Brass-SM!
I morgon åker alla vi i Solna Brass till Värnamo för årets brassbandsfestival. Vi tävlar i elitdivisionen, och kommer att spela vårt obligatoriska teststycke (Fernies Gothic Dances) på fredag kväll och vårt fritt valda program på lördag eftermiddag. På sista tiden har vi främst jobbat med vårt fritt valda stycke, som definitivt kräver sitt brassband och inkluderar en mängd tekniska svårigheter och utmaningar både för bandet som helhet och för alla de enskilda sektionerna samt en rad solister. Själv sitter jag full av beundran på repen inför hur många otroligt duktiga musiker vi har i bandet och anstränger mig allt jag kan för att inte ställa till något som märkbart drar ner kvaliteten...
Resultaten av tävlingarna meddelas efter avslutningskonserten på lördag kväll och då avslöjas vilka som blir svenska mästare i år. Som vanligt har vi kanske inte så stora chanser mot proffsen i Windcorp och Stockholms Brassband, men vi hoppas i alla fall att göra bra ifrån oss.
http://www.brassband.se/Webbplats/filer/festival2009/sbbf_folder_2009.pdf
När man berättar att man ska tävla i brassbands-SM får man ofta kommentaren: "Kan man tävla i musik?"
Ja, varför inte? Man tävlar ju en mängd andra s.k. bedömningssporter, som dans, konståkning, hästdressyr...Naturligtvis är vad som är bra musik och vilka egenskaper som är viktigast hos en musiker eller en ensemble olika beroende på lyssnarens individuella åsikter och preferenser, men samtidigt jämförs och bedöms ju musiker hela tiden, överallt, i t.ex. sammanhang som provspelningar och diverse musikpriser. Och dem ifrågasätter ingen. Men i varje sammanhang där man kan jämföra individer eller grupper utifrån vissa fastställda kriterier och utifrån dessa dra slutsatsen att den ena är bättre än den andra kan man förstås också omsätta det hela i poäng och kalla det en tävling. Det betyder inte ens nödvändigtvis att det vinnande bandet nödvndigtvis är bättre än tvåan - allt det betyder är att utifrån de kriterier som domarna använder för att bedöma band under tävlingen har det ena bandet gjort bättre ifrån sig än det andra. Man får ta det för vad det är helt enkelt. Och när man läser de individuella omdömen som varje band får från var och en av domarna kan konstateras för vår del att domarna faktiskt som regel är bra på att sätta fingret på både bandets styrkor och svagheter.
Så hur går en brassbandstävling till då?
Jo, banden spelar i tur och ordning dels ett teststycke, som är detsamma för alla band som tävlar i samma division, dels ett fritt valt program. I elitdivisionen delar man upp programmet så att man tävlar med det obligatoriska stycket och det fritt valda programmet (på max 20 minuter) olika dagar. I elitdivisionen består det fritt valda programmet ofta bara av ett enda stycke (som alltså är både långt och svårt) Inför båda dessa delar av tävlingen lottas spelordningen samma dag, så att ingen vet vilket band som spelar när (i synnerhet ska domarna inte veta). Banden spelar ett i taget, inför publik. Domarna sitter i ett bås så att de inte kan se banden utan bara höra och vet alltså inte vilket band de bedömmer - de har bara nummer, inga namn. I elitdivisionen ges maximalt 100 poäng för det obligatoriska stycket och max 100 för det fritt valda programmet. Svensk mästare blir det band som har högst medelpoäng, och om slutpoängen är lika vinner det band som har högst poäng på det obligatoriska stycket.
Håll tummarna i morgon kväll och lördag eftermiddag!
Brassbandsrep...
Repen inför SM fortsätter, nu är det bara den här veckan kvar inan livet återgår till en mer normal brassbandsnivå. rep på torsdag, på fredag åker vi till Värnamo där vi repar och tävlar på fredag och lördag och har en spelning i Gnosjö på söndag.
I Gnosjö ska vi spela på någon slags gudstjänst i missionskyrkan (som även har ett eget brassband som också tävlar i brassbands-SM, men inte i vår division). De har önskat en pampig inledning, så vad drar dirigent Torgny fram ur arkivet? Olympic fanfare and theme, på en gudstjänst? Ja, det var ju pampigt de ville ha...
Häromdan berättade Torgny, som gillar att berätta anekdoter och historier under repen, om det utbredda fusket i engelska brassband under tävlingarna. Med fusk avses här inga egentliga regelbrott utan de många små knep (utöver att helt enkelt spela bra) man kan ta till för att få teststycket att låta så bra som möjligt, där man då utnyttjar det faktum att domarna i en brassbandstävling hör men inte ser bandet som spelar (de sitter bakom en skärm). Knepet Torgny berättade om är det klassiska att vända sig lite bort när man spelar något som ska vara väldigt svagt eftersom man på det viset kan spela lite starkare än vad som står i noterna, kanske ett pianissio i stället för ett piano pianissimo. Det är svårt att spela riktigt svagt och genom att vända sig bort kan man öka nyansen en aning, då blir det lättare att få fin ton och lättare att intonera, men det kommer fortfarande att låta piano pianissimo fram till domarna. Tydligen har det med anledning av detta och diverse andra liknande tricks (se nedan) talats om att skippa anonymiteten under tävlingarna, dvs att faktiskt låta domarna få se bandet som spelar.
Detta berättade Torgny som en anekdot om hur det går till i brassbandsvärldens centrum, England. Men knepen som sådana är alltså inga regelbrott Kornettsektionen har dock ägnat en avsevärd del av sina tre stämrep åt att utarbeta dylika tekniker. Förutom att vända sig bort när det står piano pianissimo i noterna tar vi till vissa andra knep också. man kan även göra tvärtom och vända sig mot domarnapubliken när man spelar sådant som ska vara väldigt starkt, det tycker vi dock inte vi behöver i Solna brass - vi låter mycket nog ändå. Men det är jbbigt att spela starkt också och i slutet av vårt fritt valda teststycke har vi ett par sidor i forte fortissimonyans som definitivt är krävande. Och hade jag varit ensam på mn stämma hade jag definitivt behövt vända mig utåt, även på en konsert, för att gå kunna matcha övriga sektionen i volym.
Ett annat knep är att turas om. Om man är flera som spelar samma sak i svaga partier behöver inte alla spela, då låter det förstås automatiskt svagare. Om man dubblar stämmor är det t.ex. totalt onödigt att båda spelar i riktigt svagt. Och är det jobbigt kan man turas om att spela. I starkare partier som ska spelas unisont behöver inte alla spela hela tiden - intonationen måste vara ganska perfekt när man är elva pers (vilket vi är i kornettsektionen på SM) som spelar unisont, annars låter det illa. Om passagen dessutom är snabb och tekniskt krånglig är risken stor att det dessutom inte blir tydligt nog. Så om man turas om lite och inte spelar alla hela tiden låter det bättre, och eftersom domarna inte ser oss och inte vet exakt hur många kornettister vi är kommer de inte att märka något så länge allt som ska höras hörs tillräckligt mycket. Om man är tillräckligt många för att inte behöva spela alla hela tiden kan man även förstärka effekter som till exempel enstaka accentuerade toner inne i snabba partier genom att avdela en eller ett par personer som enbart spelar de tonerna, på det viset sticker de ut mer.
Det börjar dra ihop sig...
Ska bli intressant att se hur detta SM går. Förra veckan fick vi nya noter på det obligatoriska teststycket, eftersom vi hade klagat på att verkade vara massa fel i dem. Den enda skillnaden vi hittat i de nya noterna är dock att repetitionsbokstaven E har flyttats i förstahornstämman...och det var väl inte det felet som var anledningen till att vi klagade, förstahornisten var faktiskt fullt kapabel att själv lista ut var repetitionsbokstaven E ska vara. Men det innebär att allt vi tycker låter märkligt och tror är fel, där vi gärna hade velat veta om det verkligen ska låta märkligt eller om det är felskrivet, därmed antingen faktiskt ska låta märkligt eller så har inte utgivaren eller kompositören lyckats hitta felen själv. Vi tror på det senare och ändrar efter eget gottfinnande. Sen får vi se vad domarna (däribland kompositören) säger.
Annars repar vi nu mest på vårt fritt valda teststycket, som är mycket svårare än det obligatoriska. men vi vet ju efter förra året att det gäller att ta i med ett stycke med mycket tekniska svårigheter som imponerar på domarna om vi ska ha någon chans. Stämrepen i kornett går mycket ut på att fundera ut hur man bäst kan fuska på de tekniska klurigheterna...
En kväll med Sjövärnskårens Musikkår
Ett sjövärnsrep inlends alltid med att dirigenten Anders går igenom frånvaron. Av någon outgrundlig anledning är det uppenbarligen inte nog att Anders vet vilka som inte kommer och varför, utan alla måste delges denna information vilket ibland tar lite väl mycket reptid kan tyckas. Men så är det. Den och den är sjuk, den jobbar, den tentapluggar, den jagar älg...Dagens rep var ganska välfyllt, det saknades en och annan här och där men det var mest flöjt och trumpetsektionen som var lite väl tomma (en flöjtist, två trumpetare).
Anders: "Erik kommer inte, han är hemma och pluggar."
Vänder sig till Astrid: Varför är inte du det? Går inte ni i samma klass?"
Astrid: "Jag kan redan allt".
Tillägger sen: "Nej, vi går inte i samma klass".
Anders: Jimmy ringde mig i morse och anmälde frånvaro. Han har så bra dygnsrytm Jimmy, jag får alltid reda på i så god tid att han inte kommer."
(Jimmy jobbar som nattportier på ett hotell och ringer när han kommer hem från jobbet på morgonen om han inte kan komma. Och samma morgon är sorgligt nog att anmäla frånvaro i god tid i Sjövärnskårssammanhang...).
Anders: "Axel kommer inte, vet nån varför? Tror han var sjuk?"
Carro: "Han hade ont i örat. Höger."
Astrid: "Ja, höger öra var det."
Maria: (flöjtist med förstatrumpetarens Müllers oktavering i Michael Jackson-arret på förra repet i färskt minne): "Det är för att han satt framför trumpetsektionen!"
Müller: "Nä, man får faktiskt skylla sig själv om man får ont i öronen om man spelar essklarinett".
Det framgick inte om Müller med detta menade att Axel fick ont i örat av att essklarinetten i sig eller om han fick ont i örat för att hans essklarinettspelande tvingar honom att sitta framför trumpetsektionen. Jag tror att det första åsyftades men det är inte alls säkert (läs mer om Müllers filosofi vad gäller träblåsare som klagar på högljudda trumpetare nedan).
Efter detta var frånvarorapporteringen klar och repet startade, med Henry Woods Fantasia on British sea Songs. Ni vet, den där som spelas på last night of the proms (potpurriet med Sailors hornpipe, Spanish ladies, Home sweet home, Rule Britannia med mera). Vi startade bakifrån, med Rule Britannia som är finalen i Sea Songs, med starka nyanser och viktiga trumpetstämmor som låter mycket (och ska låta mycket).
Anders i sympatisk ton till flöjtisten Maria, som har Müller bakom ryggen: "Du kan flytta fram lite om du vill".
Maria. "Ja, det vill jag nog" varpå hon vänder sig om mot Muller och säger: "alltså, du spelar fint där bak, men...starkt!"
Müller: "Ja, och om du hade tagit tag i ditt liv hade du också kunnat få sitta här bak!"
Denna smått ovänliga kommentar måste tolkas utifrån Müller-filosofin att alla som spelar andra instrument än trumpet gör det av ren lathet. För enda skälet till att man inte spelar trumpet måste ju vara att man inte orkar (för inte kan väl någon egentligen vilja spela något annat instrument än trumpet?), och detta kan förstås avhjälpas genom flitigare övning. Denna filosofi är väldigt bekväm för Müller eftersom han därmed slipper alla former av dåligt samvete över att spela så starkt att det blir plågsamt för träblåsarna som sitter framför. För enligt denna filosofi får de förstås skylla sig själv -hade de varit ambitiösare och flitigare hade de ju kunnat spela trumpet i stället och sluppit sitta där.
En ibland smått irriterande vana hos dirigenten Anders är att han gillar att förhöra sin orkester på dess musikkunskaper (inte på sådant som kompositörer då utan oftast på mer tekniska detaljer om hur musiken vi repar på ska spelas). Detta är troligen något som sitter i från LDK där han förväntas utbilda musiksoldater. Ofta blir det nästan någon slags musikalisk frågesport under repen, vilket kan vara roligt men oftare ger upphov till pinsamma tystnader (trots att alla närvarande som regel faktiskt kan svaren) eftersom svaren ofta är mer eller mindre beroende av att man inte bara besitter musikaliska kunskaper utan även vet hur Anders tolkar musiken och vill att den ska spelas (det kommer ett fantastiskt exempel på detta längre ner om Strauss). Eller också blir frågorna så överpedagogiska att folk medvetet ger felaktiga svar.
Anders (om Rule Britannia): "Alltså, vem är det som leder här? Vem ska ni lyssna på?"
Orkestern (efter viss tvekan - man vet aldrig, det kan vara en kuggfråga!): "Trumpeterna."
Anders: "Ja! Lyssna på dem! Spela inte starkare än att ni hör dem!"
Åke: "Är det möjligt?"
Anders: "Att spela så svagt att ni hör trumpeterna?"
Åke: "Nej, att spela så starkt att vi inte hör dem."
Müller: "Vilka trumpeter? Vi spelar faktiskt kornett!"
(Även om Müller och jag i vanliga fall spelar trumpetstämmor spelar vi detta rep kornettstämmor i stället. Detta eftersom kornettisterna är frånvarande och kornettstämmorna är viktigare än trumpetstämmorna i de flesta av de stycken vi repade denna kväll).
Anders: "Vad är det för skillnad på tak och pilar?"
Olof: "Pilarna är längre"
Olov: " Taken är kortare och vassare"
Karl: Är tak vassare än pilar
(Med tak och pilar åsyftas här olika typer av accenter i noterna.)
Anders vill jobba sig bakifrån, så efter att ha repat finalen (Rule Britannia) vill han repa på det näst sista stycket i Sea Songs, Händels "See the conquering hero" ur Judas Maccabaeus. Men för att kunna göra detta måste han först få orkestern att förstå var vi ska börja spela. Detta är ibland problematiskt.
Anders: "Nu tar vi från moderatot."
Tveksamma röster hörs runtom i orkestern: "Vilket moderato? Där är två stycken..."
Anders: "Moderatot innan där vi var nu"
Olof: "men vi har flera moderaton!" Menar du det i 29?"
Müller: "Moderatot i 29 är ju bara trumpetfjaffel!" (=trumpetfanfar, dvs i stort sett bara trumpetarna har något att göra som är värt att repa)
Anders: "Ni har ett moderato i 29?"
Orkestern: "Ja!"
Anders: "Vet alla var det är?"
Orkestern (lyckliga över att tro sig nu veta varifrån vi ska spela - repetitionssiffra 29!): "Ja!"
Anders: "Inte därifrån!"
Olof: "Menar du moderatot som kommer sex takter efter det då?"
Olov: "Menar du dubbelstrecket?"
Anders: "Taktartsbytet menar jag!"
Olov: "Där "See the conquering hero comes, sound the trumpets, beat the drums" börjar?"
Anders (i tillrättavisande ton): Ja, fast i Höganäs kallar vi den "Dotter Sion".
Jag talade inte om att i Lund kallar vi den "Ruttnande murklor" eftersom jag tyckte att diskussionen pågått länge nog. Taktartsbytet, dubbelstrecket, sex takter efter 29, stället där Dotter sion/See the conquering hero börjar, är förstås ett och samma ställe. Och om Anders från början sagt "moderatot sex takter efter 29" eller "dubbelstrecket efter 29" hade vi sluppit mycket dividerande.
Anders: (vill infoga extra repetitionsbokstäver i noterna): "Vi skriver in en bokstav till här. Skriv...skriv "Notställ"."
Klarinettist: Om du är så dålig på att räkna bokstäver förstår jag inte varför du vill ha fler".
En stämbygel från Fredriks tuba, som han tillfälligt satt uppochner på golvet, ramlar ur och ner på stengolvet med ett klirr utan att Fredrik själv lägger märke till det.
Olov: "Det där lät dyrt!"
Fredrik, i glad ton: "Ja, det gjorde det, ja jävlar, hahaha!"
Tittar sedan ner på stämbygeln på golvet och utbrister förvånat:
"Var det min?"
Bara en liten stund senare tappar nästa tubaist (Vi hade hela fyra stycken på repet! Samtidigt! Rekord!) sitt munstycke i golvet.
Olov: "Det där lät dyrt!"
Fredrik, i glad ton: "Men det var åtminstone inte mitt den här gången!"
Efter Sea Songs spelade vi en tysk marsch, och gick därefter vidare till Straussvalser. Vi repade dock mycket lite vals, utan mer på inledningen på stycket, som inte går i valstakt. Anders ställer då ännu en av sina frågor.
Anders: Hur ska ni spela det här? Vad ska man tänka på för att hitta hur det ska låta?"
Olov: "Som en visa"
Anders: "Inte så tekniskt, kan jag få fler förslag?"
Åke "Sommaräng?"
Anders: "Ni ska spela det som om Karl Gerhard hade sjungit det i hög hatt!"
Müller: "Ska vi ha hög hatt?"
Stina: "Vem var Karl Gerhard?"
Olof: "Var det det rätta svaret? Var det facit"?
Anders: Ja, det var det."
Karl: "Och på konserten ska vi ha melodikryss med sådana frågor kanske?"
Anders till klarinettsektionen: "Ni ska spela tuba här!"
Olof (tubaist som sitter bakom klarinettisterna) böjer sig fram och viskar: "Glöm inte att sacka!" (tubasektionen har hela repet fått skäll för att de sackar).
Hornisterna (tre stycken) spelar väldigt falskt och Anders repar några takter med dem. Efter att ha repat samma ställe tre gånger med bara hornsektionen ställer han en av sina Frågor till orkestern. Som så ofta med dessa frågor är dock den bakomliggande pedagogiska tanken (som denna gång var: "Det är bra att repetera!") förborgad för orkestern som inte alls förstod vad frågan syftade till att belysa.
Anders: "Vad hände här nu?"
En stunds pinsam tystnad (- Vaddå "Vad hände här nu? Var? Vad menar han?)
Tills sist vågar Olof ge ett tveksamt svar: "De gjorde nya fel?"
Anders (smått frustrerad): "Det blev bättre när vi repade!"
Anders: "Ni måste tänka mer hängbjörk!"
Denna instruktion tror jag inte någon i orkestern förstod.
Efter en stunds Strausspel återgick vi till Sea Songs en stund till, och avslutade sedan repet (som brukligt är) med en marsch. För tillfället fungerar det faktiskt att spela så här mycket konsertmusik med kåren (bara två marscher, som inte repades på mycket utan mest spelades igenom, är något av ett minimirekord), det är inte alltid det gjort det under den tid jag varit med. Sjövärnskårens musikkår är något av en klubb för militärmusiknördar och många vill inget hellre än att bara och enbart spela militärmarscher hela repen, alla rep. De flesta av våra spelningar är ju också marschspelningar, så det är den musiken vi behöver kunna bra. Konsertmusiken har därför ofta kommit i andra hand vilket Anders försöker ändra på, och just nu verkar folk som sagt tycka det är rätt kul även att spela sådan musik.
En helg med bandet
Förra helgen ägnade jag i stot sett helt åt Solna Brass, så jag tänkte berätta hur en helg med Solna Brass kan vara och låta er hälsa på i våra replokaler. Ja, jag använder medvetet replokaler i plural -ni kommer att få se varför).
Ber förresten om ursäkt för att många av bilderna är urusla -de är tagna med mobilen allihop, och mobilen tar dåliga bilder i speciellt inomhusmiljöer.
Vi hade ju konsert i dag, på temat musik för orgel och brassband (var för sig, inte tillsammans förutom ett stycke). Arangörerna, Oscarskyrkan i Stockholm, hade gett konserten det smått märkliga namnet "Pomp and Pipes", och denna konsert bestod av två orgelstycken, fyra brassbandsstycken (varav ett i tre satser) och som slutnummer ett gemensamt stycke, finalen ur en orgelkonsert av Saent-Saens arrangerad för orgel och brassband. Vi ägnade därmed hela lördagen åt rep inför denna konsert, och söndag eftermiddag åt genrep och sedan konserten.
Jag tycker ju att det är roligt att spela, men vädret var helt fantastiskt fint i lördags och när jag väntade på tåget i Flemingsberg på morgonen såg jag inte alls fram emot en hel dags innesittande i en replokal. Som tur är fick jag i alla fall en liten promenad i solen eftersom det tar ungefär en kvart att gå från Solna station till vår replokal i industriområdet Hagalund. Vilket för övrigt är en ganska trevlig promenadväg, särskilt i soligt och fint väder.
Solna station.
En stor del av vägen (cykelväg) går mellan Solna kyrkogård och industriområdet (som är ett ganska gammalt sådant med fina röda tegelbyggnader, inga moderna betongbunkrar).
Cykelvägen till Hagalund i höstsolen. Notera hur lågt solen står nu, klockan är sådär halv tio på förmiddagen.
Längs vägen växer massor av pepparrot (bladen med jämna kanter), dock är den inte lämplig att gräva efter här utan handskar eftersom den vaktas av elaka jättelokor (de flikiga bladen).
Här skymtar Solna kyrka (blomställningarna till vänster som är högre än mig är förresten jätteloka, förstås), där vi har spelningar på utomhusandakter i minneslunden ett par gånger om året. Praktiskt eftersom det är så nära replokalen. Dessa spelningar brukar dessutom alltid sammanfalla med rephelger...vi har t.ex. en spelning nu allhelgonahelgen, vilket är sista helgen före brassbands-SM och därför naturligtvis en rephelg.
Det här är "vårt" hus i Hagalund, en byggnad med gamla numera övergivna industrilokaler som tydligen inte räcker tilllängre för industriändamål. Ägarna hyr ut dem till diverse småföretag och föreningar. Många av lokalerna står dock fortfarande tomma och Solna Brass sponsrades av de förra ägarna, Elfa, med en hel våning. Elfa ägde hela det här kvarteret, men flyttade till Järfälla och har nu sålt sina lokaler. De nuvarande ägarna har varit snälla och låtit bandet stanna kvar, hoppas att de inte ändrar sig eftersom Solna är ett fattigt brassband som inte skulle haft råd att betala hyra för replokal.
Här bor vi! Industrivägen 22.
I källaren bredvid vår trappuppgång finns dansskolan Sulan, jag tycker att vi borde ordnat någon slags samarbete med dem. Lite längre bort i samma hus finns ett stort klättercentrum med en klättervägg på en innergård som vi har utsikt över från ett av våra fönster.
På första våningen i vår trappuppgång bor föreningen Hagalunds vänner.
På nästa våning vet jag inte vem som håller till, men de har i alla fall rejäla säkerhetssystem av flera typer.
Och sedan har vi kommit till Solna Brass. Lappen på dörren kom upp för några år sen när vi hade besök av en engelsk dirigent och ville underlätta för honom att hitta oss.
När man kommer in finns först ett stort rum som är ett receptionsrum, med en väldigt stor rejäl receptionsdisk i stil med en bardisk i trä som jag tyvärr inte har någon bild på. Inte alla amatörorkestrar som har en riktig reception i entrén minsann.
I samma rum som receptionsdisken finns en stor hiss av industriella mått, perfekt att frakta stora tunga instrument ner till bottenvåningen med -vi kan oftast ta allt vårt pick och pack i bara två omgångar. Och då har vi som regel med oss: Ett trumset, en stor bastrumma, fyra pukor, en gonggong, klockspel, eventuellt ännu ett par större skrymmande slagverksinstrument som t.ex. marimba eller konstiga instrument som skramlar och pinglar och som jag inte ens vet namnet på, en del små slagverksinstrument som bäckar och diverse rytminstrument, tre stora notställsväskor, kornettsektionens sordinlåda (se bild längre ner), en väska med standar (skynkena med bandets logga som man hänger på notställen), en väska med noter, och ibland en eller ett par tubor som tubaisterna inte kan eller vill frakta själv. Två turer med hissen.
Tyvärr stannar inte hissen vid ytterdörren, dels eftersom bottenplan är en halvtrappa upp från entrén och källaren en halvtrappa ner, dels eftersom hissen i dessa industrilokaler finns inne i lokalerna, inte ute i trappen. Vilket är praktiskt när man ska lasta grejer -hissen är alltså inte ute i korridoren utan inne i våra lokaler, med dörrar både till receptionen och till salen där vi repar, så det är jättelätt att bära in allt. Men väl nere måste man bära allt en halvtrappa upp (för vi måste åka ner i källaren eftersom hissen på bottenplan naturligtvis är inne i lokalerna som tillhör "Föreningen Hagalunds vänner"). men det är ändå väldigt smidigt.
Hissdörrarna dominerar till stor del receptionsrummet eftersom någon konstnärlig person någon gång i tidernas begynnelse har målat hissdörrarna som en färgglad bokhylla. Den här bilden är väldigt suddig men ja, ni förstår idén.
Lite detaljer. Fejkbokhyllan är full av diverse prylar (bland annat en trumpet och en gris) samt förstås böcker. Alla böckerna har titlar som är ordvitsar på kända litterära verk.
Den dekorerade hissen matchar inte på något vis stilen på resten av våningen som inredningsmässigt är väldigt...vit, ganska kal, typiskt svenskt ren med ljust trä osv. I rummet med receptionsdisken finns även en hylla med bandets tävlingspokaler från SM, EM och VM, samt gamla skivomslag från inspelade LP-skivor på den tiden det var sådana man spelade in. 
Bredvid receptionen finns ett konferensrum med fönster både utåt och inåt receptionen, som bandet använder som en slags sällskapsrum med bord, stolar och högar av "British bandsman" (engelsk brassbandstidskrift) som Lasse prenumererar på och lämnar här när han själv läst dem. Vi har haft fest härinne också. Mamma och pappa, ni känner väl igen stolarna?
Konferensrummet. Ordförande Nils diskuterar (säkerligen) viktiga saker med kornettisterna Thomas och Tobbe.
Sedan har vi en väldigt lång korridor som viker av åt vänster för att så småningom efter ännu en vänstersväng mynna ut i replokalen (som man kommer till betydligt snabbare om man går till vänster om hissen i receptionsrummet). 
Rummen på vänster sida av korridoren ovan används som förvaringsrum för instrument och alla andra saker som behöver förvaring, samt notarkiv. Rummen på höger sida används som övningsrum, utom det första som används som styrelserum samt det mittemot notarkivet som används för notsortering.
Styrelserummet 
Varje sektion har ett eget av de övriga rummen tilldelat sig för sektionsrep, men man kan också lägga beslag på ett att värma upp i före ett rep. Dessa rum är tomma förutom några stolar och eventuellt några av de fällbara notställen som annars ligger i en väska i väntan på utomhusspelningar (t.ex. på Solna kyrkogård). Rummen på andra sidan korridoren, utan fönster, används som notarkiv/kopieringsrum, instrumentförråd, klädförråd, och materialförråd i största allmänhet.
Går man åt andra hållet från receptionen kommer man först in i ett större rum som är ett slags förrum till salen där vi repar, här finns de bakre odekorerade) dörrarna till hissen, en rad stolar där man kan lägga ifrån sig instrumentväskor och prylar, en stereo så att vi kan spela stycken vi ska spela och behöver höra, samt ett litet pentry för fikafixande.
Själva replokalen är inte så mycket ett rum utan mer en sorts öppen plats. Förutom att det sitter ihop med "förrummet" via en stor öppning typ fyrkantigt valv utan dörrar finns här även en mynning som om man följer den så småningom tar en till korridoren på bilden ovan och receptionen samt dörröppningar till några andra mindre rum som används som slagverksförvaring, sordinförvaring (ja, vi har ett speciellt rum för sordiner!), och ett rum som man kan gå igenom för att komma till ett annat som är kornettsektionens övningsrum.
Kass bild på vår replokal. Än så länge tomt (jag hann ta de här bilderna för att jag var väldigt tidig), men slagverkarna håller redan på att rigga med alla sina grejor.
Kornettsektionens övningsrum har alltså dubbla dörrar, den ena dessutom en branddörr, med ett tomt rum emellan som buffertzon. Dessutom har det yttre rummet varningsskyltar som lämnats kvar av vilken typ av industri som nu höll till här...hur ska man tolka detta? Den stora lådan med massa fack till vänster om dörren är kornettsektionens sordinlåda. Det är inte ovanligt att vi behöver tre stycken per person för en konsert, och vi är 9-10 stycken...många sordiner blir det. Sordinlådan står förstås vanligtvis i sordinrummet.
Det var Solna brass replokaler det. Vi har det väldigt lyxigt för att vara ett fattigt amatörband! Det enda mindre bra med lokalerna är att själva replokalen är lite liten, det blir lite trångt när alla är där och vi dessutom har slagverk med (vi har inga fasta slagverkare, utan lånar in inför konserterna).
Ja, här repade vi alltså större delen av lördagen, mest på det obligatoriska teststycket till SM som också skulle uppföras på konserten. Det gick bra, för alla utom solokornettsektionen som (tack vare andrasolokornettisterna) fick kvarsittning medan vi andra fick ta fikapaus. Så går det om man inte kan sina stämmor ordentligt.
Söndag eftermiddag var vi i Oscarskyrkan (den här bilden är från advent förra året, när vi var här i söndags var det dels fortfarande ljust ute och dels har träden fortfarande bladen kvar -jämför sista bilden i det här inlägget tagen utanför kyrkan).
Vi repade tidigt på eftermiddagen, tog sedan paus och gick och fikade vid Karlaplan, för att sedan spela konsert klockan fyra. Jag försökte ta bilder i kyrkan, men det är så mörkt att mobilen misslyckades totalt med att åstadkomma något värt att se. Men ändå:
Oscarskyrkan är en ganska stor kyrka. Jag tror att mannen på den här bilden är Kurt-Roland men är inte säker (går ju inte att se). När vi spelar här sitter vi framme framför altaret dit Kurt-Roland (?) är på väg.
Det här var ju en konsert för orgel och brassband, och Oscarskyrkan har en stor pampig kyrkorgel och duktiga organister. Det här är orgelläktaren, traditionsenligt placerad i rakt motsatt ände av kyrkan från altaret vilket är problematiskt när man ska spela ihop med den -det blir stor fördröjning mellan orgeln och bandet eftersom avståndet är så stort.
Solohornisten Kennet värmer upp.
Det här kunde ha varit en fin bild på ett fint gammalt althorn (Lasses) om inte mobilen tagit så dåliga bilder och om inte en ful plastig Solna brass-notmapp legat bredvid.
Till skillnad från det gamla hornet passar trumsetet inte riktigt lika bra in estetiskt där framme vid altaret kanske...
Söndagsvädret var inte alls i klass med lördagsvädret, grått och trist och efter konserten när vi packade ihop hade det börjat ösregna. Här har notmarsken och flygelhornisten Madde lagt beslag på en cymbal som regnskydd, som hon alls inte vill lämna ifrån sig för lastning.
Efter att en tubaist berövat Madde hennes mässingsparaply gav hon mig skjuts till centralen så att jag slapp vänta på bussen i ösregnet. Jag fick däremot gå hem från tåget i det och blev då tämligen blöt. Denna helg gick alltså verkligen från den ena till den andra ytterligheten i höstväder.
Två orkestrar, två spelningar...
Båda helgens spelningar var av typen "underhållning under något jippo på gator och torg", och denna typ av spelningar är oftast en ganska enkel historia att få ihop rent praktiskt jämfört med t.ex. större konserter. Det som ska spelas är som regel musik av typen marscher och/eller lättare underhållningsmusik, och man använder därmed antingen repertoar som redan är väl inövad eller som man inte behöver lägga jättemycket reptid på. Det är också en typ av spelning där det ofta inte gör lika mycket om det skulle vara lite folk borta i orkestern som om spelningen vore t.ex. en större konsert inomhus eller en högvaktsspelning. Dessa två orkestrar har däremot väldigt olika inställning till detta.
Spelning 1- Solnadagen med Solna Brass
Solna Brass gjorde två korta spelningar (en halvtimme vardera, fast den andra visade sig bli ännu kortare) på Solnadagen i lördags, den ena på torget utanför Solna köpcenter, den andra inne på köpcentret. Repertoaren skulle vara lättare underhållningsmusik, men Solna Brass är ett brassband som tar det de gör på stort allvar och deras syn på "lättare underhållningsmusik" känns ibland som om den omfattar all musik som inte skulle kunna användas som teststycke i elitklassen på brassbands-SM. Programmet uppvisade därmed väldigt tvära kast - Bellmanvisor, opera (ouvertyren till Nebudkadnessar), pop (ABBA), musikal (Lloyd Webber), marsch (the Liberty Bell), ragtime (Joplin) samt originalmusik för brassband av det inte fullt så tunga slaget (dvs inte teststycken).
Och i Solna är det heller aldrig tal om att spela med annat än full sättning. Jag är van vid att spelningar av den här typen dels kan klaras av även om det finns vissa luckor i besättningen, dels att de ofta ska klaras av med minimal utrustning, dvs folk tar sina egna instrument och annan personlig utrustning och man försöker se till att klara sig med såpass lite slagverk att det kan gå in i någons bil. Detta gäller i hög grad Sjövärnskårens Musikkår (se nedan), men absolut inte Solna Brass. Besättningen för dessa två småspelningar innebar förutom ett helt brassband med full besättning i alla sektioner även en slagverkssektion omfattande fyra konsertpukor och klockspel förutom det vanliga trumsettet, bastrumman och diverse småinstrument som jag i många fall inte ens vet vad de heter (men den här gången var i alla fall inte gonggongen med, det är den annars ofta). Det krävdes ett par turer med en lånad skåpbil för att frakta allt slagverk, samt notställ, sordiner, standar och allt annat som behövdes (det hade krävts två turer bara för pukorna, för de hade inte gått in i bilen samtidigt ens om inget annat skulle med). Det här är den enda orkester jag spelat i som släpar med sig fyra konsertpukor för två halvtimmes spelningar med "lättare underhållningsmusik" för förbipasserande på ett torg och i ett köpcenter...
Allt detta ställdes alltså först upp på torget, för att efter spelningen där flyttas in i köpcentret, pukor och allt. Det tog nästan hela den halvtimmen vi hade på oss mellan de två spelningarna att flytta allt och ställa upp det igen. Men spelningarna uppskattades väldigt, inklusive operaouvertyren till Nebudkadnessar som kanske inte borde betraktas som "lättare underhållningsmusik". Men allt går ned med ett så fint esskornettsolo som vår esskornettist Andreas presterade i Frihetsköravsnittet av ouvertyren. Överlag gick allt bra, och vädret var dessutom strålande.
Spelning 2 - Skeppsholmsdagen med Sjövärnskårens musikkår
Sjövärnskåren spelade i söndags på Skeppsholsmdagen, en spelning vi har varje år och som innebär att vi går runt skeppsholmen och stannar och spelar ett eller ett par stycken på utvalda ställen. Eftersom kåren är en mycket utpräglad militärmusikkår spelas som regel inget annat än marscher på alla spelningar där man spelar gående och stående utan notställ, detta eftersom vi har väldigt ont om klämrepertoar (dvs musik på noter i litet nog format att spela på notklämma) förutom just marscher (som vi har väldigt gott om). Det pratas ofta om att underhållningsrepertoaren borde byggas ut så att vi hade något annat än marscher att spela, men det händer aldrig. Marschrepertoaren består dock till stor del av marscher av marint slag, vilket ju är mycket passande på Skeppsholmsdagen. Vi hade förvisso en förfrågan från arrangören om att spela något av Bellman vid Vegamonumentet, en begäran som dock avslogs av musikkårens engagemangsansvariga utan större samvetsbetänkligheter (i detta fallet betalar inte arrangören något gage, så vi känner inte att vi måste låta oss detaljstyras så mycket av dem). Och Vegamonumentet brukar inte föräras någon speciell inramning, denna gång kanske det har att göra med att man nyligen lyckats passera genom nordostpassagen igen, men varför det skulle kräva just Bellman förstår jag inte. De fick marschen "Ytattacken" i stället.
Nu hade vi just denna gång ändå inte kunnat spela annat än marscher av en annan anledning: Annan repertoar än marscher kräver ofta en dirigent, och vi hade ingen sådan. Sjövärnskåren är till skillnad från Solna en musikkår som gör vad de kan med det de har vad gäller folk, dvs spelar även om vi inte har full sättning om det på något vis går att göra det. Och tur är väl det, för anars hade vi fått lägga ner. På Skeppsholmsdagen drabbades vi av ett problem som blivit vanligt i Solna på sista tiden: många av musikerna är anställda i dragontrumpetarkåren, och om vi har en spelning när de arbetar är det därför en väldigt stor andel av musikkåren som är borta samtidigt. Däribland vår dirigent, och denna gång även vår stavförare. Samt många andra viktiga musiker. Detta krävde en del problemlösning av både större och mindre problem för att vi skulle klara spelningen.
Ledningsproblemet (ingen stavförare/dirigent) löstes med att vår virveltrumslagare gav kommandon när det behöves samt talade om vad som skulle spelas och i vilken ordning, medan Christer, vår fixare nummer ett som själv inte spelar, gick före musikkåren och visade vägen runt Skeppsholmen. Dirigent klarade vi oss utan genom att bara spela marscher. Detta innebar dock en ganska jobbig spelning för vissa sektioner, som trumpet/kornettsektionen där vi bara var två stycken, och flöjtsektionen som bara var en. Magnus och jag var de enda två trumpetarna (vi saknade helt kornettister) och att bara vara två trumpetare på en marschspelning är jobbigt även för de bästa musiker. I normala fall spelar samma person förstastämma på allt, en annan andrastämma på allt, och så vidare, men Mats och jag är också de enda rena amatörerna i trumpet/kornettsektionen (resten är hel- eller halvproffs) och varken han eller jag kände att vi skulle orka spela förstastämmor hela spelningen igenom och göra det bra. Så vi gick igenom styckena, delade upp förstastämmorna mellan oss och sabbade på det viset hela upplägget i de fint iordningsställda marschmapparna vår notmarsk har fixat.
Vår träblåssektion hade ett annat (i-lands)problem: Väderleksrapporten hade utlovat regn och mörka moln vid horisonten visade att den inte lovade osant. Regnet hängde i luften, alla klarinettisterna valde plastklarinetter och flöjtisten borde även hon valt plast. Men hon var ensam, och träpiccolan hörs mer (men tål inte vatten). Det här problemet var som tur var lätt att lösa: Flöjtisten spelade träpiccola och Christer (som gick med och visade vägen) fick ta plastpiccolan så att hon kunde byta om det blev regn. Vilket det faktiskt inte blev förrän mycket senare på eftermiddagen efter spelningen, trots de mörka mörka molnen som tornade upp sig vid horisonten.
Naturligtvis hade vi också ett smärre uppställningsproblem: en person för mycket eller tre för lite för att gå på fyra täter. Och vår tillfälligt adjungerade orkesterledare kunde inte lösa det på ett riktigt bra sätt, och beslutade därför att vi skulle gå på fem täter med hela mittenkolonnen tom förutom lyran längst fram. En lösning som fungerade bra, även om det ibland är trångt på skeppsholmen så det blev snarare fyra och en halv kolonn än fem -lyraisten gick ganska inklämd i främsta ledet. Mot slutet av spelningen tvingades vi dock återgå till normala fyra täter efter en smärre olycka utanför moderna museet, när en en eufonist snubblade och ramlade på en ojämn vägsträcka och tvingades avbryta. Hon slog knät ordentligt, men det var nog ingen större skada skedd (som tur är har vi en läkare i kåren som inte var bland de många frånvarande denna dag) och förhoppningsvis klarade sig eufoniet med en buckla.
Det är förvisso lätt hänt att snubbla, marschvägen på Skeppsholmens dag går inte alltid samma väg, men alltid över en rad olika underlag av varierande grad av ojämnhet: Gammal sliten asfalt full av sprickor och hål, kullersten av både det platta och det runda slaget, grus, gräs, träkajer med trasiga träramper...och på många ställen är det väldigt trångt och förekommer hinder (på ett par ställen kan man inte ens kan gå i musikkårformering utan måste gå på en lång rad). Nåja, spelningen genomfördes i alla fall och arrangören verkade nöjd trots den bristande numerären.
Mycket spelande!
Rep tisdag, torsdag och fredag, spelning på Solnadagen med Solna brass på lördag (Solna centrum) och spelning på Skeppsholmsdagen med Sjövärnskårens musikkår på söndag (Skeppsholmen, 13.00).
Och oj, undrar var finskorna håller hus? Sjövärnskårsuniformen har jag koll på efter tattoot i Stockholm somras, men Solna brass har inte haft någon spelning sen jag flyttade så "solna brass-uniformen", dvs svart klänning med tillbehör, får jag nog leta en stund innan jag får ihop. Jag använder ju verkligen bara den typen av kläder när jag spelar...
Dags för adventshymner?
Vilket nog faktiskt är tur. Det är inte alls dåliga arrangemang och det är förvisso intressant att de skiljer sig från det mer traditionella sättet att framföra denna musik, men repetitionerna går för vår del tyvärr inte så mycket ut på att lära oss spela styckena som på att lära oss spela dem utan att börja skratta. Varje gång vi kommer till "Dotter Sion", som i denna dirigents version har ett komp som hämtat ur "Imperial march" ur Star wars, kan vi inte hålla oss för skratt...
Nu är ju detta som tur är ett brassband, inte en militär blåsorkester där man förväntas se allvarlig ut när man spelar, och på repet i torsdags med vår ordinarie dirigent må det väl vara hänt att alla satt och småfnissade. Men det här ska spelas med arrangören som dirigent, och då är det ju faktiskt lite pinsamt om vi sitter och skrattar åt hans arr. Man kunde ju hoppas att vi hinner bli såpass trötta på adventsstyckena innan inspelningen att vi inte längre är lika roade då, men med tanke på att vi dels spelade samma stycken redan förra advent, dels att vår dirigent inte direkt prioriterar den här repertoaren (en spelning i Solna om ett par veckor och brassbands-sm i november är viktigare) är risken ändå liten att detta hinner hända innan vi börjar repa med arrangören och körerna.
Who´s who in the navy blue?
Intressant att notera på detta helsvenska tattoo var uniformsmodet. Uppenbarligen är det blått som gäller för svenska orkestrar på denna nivå, och inget annat. Ber om ursäkt för dåliga bilder, de är tagna med mobilen.
Vi i Sjövärnskårens musikkår har självklart marinblått, vi är ju en marin kår. Enda alternativet hade varit helvitt, men det har ju marinens musikkår så det får inte vi också ha. Vi stack dock ut genom att vara de enda med damasker och de enda utan plymer eller tofsar på huvudet. Enkelt och stilrent.
Fredrik ville dock gärna piffa upp uniformen med en rutig hatt. Detta förslag gick inte igenom.
Fler varianter på marinblått sågs i Svea Livgardes fältpiparkår och Svea Livgardes musketerarkår (bilden).
Medan dragontrumpetarkåren och dragonernas drilltropp (musikkåren i ridstövlar, drilltroppen i lågskor) stack ut något med sin ljusare blå nyans på uniformerna. Hästarna hade de dock lämnat hemma, så man kan undra vad poängen var med att ha ridstövlar ändå? Det är bara att inse, påsiga ridbyxor i äldre stil med höga ridstövlar gör sig mycket bättre till häst än till fots.
Faktum är att till och med säckpipebandet följde det blå temat med kiltar i grönblårutigt. Säckpipebandet deltog dock bara i finalen och därmed såg jag dem aldrig i full uniform utom när vi alla var inne på arenan, och då kunde jag förstås inte ta bilder. Finalen i sig var ganska ambitiös, med ett gemensamt fig/program bestående av Semper Fidelis, Pirates of the Caribbean, Luftwaffe march/Aces High (ur filmen Battle of Britain), ett par säckpipestycken, Highland cathedral, Arméns stora tapto, Segnale Solenne och Gardeskamrater. Jag tycker dock, med tanke på alla blå uniformer, att inmarschen Semper fidelis kanske borde bytts ut mot Who´s who in the navy blue?
Alla flashiga uniformer åsido får tattoot som helhet nog betraktas som en succé, föreställningen i lördags var slutsåld och det var inte många platser tomma på läktarna i går heller. Till detta kommer det ganska stora antal människor som hängde utanför grindarna och sedan vällde in efter säckpipebandet när de gjorde entré under finalen -vi hade definitivt kunnat sälja fler biljetter än vi hade platser på läktarna. Även vädret hade vi tur med -det kom ett par regnstänk i går men det var inte många droppar, och det var varmt i alla fall. Förutsatt att det finns folk som kan och vill arrangera det hela har Stockholm military Tattoo nog förutsättningar att inte bara upprepas fler gånger utan dessutom bli större och utökas med några utländska deltagare också.
Mera tattoo...
Rolf och Mats tar det lugnt inför föreställningen. I bakgrunden syns vår lyra, som nyligen begåvats med en prydnad i form av ett sjövärnskt ankare.
I övrigt avlöpte det hela bra, trots en del problem med rättningen (på grund av bland annat överdriven steglängd i nerförsbacke) i finalen där vi, dragontrumpetarkåren och arméns musikpluton gjorde något slags gemensamt fig. Slow march i nerförsbacke till "Pirates of the caribbean" visade sig vara ett riksfyllt moment...men det gick väl hyfsat i alla fall även om leden inte var helt raka. Vårt eget fig gick bättre även om det inre av de två långa leden vi hamnar på i konsertuppställningen också var ganska slingrigt. Förhoppningsvis går det bättre i dag.
Tattoo!
I går eftermiddag sprack de mulna skyarna upp och strålande sommarväder infann sig, inte så fruktansvärt varmt, men soligt och fint (och det är rätt skönt att det inte är trettio grader när man ska gå i mörkblå ylleuniform). Vädret verkar dessutom hålla i sig, åtminstone i dag ska det vara fint och regnfritt, skönt. Och dagens föreställning är faktiskt slutsåld! Morgondagen finns det biljetter kvar till och förhoppningsvis är vädret lika fint då också.
Jag har inga orkesterbilder att bjuda på så i stället får ni en bivarg, nåt ska det ju va. Bivargen är en stekel som lever på sandig mark. De vuxna bivargarna äter pollen och nektar, men de utfodrar däremot sina larver med honungsbin, därav namnet. Skiljs enkelt från en geting på det vita ansiktet.
Gå på tattoo!
http://www.stockholmmilitarytattoo.se/
marindagar II
Eftersom det regnade större delen av dagen fick vi spela i ett märkligt ökenkamouflagemönstrat uppblåsbart tält som kanske inte direkt matchade det marina temat så bra, men vi höll oss torra i alla fall. Förutom stavförar-Sven som fick stå utanför i regnet.
Marindagar i Stockholm
Här kan man se en liten film om marindagarna, tyvärr är intervjun gjord innan dagens spelning så vi finns inte med annat än indirekt omnämnda som "musikkåren" i uppräkningen av lördagens program. Mikael som berättar är för övrigt en före detta medlem i musikkåren.
http://www.youtube.com/profile?v=flNzI7ciHDE&user=SwedishArmedForces
Dagens första uppgift var att hitta till samlingsplatsen -Skeppsbron, "vid de stora grå båtarna", och vi hade fått besked om att vi skulle få samlas och lägga saker ombord på den största båten. Enkelt, inte kan man missa en samling stora gråa fartyg förtöjda nära varandra? Nädå, men jag konstaterade när jag kom till skeppsbron från kungsträdgården att flottan faktiskt är väldigt bra på det där med kamouflage -det var fantastiskt hur dåligt ett antal väldigt stora grå fartyg (det största över 90 m långt och 2,5 ton tungt) syns i grått och mulet väder med lätt regn. Men eftersom jag visste vad jag letade efter fick jag snart syn på dem. När jag var lite mer än halvvägs till Slussen mötte jag en av klarinettisterna som stod och såg sig omkring. Hon frågade mig var vi skulle samlas och jag svarade att jag inte visste exakt vilken båt, men att det nog var en bra början att gå mot de gråa båtarna så skulle vi nog hitta fler sjövärnskårister. "Vilka gråa båtar?" sade klarinettisten. "Dem såg jag inte!".
I normala fall är det i Sjövärnskårens musikkår väldigt enkelt när man kommer till en spelning och inte vet exakt var samlingsplatsen är - det är bara att hålla utkik efter andra musikkårsmedlemmar i marinblå uniform med vita mössor, de brukar synas även i stora folksamlingar. Men just denna dag, med flera stora fartyg och en ubåt på skeppsbron, kryllade det av militärer och poliser i marinblå uniformer överallt, och det kändes ganska märkligt att musikkåren för en gångs skull faktiskt smälte in i mängden klädmässigt.
Stödfartyget (f.d. minfartyget) HMS Visborg. Sjövärnskårens musikkår har tydligen en gång i tiden (på den tiden kåren hette marinens musikår) rest med Visborg och spelat - kan vi få fler sådana uppdrag tack!
Dagens uppdrag var att spela marina marscher på Skeppsbron utanför klockan elva och klockan ett. Tyvärr regnade det, men vi fick ett litet tält som skydd (det beiga som skymtar i vänsterkanten i bilden ovan) och eftersom kåren för dagen var ganska liten (alla våra LDK-anställda medlemmar saknades, vilket i just denna musikkår gör ganska stor skillnad) kunde alla, inte bara träblåset, spela torrskodda. Fast vår stavförare Sven fick stå i regnet han.
Efter första konserten fick vi en väldigt god lunch ombord på båten, och av både matens kvalitet och menyn på anslagstavlan ("tisdag -nässelinbakad lax") att döma verkar flottans kosthållning ombord skilja sig avsevärt från det som serveras i försvarets matsalar i land. Jag hade allvarliga funderingar på att fråga skeppskockarna om de gör catering också, och om det i så fall skulle vara möjligt att gå upp i Brunnsviken med Visborg och lägga till bakom botaniska institutionen lagom till en viss disputationsfest den 5 juni. Men tyvärr ska Visborg till Polen nästa vecka, och jag misstänker att den dessutom är lite för stor för Brunnsviken...lägger den sig på tvären borde man nästan kunna gå torrskodd över till Hagaparken?
Storleksjämförelse: Visborg till vänster, ubåt förtöjd vid Visborg i mitten och aktern på en korvett (den som syns genom fönstret på Visborg på bilden överst i inlägget) ovan till höger. Ubåten var faktiskt ganska stor den med...
Andra spelningen efter lunch gick, kanske tack vare den goda maten, bättre än den första trots att vi i den för dagen helt skånska (om än bara två man starka) trumpetsektionen fick jobba hårt. Tyvärr har jag inga bilder på musikkåren eftersom jag var för upptagen med att spela, därför blev det bara bilder på gråa båtar...
trumpetologi
Den här helgen har jag tillbringat med att spela, rep hela lördagen och sen genrep och konsert på söndagen, med Solna Brass. Konserten gick bra tror jag, det var lite svårt att avgöra eftersom kyrkan vi spelade i hade en vääldigt besvärlig akustik. För egen del var det dessutom nypremiär på kornett -jag har ju bytt tillbaka från althorn till kornett.Om det är att byta upp eller ner sig kan diskuteras, tonhöjdsmässigt har jag bytt upp mig, instrumentsstorleksmässigt har jag bytt ner mig. Det senare är definitivt en fördel eftersom en kornett är betydligt trevligare att gå och bära på än ett horn. Jag är helt enkelt lite lat på det området...det hade t.ex. varit jättekul att testa att spela tuba, men att bära den till och från spelningar och rep -nej tack! Därför är alla brassinstrument härhemma nu återigen ganska trumpetliknande instrument både utseendemässigt och att spela på, även om kornetten förvisso faktiskt är närmare släkt med althorn än trumpeter. Och det syns om man tittar på gamla svenska althorn, som är liggande och ser precis ut som samtida flygelhorn och kornetter (fast större). De moderna brassbandshornen är ju däremot mer lika t.ex. en tuba utseendemässigt (fast mindre). Kornetter och flygelhorn utvecklades båda ur det franska posthornet, vilket fortfarande syns lite hos flygelhornet.
Bleckblåsfysik:
Alla brassinstrument består egentligen av ett enda långt rör. I ena änden blåser man, i den andra vidgar sig röret till ett klockstycke där ljudet kommer ut. I mitten sitter ventilerna, som är ett system som tvingar luften att ta en liten omväg genom ett eller ett par extrarör som sitter fast på ventilerna när man trycker ner en eller flera knappar. Detta förlänger den sammanlagda rörlängden, vilket sänker tonhöjden. Men själva instrumentet är egentligen bara ett rör, som man sedan böjt flera gånger för att instrumentet ska bli mer hanterbart. En vanlig Bb-trumpet hade t.ex. varit ca 137 cm lång om röret varit rakt.
Tonen i en trumpet, eller i vilket brassinstrument som helst, skapas inte i instrumentet -det är den som spelar som skapar tonen, med läpparna, instrumentet fungerar bara som förstärkare. Men ett rör som är öppet i båda ändar och är av en viss längd förstärker inte alla toner lika bra, eftersom det finns ett samband mellan rörlängden och längden på ljudvågen som passerar genom röret (dvs våglängden). Den största ljudvåg som får plats i ett rör är en som är två gånger rörets längd, dvs en halv våglängd befinner sig samtidigt inne i röret. En sådan här ljudvåg som passar exakt kallas för en stående våg. Det innebär att röret måste vara exakt hälften så långt som våglängden hos den ton med längst våglängd som man vill få ut ur röret. Det innebär också att skillnaden mellan brassinstrument stämda i olika tonarter helt enkelt är instrumetnets rörlängd.
Om man sedan höjer tonhöjden finns flera stående vågor som också passar exakt i röret, med olika antal ljudvågor inne i röret. Det här innebär att man inte kan spela kromatiskt, dvs spela alla toner i skalan, på en trumpet eftersom bara ett visst antal stående vågor finns att tillgå. De toner man kan spela kallas naturtoner. Men man vill ju kunna spela kromatiskt, och det är där ventilerna kommer in. De tvingar som sagt luften att ta en omväg via ett eller flera extrarör, dvs förlänger den sammanlagda längden på röret som är instrumentet, och ändrar därmed tillfälligt instrumentets stämning.
Så vad är då den egentliga skillnaden mellan en trumpet och en kornett? Jo, det som syns är ju att kornetten är mindre, men det beror inte på en egentlig skillnad i storlek (se ovan kornett och trumpet spelar i samma register, vilket innebär att en Bb-stämd kornett måste ha ungefär samma rörlängd som en Bb-stämd trumpet) utan på hur röret är böjt -kornetten är helt enkelt mer hoptryckt. Den egentliga skillnaden, den som ger skillnaden i klangen, ligger i stället i formen på röret.
Röret som utgör ett bleckblåsinstrument är alltid smalt i början och vidgar sig utåt till klockstycket. Men det finns olika sätt ett rör kan vidga sig på, och man skiljer på instrument där röret vidgar sig efterhand längs större delen av sin längd (som en tratt), och instrument där det mesta av röret har samma vidd och utvidgningen i stort sett bara sker i slutet. I realiteten är förstås de flesta instrument lite mittemellan, ytterligheterna existerar inte, men man delar grovt in dem i instrument där utvidgningen sker över mer eller mindre än 50% av rörlängden. De flesta brassinstrument, t.ex. tuba, eufonium, bariton, althorn, flygelhorn och kornett, hör till de förra (mer än 50%) och till de senare hör t.ex. valthorn, trumpet och trombon. Den förra gruppen instrument har typiskt en mjukare klang än de senare som är skarpare. Därför låter kornetter lite mjukare än trumpeter även om stämningen och materialet är densamma.
I sammanhang där både instrument och kornett förekommer -t.ex. i en symfonisk blåsorkester -används därför också trumpeter snarare än kornetter till fanfarer, medan kornetten får spela mer av smöriga melodier. I brassband (där trumpeter saknas) får däremot kornetterna spela fanfarerna också, och eftersom jag har spelat så mycket och länge i blåsorkestrar kan jag därför inte hjälpa att jag ständigt tycker att något saknas när brassband spelar militärmarscher. Till skillnad från en blåsorkester där man strävar efter stor klanglig variation mellan instrumenten, strävar man i ett brassband i stället efter en enhetlig, mjuk och varm klang. Därför använder man i brassband nästan enbart instrument av det "mjuka" slaget -uppräkningen av sådana instrument ovan är faktiskt i princip en uppräkning av sättningen i ett brassband, det är bara trombonerna som saknas. Trombon är det enda "vassa" instrumentet i ett brassband och där märks den här skillnaden verkligen -de sticker ut väldigt mycket.
En bal på slottet?
...nä, inte riktigt. Jag och resten av Sjövärnskårens Musikkår tillbringade gårdagen inte med vals utan med marschexcercis (vilket är ungefär så mycket min koordinationsförmåga klarar av) på Karlberg, där vi repade på vårt figurativa program. Dock inte i själva slottet utan i idrottshallen bakom. För tillfället har vi kommit så långt att vi lärt in hela programmet -nu ska vi bara få det att se snyggt ut också...
Ett och två, hit och dit och kors och tvärs...
En musikalisk lördag
Först var jag på konsert med radiosymfonikerna på eftermiddagen, huvudnumret var Rachmaninovs Paganinivariationer (som vi spelat i Solna så det är roligt att höra hur det ska vara egentlgien, dvs med pianosolist och symfoniorkester is tället för brassband), och så fick man även höra lite Ravel och Sibelius.
Efter ett par timmars paus var det dags för brasskonsert på Nybrokajen 11 med Söderkåren, Windcorp och duktig trombonsolist. Jättetrevligt och med mycket folk man kände att mingla med i pausen. Blåsmusikvärlden är ju ganska liten...men fantastiskt nog lyckades den här konserten i stort sett fylla lokalen, det är annars mycket svårt att dra folk till konserter av det här slaget i stockholm där det totala kulturutbudet är så stort. Tänk om vi i Solna bara kunde få hälften så många till vår konsert i mars...
"Tindra med ögonen för bövelen!"
...sa kantorn till kören under repet inför dagens tre adventsspelningar med kör och brassband i Oskarskyrkan. Våra ögon i brassbandet sade han inget om, kanske tindrade de tillräckligt redan eller så var han för imponerad av vårt spel för att inte bry sig om det. Får man förresten säga "för bövelen" i kyrkan?
Det blev en lång speldag, i synnerhet för oss fyra trombonister och trumpetare som förutom de två konserterna på eftermiddagen även medverkade under förmiddagens högmässa. Men eftersom jag spelat varje första advent (förutom förra året när jag var i Australien) sen...jag vet inte när faktiskt, så det hade känts konstigt att inte spela.
När jag så småningom kom hem hade Doris ömsat skinn och blivit otroligt fin! Och jag som tyckte att hon var så fin när jag köpte henne att jag trodde hon var tämligen nyömsad då...nu är hon fantastiskt vacker, kolsvart med ljusa, lockiga hår. Trevlig adventsöverraskning! Tyvärr har jag ingen bra bild eftersom Doris är så blyg. Hon är framme i terrariet jämt, men sticker och gömmer sig så fort hon känner sig det minsta störd, t.ex. om man öppnar locket på terrariet för att fotografera.
Adventschecklista:
Första ljuset tänt: Japp!
Fikat glögg, lussekatter och pepparkakor: Japp (fast jag gillar ju inte glögg, men jag smakade lite i alla fall). Bildbevis på detta saknas dock eftersom bevisen är förstörda.
Så ok, nu är det advent. Tindra med ögonen för bövelen!
SM-trea!
Det var i alla fall en trevlig brassbandsfestival. Vi tävlade på fredag kväll och lördag eftermiddag, och missade tyvärr alla andra klasser som tävlade eftersom vi repade lördag förmiddag. Men jag hann lyssna på några av banden som spelade i samma klass som vi, däribland Windcorps och Stockholm brassbands fria program, och Stockholm och Malmö brassband när de spelade det obligatoriska stycket. Och så förstås öppningskonserten med LDK och kornettisten David King på fredagen, och avslutningskonserten (och prisutdelningen) med Black Dyke på lördagkvällen.
Vi slutade på en tredjeplats och med det är vi väldigt nöjda, vi kunde knappast förvänta oss att slå vinnaren Stockholms Brassband eller tvåan Windcorp (Det var för övrigt bara 1 poängs skillnad mellan dem!). Båda är band som består främst av yrkesmusiker (SBB med folk främst från radiosymfonikerna, Windcorp med folk främst från Göteborgsoperan). Men vi slog ju övriga amatörband, och omdömena från domarna var bra och kändes rättvisa. Och vi i hornsektionen fick beröm av alla domarna för våra sektionssolon med mera!
Som sagt har jag inte tagit några trevliga bilder på spelande orkestrar eller människor alls men eftersom det enligt Annelie är omöjligt att blogga utan bilder, om man så ska behöva ta till sådana från i somras, kommer i alla fall en bild. Och den är åtminstone inte från i somras utan föreställer mitt hotellrum på Designhotellet (ja man kan väl förstå efter bilden varför det heter så) i Värnamo. Ojoj, så här lyxigt är jag inte van att bo när jag är på resande fot! Det blir mest forskningsstationer, vandrarhem, eller hotellrum av betydligt lägre standard.
