotesen kan väl kanske inte anses fullt ut bevisad än, men den stöds definitivt av detta test. Så har ni problem med fesna duschar och har ett duschmunstycke av annan typ än den billigaste, lilla kantiga vita varianten, testa gärna att byta till ett sådant. Och meddela gärna mig resultatet.
Dagens pyssel -facebook IRL
Är du trött på att umgås via datorn?
Känner du att en digital facebook inte ger tillräckligt utlopp för din kreativitet?
Hyser du en stark längtan efter att få omdesigna facebook så att allt blir precis som just du vill ha det?
Gör din egen analoga ansiktsbok!
Gör så här:
Skaffa dig en stor och tjock anteckningsbok. Du kan själv välja nivån här -en snygg, inbunden bok eller ett kollegieblock spelar ingen roll. Du måste också ha en väl fungerande penna ständigt tillhands, för både dig själv och vänner som vill skriva i din bok.
Skriv "Ansiktsbok" på omslaget, samt ditt namn. Och sätt dit ett foto, gärna i en plastficka så att du kan byta ut det då och då.
I ansiktsboken kan du nu skriva upp små meddelanden om din tillfälliga status. Tänk på att alla sådana meddelanden måste börja med ditt namn -att alltid tala om sig själv i tredje person är en av grundreglerna i en ansiktsbok. Glöm heller inte att lämna tomrader under så att dina vänner kan kommentera din status. Ha även en "gilla"-kolumn där dina vänner kan skriva sitt namn.
Be folk bli dina vänner och skriva sina namn på en lista i boken. De får gärna ge dig ett foto som du kan klistra in i boken också. Låt bara folk som står på vänlistan titta i din ansiktsbok.
Så fort du träffar en person som står på din vänlista måste du genast visa vännen din bok, i synnerhet sidan med din status på.
Skriv upp i boken när du kommenterat något i någon annans bok. Skriv upp i boken om du blivit vän med en ny person. Skriv upp precis allt du gör som är relaterat till någon annans ansiktsbok. Skriv alltid om dig själv i tredje person: N.N. har kommenterat O.O.s status".
Gör en sida med personlig information, som när du fyller år, civilstånd, religion, politiska åsikter med mera. Glöm inte att påminna alla dina vänner när du fyller år! Glöm heller inte att gratulera dina vänner på deras födelsedagar via ansiktsboken. Lämna en gratulation som kommentar till vännens status, och rita gärna också en bild av en present i vännens bok.
Ha gärna några fotosidor i boken, eller rentav ett extra fotoalbum vid sidan av om du har mycket bilder. Glöm inte att lämna plats för kommentarer under bilderna. Och glöm inte "gilla"-kolumnen.
Vill du lämna mer personliga meddelanden till någon av dina vänner, skriv det på en sida, riv ut sidan och överlämna den direkt till din vän. Ha gärna själv en plastficka, stort kuvert eller liknande till hands med påskriften "inkorg" som dina vänner kan lägga personliga meddelanden till dig i.
Hitta på fåniga tester, gör dem själv och anslå resultaten i din ansiktsbok. Visa dem för dina vänner och uppmana dem att göra samma test.
Ska du ha fest, glöm lyxiga inbjudningskort och använd din ansiktsbok i stället. Gör en "grupp" för festen på en speciell sida där du kan skriva upp information om festen och där inbjudna vänner kan skriva upp på listor om de kommer eller inte, samt förstås lämna kommentarer. Du kan även göra grupper för andra typer av evenemang eller bara som en sorts klubb för folk med likartade åsikter.
Spela gärna små rollspel med hjälp av ansiktsboken. Gör upp regler och bjud in dina vänner, du kan t.ex. låtsas att du är en bonde i bondgårdsstaden (är inte begreppet "Farmville" förresten i sig en självmotsägelse?), eller en maffiaboss. Skriv upp när du har mutat en polis, vunnit lantbrukspriser eller hittat en övergiven kossa (och glöm för allt i världen inte att visa alla dina vänner dessa sidor). Rita en karta i boken över din bondgårdsstad. Eller hitta på något helt eget.
Om du är en pysslig person ger den analoga ansiktsboken dig möjlighet att kombinera facebook med scrapbooking (vet du inte vad det är, googla), dvs du kan pynta din facebook både ut- och invändigt ochdärmed göra den till något som inte bara är ett sätt att umgås utan även ett konstverk under ständig utveckling.
Det finns naturligtvis mycket mycket mer att göra med en ansiktsbok, bara fantasin sätter gränserna. Och om det känns jobbigt att bära omkring på ansiktsboken jämt, varför inte göra en ansiktsbok av t.ex. dörren till ditt rum på jobbet, eller din anslagstavla om du saknar egen dörr? Ange t.ex. din status genom att sätta en post-it-lapp bredvid din namnskylt på dörren. Glöm inte se till att det finns en penna och post-it-lappar till hands så att dina vänner kan kommentera.
Lycka till med din ansiktsbok!
Att synas i höstmörkret
Höstmörkret är ju inte riktigt än här, men snart. Och då är det ju bra om man syns i trafiken när man som jag är cyklist eller fotgängare. För det ändamålet hittade jag denna reflex häromdan, är den inte fin så säg?
Det är alltså en spindel (förstås! vad annars?), vilket förvisso kanske inte är alldeles lätt att se på bilden ovan...och ganska ovanlig i stilen dessutom!
När man hittar accessoarer med spindlar på är de som regel väldigt grabbiga och tuffa, men den här är ju söt! Det är väldigt ovanligt!
Och inte nog med det, det är inte heller som brukligt är en stiliserad spindel i största allmänhet, utan en typisk korsspindel i såväl teckning som kroppsbyggnad
Fler Mellbrandare i förskingringen
Grattis!
Flemingsbergsskogen = lingonskogen
Efter att ha jobbat intensivt med ansokan till Vetenskapsrådet (se förra inlägget) kände jag att så här efter väl förrättat värv hade jag en väldig naturabstinens! Så jag begav mig till Flemingsbergsskogen för att fortsätta utforska omgivningarna.
Flemingsbergsskogen består framför allt av barrskog (av klassisk blåbärsgranskogstyp, bitvis med urskogskaraktär) samt myrar, men det finns också en del hagmarker och annat.
Jag hade en viss förhoppning om att snubbla över några kantareller, men dert gjorde jag tyvärr inte. Därmed inte sagt att jag kom hem tomhänt, tre liter lingon blev det! 
Ljungen hade slagit ut och bildade stora rosalila mattor.
Sen fanns det förstås spindlar i skogen! Inte minst i lingon- och blåbärsriset. Vargspindlarna springer mest på marken, men ibland kan de få för sig att klättra lite.
Inte nere i riset, men ovanför, bodde ett antal korsspindlar, så här kommer lite fler illustrationer till inlägget om hur spindlar väver nät här på bloggen (se inlägget "Nätväveri"). En av dessa korsspindlar hade placerat sig på ett ur fotograferingssynpunkt fantastiskt sätt högst upp i toppen på en liten gran.
Nätet var uppspänt mellan två sådana smågranar, notera "pricken" högst upp i den vänstra grantoppen, det är spindeln. Själva fångstnätet är nära den vänstra granen och går knappt att urskilja på bilden, men brotråden som är sträckt mellan granarna syns. Vilket visar vilken skillnad i tjocklek det är mellan brotråden och resten av nätet.
Brotråden är gjord av tjockare tråd än fångstspiralen i nätet, men dessutom består den av flera trådar som lagts dubbla. Det görs genom att spindeln går fram och tillbaka över brotråden många gånger och drar tråd efter sig. Varje tråd fästs omsorgsfullt på var sida. Det här är fästet i den högra granen ovan.
De vanligaste nätvävarna i lingonlandet var dock mattvävarspindlar. Detta är en allmän taknätsspindel (Linyphia triangularis), den största svenska arten i denna familj, vilket innebär att den är en av de få som blir mer än 2 mm... mattvävare är en spindelfamilj där de flesta arter är väldigt små. Typiskt för familjen är att spindeln gör ett platt nät som den sedan hänger upp och ner under.
Nere i lingonriset hittade jag även en Micrommata virescens, en ganska stor spindel och en av Sveriges mer spektakulära färgmässigt. Den är inte så väldigt vanlig, men om man har tur kan man hitta den just i blåbärs- och lingonris. Den gör inga nät utan jagar aktivt.
Och så sist men inte minst en vargspindel till, en Alopecosa spp., troligen A. pulverulenta. 
Här kan man om man vill repetera vargspindlars ögonpositioner från det tidigare inlägget om spindlars syn: Två huvudögon, två bara något mindre sidoögon snett bakom, och fyra små ögon på rad under huvudögonen. 
Ansökt och klart!
Spindelsyn - från halvblinda till skarpsynta
Här är en tämligen dålig bild på en korsspindel där åtminstone hälften av ögonen syns (den har åtta totalt). Som synes är ögonen ganska små och i stort sett lika stora, något som är vanligt hos spindlar där synen inte är särskilt god. Nätvävande spindlar kan i stort sett bara urskilja skillnader i ljusnivå och snabba rörelser.
Ögon är viktigt när man jobbar med spindlar -deras utseende och position skiljer sig ofta mellan familjer vilket betyder att de kan användas för identifiering. I synnerhet vissa spindlar (se hoppspindlar nedan) har ögon som är så olika alla andra att en snabb titt på ögonen gör att man kan slippa undan mycket arbete med preparermikroskop och bestämningsnyckel.
Fågelspindlarnas syn är inte heller något att skryta med...ungefär som nätspindlarnas. Här sitter alla ögonen tätt samlade på en liten upphöjning. Hur oviktig synen är blir uppenbar ibland när spindlarna får mat - om middagskrypet sitter blickstilla tar inte spindeln det ens när den har det precis framför näsan, bildligt talat - spindlar har ju ingen näsa. Men de har gott luktsinne så rimligen borde spinden på det avståndet kunna lukta sig till bytet utan problem även om den inte ser det. Men vibrationerna är troligen också det som utlöser jaktbeteendet -utan rörelse tolkar inte spindeln det som mat.
Hos spindlar med bättre syn är oftast ett eller flera av ögonparen kraftigt förstorade, och alla de åtta ögonen sitter inte samlade. Detta är vanligt hos spindlar som jagar aktivt, dvs utan nät, som t.ex. vargspindlar och hoppspindlar. Att ögonen är mer utspridda ger ett större synfält och därmed blir det lättare att upptäcka både bytesdjur och faror. Det är som regel det eller de främsta ögonparen som är förstorade, vilket ger skarp bild, och dessa ögon är också som regel framåtriktade vilket ger spindeln god avståndsbedömning till bytet. I princip fungerar sidoögonen som vårt perifera seende medan huvudögonen (det eller de främsta ögonparen) fungerar som vårt centrala seende.
En vargspindel har bokstavligen ögon i nacken. Många vargspindlar är nattaktiva och har reflekterande lager i ögonen (ungefär som katter) som ger dem god mörkersyn. Av den anledningen behövs också stora ögon som släpper in mycket ljus.
Vargspindelansikte framifrån. Ett par stora huvudögon, ett något mindre par sidoögon, och en rad små ögon under huvudögonen.
I synnerhet hoppspindlarnas syn är bland den bästa av alla ryggradslösa djurs, vilket inte vill säga lite eftersom många insekter har mycket mycket god syn (även om de behöver en väldig massa ögon för att uppnå detta). Hoppspindlarnas åtta ögon varierar väldigt mycket i storlek där i synnerhet de mittersta främsta ögonen (huvudögonen) är kraftigt förstorade. De bakre sidoögonen är små och har sämre upplösning, och används främst för att urskilja rörelse (bytesdjur). Med de stora huvudögonen har spindeln bildseende och kan dessutom ursklija färger, inklusive ultraviolett, samt polariserat ljus. De främre sidoögonen är också i stort sett framåtriktade och ger tillsammans med huvudögonen mycket god avståndsbedömning. Vilket behövs när man jagar genom att hoppa på sina byten, och en hoppspindel kan hoppa sådär 20 gånger sin egen längd. I förhållande till sin storlek har hoppspindlar lika stor hjärna som vi, men det säger knappast något om tankeförmågan - det mesta av volymen används för att processa information från ögonen.
Hoppspindelansikten får mig alltid att tänka på de storögda hundarna i HC Andersensagan Elddonet. De stora ögonen gör också de här spindlarna väldigt lätta att skilja från alla andra slags spindlar, dels helt enkelt för att ögonen är så stora, men även för att spindelns beteende är så kopplat till synen - de följer saker som rör sig framför dem med blicken, och tittar på saker i sin omgivning på ett väldigt uppenbart sätt. Om man tittar på en spindel och den väldigt uppenbart tittar tillbaka på en så är det nästan säkert en hoppspindel. Det gör också att foton som det nedan är vanliga på just hoppspindlar - sätter man en kamera framför en hoppspindel tittar den på den, och ibland är det faktiskt svårt att få en bild från en annan vinkel eftersom spindeln vrider sig efter kameran om man flyttar den.
Nätväveri
Så här konstrueras ett hjulnät.
Spindeln i just det här exemplet råkar vara en Larinioides cornutus, men det går precis likadant till hos korsspindlar med den skillnaden att korsspindlarna gör ett tätare och prydligare nät, och gör ett nytt nät oftare (varje eller varannan dag).
Äcklig bild?
Det förra inlägget i denna blogg fick kommentaren "usch så äcklig bild!" från en anonym person. Detta gör mig ingenting -om man jobbar med spindlar är man naturligtvis fullt medveten om att de flesta människor inte alls finner dessa djur lika fascinerande som man själv gör, och är dessutom van vid att de talar om det för en. Men det finns en sak jag tycker är väldigt intressant med den här typen av kommentarer, och därför kommer jag nu att galoppera iväg på en käpphäst jag tagit ut på en ridtur på den här bloggen redan tidigare, efter en liknande kommentar - så om ni läste det förra gången så kan ni sluta läsa nu om ni inte vill läsa exakt samma sak igen. För nu känner jag att käpphästen behöver lite motion igen.
Det jag tycker är så intressant är inte folks åsikter om spindlar i sig (jo, det är intressant det också, men det är en helt annan diskussion), utan skillnaden i hur folk uttrycker en åsikt offentligt beroende på hur vanlig och socialt accepterad den åsikten är. Den här diskussionen hade därmed förstås precis lika gärna kunnat handla om mode, politik eller nästan vad som helst som om fotografier av spindlar.
Det är både vanligt och helt ok att tycka att spindlar är äckliga. Naturligtvis. Det intressanta i sammanhanget är att det faktum att det är en åsikt som delas av så många på något vis lyfter denna åsikt över en osynlig gräns där den övergår från att vara en subjektiv bedömning till att bli en universell sanning. Och därmed behöver man heller inte längre ta någon hänsyn till andras eventuellt avvikande åsikter i sitt eget uttryckssätt så länge man befinner sig inom de säkra ramarna för vad som är den socialt "rätta" åsikten (om i det här fallet en viss djurgrupp). Hade formuleringen i kommentaren varit densamma om bilden i stället föreställt t.ex. en kattunge och en person som faktiskt tyckte att katter var äckliga hade hittat till bloggen? Jag misstänker att uttryckssättet i så fall varit betydligt mer återhållsamt, och att man varit tydligare i att det man uttryckte handlade om en personlig åsikt. Så var går gränsen? När går en åsikt från att vara just en personlig åsikt till att vara en allmänt accepterad sanning som kan behandlas som en sådan även när man riktar sig till en person som man vet inte delar denna åsikt? Ojoj, vilken filosofisk diskussion detta blev nu...
Sedan får man ju ta viss hänsyn till att bloggmediet i sig gör sitt till förstås. Jag träffar ofta människor som talar om för mig att de tycker spindlar är äckliga, men i ett samtal öga mot öga uttrycks det mer som en personlig åsikt: man säger inte "Spindlar är äckliga" utan i stället "Jag tycker att spindlar är äckliga". Men jag misstänker att den återhållsamhet som människor visar i hur de uttrycker sig när de gör det öga mot öga med mig, spindelekologen, hade de visat även i bloggmediet om de visste att de uttryckte en åsikt som inte är lika vanlig och socialt etablerad.
Vad gäller bilden i sig är jag för övrigt personligen rätt nöjd med den, i synnerhet kompositionen (vilken spindeln till stor del stod för själv)... Den kunde varit lite skarpare, men spindeln är bara ett par mm lång, den sitter inte stilla, och jag är inte en god nog fotograf att lyckas med bra bilder på så små kryp annat än i undantagsfall ens med den nya fantastiska systemkameran.
Bara därför kommer som avslutning ännu en spindelbild. Denna föreställer en korsspindel (Araneus diadematus) och jag är fullt medveten om att många, rentav de flesta finner den fruktansvärt äcklig (javisst, det är spindeln som utgjorde en av bonusfrågorna på frågerundan på mammas 60-årsfest, för er som var med då). Kanske jag borde lägga in en varning överst på bloggen? "Denna blogg tillhör en doktor i spindlars ekologi. Varning - bilder på arachnider kan förekomma".
På bloggfronten intet nytt...?
Jag ska blogga snart om mer aktuella saker, till dess får ni en liten pausspindel (Zygiella spp.) om någon undrar).
Blåbär betalade i blod
Och naturligtvis har jag, helt i enlighet med hur jag fungerar, tajmat detta lagom inför mammas 60-årsfest där det med tanke på vädret och det högtidliga tillfället faller sig naturligt att ha kjol och vara barbent. Hm, vi får väl se hur det blir med det...
Nåja, blåbären var goda i alla fall.
Röda ögon...
Här är lite fler bilder på djur med röda ögon att njuta av medan ni väntar på att få reda på vem ögat i förra inlägget tillhör. Hm, undrar var knappen för att ta bilder utan röda ögon finns på nya kameran? Och kommer den att fungera på krypen nedan?
Och här är det inte bara ögonen som är röda (blodröd ängstrollslända).
Bredbandstrubbel...
Mindre guldvinge
Jag har vissa problem med mitt bredband, och är därför inte ute på internet så ofta för tillfället. Men just nu är jag det, så jag passar på att blogga eftersomjag inte vet när jag får tillfälle nästa gång...
Jag har dock egentligen inga nyheter att rapportera. Jag har tillbringat mycket tid i telefon med bredbandsbolaget, som ska skicka en tekniker hit inågn gång i veckan. Så sen ska jag förhoppningsvis ha bredband. jag har även lyckats skänka bort de två gamla dörrarna som står i mitt förråd till fastighetsskötaren, och utverkat ett löfte från densamme om hjälp med att forsla bort det gamla torkskåpet som även det upptar onödigt mycket plats i förrådet. När det väl är borta kan min cykel få plats i förrådet så att jag slipper ha den i hallen. Mycket bra.
Jag har gjort tappra försök att leta litteratur om klokrypare och om födovävar i gammelekar (man kan förstås inte få artiklar om båda, men jag hoppades på att hitta något om dem var för sig), men det går inte så bra. Vilket på ett vis är bra eftersom det visar att ingen forskning gjorts på området och därför kanske någon faktiskt kan tänkas vilja ge mig och Thomas pengar för att göra det? Kan man ju hoppas. Jag har åtminstone hittat lite löst tillämpbara artiklar om kryp i gammelekar och om födovävar i största allmänhet som jag ska läsa.
Jag har fått upp lite tavlor på väggarna, vilket känns bra. Här är bildbevis:
Jag har också lovat mamma bildbevis på att Kerstin tycker om att ligga platt på mage med alla benen utsträckta. Bilden är tyvärr väldigt dålig, men den visar vad den ska visa, dvs Kerstins uppenbart bekväma, om än ganska spindelotypiska, viloställning.
Nästa studieorganism?
I dag har jag pratat länge med en biologkollega på SLU som jag förhoppningsvis (om vi får pengar till projektet) ska göra ett postdocprojekt hos om klokrypare i hålträd. Vi konstaterade väldigt snart att vi båda vet väldigt lite om dessa klokrypare. Vilket på ett sätt är positivt, för vi konstaterade också att Thomas ändå är Sveriges största auktoritet på klokrypare i träd, och eftersom han vet så lite betyder det att det finns desto mer att ta reda på. Så mycket att det är svårt att begränsa sig - vi ägnade större delen av samtalet åt att bolla idéer och när vi slutat var vi inte ett dugg närmare ett konkret projektförslag, snarare tvärtom. Men det känns i alla fall som om vi har sparkat igång projekt klokrypare, nu ska vi söka anslag och så får vi se vad det blir av det. Intressanta kryp är det i alla fall, och intressanta frågeställningar att jobba med går det att hitta hur många som helst eftersom ingen gjort något alls med dem förut.
Klokrypare är inte spindlar, men väl spindeldjur. De har också många egenskaper gemensamma med spindlar: Aggressiva rovdjur, generalister som jagar med gift, tar stora byten i förhållande till sin (minimala) storlek och äter även artfränder. Det enda de inte gör är att väva nät (de kan spinna silke, men använder det inte till fångstnät).
Men framför allt är de oemotståndligt häftiga djur med sina långa kloförsedda palper som de viftar framför sig med när de går. Hade de varit större hade nog många tyckt att de var läskiga, men som det är förtas alla tendenser till läskighet av att de sällan är mer än ett par mm långa.
