Musikaliskt gnäll
Och med det syftar jag inte på mitt fiolspel, nej...
I dag är det torsdag och repdag för Solna Brass inför vår konsert med tubatema den 12 februari. Och jag är inte där för jag är hemma med en förkylning. Och det är illa, för det är inte många rep kvar till konsert och förutom massa tubamusik (förstås) ska vi spela Bourgeois "Blitz". Och Blitz är ett stycke som kräver sitt band, och som jag inte kan spela (än)! Och med det menar jag att jag inte bara inte spelar det bra nog, utan inte ens spelar helt rätt ännu även om det börjar likna något. Så jag behöver alla rep jag kan få! Det är också läskigt att dirigenten hittills inte sagt något alls under repetitionerna om det läskiga solit jag har tillsammans med solohorn - snabbt, i svag nyans och med massor av förtecken och återställningstecken. Betyder det att det är bra, eller betyder det att det låter så illa att han inte gitter säga något om det förrän jag har övat in det bättre själv? Hu, man ska väl ändå inte behöva utsättas för dylika solon när man spelar tredjekornett? Gnällgnäll. Nåja, jag har förstås inte kunnat avhålla mig helt från att spela utan har övat lite härhemma i alla fall. I stället för att sitta i replokalen och hosta på sitt eget band kan man ju åtminstone öva tillsammans med en inspelning, och som tur är har jag Blitz på cd.
Undrar man hur detta låter så finns förstås Blitz på Youtube, här med ett väldigt bra belgiskt band: http://www.youtube.com/watch?v=BA6-sQyntlw
Vi spelar det förstås varken så här snabbt (det ska faktiskt inte gå fullt så här fort heller - bandet på youtube har dragit upp tempot lite, troligen för att det är på tävling) eller så här bra än. Solopartiet jag är smått nervös för är 7.40 min in i stycket, med en kornett och ett horn som spelar unisont och där musiken också blir lite svagare.
I dag är det torsdag och repdag för Solna Brass inför vår konsert med tubatema den 12 februari. Och jag är inte där för jag är hemma med en förkylning. Och det är illa, för det är inte många rep kvar till konsert och förutom massa tubamusik (förstås) ska vi spela Bourgeois "Blitz". Och Blitz är ett stycke som kräver sitt band, och som jag inte kan spela (än)! Och med det menar jag att jag inte bara inte spelar det bra nog, utan inte ens spelar helt rätt ännu även om det börjar likna något. Så jag behöver alla rep jag kan få! Det är också läskigt att dirigenten hittills inte sagt något alls under repetitionerna om det läskiga solit jag har tillsammans med solohorn - snabbt, i svag nyans och med massor av förtecken och återställningstecken. Betyder det att det är bra, eller betyder det att det låter så illa att han inte gitter säga något om det förrän jag har övat in det bättre själv? Hu, man ska väl ändå inte behöva utsättas för dylika solon när man spelar tredjekornett? Gnällgnäll. Nåja, jag har förstås inte kunnat avhålla mig helt från att spela utan har övat lite härhemma i alla fall. I stället för att sitta i replokalen och hosta på sitt eget band kan man ju åtminstone öva tillsammans med en inspelning, och som tur är har jag Blitz på cd.
Undrar man hur detta låter så finns förstås Blitz på Youtube, här med ett väldigt bra belgiskt band: http://www.youtube.com/watch?v=BA6-sQyntlw
Vi spelar det förstås varken så här snabbt (det ska faktiskt inte gå fullt så här fort heller - bandet på youtube har dragit upp tempot lite, troligen för att det är på tävling) eller så här bra än. Solopartiet jag är smått nervös för är 7.40 min in i stycket, med en kornett och ett horn som spelar unisont och där musiken också blir lite svagare.
En Reich-tigt bra konsert
I söndags var jag med Anna på Steve Reich-konsert. Vi var båda förkylda, så vi satt där på läktaren och snörvlade ikapp...men det var en bra konsert, i synnerhet som Reichs musik är av ett slag som jag normalt inte kommer i mycket kontakt med så det var intressant att höra den live. Vårt gemensamma omdöme var att det var en mycket bra konsert, särskilt det avslutande stycket "Music for 18 musicians" (som dock framfördes med 19 musiker), medan vi däremot kände att vår dåliga placering (högt upp på ena sidan ovanför scenen) gjorde att vi inte till fullo kunde uppskatta första stycket "Different trains" (vilket nog annars är min favorit av dem som spelades) eftersom det bygger mycket på inspelade ljud och röster, och alla högtalare var riktade bort från oss. En bra avslutning på det hela var också att Reich själv var där och konserten avslutades med en liten frågestund där han berättade om sin musik. Så efteråt kände man sig sådär lagom kulturellt bildad som varit på konsert och lyssnat både på Reichs musik och Reich själv.
Värt att notera var också att Fläskkvartetten, som spelade "Different trains", hade sina noter på läsplattor på ställ istället för papper på notställ! Oj vad man efterlyst en sådan lösning, det är konstigt att man inte sett det förr i vår datoriserade tid och med tanke på hur mycket krångel pappersnoter vållar. Folk blir altid av med dem, det tar tid på repen när folk letar bland sina noter, i trånga replokaler/scener går folk alltsomoftast in i notställ så att noterna far över hela golvet och vad som händer utomhus när det blåser ska vi bara inte tala om (fast där kan det ju vara lite problem med läsplattor), och så fort styckena är mer än två sidor långa måste man vända blad medan man spelar och bladbytena är förstås alltför ofta på väldigt olämpliga ställen. Fast i Fläskkvartettens fall handlade det i det här fallet mycket om effektsökeri, för de spelade i mörker och hade lysdioder på stråkar och trumpinnar, och då är det förstås mycket coolare med en läsplatta än notställ med notställsbelysning. Jag var i vilket fall imponerad av att äntligen få se en dylik teknisk lösning på problemet pappersnoter, och tänker på hur fantastiskt det vore att kunna spela utan att behöva vända blad (Fläskkvartetten behövde visserligen också vända blad, men det gjordes genom att trycka på en knapp vilket går väldigt mycket fortare än att vända blad på mer traditionellt sätt).
Värt att notera var också att Fläskkvartetten, som spelade "Different trains", hade sina noter på läsplattor på ställ istället för papper på notställ! Oj vad man efterlyst en sådan lösning, det är konstigt att man inte sett det förr i vår datoriserade tid och med tanke på hur mycket krångel pappersnoter vållar. Folk blir altid av med dem, det tar tid på repen när folk letar bland sina noter, i trånga replokaler/scener går folk alltsomoftast in i notställ så att noterna far över hela golvet och vad som händer utomhus när det blåser ska vi bara inte tala om (fast där kan det ju vara lite problem med läsplattor), och så fort styckena är mer än två sidor långa måste man vända blad medan man spelar och bladbytena är förstås alltför ofta på väldigt olämpliga ställen. Fast i Fläskkvartettens fall handlade det i det här fallet mycket om effektsökeri, för de spelade i mörker och hade lysdioder på stråkar och trumpinnar, och då är det förstås mycket coolare med en läsplatta än notställ med notställsbelysning. Jag var i vilket fall imponerad av att äntligen få se en dylik teknisk lösning på problemet pappersnoter, och tänker på hur fantastiskt det vore att kunna spela utan att behöva vända blad (Fläskkvartetten behövde visserligen också vända blad, men det gjordes genom att trycka på en knapp vilket går väldigt mycket fortare än att vända blad på mer traditionellt sätt).
Brassbands-SM
Så, nu är det dags för årets brassbands-SM i Värnamo! Fredag kväll tävlar vi i elitdivisionen med vårt obligatoriska tävlingsstycke Highlands and Lowlands (Hylander), på lördag eftermiddag med det fria programmet som består av Irish Blessing och Dances and Arias (Gregson). Håll tummarna!
Är det för övrigt inte konstigt att inget av de tävlingsstycken som specialbeställts för SM någonsin utgjorts av tema och variationer på "I Apladalen i Värnamo"...?
Är det för övrigt inte konstigt att inget av de tävlingsstycken som specialbeställts för SM någonsin utgjorts av tema och variationer på "I Apladalen i Värnamo"...?
Musikaliska idrottsskador?
Om man har ett svenskt mästerskap i brassband så måste ju brassbandsspel vara en idrott. Och då måste ju också eventuella skador man ådrar sig i samband med repandet vara att betrakta som idrottsskador, inte sant? I så fall har jag en sån nu. Eller inte riktigt, för jag har inte fått den i samband med spelandet - men den påverkar det definitivt. I förra blogginlägget diskuterade Per och jag ju det där med att toppa formen, och i det konceptet måste ju ingå att man lämpligtvis inte bör ådra sig skador som påverkar prestationsförmågan en vecka före SM...vilket jag varit klantig nog att göra.
Och det är otroligt hur klantig man kan vara...jag lyckades på något mystiskt vis göra mig själv illa i munnen med en tandborste, på insidan av överläppen precis där överläppen liksom går ihop med tandköttet. Vilket är ett dumt ställe när man spelar brassinstrument eftersom munstycket ligger ganska hårt mot överläppen när man spelar och man jobbar mycket med musklerna där. Hur lyckas man med det här? Hur klantig kan man bli?
Jag gick på brassbandsrep samma kväll, och efter först en och en halv timmes intensivt andra- och tredjekornettstämrep med Torgny Hanson och därefter en och en halv timme till av intensiv genomspelning av båda teststyckena var det rejält svullet i munnen. Det verkade i alla fall fungera att spela i går, men ett problem med sår i munnen är inte främst att det gör ont (även om det förstås inte är trevligt), utan att kontrollen över alla små ansiktsmuskler som är inblandade när man spelar blir sämre om det är svullet. Som tur är har vi inget rep idag så munnen har fått vila, men i helgen och veckan som kommer blir det mycket repande...och då är frågan hur illa det här kommer att vara på SM! För sämre lär det bli innan det blir bättre (särskilt med mycket spelande), frågan är bara hur mycket sämre och om det hinner bli bättre i tid. Nåja, det här är ju absolut inget stort och allvarligt problem, bara väldigt irriterande och sämsta tänkbara timing.
Undrar förresten hur mycket bättre behandlingar av afte som funnits om det varit klassat som idrottsskada istället för något som ständigt ramlar mellan läkarens och tandläkarens stolar?
Och det är otroligt hur klantig man kan vara...jag lyckades på något mystiskt vis göra mig själv illa i munnen med en tandborste, på insidan av överläppen precis där överläppen liksom går ihop med tandköttet. Vilket är ett dumt ställe när man spelar brassinstrument eftersom munstycket ligger ganska hårt mot överläppen när man spelar och man jobbar mycket med musklerna där. Hur lyckas man med det här? Hur klantig kan man bli?
Jag gick på brassbandsrep samma kväll, och efter först en och en halv timmes intensivt andra- och tredjekornettstämrep med Torgny Hanson och därefter en och en halv timme till av intensiv genomspelning av båda teststyckena var det rejält svullet i munnen. Det verkade i alla fall fungera att spela i går, men ett problem med sår i munnen är inte främst att det gör ont (även om det förstås inte är trevligt), utan att kontrollen över alla små ansiktsmuskler som är inblandade när man spelar blir sämre om det är svullet. Som tur är har vi inget rep idag så munnen har fått vila, men i helgen och veckan som kommer blir det mycket repande...och då är frågan hur illa det här kommer att vara på SM! För sämre lär det bli innan det blir bättre (särskilt med mycket spelande), frågan är bara hur mycket sämre och om det hinner bli bättre i tid. Nåja, det här är ju absolut inget stort och allvarligt problem, bara väldigt irriterande och sämsta tänkbara timing.
Undrar förresten hur mycket bättre behandlingar av afte som funnits om det varit klassat som idrottsskada istället för något som ständigt ramlar mellan läkarens och tandläkarens stolar?
Det börjar dra ihop sig...
...till årets SM i brassband.
Solna Brass vinner det första svenska brassbandsmästerskapet 1981.
Som alltid är bloggämnet så här års SM, så alla ni som har läst den här bloggen i ett års tid eller längre har förstås hört talas om detta evenemang förr. Samma visa varje år. Bokstavligen "visa" - för i år finns det stora inslag av folkvisa i elitklassens obligatoriska teststycke (kulning rentav - frågan är om man verkligen kan kula på ett flygelhorn?).
För Solna Brass är det normalt nu årets intensivaste period infaller - upptakten inför brassbands-SM andra helgen i november. Det är nu det ska repas var och varannan dag i veckan på stycken som är svårare än vad vi spelar annars, det är nu allt måste falla på plats och det är nu dirigenten börjar bli nervös för att inte lyckas toppa formen i rättan tid. Men med de två jubileumskonserterna vi hade i oktober har det varit rejält intensivt redan tidigt under hösten, även om siktet från och med första repet efter New Waves-konserten helt varit inställt på SM. Och från brassbands- och blåsmusikintresserat folk i bekantskapskretsen får man ständiga frågor om vad vi ska spela som fritt valt program.
På repen ägnar vi nu halva repetitionen åt det obligatoriska teststycket och andra halvan åt vårt fritt valda stycke. Det senare har vi repat på hyfsat länge, det obligatoriska började vi inte repa på förrän efter jubileumskonserterna vilket är väldigt sent för oss. Vi får väl se hur det går...elitklassen i årets SM har nu tagit ännu ett steg mot att verkligen bli en elitklass, i år deltar förutom Windcorp och Stockholms brassband ännu ett proffsprojektband, Öresund brass band. Och det är en lite märklig situation att tävla i samma klass med proffs- och amatörband. Vi har helt enkelt inte samma förutsättningar, hur drivna och duktiga många av våra medlemmar än är, och tävlingen på senare år har i princip sett ut så att topplaceringarna tas av proffsen, sen kommer amatörerna - frågan är liksom bara om det blir Windcorp eller Stockholm som tar hem guldet. Det är som två tävlingar i en, proffsen tävlar om guldet och amatörerna om bronset. Men nu är det tre proffsband så det kanske blir liiite mer spännande (ska bli intressant att höra vad Öresund kommer att bjuda på)? Om än kanske sämre för oss, för innebär detta att vi amatörer automatiskt halkar ner på som bäst en fjärdeplats? Solna Brass har ju de senare åren kommit trea efter proffsbanden, även om vi förra året faktiskt slog Stockholm i det fritt valda programmet - men tyvärr räckte inte poängen för det obligatoriska stycket för att vi skulle ta oss upp på en andraplacering totalt. Vi var ändå mycket stolta över vår insats (vi är trots allt ett rent amatörband med mycket små resurser) och vet att vi alldeles oavsett slutplaceringen gjorde ett väldigt väldigt bra framförande förra året, enligt många det bästa under SM. Frågan är om vi kan leva upp till det i år? Och om årets stycke, hur bra det än är och hur bra vi än spelar det, verkligen kan nå fram och skapa samma magiska stämning både i bandet och i publiken på samma sättt som Paganini variations förra året?
Det ska i alla fall bli väldigt intressant att se hur arbetet inför jubileumskonserterna kommer att påverka SM-insatsen. Jubileumskonserterna gjorde som sagt att vi är senare ute än vanligt med repeterandet av det obligatoriska teststycket, men å andra sidan har vi tack vare konserterna också repat mer intensivt än vanligt under den tidiga delen av hösten, och även om vi inte spelade på teststyckena kan man ju hoppas att det myckna repandet i sig ger utdelning?
http://www.brassband.se/Webbplats/Festival.html
Solna Brass vinner det första svenska brassbandsmästerskapet 1981.
Som alltid är bloggämnet så här års SM, så alla ni som har läst den här bloggen i ett års tid eller längre har förstås hört talas om detta evenemang förr. Samma visa varje år. Bokstavligen "visa" - för i år finns det stora inslag av folkvisa i elitklassens obligatoriska teststycke (kulning rentav - frågan är om man verkligen kan kula på ett flygelhorn?).
För Solna Brass är det normalt nu årets intensivaste period infaller - upptakten inför brassbands-SM andra helgen i november. Det är nu det ska repas var och varannan dag i veckan på stycken som är svårare än vad vi spelar annars, det är nu allt måste falla på plats och det är nu dirigenten börjar bli nervös för att inte lyckas toppa formen i rättan tid. Men med de två jubileumskonserterna vi hade i oktober har det varit rejält intensivt redan tidigt under hösten, även om siktet från och med första repet efter New Waves-konserten helt varit inställt på SM. Och från brassbands- och blåsmusikintresserat folk i bekantskapskretsen får man ständiga frågor om vad vi ska spela som fritt valt program.
På repen ägnar vi nu halva repetitionen åt det obligatoriska teststycket och andra halvan åt vårt fritt valda stycke. Det senare har vi repat på hyfsat länge, det obligatoriska började vi inte repa på förrän efter jubileumskonserterna vilket är väldigt sent för oss. Vi får väl se hur det går...elitklassen i årets SM har nu tagit ännu ett steg mot att verkligen bli en elitklass, i år deltar förutom Windcorp och Stockholms brassband ännu ett proffsprojektband, Öresund brass band. Och det är en lite märklig situation att tävla i samma klass med proffs- och amatörband. Vi har helt enkelt inte samma förutsättningar, hur drivna och duktiga många av våra medlemmar än är, och tävlingen på senare år har i princip sett ut så att topplaceringarna tas av proffsen, sen kommer amatörerna - frågan är liksom bara om det blir Windcorp eller Stockholm som tar hem guldet. Det är som två tävlingar i en, proffsen tävlar om guldet och amatörerna om bronset. Men nu är det tre proffsband så det kanske blir liiite mer spännande (ska bli intressant att höra vad Öresund kommer att bjuda på)? Om än kanske sämre för oss, för innebär detta att vi amatörer automatiskt halkar ner på som bäst en fjärdeplats? Solna Brass har ju de senare åren kommit trea efter proffsbanden, även om vi förra året faktiskt slog Stockholm i det fritt valda programmet - men tyvärr räckte inte poängen för det obligatoriska stycket för att vi skulle ta oss upp på en andraplacering totalt. Vi var ändå mycket stolta över vår insats (vi är trots allt ett rent amatörband med mycket små resurser) och vet att vi alldeles oavsett slutplaceringen gjorde ett väldigt väldigt bra framförande förra året, enligt många det bästa under SM. Frågan är om vi kan leva upp till det i år? Och om årets stycke, hur bra det än är och hur bra vi än spelar det, verkligen kan nå fram och skapa samma magiska stämning både i bandet och i publiken på samma sättt som Paganini variations förra året?
Det ska i alla fall bli väldigt intressant att se hur arbetet inför jubileumskonserterna kommer att påverka SM-insatsen. Jubileumskonserterna gjorde som sagt att vi är senare ute än vanligt med repeterandet av det obligatoriska teststycket, men å andra sidan har vi tack vare konserterna också repat mer intensivt än vanligt under den tidiga delen av hösten, och även om vi inte spelade på teststyckena kan man ju hoppas att det myckna repandet i sig ger utdelning?
http://www.brassband.se/Webbplats/Festival.html
Brassband begränsar bloggandet...
Jag är inte jätteflitig på att blogga just nu, och det beror på ett visst brassband som med anledning av sitt fyrtioårsjubileum kommit på den briljanta idén att ge två konserter samma helg. Inte två föreställningar av samma konsert alltså, utan två olika konserter med olika repertoar. Det innebär mycket repeterande och för min del även väldigt mycket jobb med programblad, annonser med mera tryckmaterial och pr-arbete (det blir ju liksom dubbelt av allt...). Som tur är har ju Elin hjälpt till och gjort en fantastiskt fin affisch för den större av de två konserterna - den på Nybrokajen med Margareta Bengtson som gästartist. Vi repade med henne i torsdags och det kommer verkligen att bli en bra konsert! Med en lagom blandning av klassisk brassbandsrepertoar och "jazz/visa" (eller vad man nu kallar det Margareta sjunger?). Så om någon läsare av den här bloggen skulle råka vara i Stockholm nästa helg - missa inte "New Waves" på Nybrokajen 11, söndag 17 oktober 16.00!
Och när jag nu gått från att ursäkta mig för att jag jobbar för mycket med bandet för att hinna blogga till att istället göra reklam för nämnda band kan jag ju fortsätta med att även tipsa om vår jubileumskonsert i Solna på lördag. Detta blir en bkonsert av mer klassiks brassbandstyp, dvs i stort sett enbart originalmusik för brassband. Vi har också två duktiga gästsolister på kornett och tuba. Vill man lyssna på detta så gör man det lördagen den 16/10 17.00 i Råsunda kyrka, Solna.
Solnadag med Solna Brass
I dag var jag och spelade på Solnadagen med Solna Brass, det gick ganska så bra, publiken verkade uppskatta det hela i alla fall. Vi spelade två konserter med en paus emellan, och jag slet hårt - min stämpartner Graham var borta, och eftersom Graham spelar dubbelt så starkt som jag innebär det att jag måste spela för tre för att kompensera. Till detta kommer att de andra tre i kornettsektionen är nya i bandet...Så jag fick även axla Grahams funktion som kornettsektionens stöttepelare som alla andra kan lyssna in sig efter (Graham är från Skottland och uppvuxen i brassbandskulturen och med brassbandsmusik - det han inte kan är inte värt att veta). Men det lät nog så det räckte hoppas jag, trots en envis förkylning den senaste veckan.
I pausen ägnade åtminstone jag mig åt flygbladsutdelning - bandet fyller 40 år i år vilket ska firas med en jubileumskonsert i Solna den 16 oktober och en lite större konsert med Margareta Bengtson som gästsolist den 17 oktober på Nybrokajen 11 (konsertlokal i Stockholm för den som inte vet). Det var strykande åtgång på flygbladen, och det var ju inte konstigt så fina som de var - föreställande den fantastiskt fina affischen Elin gjort för Nybrokajskonserten! Och en bra konsert kommer det att bli, med en blandning av originalmusik för brassband och Margaretas sånger. Så är ni i Stockholm helgen 16-17 oktober så har ni ett bra förslag på en för de flesta kanske lite annorlunda kulturupplevelse, med Sveriges bästa amatörbrassband:
Besök i den rojalistiska och den militäriska världen
I dag spelade jag med Sjövärnskårens Musikkår på ett visst bröllop om vilket jag knappast behöver ge så mycket information - det finns gott om den varan ändå på internet. Men jag ska berätta lite om spelningen ändå.
Vi var alltså en av de många musikkårerna som kantade kortegevägen i Stockholm. I vårt fall stod vi som näst sista orkester innan bröllopsparet gick ombord på båten på Djurgården. Vi stod bakom Nordiska museet nära Junibacken (bara så att ni vet, för där kortegen passerar oss på tv säger de att det är Marinens musikkår...men de kommer lite senare). Så här är prinsessbröllopet ur musikkårsperspektiv:
Eftersom en stor del av stan var avstängd gällde det att vara ute i god tid för att ens lyckas ta sig till samlingsplatsen, som i vårt fall var Sjöhistoriska museet ute på Gärdet. Klockan tio åkte de tre av oss i kåren som bor i Flemingsberg/Visättra för att vara på palts vid Norrmalmskyrkan vid elva-halvtolvtiden, där vi mötte upp resten av kåren för att hämta vår utrustning och lasta den och oss själva på en buss som Försvaret ordnat fram för transport till Sjöhistoriska.
Tanken var att allt folk (framför allt militärer) som kantade kortegevägen och alla de musikkårer som spelade längs den skulle samlas på en av två platser i stan, och marschera därifrån till de platser där de skulle stå under kortegen. Vår samlingsplats var som sagt Sjöhistoriska museet, där det kryllade av folk i uniform på huvudsakligen marint tema. Musikerna bestod av oss, marinens musikkår, marinens ungdomsmusikkår, och ett par hemvärnskårer (varav en var Göteborgs hemvärnsmusikkår som jag nämner bara för att det lät fantastiskt bra om dem). Och musikerna var i minoritet, huvuddelen av skaran var de "riktiga" militärerna från bland annat marinen, amfibieregementet och kustjägarna. Och till detta kom också en del folk tillhörande frivilligkårer som hemvärn, lottor, scouter med mera. Mycket folk. Uniformer överallt. Vår stavförare uppmanade oss att inte låta oss distraheras av alla dessa stiliga män och kvinnor...
Försvaret utspisade skarorna i stora tält, med pastasallad i plastlåda och lite annan plockmat...ingen kalvytterfilé här inte. Men vi blev åtminstone mätta nog att orka med resten av dagen. Vi spelade också en liten konsert för folket på sjöhistoriska, och roade oss med att se om militärerna skulle ställa sig i givakt när vi spelade paradmarsch, vilket de egentligen ska. Det gjorde de inte. Vår stavförare konstaterade dock att det faktiskt lät mycket om oss med tanke på att vi var en så väldigt liten musikkår (eftersom så många i kåren var upptagna med annat denna dag, t.ex. jobbar många i kåren inom försvarsmusiken, så vi var bara 20 pers totalt. Stavföraren inräknad).
Så på eftermiddagen paraderade alla dessa människor iväg från Sjöhistoria (och då menar jag inte bara vi 20 - 1600 var vi på Sjöhistoria, sa någon. Jag vet inte om det stämmer, men det var nog inte färre i alla fall). Vi gick i spetsen för folket från Amf1 på Berga, och spelade oss ner till Djurgården där vi tog plats på Galärvarvsvägen en stund innan vigseln i Storkyrkan startade. Där stod vi sedan och väntade. Och väntade. Vi väntade under vigseln, och under kortegen (vi stod ju precis i slutet på kortegevägen). Vi stod förstås inte bara stilla och tysta - vi hann spela oss igenom marschäftet och jag började bli ganska sliten som trumpetare redan innan kortegen faktiskt kom - vi var bara två trumpetare, och jag spelade mycket förstastämmor vilket jag inte är van att göra. Men trots väntetiderna, för få i kåren, för få trumpeter och alla de vanliga förstatrumpetarna och kornettisterna borta var det hela en trevlig spelning! Vädret var väldigt lagom (varmt men inte jättevarmt, bitvis sol men ganska mycket moln utan att fördenskull vara jättemulet) vilket passade oss perfekt eftersom strålande sol och värme är rätt jobbigt när man måste stå uppställd och vänta länge i solen iförd marinblå uniform i ylle, damasker, handskar och en skärmmössa som nog hade varit trevlig att ha i solen om den inte varit plastklädd invändigt och därmed helt lufttät. Men oavsett vad man har för åsikter om storslagna prinsessliga bröllop, så var det hela i alla fall på Djurgården något av en väldigt trevlig folkfest där massor av folk slagit sig ner i gräset med picknickmat och filtar, och det var på ett sätt mycket mer tillfredsställande att underhålla dem med musik och militär flärd än att spela paradmarsch medan kortegen raskt passerade förbi.
Till sist kom kortegen, vi hade blivit noga instruerade att börja spela när den var 100 m bort för att inte skrämma hästarna, och att dämpa slagverket medan kortegen passerade av samma anledning. Vi började spela lite för tidigt, och hann därför spela arméns paradmarsch cirka 7 gånger innan hela kortegen passerat och det var dags att sluta. Sedan stod vi kvar och väntade medan kortegen rullade vidare ner till båten, vi stod kvar medan brudparet gick ombord, och vi stod kvar under större delen av båtens resa runt skeppsholmen och kastellholmen till slottet. Vi stod kvar när det sköts salut från kastellholmen och Visborg (den senare är för övrigt en båt som många av medlemmarna i sjövärnskårens musikkår hyser varma känslor för, det är därför jag nämner den - kåren har spelat på och vid Visborg vid flera tillfällen, och innan jag började har de också varit på turné till sjöss med Visborg runt Östersjön, och om jag inte minns fel har befälhavaren spelat i musikkåren också). Efter saluterandet började militärer och musikkårer bryta upp och vi marscherade iväg med Amf1-folket i följe, vi hade nått djurgårdsbron när JAS-planen flög förbi och fortsatte sedan tillbaka till Sjöhistoriska.
Det sista som hände på Sjöhistoriska (förutom lite mer utspisning) var att alla ställdes upp för en slags gigantiskt gruppfoto (undrar om man kommer att kunna urskilja en enda enskild person på de fotona? Och hade vi inte sett snyggare ut om vi blivit fotograferade före än efter att vi gått hela dagen i våra paraduniformer?) och sedan var dagens spelning slut. Då var klockan över halv sju på kvällen. Vi var tillbaka vid Norrmalmskyrkan vid sju och jag var hemma vid nio. Återstod att plocka ur det avsevärda antal hårnålar och klämmor och tvätta ur den avsevärda mängd hårspray som krävs för att mitt hår ska hålla sig på plats ordentligt uppsatt en hel dag utomhus (det är ett under om jag alls hittar alla hårnålar igen, det har hänt att de så totalt förirrat sig bort i kalufsen att jag inte hittat dem förrän över ett dygn senare).
Och nej, det blev aldrig något regn. Och nej, jag har inga bilder från när kortegen passerade (jag spelade då. Paradmarsch. Oavbrutet, om och om igen, ideligen hela tiden.) eller någon annan del av själva spelningen - jag hade inte tillfälle att fotografera, så allt jag har är de dåliga mobilbilderna ovan från Sjöhistoriska före och efter spelningen.
Men ni kan ju kolla på SVT play - vi skymtar som hastigast när kortegen passerar oss, vilket är precis efter att kortegen kört över djurgårdsbron där kommentatorerna pratar om den nyanlagda Galärvarvsvägen. Men man ser inte mycket av oss för kameran har ingen fri sikt åt vårt håll, det är en massa folk på alla sidor om oss. Och så säger tv-kommentatorn att det är marinens musikkår som spelar, men det är ju vi! Fast man hör oss inte ändå...Kanske fick tv fel för sig eftersom marinen var nästa orkester (de stod där kortegen stannade, nere vid båten), och denna dag hade de inte sina vita tropikuniformer utan mörkblå med damasker och var därmed ganska lika oss? Notera dock att vi inte står där kommentatorn nämner Sjövärnskåren - det är Sjövärnskåren som sådan som åsyftas, inte Sjövärnskårens Musikkår. Det kan tyckas vara mer logiskt om vi stått ihop med dem, men faktum är att vi har mer samröre med Amfibieregentet än med Sjövärnskåren, även om vi ska föreställa deras musikkår. Inte länge till dock, vi är på väg att bli hemvärnsmusikkår (det hela är klart och bestämt, det är bara de långsamma byråkratipapperskvarnarna som ska mala färdigt) så snart kommer vi att heta något i stil med "Stockholms hemvärnsmusikkår Södertörn" eller något liknande i stället (och därmed få en tydligare koppling till Amf1 på Berga också).
Vi var alltså en av de många musikkårerna som kantade kortegevägen i Stockholm. I vårt fall stod vi som näst sista orkester innan bröllopsparet gick ombord på båten på Djurgården. Vi stod bakom Nordiska museet nära Junibacken (bara så att ni vet, för där kortegen passerar oss på tv säger de att det är Marinens musikkår...men de kommer lite senare). Så här är prinsessbröllopet ur musikkårsperspektiv:
Eftersom en stor del av stan var avstängd gällde det att vara ute i god tid för att ens lyckas ta sig till samlingsplatsen, som i vårt fall var Sjöhistoriska museet ute på Gärdet. Klockan tio åkte de tre av oss i kåren som bor i Flemingsberg/Visättra för att vara på palts vid Norrmalmskyrkan vid elva-halvtolvtiden, där vi mötte upp resten av kåren för att hämta vår utrustning och lasta den och oss själva på en buss som Försvaret ordnat fram för transport till Sjöhistoriska.
Tanken var att allt folk (framför allt militärer) som kantade kortegevägen och alla de musikkårer som spelade längs den skulle samlas på en av två platser i stan, och marschera därifrån till de platser där de skulle stå under kortegen. Vår samlingsplats var som sagt Sjöhistoriska museet, där det kryllade av folk i uniform på huvudsakligen marint tema. Musikerna bestod av oss, marinens musikkår, marinens ungdomsmusikkår, och ett par hemvärnskårer (varav en var Göteborgs hemvärnsmusikkår som jag nämner bara för att det lät fantastiskt bra om dem). Och musikerna var i minoritet, huvuddelen av skaran var de "riktiga" militärerna från bland annat marinen, amfibieregementet och kustjägarna. Och till detta kom också en del folk tillhörande frivilligkårer som hemvärn, lottor, scouter med mera. Mycket folk. Uniformer överallt. Vår stavförare uppmanade oss att inte låta oss distraheras av alla dessa stiliga män och kvinnor...
Försvaret utspisade skarorna i stora tält, med pastasallad i plastlåda och lite annan plockmat...ingen kalvytterfilé här inte. Men vi blev åtminstone mätta nog att orka med resten av dagen. Vi spelade också en liten konsert för folket på sjöhistoriska, och roade oss med att se om militärerna skulle ställa sig i givakt när vi spelade paradmarsch, vilket de egentligen ska. Det gjorde de inte. Vår stavförare konstaterade dock att det faktiskt lät mycket om oss med tanke på att vi var en så väldigt liten musikkår (eftersom så många i kåren var upptagna med annat denna dag, t.ex. jobbar många i kåren inom försvarsmusiken, så vi var bara 20 pers totalt. Stavföraren inräknad).
Så på eftermiddagen paraderade alla dessa människor iväg från Sjöhistoria (och då menar jag inte bara vi 20 - 1600 var vi på Sjöhistoria, sa någon. Jag vet inte om det stämmer, men det var nog inte färre i alla fall). Vi gick i spetsen för folket från Amf1 på Berga, och spelade oss ner till Djurgården där vi tog plats på Galärvarvsvägen en stund innan vigseln i Storkyrkan startade. Där stod vi sedan och väntade. Och väntade. Vi väntade under vigseln, och under kortegen (vi stod ju precis i slutet på kortegevägen). Vi stod förstås inte bara stilla och tysta - vi hann spela oss igenom marschäftet och jag började bli ganska sliten som trumpetare redan innan kortegen faktiskt kom - vi var bara två trumpetare, och jag spelade mycket förstastämmor vilket jag inte är van att göra. Men trots väntetiderna, för få i kåren, för få trumpeter och alla de vanliga förstatrumpetarna och kornettisterna borta var det hela en trevlig spelning! Vädret var väldigt lagom (varmt men inte jättevarmt, bitvis sol men ganska mycket moln utan att fördenskull vara jättemulet) vilket passade oss perfekt eftersom strålande sol och värme är rätt jobbigt när man måste stå uppställd och vänta länge i solen iförd marinblå uniform i ylle, damasker, handskar och en skärmmössa som nog hade varit trevlig att ha i solen om den inte varit plastklädd invändigt och därmed helt lufttät. Men oavsett vad man har för åsikter om storslagna prinsessliga bröllop, så var det hela i alla fall på Djurgården något av en väldigt trevlig folkfest där massor av folk slagit sig ner i gräset med picknickmat och filtar, och det var på ett sätt mycket mer tillfredsställande att underhålla dem med musik och militär flärd än att spela paradmarsch medan kortegen raskt passerade förbi.
Till sist kom kortegen, vi hade blivit noga instruerade att börja spela när den var 100 m bort för att inte skrämma hästarna, och att dämpa slagverket medan kortegen passerade av samma anledning. Vi började spela lite för tidigt, och hann därför spela arméns paradmarsch cirka 7 gånger innan hela kortegen passerat och det var dags att sluta. Sedan stod vi kvar och väntade medan kortegen rullade vidare ner till båten, vi stod kvar medan brudparet gick ombord, och vi stod kvar under större delen av båtens resa runt skeppsholmen och kastellholmen till slottet. Vi stod kvar när det sköts salut från kastellholmen och Visborg (den senare är för övrigt en båt som många av medlemmarna i sjövärnskårens musikkår hyser varma känslor för, det är därför jag nämner den - kåren har spelat på och vid Visborg vid flera tillfällen, och innan jag började har de också varit på turné till sjöss med Visborg runt Östersjön, och om jag inte minns fel har befälhavaren spelat i musikkåren också). Efter saluterandet började militärer och musikkårer bryta upp och vi marscherade iväg med Amf1-folket i följe, vi hade nått djurgårdsbron när JAS-planen flög förbi och fortsatte sedan tillbaka till Sjöhistoriska.
Det sista som hände på Sjöhistoriska (förutom lite mer utspisning) var att alla ställdes upp för en slags gigantiskt gruppfoto (undrar om man kommer att kunna urskilja en enda enskild person på de fotona? Och hade vi inte sett snyggare ut om vi blivit fotograferade före än efter att vi gått hela dagen i våra paraduniformer?) och sedan var dagens spelning slut. Då var klockan över halv sju på kvällen. Vi var tillbaka vid Norrmalmskyrkan vid sju och jag var hemma vid nio. Återstod att plocka ur det avsevärda antal hårnålar och klämmor och tvätta ur den avsevärda mängd hårspray som krävs för att mitt hår ska hålla sig på plats ordentligt uppsatt en hel dag utomhus (det är ett under om jag alls hittar alla hårnålar igen, det har hänt att de så totalt förirrat sig bort i kalufsen att jag inte hittat dem förrän över ett dygn senare).
Och nej, det blev aldrig något regn. Och nej, jag har inga bilder från när kortegen passerade (jag spelade då. Paradmarsch. Oavbrutet, om och om igen, ideligen hela tiden.) eller någon annan del av själva spelningen - jag hade inte tillfälle att fotografera, så allt jag har är de dåliga mobilbilderna ovan från Sjöhistoriska före och efter spelningen.
Men ni kan ju kolla på SVT play - vi skymtar som hastigast när kortegen passerar oss, vilket är precis efter att kortegen kört över djurgårdsbron där kommentatorerna pratar om den nyanlagda Galärvarvsvägen. Men man ser inte mycket av oss för kameran har ingen fri sikt åt vårt håll, det är en massa folk på alla sidor om oss. Och så säger tv-kommentatorn att det är marinens musikkår som spelar, men det är ju vi! Fast man hör oss inte ändå...Kanske fick tv fel för sig eftersom marinen var nästa orkester (de stod där kortegen stannade, nere vid båten), och denna dag hade de inte sina vita tropikuniformer utan mörkblå med damasker och var därmed ganska lika oss? Notera dock att vi inte står där kommentatorn nämner Sjövärnskåren - det är Sjövärnskåren som sådan som åsyftas, inte Sjövärnskårens Musikkår. Det kan tyckas vara mer logiskt om vi stått ihop med dem, men faktum är att vi har mer samröre med Amfibieregentet än med Sjövärnskåren, även om vi ska föreställa deras musikkår. Inte länge till dock, vi är på väg att bli hemvärnsmusikkår (det hela är klart och bestämt, det är bara de långsamma byråkratipapperskvarnarna som ska mala färdigt) så snart kommer vi att heta något i stil med "Stockholms hemvärnsmusikkår Södertörn" eller något liknande i stället (och därmed få en tydligare koppling till Amf1 på Berga också).
Stockholm Military Tattoo 2010
Efter en intensiv tattoohelg är musikkåren i stort sett nöjda med slutresultatet, bortsett från vädret då. Figet gick rätt bra på lördagen och bättre på söndagen - men det kunde förstås gått ännu bättre. En gång till så...men vi är rätt nöjda. Förutom med vädret som sagt. Lördagen var blåsig och kall med lättare regnskurar, det regnade från och till både under eftermiddagens rep och kvällens föreställning men däremellan var det faktiskt soligt och trevligt på eftermiddagen. Regnskurarna blev tack vare blåsten aldrig långvariga, men tyvärr blev det också tack vare blåsten ganska kallt för i synnerhet publiken framåt kvällen. Söndagen bjöd på fint och soligt väder som höll i sig över vårt fig (som tur var), men framåt pausen började det regna och det fortsatte det sedan att göra resten av kvällen. Det blev en blöt final, men det blåste åtminstone inte (fast om det gjort det hade regnet kanske blåst bort) och det var heller inte lika kallt som på lördagen. Men det gick bra för försäljaren som sålde regnponchos...och vår skivförsäljning gick med våra mått mätt ganska bra och absolut bättre än under lördagen då hela publiken försvann in på armémuseum illa kvickt i pausen eftersom det var så kallt (men armémuseum fick sålt en del tröjor ur det militära överskottet de hade till försäljning).
Petra har tagit bilder. Med mobilen, så de är inte jätteskarpa tyvärr. Jag hade planerat att förse Petra med en kamera, men ville inte släpa med mig systemkameran så jag tog med en liten kompaktkamera istället. Vilket visade sig vara dumt gjort eftersom lillkameran (som inte är använd på mycket länge) visade sig inte vilja samarbeta med sitt minneskort (???), så det blev inget av med det.
Man kan också roa sig med denna lilla film, framför allt början - invigningsfanfaren, följd av LDK. Lite bakgrund: I år hade tattooledningen hade tänkt till lite fint. Årets tattoo inleddes med en öpningsfanfar, precis som förra året. Men allting i år skulle vara snäppet häftigare än förra året, så fanfaren avslutades med en muskötsalva och lite fyrverkerier. Nästa punkt på programmet är LDK, som förra året enbart deltog till fots men i år deltog även till häst. Och den programpunkten lägger vi direkt efter invigningsfanfaren med tillhörande skottlossning och fyrverkerier...hästarna befann sig på andra sidan huset när det smällde som värst, men hästar hör bra och deras framträdande blev väldigt hoppigt och skuttigt. Kolla bara! Fast pukhästarna och fanfartrumpetledets skimlar skötte sig fint, liksom stavförarens häst (som för övrigt är vår dirigent i Sjövärnskåren. Stavföraren alltså, inte hästen). Men längre bak bland fuxarna var det kaos. Tyvärr är filmen klippt, så ni får inte se särskilt mycket, dessutom syns inte de bakre leden där det var allra bråkigast - och tur är väl det! På söndagen stannade de upp med hästarna lite längre bort under smällandet och då var föreställningen betydligt lugnare sen.
http://www.youtube.com/watch?v=8lMn_IMd9rQ
Tyvärr är det bara någon ur fältpiparkåren som lägger ut tattoofilmer på youtube, så det blir mycket fältpip (och det låter inget vidare om dem tyvärr...)och mycket lite annat, och inget alls med oss. Förhoppningsvis dyker det upp mer framöver...
Men nu är tattoot avklarat och vi förbereder oss inför nästa utmaning - det kungliga bröllopet. Personligen hade jag helst valt att hålla mig utanför stan denna dag (det kommer att vara kaos!), men kåren har kris på trumpetare eftersom många av våra medlemmar är anställda i LDK och kommer att rida i kortegen i stället för att spela med oss. Men det har i alla fall ordnats så att vi ska få åka buss till vår samlingsplats vid Sjöhistoriska museet (varifrån vi marscherar till Galärvarvsvägen på Djurgården där vi ska spela) så jag behöver bara ta mig in till stan med tåget och sedan till vår replokal nära Odenplan, och dit kan man ta tunnelbanan - Sjöhistoriska hade varit hopplöst att ta sig till på egen hand för dit måste man åka buss från centralen och de bussarna kommer inte att gå (de centrala delarna av stan kommer att vara till stora delar avstängd för bil- och busstrafik utan specialtillstånd). Återstår att se hur vädret blir - för tillfället verkar det som om det kommer att bli rätt ok om än inte så varmt. Men det är i och för sig bra att det inte är så varmt om man måste stå och vänta länge iförd mörkblå ylleuniform.
Petra har tagit bilder. Med mobilen, så de är inte jätteskarpa tyvärr. Jag hade planerat att förse Petra med en kamera, men ville inte släpa med mig systemkameran så jag tog med en liten kompaktkamera istället. Vilket visade sig vara dumt gjort eftersom lillkameran (som inte är använd på mycket länge) visade sig inte vilja samarbeta med sitt minneskort (???), så det blev inget av med det.
Man kan också roa sig med denna lilla film, framför allt början - invigningsfanfaren, följd av LDK. Lite bakgrund: I år hade tattooledningen hade tänkt till lite fint. Årets tattoo inleddes med en öpningsfanfar, precis som förra året. Men allting i år skulle vara snäppet häftigare än förra året, så fanfaren avslutades med en muskötsalva och lite fyrverkerier. Nästa punkt på programmet är LDK, som förra året enbart deltog till fots men i år deltog även till häst. Och den programpunkten lägger vi direkt efter invigningsfanfaren med tillhörande skottlossning och fyrverkerier...hästarna befann sig på andra sidan huset när det smällde som värst, men hästar hör bra och deras framträdande blev väldigt hoppigt och skuttigt. Kolla bara! Fast pukhästarna och fanfartrumpetledets skimlar skötte sig fint, liksom stavförarens häst (som för övrigt är vår dirigent i Sjövärnskåren. Stavföraren alltså, inte hästen). Men längre bak bland fuxarna var det kaos. Tyvärr är filmen klippt, så ni får inte se särskilt mycket, dessutom syns inte de bakre leden där det var allra bråkigast - och tur är väl det! På söndagen stannade de upp med hästarna lite längre bort under smällandet och då var föreställningen betydligt lugnare sen.
http://www.youtube.com/watch?v=8lMn_IMd9rQ
Tyvärr är det bara någon ur fältpiparkåren som lägger ut tattoofilmer på youtube, så det blir mycket fältpip (och det låter inget vidare om dem tyvärr...)och mycket lite annat, och inget alls med oss. Förhoppningsvis dyker det upp mer framöver...
Men nu är tattoot avklarat och vi förbereder oss inför nästa utmaning - det kungliga bröllopet. Personligen hade jag helst valt att hålla mig utanför stan denna dag (det kommer att vara kaos!), men kåren har kris på trumpetare eftersom många av våra medlemmar är anställda i LDK och kommer att rida i kortegen i stället för att spela med oss. Men det har i alla fall ordnats så att vi ska få åka buss till vår samlingsplats vid Sjöhistoriska museet (varifrån vi marscherar till Galärvarvsvägen på Djurgården där vi ska spela) så jag behöver bara ta mig in till stan med tåget och sedan till vår replokal nära Odenplan, och dit kan man ta tunnelbanan - Sjöhistoriska hade varit hopplöst att ta sig till på egen hand för dit måste man åka buss från centralen och de bussarna kommer inte att gå (de centrala delarna av stan kommer att vara till stora delar avstängd för bil- och busstrafik utan specialtillstånd). Återstår att se hur vädret blir - för tillfället verkar det som om det kommer att bli rätt ok om än inte så varmt. Men det är i och för sig bra att det inte är så varmt om man måste stå och vänta länge iförd mörkblå ylleuniform.
Snart är det tattoo...
Stockholm Military Tattoo närmar sig med stormsteg, i morgon när det dags och de senaste repen av figet har gått lite sisådär...det har varit en del luckor i leden (däribland stavföraren som varit borta de senaste två repen!) vilket gör det besvärligare att gå, men vi hoppas på att allt ska falla på plats idag både med folk och fig. Det blir spännande att se om vi kan hålla rättningen under det kritiska "kryssmomentet" i den finska marschen Muhstoja pohjalanta (eller hur det nu stavas) och om vi kan hamna på rätt ställen och göra halt samtidigt efter den roteparsvisa tätavbrytningen i slutet av samma marsch. Det blir spännande om vi kan hålla rättningarna i Jämtlandssången med hela musikkåren på två långa led. Det blir spännande att se om det nya slutet på Kameraden auf See fungerar (men det gör det nog). Det blir spännande att se om vi kan få plats inne på planen på armémuseums gård under Washington Post utan att behöva gå upp under träden utanför entrén till museet, något vi inte lyckats med alls på repen hittills, och om vi kommer att skippa det svåraste partiet i slutet med omväxlande vanlig marsch och slow march - det fungerar, men ser kanske inte så snyggt ut ur publiksynpunkt att det är värt besväret. Dessutom är figget långt som det är och om vi skippar den biten behöver vi inte ha ännu en marsch att gå ut till. I dag ska vi också få ut noterna till de stycken som ska spelas under finalen med alla medverkande kårer (vilken bra framförhållning att få ut noterna kvällen innan...).
Men jaja, det blir ju åtminstone mer spännande på det här viset än om vi hade vetat vad vi skulle spela och allt hade suttit perfekt redan för en månad sen.
Men jaja, det blir ju åtminstone mer spännande på det här viset än om vi hade vetat vad vi skulle spela och allt hade suttit perfekt redan för en månad sen.
Vaxholm och veteranbuss...
...är två begrepp som är intimt förknippade med varandra för Sjövärnskårens Musikkår. Varje år medverkar vi på evenemanget "Skärgårdsbåtens dag" i Vaxholm, då vi spelar på kajen när en konvoj av Vaxhomsbolagets ångbåtar lägger till. Och varje år får vi utnyttja en gul veteranbuss från 60-talet som turnébuss.
Det är lika intressant varje gång att ta sig ner till hamnen på Vaxholms små smala gator med buss, särskilt som stan denna dag är full av folk och det står mycket bilar parkerade på de små smala gatorna (och detta trots att mycket av folket kommer dit med båt, inte bil). Men väl framme står bussen parkerad i ett hörn precis nere vid kajen, vi har den som samlingsplats och lysande gul som den är väcker den mycket uppmärksamhet. Dessutom medföljer med bussen en glad och entusiastisk chaufför som gärna berättar om den för både oss och publiken. Många kommer fram för att titta på bussen och prata med oss, och eventuellt lyckades vi denna gång faktiskt rekrytera en ny klarinettist! Men var var trombonisterna, vi hade verkligen behövt en extra sådan nu nämligen eftersom vi haft lite manfall i den sektionen på grund av armbrott och annat...
Bilderna nedan är för övrigt tagna med mobilen och därmed tyvärr dåliga och mörka.
Den gula bussen. Olof tycker att vi ska hänga en tuba på cykelhållaren där fram, och det kan väl vara en bra idé (åtminstone så länge bussen står still)?
Folkfest på kajen - med blåsmusik, flaggprydda ångbåtar, massor av folk och fint väder.
Normalt utnyttjar musikkåren det faktum att det precis bredvid bussens parkeringsplats finns en italiensk glassbar med väldigt god glass - men tyvärr var den stängd den här gången pga ägarbyte. Skärgårdsbåtens dag var den 3:e juni och de skulle öppna igen den 5:e, vilket verkar lite dumt planerat med tanke på de stora folkmassorna och det soliga sommarvädret denna dag (visserligen har folk jackor på bilden ovan, men det beror på att den bilden är tagen vid niotiden på kvällen - det var en varm och solig dag och absolut glassväder)...Vi var lite besvikna över att det årliga besöket på glassbaren blev inställt, men Rolf i musikåren hade fixat mackor åt alla och det såldes trots allt glass på andra håll i Vaxholm, om än av lite sämre kvalisort.
På vägen hem i 80 km i timmen (maxfart för veteranbussen) kan man bli lite trött, och då är det ju tur att Grums har sin vän staven att mysa med.
Det är lika intressant varje gång att ta sig ner till hamnen på Vaxholms små smala gator med buss, särskilt som stan denna dag är full av folk och det står mycket bilar parkerade på de små smala gatorna (och detta trots att mycket av folket kommer dit med båt, inte bil). Men väl framme står bussen parkerad i ett hörn precis nere vid kajen, vi har den som samlingsplats och lysande gul som den är väcker den mycket uppmärksamhet. Dessutom medföljer med bussen en glad och entusiastisk chaufför som gärna berättar om den för både oss och publiken. Många kommer fram för att titta på bussen och prata med oss, och eventuellt lyckades vi denna gång faktiskt rekrytera en ny klarinettist! Men var var trombonisterna, vi hade verkligen behövt en extra sådan nu nämligen eftersom vi haft lite manfall i den sektionen på grund av armbrott och annat...
Bilderna nedan är för övrigt tagna med mobilen och därmed tyvärr dåliga och mörka.
Den gula bussen. Olof tycker att vi ska hänga en tuba på cykelhållaren där fram, och det kan väl vara en bra idé (åtminstone så länge bussen står still)?
Folkfest på kajen - med blåsmusik, flaggprydda ångbåtar, massor av folk och fint väder.
Normalt utnyttjar musikkåren det faktum att det precis bredvid bussens parkeringsplats finns en italiensk glassbar med väldigt god glass - men tyvärr var den stängd den här gången pga ägarbyte. Skärgårdsbåtens dag var den 3:e juni och de skulle öppna igen den 5:e, vilket verkar lite dumt planerat med tanke på de stora folkmassorna och det soliga sommarvädret denna dag (visserligen har folk jackor på bilden ovan, men det beror på att den bilden är tagen vid niotiden på kvällen - det var en varm och solig dag och absolut glassväder)...Vi var lite besvikna över att det årliga besöket på glassbaren blev inställt, men Rolf i musikåren hade fixat mackor åt alla och det såldes trots allt glass på andra håll i Vaxholm, om än av lite sämre kvalisort.
På vägen hem i 80 km i timmen (maxfart för veteranbussen) kan man bli lite trött, och då är det ju tur att Grums har sin vän staven att mysa med.
Ventilventilering 2
Per undrade i inlägget "ventilventilering" om min (eller egentligen Solna Brass) krånglande kornett "Vilket brassinstrument har någon annan ventiltyp? Spontant skulle jag nog tycka, att pistongventilen borde ha bra förutsättningar att funka; men jag vet ju inte, hur den är konstruerad "internt"
Jag kände att det här kan jag inte reda ut i en kommentar, så här kommer ett eget inlägg om ventiler på brassinstrument. Läses enbart av den verkligt intresserade...
Jag kände att det här kan jag inte reda ut i en kommentar, så här kommer ett eget inlägg om ventiler på brassinstrument. Läses enbart av den verkligt intresserade...
Brassinstrumentet är i sig bara ett rör. Ljudet alstras inte i eller på instrumentet, utan av spelarens läppar - instrumentet i sig fungerar egentligen bara som en förstärkare och för att ge ljudet en speciell klang. Man kan alltså spela på vilket rör som helst som är öppet i båda ändar - ett klassiskt trumpetarpartytrick är att spela på t.ex. en vattenslang eller en vattenkanna/tekanna. På ett rör kan man spela alla toner, men det är svårt. För att det ska låta vackert behöver man ett rör där tonens våglängd passar in perfekt - en stående våg. Och sådana kan man bara få för vissa toner i ett rör av en viss längd, de tonerna kallas naturtoner. Vill man ha stående vågor av annan längd får man helt enkelt byta till ett längre eller kortare rör, vilket förstås är praktiskt besvärligt och förr fick man därmed i en orkester ha en trumpet i varje tonart man skulle spela i. Och då kunde man ändå inte spela mycket mer än grundton, ters och kvint i ackordet, så det har genom tiderna testats diverse olika tekniska lösningar för att man ska kunna spela kromatiskt på brassinstrument. Man har försökt göra hål och sätta klaffar på dem, men det har inte fungerat helt tillfredsställande - det är tydligen svårt att få systemet tätt och då blir det ju falskt. Det sägs vara därför Mozart tyckte så illa om trumpet - på hans tid spelades det mycket på klafftrumpeter. För övrigt är de kända trumpetkonserterna av Haydn och Humel skrivna för just klafftrumpet.
De lösningar som främst fungerar är de som innebär att man i princip tillfälligt stämmer om instrumentet, genom att öka eller minska den totala rörlängden. Detta har gjorts på flera sätt. På 1800-talet användes s.k. inventionsrör, som helt enkelt var en extra rörbit som passades in mellan munstycket och resten av instrumentet. Det fungerade utmärkt, men eftersom det tog lite tid att plocka av och på rören så kunde man fortfarande inte spela kromatiskt särskilt snabbt.
Ett annat sätt att lösa problemet var att ha en lättrörlig rörbygel på instrumentet som man kunde dra in och ut medan man spelade - ett s.k. drag, som är en lösning som fortfarande är i bruk på tromboner. Den fungerar utmärkt, men det kan ibland vara svårt att spela riktigt snabbt.
Ventilerna kom därnäst, i slutet på 1800-talet tror jag, och de är snarast en vidareutveckling av inventionsrören - istället för att koppla av och på rör låter man dem sitta kvar hela tiden och använder en ventil för att stänga av och på luftflödet ut i extraröret. Med tre sådana extrarör kan man täcka upp alla toner i alla tonarter, och alltså spela kromatiskt. Pistong- och cylinderventiler är två olika mekansika lösningar för denna funktion, där pistongventilen är den modernare varianten. Förr hade alla brassinstrument (utom tromboner) cylinderventiler, i dag har de flesta pistongventiler med undantag för tromboner som ju aldrig har ventiler (förutom den äldre formen ventilbasun) och valthorn där pistongventilen aldrig fått något genomslag. Cylinderventiler förekommer också på en del tubor och piccolatrumpeter samt många äldre brassinstrument. Principen är densamma -när ventilen trycks ner slussas luft ut i extraröret och tonen sänks genom att instrumentets totala rörlängd förlängs - men rent mekaniskt ser ventiltyperna lite olika ut. Cylinderventiler kan vara att föredra när man behöver spela snabbt eftersom man inte behöver trycka ner "knappen" lika långt - det är troligen därför en hel del piccolatrumpeter har cylinderventiler, och troligen har tubor dem av en liknande anledning, men inte så mycket för att det ska gå att spela fort som för att det helt enkelt är bekvämare på ett så stort instrument.
Ca hundraårigt svenskbyggt althorn med cylinderventiler. 
Modern trumpet, kornett och flygelhorn med pistongventiler.
Så varför har inte alla brassinstrument cylinderventiler då? Jo, den viktigaste skillnaden är nog att instrument med cylinderventiler får en lite mjukare klang än instrument med pistongventiler. Och mjukare klang vill man inte ha på instrument som t.ex. trumpeter. Men man kan ju ändå undra varför inte cylinderventiler är vanligare på sådana instrument som i sig redan har ganska mjuk klang, t.ex. althorn, euphonium, och kornett? Det kan vara för att de helt enkelt är krångligare rent mekaniskt att fixa med själv än pistongventilerna och därför lite mer opraktiska? Går man tillbaka till första halvan av förra århundradet hade i stort sett alla brassinstrument cylinderventiler, i dag är bara norm för just valthorn även om de förekommer hos en del andra instrument också. Valthorn samt ett fåtal andra brassinstrument (t.ex. ventilbasun, helicon, sousafon...) har aldrig tillverkats med annat än cylinderventiler.
Ventilsystemet är dock itne perfekt, utan har vissa brister, oberoende av om instrumentet har cylinder- eller pistongventiler. Det har att göra med detta att ventilernas funktion är att sänka tonen genom att slussa ut luften i ett eller flera extrarör (byglar). Det här fungerar fint så länge man bara trycker ner en ventil åt gången. Men när man använder dem i kombination, vilket man måste göra för att kunna spela kromatiskt, kan 1+1 ibland bli lite mer eller lite mindre än 2...och det gäller i synnerhet tredje ventilen, där tonen alltid blir för hög på i synnerhet de toner där man kombinerar första och tredje ventilen. Därför är många instrument byggda så att ett eller två av de där extrarören (byglarna) är lätta att dra in och ut, och försedda med en liten ögla eller krok för att man ska kunna göra det medan man spelar för att intonera enstaka besvärliga toner. En sådan bygel som går att flytta medan man spelar, ungefär som ett trombondrag i miniatyr, kallas trigger. En trigger finns oftast på just den besvärliga tredje ventilen, och ibland även på första - och för de där låga tonerna där första och tredje ventilen kombineras är det regel att alltid använda triggern, för de tonerna är alltid falska. Det här är alltså inte något undantagsfall som har att göra med instrumenttyp, märke, modell, det enskilda instrumentet eller musikern som spelar på det, utan ett inbyggt problem i ventilsystemet som sådant.
Trumpet med trigger på både första och tredje ventilen. 
På den förra bilden på tre instrument bredvid varandra ser man att trumpeten har två triggers, kornetten en (man får titta noga för att se den) och flygellhornet ingen. Det finns ingen generell regel för om och hur många triggers ett instrument ska ha, antalet triggrar varierar mycket mellan märken och modeller, men på trumpeter och kornetter är det normalt med åtminstone en trigger på trean och ofta även en på ettan. Kornetten jag spelar på har däremot av någon outgrundlig anledning istället en trigger på första men inte på tredje ventilen, vilket gör många toner som tas med tredje ventilen väldigt svårintonerade. På tvåan har man aldrig trigger, andra ventilen sänker bara tonen ett halvt tonsteg (notera den väldigt lilla korta bygen på andra ventilen) vilket är så lite det är enkelt nog att intonera utan att behöva trigger som hjälpmedel. Till skillnad från trean som sänker hela ett och ett halvt tonsteg - och då blir eventuella stämningsproblem så stora att det blir svårt att intonera enbart med munnen utan man behöver en trigger för att kompensera.
På vissa instrument har man en alternativ lösning på problemet med tredje ventilen, nämligen att sätta dit en fjärde ventil, en s.k. kvartsventil, för att få fler möjligheter att slippa använda flera ventiler samtidigt. Det här ses ofta på tubor och piccolatrumpeter, samt på en del flygelhorn och äldre brassinstrument med cylinderventiler.
Tattoo i sommar!
Att göra i sommar (t.ex. som alternativ till prinsessbröllop): gå på Stockholm Military Tattoo, 12-13 juni på Armémuseum!
http://www.stockholmmilitarytattoo.se/
Sjövärnskårens Musikkår
Här kan man lyssna på en del av förra årets final med alla medverkande kårer, och det finns även fler youtubeklipp från tattoot på hemsidan (länken ovan):
http://www.youtube.com/watch?v=JYFItJwXxWM
Ventilventilering...
Kan jag behöva lite av. I dag for jag glatt åstad för att spela två spelningar samma förmiddag. Klockan var tidigt på morgonen och när jag satt mig på tåget upptäcker jag att tredjeventilen på kornetten också satt sig, dock inte på tåget utan fast och det ordentligt. Kornetten är i det närmaste ospelbar. Det har hänt förr och jag har varit på vippen att lämna in den på lagning för det förr, men det har alltid ordnat upp sig av sig själv med lite tid och lite lirkande. Men inte så snart som samma morgon. Illa...jag ser framför mig två spelningar där jag inte kan spela några toner där man använder tredje ventilen, något som inte alltid behöver vara ett enormt problem, men dagens spelningar är på utomhusgudstjänster och repertoaren består av psalmer där mina stämmor innehåller en större andel än vanligt av toner som kräver en tredjeventilen. Mest irriterande är att om jag upptäckt det innan jag åkte hemifrån hade jag kunnat ta flygelhornet i stället, men väl på tåget är det för sent - det är helgdag, halvtimmestrafik på pendeltågen och jag har inte tid att vända.
På vägen ansluter jag till de övriga tre Solna Brassmedlemmar jag ska spela kvartett med på första spelningen. Som tur är så är den ena av dessa Lasse, den ständige fixaren och räddaren i nöden, och en annan Fredrik, som vi ska plocka upp på Valhallavägen. Denna kombination av lyckliga omständigheter gör att jag kan få nödlåna en kornett från Frälsningsarmén Templets brassband (som ligger nära Valhallavägen och där Lasse spelar). En kornett som fungerar, men dock inte är använd på länge...
Efter viss förvirring om vart vi egentligen ska hittar vi till första spelningen på Rosendal ute på Djurgården. Kornettens sedan länge hoptorkade, oanvända ventiler kräver rejält med ventilolja för att fungera, men efter att den fått det verkar allt fungera som det ska. En stund. Halvvägs igenom fastnar första ventilen. Inte så illa som tredjeventilen på min vanliga kornett, men illa nog för att jag bara ska kunna spela toner där förstaventilen är inblandad om jag hinner peta upp ventilen med fingret mellan tonerna...mot slutet av spelningen är det bättre igen (tack vare mer olja), men inte bra. Men som tur är spelar jag understämma så det gör inte så mycket att vissa toner uteblir från mig, det hade varit värre om jag spelat första. Och dagen artar sig i övrigt bra, vädret är fint, vitsippor och vårlök blommar under gammelekarna, ekorrar skuttar och fåglar sjunger. Tyvärr har vi inte tid att stanna, vi måste till Solna för nästa spelning.
I Solna ansluter vi till resten av Solna Brass, och när det är dags att spela har jag med lite trixande och med hjälp av ännu en ordentlig dosis olja fått ordning på förstaventilen och allt verkar fungera som det ska. En stund. Halvvägs in i spelningen sätter sig andraventilen...ibland lyckas jag peta upp den med fingret mellan tonerna, men oftast inte. Som tur är så är vi fler kornettister nu så det gör inte lika mycket och märks inte lika mycket att många toner där andraventilen är inblandad uteblir. Efter detta är spelningarna tack och lov klara, krångelkornetten nummer två får följa med Lasse för att återbördas till Templet och krångelkornetten nummer ett får följa med hem igen för så småningom vidare befordran till bandets händige slagverkare, som förhoppningsvis kan få pli på den.
Krångelkornett modell bångstyrig Benge...
På vägen ansluter jag till de övriga tre Solna Brassmedlemmar jag ska spela kvartett med på första spelningen. Som tur är så är den ena av dessa Lasse, den ständige fixaren och räddaren i nöden, och en annan Fredrik, som vi ska plocka upp på Valhallavägen. Denna kombination av lyckliga omständigheter gör att jag kan få nödlåna en kornett från Frälsningsarmén Templets brassband (som ligger nära Valhallavägen och där Lasse spelar). En kornett som fungerar, men dock inte är använd på länge...
Efter viss förvirring om vart vi egentligen ska hittar vi till första spelningen på Rosendal ute på Djurgården. Kornettens sedan länge hoptorkade, oanvända ventiler kräver rejält med ventilolja för att fungera, men efter att den fått det verkar allt fungera som det ska. En stund. Halvvägs igenom fastnar första ventilen. Inte så illa som tredjeventilen på min vanliga kornett, men illa nog för att jag bara ska kunna spela toner där förstaventilen är inblandad om jag hinner peta upp ventilen med fingret mellan tonerna...mot slutet av spelningen är det bättre igen (tack vare mer olja), men inte bra. Men som tur är spelar jag understämma så det gör inte så mycket att vissa toner uteblir från mig, det hade varit värre om jag spelat första. Och dagen artar sig i övrigt bra, vädret är fint, vitsippor och vårlök blommar under gammelekarna, ekorrar skuttar och fåglar sjunger. Tyvärr har vi inte tid att stanna, vi måste till Solna för nästa spelning.
I Solna ansluter vi till resten av Solna Brass, och när det är dags att spela har jag med lite trixande och med hjälp av ännu en ordentlig dosis olja fått ordning på förstaventilen och allt verkar fungera som det ska. En stund. Halvvägs in i spelningen sätter sig andraventilen...ibland lyckas jag peta upp den med fingret mellan tonerna, men oftast inte. Som tur är så är vi fler kornettister nu så det gör inte lika mycket och märks inte lika mycket att många toner där andraventilen är inblandad uteblir. Efter detta är spelningarna tack och lov klara, krångelkornetten nummer två får följa med Lasse för att återbördas till Templet och krångelkornetten nummer ett får följa med hem igen för så småningom vidare befordran till bandets händige slagverkare, som förhoppningsvis kan få pli på den.
Krångelkornett modell bångstyrig Benge...
126...
...taktartsbyten är det i stycket "Frontier!" av Michael Ball, som vi repar för tillfället med Solna Brass. Och nästan lika många olika taktarter, känns det som (nä, inte riktigt). Och inte blir det enklare av att dirigenten väljer att ibland slå tretakter på fyra och fyrtakter på tre...är detta ett test av bandets matematiska förmågor månne? Tur att man är naturvetare kanske...
Operadax
Jag ska vicka i symfoniorkester på en operakonsert nästa helg, vilket ska bli trevligt som omväxling. Jag skulle inte vilja spela i symfoniorkester permanent, det är för lite att göra, men någon gång ibland är det kul att få spela klassiskt med stråkar och allt. Hittills har jag varit på ett rep, och de är alltid intressanta med just denna orkester. För det första är första repet jag är med på inför en konsert alltid en övning i a vistatransponering eftersom jag aldrig får noterna i förväg...den här gången är det dock enklare än vanligt eftersom det mesta faktiskt är Bb-stämmor som inte behöver transponeras, några C-stämmor (inga problem där) och så ett par A-stämmor som är svårare. Men det går absolut att reda ut, värst är Pomp and circumstance där det är lite sextondelslöpningar och förstås temat (men det vet man ju åtminstone hur det ska låta så det kan man i stort sett spela utantill).
Dessa rep är också intressanta rent orkestersocialt. Jag har aldrig varit med om maken till oordnade rep! Tempot på repen är plågsamt långsamt, orkesterdisciplinen är under all kritik och repen är på det hela taget inte särskilt effektiva i något avseende. Innan jag första gången spelade i S:t Eriks trodde jag att mycket värre än Romele Musikkår på en dålig dag blir det inte vad gällde orkesterdisciplin, men S:t Eriks slår dem med hästlängder. Alla har åsikter om allt, inklusive musikaliska tolkningar, det diskuteras och grälas och dirigenten blir ibland rentav överkörd av orkestermedlemmar som vill repa vissa saker. Dirigenten i sin tur blir frustrerad och irriterad. Som trumpetare har man ju rätt mycket paus när man spelar symfoniorkester, och brasset generellt inlåter sig heller inte i några av alla de här diskussionerna så vi sitter mest längst bak och skrattar åt alltihop. Jag är ju bara inhoppare också, men hade jag varit permanent medlem här hade jag troligen slutat ganska fort för i längden hade det blivit riktigt jobbigt att lyssna på de ständiga diskussionerna. Nu är det lite underhållande, rena såpoperan ibland...
Till och råga på eländet låter det fruktansvärt illa, och om jag inte hade spelat med den här orkestern några gånger förr och vet bättre hade jag blivit helt förskräckt av tanken på att detta ska framföras på konsert om mindre än två veckor. Men nu har jag spelat med dem förr och vet att S:t Eriks på ett närmast magiskt sätt förvandlas till det bättre när det blir dags för konsert: Många orkestrar är förvisso bra på att skärpa sig när det väl gäller, men här tror man knappt att det är samma orkester. Och tur är väl det. Med tanke på hur illa det låter på repen generellt så är det kanske inte konstigt heller att dirigenten sällan petar i vad trumpetarna gör ens när vi transponerar fel, missar nyanser eller helt enkelt stämmer fruktansvärt dåligt, vilket vi gjorde nu sist. Hade det varit Solna Brass hade man aldrig kommit undan med det, och när man är van vid att dirigenten anmärker på smådetaljer känner man sig nästan utlämnad när man plötsligt kommer undan med i stort sett vad som helst.
Och förresten, är det inte fruktansvärt optimistiskt av en kompositör att skriva fem p:n (pianopianopianopianissimo) i en trumpetstämma?
Dessa rep är också intressanta rent orkestersocialt. Jag har aldrig varit med om maken till oordnade rep! Tempot på repen är plågsamt långsamt, orkesterdisciplinen är under all kritik och repen är på det hela taget inte särskilt effektiva i något avseende. Innan jag första gången spelade i S:t Eriks trodde jag att mycket värre än Romele Musikkår på en dålig dag blir det inte vad gällde orkesterdisciplin, men S:t Eriks slår dem med hästlängder. Alla har åsikter om allt, inklusive musikaliska tolkningar, det diskuteras och grälas och dirigenten blir ibland rentav överkörd av orkestermedlemmar som vill repa vissa saker. Dirigenten i sin tur blir frustrerad och irriterad. Som trumpetare har man ju rätt mycket paus när man spelar symfoniorkester, och brasset generellt inlåter sig heller inte i några av alla de här diskussionerna så vi sitter mest längst bak och skrattar åt alltihop. Jag är ju bara inhoppare också, men hade jag varit permanent medlem här hade jag troligen slutat ganska fort för i längden hade det blivit riktigt jobbigt att lyssna på de ständiga diskussionerna. Nu är det lite underhållande, rena såpoperan ibland...
Till och råga på eländet låter det fruktansvärt illa, och om jag inte hade spelat med den här orkestern några gånger förr och vet bättre hade jag blivit helt förskräckt av tanken på att detta ska framföras på konsert om mindre än två veckor. Men nu har jag spelat med dem förr och vet att S:t Eriks på ett närmast magiskt sätt förvandlas till det bättre när det blir dags för konsert: Många orkestrar är förvisso bra på att skärpa sig när det väl gäller, men här tror man knappt att det är samma orkester. Och tur är väl det. Med tanke på hur illa det låter på repen generellt så är det kanske inte konstigt heller att dirigenten sällan petar i vad trumpetarna gör ens när vi transponerar fel, missar nyanser eller helt enkelt stämmer fruktansvärt dåligt, vilket vi gjorde nu sist. Hade det varit Solna Brass hade man aldrig kommit undan med det, och när man är van vid att dirigenten anmärker på smådetaljer känner man sig nästan utlämnad när man plötsligt kommer undan med i stort sett vad som helst.
Och förresten, är det inte fruktansvärt optimistiskt av en kompositör att skriva fem p:n (pianopianopianopianissimo) i en trumpetstämma?
Söndagskonsert!
Perfekt konserttiming...
...har Solna Brass, som lägger en konsert samma helg som det utfärdas vädervarning klass 2 med mycket snö och starka vindar.
I går repade vi, vilket gick bra. Det snöade och hade börjat blåsa upp på morognen och jag blev väldigt förvånad när jag kom ner till stationen och tåget kom i tid. Prick! Och inte blev det försenat på vägen heller utan anlände till Solna precis när det skulle. Promenaden till replokalen var kall, även om man numera är rätt van vid tiograders kyla så brukar det oftast inte vara så blåsigt när det är såpass kallt här. Men jag kom trots vädret alltså faktiskt inte för sent till repet, vilket jag gjort ett par gånger denna vinter även när det inte varit klass 2-varning.
Hem var däremot en annan femma.
Tåget från Solna var 45 minuter sent. Jag hoppade av i centrum eftersom jag är i stort behov av en ny vinterjacka - min högt älskade mockakappa har dragit sin sista suck till min mycket stora irritation. Kunde den inte hängt med bara någon månad till, tills det är varmt nog att använda min även den slitna och trasiga men till skillnad från kapan ändå funktionsdugliga sommarjacka? Men nädå, kappan gav upp och i tolv minusgrader och blåst är det inte tal om att använda sommarjackan ens med flera lager fleece och ylle under. Alltså tänkte jag mig att ta en runda på stan och leta efter en jacka eftersom jag ändå var i stan. Naturligtvis hittade jag ingen jacka eftersom mina krav på en sådan är för höga i förhållande till min plånboks storlek (och allt jag begär är egentligen att den är antingen varm eller rymlig nog för att man ska kunna ha varma tröjor under, samt att den har fickor som faktiskt går att ha saker i, ska det vara för mycket begärt?). Och det där med plånbokens storlek ska faktiskt tolkas bokstavligen - jackor för kvinnor har ofta inte fickor stora nog för att en normalstor plånbok ska gå ner i dem, i synnerhet inte innerfickor, om de alls har innerfickor. Kvinnor behöver ju inga fickor för vi har ju alla alltid handväska? Utom jag som hellre vill ha saker som plånbok, mobiltelefon, nycklar och sl-kort i fickorna.
Så det blev ingen jacka. Och tåget hem var en timme sent. Suck. Men hem kom jag, nu ska vi se om jag kommer till genrepet och konserten i dag också - men vädret är just nu soligt och fint om än kallt, så det borde gå bra även om jag ändå tänker åka tidigare än jag gjort annars för säkerhets skull. Det gör inget, - är jag för tidig kan jag ju alltid gå en sväng i Solna centrum och titta efter en jacka.
I går repade vi, vilket gick bra. Det snöade och hade börjat blåsa upp på morognen och jag blev väldigt förvånad när jag kom ner till stationen och tåget kom i tid. Prick! Och inte blev det försenat på vägen heller utan anlände till Solna precis när det skulle. Promenaden till replokalen var kall, även om man numera är rätt van vid tiograders kyla så brukar det oftast inte vara så blåsigt när det är såpass kallt här. Men jag kom trots vädret alltså faktiskt inte för sent till repet, vilket jag gjort ett par gånger denna vinter även när det inte varit klass 2-varning.
Hem var däremot en annan femma.
Tåget från Solna var 45 minuter sent. Jag hoppade av i centrum eftersom jag är i stort behov av en ny vinterjacka - min högt älskade mockakappa har dragit sin sista suck till min mycket stora irritation. Kunde den inte hängt med bara någon månad till, tills det är varmt nog att använda min även den slitna och trasiga men till skillnad från kapan ändå funktionsdugliga sommarjacka? Men nädå, kappan gav upp och i tolv minusgrader och blåst är det inte tal om att använda sommarjackan ens med flera lager fleece och ylle under. Alltså tänkte jag mig att ta en runda på stan och leta efter en jacka eftersom jag ändå var i stan. Naturligtvis hittade jag ingen jacka eftersom mina krav på en sådan är för höga i förhållande till min plånboks storlek (och allt jag begär är egentligen att den är antingen varm eller rymlig nog för att man ska kunna ha varma tröjor under, samt att den har fickor som faktiskt går att ha saker i, ska det vara för mycket begärt?). Och det där med plånbokens storlek ska faktiskt tolkas bokstavligen - jackor för kvinnor har ofta inte fickor stora nog för att en normalstor plånbok ska gå ner i dem, i synnerhet inte innerfickor, om de alls har innerfickor. Kvinnor behöver ju inga fickor för vi har ju alla alltid handväska? Utom jag som hellre vill ha saker som plånbok, mobiltelefon, nycklar och sl-kort i fickorna.
Så det blev ingen jacka. Och tåget hem var en timme sent. Suck. Men hem kom jag, nu ska vi se om jag kommer till genrepet och konserten i dag också - men vädret är just nu soligt och fint om än kallt, så det borde gå bra även om jag ändå tänker åka tidigare än jag gjort annars för säkerhets skull. Det gör inget, - är jag för tidig kan jag ju alltid gå en sväng i Solna centrum och titta efter en jacka.
Himvarnskår?
Detta är förvisso kanske att gå händelserna i förväg, men när det hela väl gått igenom kommer nyheten redan att vara gammal så det känns som om det är lika bra att blogga om den nu och hoppas att jag inte tar ut glädjen i förskott. Sjövärnskårens musikkår har efter många om och men och många papper som samlat damm på många skrivbord äntligen blivit godkända för att få bli hemvärnsmusikkår! Det enda som återstår är en inspektion, men denna borde inte bli något större problem för en kår som är godkänd för högvaktsspelningar sedan tidigare.
Musikkåren har jobbat mot att få bli hemvärnskår ganska länge, främst av ekonomiska skäl men även för att vi vill ha en tydligare koppling till försvaret. Att bli hemvärnsmusikkår skulle innebära visst ekonomiskt stöd till verksamheten, fler spelningar från försvaret än vi har nu, de som arbetar i musikkåren med styrelsearbete och liknande kommer att kunna få viss ekonomisk ersättning för det jobb de lägger ner, och vi som spelar i kåren kommer att kunna få viss ekonomisk ersättning för de spelningar vi gör för försvaret. Det senare kommer förhoppningsvis att öka våra möjligheter att ta spelningar eftersom vi i dag har svårt att få ihop tillräckligt med folk för att kunna tacka ja till spelningar på dagtid vardagar.
Det är fördelarna. Det verkar inte finnas några nackdelar. Vi kommer att ha vissa pliktspelningar (vara förbundna att göra ett visst antal spelningar/år för försvaret), men de är inte många och vi vill ju verkligen ha fler spelningar så det är snarast en fördel.
Det har diskuterats mycket i musikkåren vad bytet av huvudman kommer att innebära vad gäller musikkårens identitet, dvs vad kåren ska heta i fortsättningen och vilken uniform vi ska ha. Namnet är egentligen inte särskilt viktigt i sig - den här musikkåren har bytt namn åtskilliga gånger under sin livstid (musikkåren som förening heter Södertörns orkesterförening, men "artistnamnet" har varierat beroende på vilken huvudman kåren haft) och kåren har periodvis rentav haft flera namn (och flera uniformer) samtidigt. Uppenbarligen har kåren som mest (före min tid) spelat i fyra uniformer samtidigt (ok, inte exakt samtidigt förstås) - hemvärnets, flygvapnets, marinens blå och marinens vita sommaruniform (den marinens musikår har idag)! Jag är glad att jag bara behöver hålla reda på en, det är mycket nog grejer, och hoppas att det ska förbli så. Fast jag är beredd att stå ut med den vita om vi mot förmodan skulle få lov att använda den, men det är inte troligt - marinen har någon slags ensamrätt på den. Det viktigaste för musikkåren är dock att vi får behålla vår marina identitet oavsett hur det exakta namnet lyder, och det ska vi få. Vi kommer därmed att fortsätta använda vår blå marina uniform - inget hemvärnsgrått! Namnet kommer troligen att bli något i stil med Stockholms hemvärnsmusikkår Södertörn, eller bara Stockholms hemvärnsmusikkår, eller kanske båda två beroende på sammanhang. Uppenbarligen får vi fortfarande använda namnet Sjövärnskårens musikkår också om vi vill, i sammanhang där vi inte måste representera hemvärnet.
Så nu är det bara hoppas att det blir bokat ett datum för inspektion snart så att det hela blir helt klart. Men vår dirigent vill helst att den del av inspektionen som omfattar konsertmusik ska göras i samband med vår konsert på Nybrokajen den 25 maj, så om inte Försvarsmusikcentrum och Hemvärnet tvunget vill göra det tidigare (och det är väl inte troligt att de har så värst bråttom, de där kvarnarna brukar mala rätt långsamt) så lär det dröja tills dess. Men i sommar är det återigen dags för Stockholm Military Tattoo och om vi ska göra ett namnbyte vore det ju kanske trevligt om det vore klart till dess?
Musikkåren har jobbat mot att få bli hemvärnskår ganska länge, främst av ekonomiska skäl men även för att vi vill ha en tydligare koppling till försvaret. Att bli hemvärnsmusikkår skulle innebära visst ekonomiskt stöd till verksamheten, fler spelningar från försvaret än vi har nu, de som arbetar i musikkåren med styrelsearbete och liknande kommer att kunna få viss ekonomisk ersättning för det jobb de lägger ner, och vi som spelar i kåren kommer att kunna få viss ekonomisk ersättning för de spelningar vi gör för försvaret. Det senare kommer förhoppningsvis att öka våra möjligheter att ta spelningar eftersom vi i dag har svårt att få ihop tillräckligt med folk för att kunna tacka ja till spelningar på dagtid vardagar.
Det är fördelarna. Det verkar inte finnas några nackdelar. Vi kommer att ha vissa pliktspelningar (vara förbundna att göra ett visst antal spelningar/år för försvaret), men de är inte många och vi vill ju verkligen ha fler spelningar så det är snarast en fördel.
Det har diskuterats mycket i musikkåren vad bytet av huvudman kommer att innebära vad gäller musikkårens identitet, dvs vad kåren ska heta i fortsättningen och vilken uniform vi ska ha. Namnet är egentligen inte särskilt viktigt i sig - den här musikkåren har bytt namn åtskilliga gånger under sin livstid (musikkåren som förening heter Södertörns orkesterförening, men "artistnamnet" har varierat beroende på vilken huvudman kåren haft) och kåren har periodvis rentav haft flera namn (och flera uniformer) samtidigt. Uppenbarligen har kåren som mest (före min tid) spelat i fyra uniformer samtidigt (ok, inte exakt samtidigt förstås) - hemvärnets, flygvapnets, marinens blå och marinens vita sommaruniform (den marinens musikår har idag)! Jag är glad att jag bara behöver hålla reda på en, det är mycket nog grejer, och hoppas att det ska förbli så. Fast jag är beredd att stå ut med den vita om vi mot förmodan skulle få lov att använda den, men det är inte troligt - marinen har någon slags ensamrätt på den. Det viktigaste för musikkåren är dock att vi får behålla vår marina identitet oavsett hur det exakta namnet lyder, och det ska vi få. Vi kommer därmed att fortsätta använda vår blå marina uniform - inget hemvärnsgrått! Namnet kommer troligen att bli något i stil med Stockholms hemvärnsmusikkår Södertörn, eller bara Stockholms hemvärnsmusikkår, eller kanske båda två beroende på sammanhang. Uppenbarligen får vi fortfarande använda namnet Sjövärnskårens musikkår också om vi vill, i sammanhang där vi inte måste representera hemvärnet.
Så nu är det bara hoppas att det blir bokat ett datum för inspektion snart så att det hela blir helt klart. Men vår dirigent vill helst att den del av inspektionen som omfattar konsertmusik ska göras i samband med vår konsert på Nybrokajen den 25 maj, så om inte Försvarsmusikcentrum och Hemvärnet tvunget vill göra det tidigare (och det är väl inte troligt att de har så värst bråttom, de där kvarnarna brukar mala rätt långsamt) så lär det dröja tills dess. Men i sommar är det återigen dags för Stockholm Military Tattoo och om vi ska göra ett namnbyte vore det ju kanske trevligt om det vore klart till dess?
Brassbands-SM del 2 - resultatet
Nu är jag hemma från Värnamo igen, så hur gick det då? Jo, vi försvarade vår bronsplats, varken mer eller mindre.
Vi lottades etta (man lottar ju spelordningen) på både fredagens och lördagens tävlingar (märkligt!) och det känns sällan helt bra att vara först ut. En fördel är dock att man i lugn och ro kan lyssna på de andra banden sen, man har ju klarat av sin egen insats. Lottningen höll dock på att ställa till det lite på fredagen...lottningen ägde rum på eftermiddagen, tävlingen på kvällen. Tanken var att någon i bandledningen skulle vara i kyrkan där hela evenemanget ägde rum och att resultatet av lottningen sedan skulle vidarebefordras till medlemmarna via någon slags sms-telefonkedja. Så brukar vi göra och det brukar fungera. I år fick dock inte jag och inte Madde något sms. Eftersom vi delade rum och var där båda två när lottningen ägde rum hade det räckt att ordförare Nils hade nått en av oss så hade båda vetat. Men nu missade han båda. Som tur är var vi förstås förtänksamma nog att skicka iväg ett sms och fråga när klockan började närma sig kväll, vi frågade när vi skulle samlas, fick svaret halv sju, tittade på klockan och konstaterade att det var om tio minuter...vi skulle tävla först och Nils har missat att meddela oss! Det blev raskt hopplock av instrument, sordiner, noter med mera, ombyte till den lilla svarta och rask marsch till kyrkan. Vi blev faktiskt bara 10-15 minuter sena och eftersom samlingstiden var satt till en halvtimme innan vi skulle ha gemensam uppvärmningen med bandet innan tävlingen var det inge fara på taket. men det var ett stressmoment vi gärna kunde varit utan och Nils kommer att få äta upp det länge...
Fredagens tävling, då det obligatoriska teststycket (Gothic Dances av Alan Fernie) framfördes, gick hyfsat men inte strålande. Något hände i tredje satsen, där delar av bandet blev förvirrade över dirigeringen, och poängen blev förstås därefter. Vi var bättre än de andra amatörbanden, men inte i närheten av proffsen i Windcorp och Stockholms Brass (båda dessa band består främst av proffs och halvproffs, i Stockholms Brass fall kommer många av medlemmarna från Stockholmsfilharmonikerna). Stämningen var lite sådär i bandet efter tävlingen, inte för att visste att vi troligen låg dåligt till (man får inte reda på ställningen förrän alltihop klart) men för att vi visste att vi kunde ha spelat bättre. Kommentarerna från åhörarna var dock positiva, framför allt tyckte många att vårt framförande var det mest musikaliska, välbalanserat och med fin dynamik.
Eftersom Solna Brass är ett amatörband med många medlemmar som jobbar med helt andra saker än musik kan man kanske inte förvänta sig att vi ska kunna slå ett band sammansatt av folk som spelar hela dagarna. Vad vi har är däremot ett band som är fint samspelt klangmässigt (eftersom vi till skillnad från proffsbanden inte är ett projektband utan repar regelbundet varje vecka oavsett om det behövs eller inte) och är känt för att ha ett väldigt fint brassbandssound i ganska engelsk stil (dvs mjukt och runt). Detta betalade sig på lördagen, då andra delen av tävlingen, det fritt valda programmet, ägde rum.
Vi gick ju ut först även på lördagen, denna gång med Paganini variations av Wilby. Och vi spelade nog så bra som Solna Brass kan under de förutsättningar bandet har i dag. Det var en del småmissar, i synnerhet i början (men i brassbands-SM, med den svårighetsgrad det är på musiken och tävlingssituationen, spelar inga band helt felfritt), men sen gick det...lysande! Det skapades någon slags väldigt fin stämning i bandet där på scen, och många i bandet sade efteråt att de totalt glömde bort att de satt på scen med domare och publik som lyssnade - Solna Brass i sin egen lilla värld. Madde, som ändå sitter i främsta ledet och framåt mot publiken, var en av de som upplevde att bandet "satt som i en bubbla" och att hon helt glömde av till och med att det satt en rad Stockholms Brass medlemmar i sina silvervästar på bänkarna längst fram, något Madde oroat sig för mycket efter att hon noterat att det bandet placerat sig så när Windcorp spelade dagen innan. Hon tyckte att det måste vara någon form av psykning och hon hoppades VERKLIGEN inte att de skulle göra så när vi spelade (vilket de förstås gjorde, men det var nog faktiskt för att de ville lyssna, inte för att psyka oss).
Publiken formligen exploderade efteråt och vi var det enda bandet som fick stående ovationer. Och på brassbands-SM spelar man ju för en kunnig publik, majoriteten av åhörarna är medlemmarna i andra brassband, och många är medlemmar i banden som tävlar i samma division (för när man inte tävlar själv sätter man sig naturligtvis och lyssnar på medtävlarna) och i elitdivisionen finns det många duktiga och kunniga musiker.
Åhörarkommentarerna efteråt var översvallande, med kommentarer i stil med "magiskt", "ståpäls", "jag fick rysningar" och liknande. Återigen, och denna gång ännu mer, påpekades det fina soundet i bandet och väldigt många sade att vi var det bästa bandet musikaliskt. På det hela taget kände vi i bandet efteråt att det var oss fullkomligt likgiltigt vilken plats vi hamnade på i slutänden - att ha spelat Paganini så bra (ett av de erkänt svåraste teststycken som finns att spela, om vilket det ofta sägs att många band kan spela stycket men ytterst ytterst få kan spela det riktigt bra), den där känslan vi hade på scen i bandet, och de kommentarer vi fick efteråt var värda så väldigt mycket mer.
Av den anledningen kände vi att det var värt att fira oavsett var vi hamnade och då kunde vi ju lika gärna göra det före prisutdelningen som efter. Därför ville vi gå ut och äta gott på lördagkvällen, godare än på den kombinerade pizzeria/kinarestaurang/kvarterskrogen vi var på på fredagkvällen, men tyvärr är restaurangutbudet inte så värst stort i Värnamo... Den första restaurangen var fullbokad (brassbands-SM i stan...). Den andra var puben/restaurangen mittemot hotellet och den visade sig vara stängd - en lördagkväll! Med brassbands-SM i stan och sista tävlingen avklarad! Det borde ju vara årets stora händelse för en pub som ligger granne med hotellet som är fullbelagt med brassbandsmusiker? Men nä, då är det stängt...Så till sist blev det middag på hotellet, som inte har en egentlig restaurang men en bar som har en trerättersbuffé som inte var dum alls.
På lördagkvällen efter konserten när prisutdelningen ägde rum och resultaten offentliggjordes visade det sig att vi slog proffsen i Stockholms Brass i det fritt valda programmet! Vilket innebär att om vi hade spelat lika bra i det obligatoriska stycket hade vi troligen varit med och slagits om åtminstone silvret. Men det känns oviktigt, för efter det framförande vi gjorde var som sagt den exakta poängen snarast en fotnot. Intressant är att hela Solna Brass har åkt hem mycket nöjda och med en slags segerkänsla som vi inte hade förra året, trots att placeringen är exakt densamma...
Lika roligt var att vår flygelhornist Madde fick instrumentalistpriset i elitdivisionen (de där kommentarerna vi fick om ståpäls och rysningar var nog till stor del Maddes förtjänst). Detta delas ut i varje division till årets bästa solist eller en sektion (för man har ju sektionssolon rätt ofta i brassbandsmusik), och de gånger jag varit med har det gått till en solist i det vinnande bandet. Men inte i år, och Madde var väl förtjänt av det, hon spelade fantastiskt! På ett sätt tycker jag nog att det var bra att vi inte vann eftersom det gör det där solistpriset mer värt - det hade troligen hamnat lite i skymundan om vi vunnit, och kanske även om vi kommit tvåa. Och det är också roligt att det var en amatör i ett amatörband som fick det, i stället för en yrkesmusiker i något av proffsbanden som spelat mycket som solist, som förra året då trombonisten Håkan Björkman fick det. Nog för att han förtjänade det (absolut!), men det är ändå roligare när det går till någon som det kanske betyder mer för och som är i större behov av sådan uppmuntran.
Så, trevlig middag, sedan en trevlig avslutningskonsert med Stockholms brassband, tubaisten Steve Sykes (som även var standin för hornisten Owen Farr som tydligen låg sjuk i svininfluensa hemma i Wales), familjen Carling, massa minibrassbarn förstärkta av LDK, sedan prisutdelningen och sedan avslutades kvällen i hotellets bar. Det var årets brassbands-SM. I dag spelade vi på en gudstjänst i missionskyrkan i Gnosjö, de krävde att vi ställde pokalen på flygeln längs fram i kyrkan...spelningen gick bra, med ett som vanligt fantastiskt fint Summertimesolo av vår soprankornettist Jösse. Jag och andrakornettisten David liftade med andrakornettisten Johan hem, och väl hemma kom Elin och Lars på snabbvisit, alltid trevligt! Nästa punkt på spelprogrammet är adventskonserten med körerna i oscarskyrkan, och tyvärr passar kanske inte Paganini variations in så bra där. Vilket är synd, för det är lite trist att jobba så mycket på ett så svårt stycke musik för att sedan bara framföra det en gång...
Vi lottades etta (man lottar ju spelordningen) på både fredagens och lördagens tävlingar (märkligt!) och det känns sällan helt bra att vara först ut. En fördel är dock att man i lugn och ro kan lyssna på de andra banden sen, man har ju klarat av sin egen insats. Lottningen höll dock på att ställa till det lite på fredagen...lottningen ägde rum på eftermiddagen, tävlingen på kvällen. Tanken var att någon i bandledningen skulle vara i kyrkan där hela evenemanget ägde rum och att resultatet av lottningen sedan skulle vidarebefordras till medlemmarna via någon slags sms-telefonkedja. Så brukar vi göra och det brukar fungera. I år fick dock inte jag och inte Madde något sms. Eftersom vi delade rum och var där båda två när lottningen ägde rum hade det räckt att ordförare Nils hade nått en av oss så hade båda vetat. Men nu missade han båda. Som tur är var vi förstås förtänksamma nog att skicka iväg ett sms och fråga när klockan började närma sig kväll, vi frågade när vi skulle samlas, fick svaret halv sju, tittade på klockan och konstaterade att det var om tio minuter...vi skulle tävla först och Nils har missat att meddela oss! Det blev raskt hopplock av instrument, sordiner, noter med mera, ombyte till den lilla svarta och rask marsch till kyrkan. Vi blev faktiskt bara 10-15 minuter sena och eftersom samlingstiden var satt till en halvtimme innan vi skulle ha gemensam uppvärmningen med bandet innan tävlingen var det inge fara på taket. men det var ett stressmoment vi gärna kunde varit utan och Nils kommer att få äta upp det länge...
Fredagens tävling, då det obligatoriska teststycket (Gothic Dances av Alan Fernie) framfördes, gick hyfsat men inte strålande. Något hände i tredje satsen, där delar av bandet blev förvirrade över dirigeringen, och poängen blev förstås därefter. Vi var bättre än de andra amatörbanden, men inte i närheten av proffsen i Windcorp och Stockholms Brass (båda dessa band består främst av proffs och halvproffs, i Stockholms Brass fall kommer många av medlemmarna från Stockholmsfilharmonikerna). Stämningen var lite sådär i bandet efter tävlingen, inte för att visste att vi troligen låg dåligt till (man får inte reda på ställningen förrän alltihop klart) men för att vi visste att vi kunde ha spelat bättre. Kommentarerna från åhörarna var dock positiva, framför allt tyckte många att vårt framförande var det mest musikaliska, välbalanserat och med fin dynamik.
Eftersom Solna Brass är ett amatörband med många medlemmar som jobbar med helt andra saker än musik kan man kanske inte förvänta sig att vi ska kunna slå ett band sammansatt av folk som spelar hela dagarna. Vad vi har är däremot ett band som är fint samspelt klangmässigt (eftersom vi till skillnad från proffsbanden inte är ett projektband utan repar regelbundet varje vecka oavsett om det behövs eller inte) och är känt för att ha ett väldigt fint brassbandssound i ganska engelsk stil (dvs mjukt och runt). Detta betalade sig på lördagen, då andra delen av tävlingen, det fritt valda programmet, ägde rum.
Vi gick ju ut först även på lördagen, denna gång med Paganini variations av Wilby. Och vi spelade nog så bra som Solna Brass kan under de förutsättningar bandet har i dag. Det var en del småmissar, i synnerhet i början (men i brassbands-SM, med den svårighetsgrad det är på musiken och tävlingssituationen, spelar inga band helt felfritt), men sen gick det...lysande! Det skapades någon slags väldigt fin stämning i bandet där på scen, och många i bandet sade efteråt att de totalt glömde bort att de satt på scen med domare och publik som lyssnade - Solna Brass i sin egen lilla värld. Madde, som ändå sitter i främsta ledet och framåt mot publiken, var en av de som upplevde att bandet "satt som i en bubbla" och att hon helt glömde av till och med att det satt en rad Stockholms Brass medlemmar i sina silvervästar på bänkarna längst fram, något Madde oroat sig för mycket efter att hon noterat att det bandet placerat sig så när Windcorp spelade dagen innan. Hon tyckte att det måste vara någon form av psykning och hon hoppades VERKLIGEN inte att de skulle göra så när vi spelade (vilket de förstås gjorde, men det var nog faktiskt för att de ville lyssna, inte för att psyka oss).
Publiken formligen exploderade efteråt och vi var det enda bandet som fick stående ovationer. Och på brassbands-SM spelar man ju för en kunnig publik, majoriteten av åhörarna är medlemmarna i andra brassband, och många är medlemmar i banden som tävlar i samma division (för när man inte tävlar själv sätter man sig naturligtvis och lyssnar på medtävlarna) och i elitdivisionen finns det många duktiga och kunniga musiker.
Åhörarkommentarerna efteråt var översvallande, med kommentarer i stil med "magiskt", "ståpäls", "jag fick rysningar" och liknande. Återigen, och denna gång ännu mer, påpekades det fina soundet i bandet och väldigt många sade att vi var det bästa bandet musikaliskt. På det hela taget kände vi i bandet efteråt att det var oss fullkomligt likgiltigt vilken plats vi hamnade på i slutänden - att ha spelat Paganini så bra (ett av de erkänt svåraste teststycken som finns att spela, om vilket det ofta sägs att många band kan spela stycket men ytterst ytterst få kan spela det riktigt bra), den där känslan vi hade på scen i bandet, och de kommentarer vi fick efteråt var värda så väldigt mycket mer.
Av den anledningen kände vi att det var värt att fira oavsett var vi hamnade och då kunde vi ju lika gärna göra det före prisutdelningen som efter. Därför ville vi gå ut och äta gott på lördagkvällen, godare än på den kombinerade pizzeria/kinarestaurang/kvarterskrogen vi var på på fredagkvällen, men tyvärr är restaurangutbudet inte så värst stort i Värnamo... Den första restaurangen var fullbokad (brassbands-SM i stan...). Den andra var puben/restaurangen mittemot hotellet och den visade sig vara stängd - en lördagkväll! Med brassbands-SM i stan och sista tävlingen avklarad! Det borde ju vara årets stora händelse för en pub som ligger granne med hotellet som är fullbelagt med brassbandsmusiker? Men nä, då är det stängt...Så till sist blev det middag på hotellet, som inte har en egentlig restaurang men en bar som har en trerättersbuffé som inte var dum alls.
På lördagkvällen efter konserten när prisutdelningen ägde rum och resultaten offentliggjordes visade det sig att vi slog proffsen i Stockholms Brass i det fritt valda programmet! Vilket innebär att om vi hade spelat lika bra i det obligatoriska stycket hade vi troligen varit med och slagits om åtminstone silvret. Men det känns oviktigt, för efter det framförande vi gjorde var som sagt den exakta poängen snarast en fotnot. Intressant är att hela Solna Brass har åkt hem mycket nöjda och med en slags segerkänsla som vi inte hade förra året, trots att placeringen är exakt densamma...
Lika roligt var att vår flygelhornist Madde fick instrumentalistpriset i elitdivisionen (de där kommentarerna vi fick om ståpäls och rysningar var nog till stor del Maddes förtjänst). Detta delas ut i varje division till årets bästa solist eller en sektion (för man har ju sektionssolon rätt ofta i brassbandsmusik), och de gånger jag varit med har det gått till en solist i det vinnande bandet. Men inte i år, och Madde var väl förtjänt av det, hon spelade fantastiskt! På ett sätt tycker jag nog att det var bra att vi inte vann eftersom det gör det där solistpriset mer värt - det hade troligen hamnat lite i skymundan om vi vunnit, och kanske även om vi kommit tvåa. Och det är också roligt att det var en amatör i ett amatörband som fick det, i stället för en yrkesmusiker i något av proffsbanden som spelat mycket som solist, som förra året då trombonisten Håkan Björkman fick det. Nog för att han förtjänade det (absolut!), men det är ändå roligare när det går till någon som det kanske betyder mer för och som är i större behov av sådan uppmuntran.
Så, trevlig middag, sedan en trevlig avslutningskonsert med Stockholms brassband, tubaisten Steve Sykes (som även var standin för hornisten Owen Farr som tydligen låg sjuk i svininfluensa hemma i Wales), familjen Carling, massa minibrassbarn förstärkta av LDK, sedan prisutdelningen och sedan avslutades kvällen i hotellets bar. Det var årets brassbands-SM. I dag spelade vi på en gudstjänst i missionskyrkan i Gnosjö, de krävde att vi ställde pokalen på flygeln längs fram i kyrkan...spelningen gick bra, med ett som vanligt fantastiskt fint Summertimesolo av vår soprankornettist Jösse. Jag och andrakornettisten David liftade med andrakornettisten Johan hem, och väl hemma kom Elin och Lars på snabbvisit, alltid trevligt! Nästa punkt på spelprogrammet är adventskonserten med körerna i oscarskyrkan, och tyvärr passar kanske inte Paganini variations in så bra där. Vilket är synd, för det är lite trist att jobba så mycket på ett så svårt stycke musik för att sedan bara framföra det en gång...
