Helt emot vad alla kanske trodde kommer detta inlägg inte alls att handla om Malmö FFs SM-guld. Istället kommer det här inlägget med anledning av att Elin härförleden bloggade Disneyfilmen om Pablo Pingvin, huvudpersonen i en av mina favvosagor när jag var riktigt liten. Därför tänkte jag nu blogga ett par andra Disneyfavoriter.

När jag och systrarna var små hemma i Blentarp visades alltid smalfilmer med tecknade Disneyfilmer vid högtidliga tillfällen - och filmerna nedan hörde till storfavoriterna. Antalet filmer var begränsat vid varje filmvisningstillfälle, men just dessa två visades nog i stort sett varenda gång. Dock saknades ljudspåret till filmerna så vi fick se dem som stumfilmer, men nuförtiden finns de naturligtvis på Youtube med ljud och allt! Så varsågoda och följ med på en nostalgitripp till familjen Mellbrands barnkalas på Örngatan i Blentarp.


Först ut är naturligtvis "Fotbollsmatchen". Vadå fotbollsmatchen? Jo, säg ordet "Fotbollsmatchen" i bestämd form till någon av mig, mina systrar eller våra föräldrar så vet vi alla exakt vad som åsyftas. Nämligen filmen nedan och ingenting annat.
 

Nästa film går i familjen under namnet "Pluto och magneten i gumpen". Ingen närmare presentation behövs. Men medan fotbollsmatchen ändå faktiskt funkade rätt bra som stumfilm, så vinner den här definitivt på ljud!

Inte för att jag firar den. Men mina favvisdjur lämpar sig ju så utmärkt för just denna högtid att jag bara måste göra ett halloweenkort. Och trevligt denna helg kan man ju ha oavsett om man firar halloween eller inte. Egentligen borde årets halloweenbild vara den på Ingalill med en dödskalleteckning på bakkroppen, men den bilden har jag ju redan bloggat så istället får det bli en skuggspindel.

 

 

Jag tycker att det ofta är fascinerande att andra organismer upplever världen omkring oss så annorlunda jämfört med oss, och att vi är så dåliga på att förstå det. Främsty tänker jag förstås på mina spindlar - hur upplever man världen när ens främsta sinne är det som uppfattar vibrationer? Det ju är svårt bara att sätta sig in i hur det är för arter som är mycket mycket mer lika oss - där synen är viktigast och det i princip bara skiljer i vilka våglängder man uppfattar. 

Jag kom in till en kompis på zooekologen för ett tag sen när hon och en kollega höll på att testa vilka våglängder olika vita papper (för våra ögon exakt lika vita) reflekterade, för att bestämma vilket hon skulle använda i sina försök med blåmesar - för de vita pappren var inte alltid vita för fåglarna. Hennes forskning handlar om byteskamouflage, och en stor del av hennes disputation handlade också just om hur hennes rovjdur i försöken (blåmesarna) uppfattade de kamouflerade bytena jämfört med hur vi tyckte att det såg ut. 


Och här är ett annat exempel på det:

http://news.sciencemag.org/sciencenow/2010/10/scienceshot-black-and-white.html?etoc&sms_ss=facebook&at_xt=4cc3e4ada1b9e216%2C0


Många insekter, spindlar, och andra djur) ser UV-ljus, och efter att ha varit med på papperstestet ovan så undrar jag om mina spindlar härhemma ser alla vita papper jag har framme som ett sammelsurium av olika vita och ultravioletta nyanser. Nu ser inte mina spindlr särskilt bra, så kanske är det bara ett enda sudd av färger, däribland ultraviolett? Hur uppfattar de den vita väggen bakom terrarierna, för är den verkligen vit? Kanske tur att det ska bli gult där också så småningom, för gult vet jag i alla fall att de uppfattar som gult. 

Och i naturen finns det jättemycket vackert som vi inte ser, blommor som vi tycker är enfärgade har vackra mönster i ultraviolett för att locka pollinatörer, blåmesars blåa hätta på huvudet är i själva verket ultraviolett (styrkan i färgen signalerar dominans), och de vanliga vita kålfjärilarna som vi ofta tycker är lite tråkiga jämfört med många i vårt tycke betydligt mer praktfulla fjärilar är egentligen inte alls vita utan ultravioletta! Åtminstone hannarna (vilket också gör att det egentligen finns en väldigt mycket tydligare könsdimorfism än vad det kan verka för oss). Och eftersom vi inte ser UV så ser de naturligtvis inte ut som på bilden ovan heller, för där används ju helt enkelt en rosaviolett färg för att symbolisera det ultravioletta som vi inte uppfattar.

Undrar hur en promenad längs fjärilsslingan på Lillängen egentligen sett ut om man sett ultraviolett?

En spindel jag ofta funderar över vad gäller ultraviolett ljus är blomkrabbspindeln, som kan skifta färg för att matcha blomman den sitter på. Men man ser ofta vita blomkrabbspindlar på rosa/lila blommor, och jag undrar - är den egentligen bättre färgmatchad än jag uppfattar den som? Har spindeln egentligen den färg jag tycker att den har? Har blomman det? Skulle gärna vilja testa det här någon gång.

Har ni tänkt på hur ovanlig ekologisk vetenskap är inom skönlitteraturen? Och hur ovanlig biologi överlag är förutom sådant som är kopplat till genetik och medicin? Och det gäller även inom den gren av skönlitteraturen där just naturvetenskap är väldigt viktig, science fiction. Inte för att jag är någon expert, för jag är väl inte en jättesciencefictionfantast direkt, men att jag inte är det beror säkert mycket på just att "min" vetenskap är så underrepresenterad. För som den forskarnörd jag är borde jag ju verkligen gilla science fiction, eller? Och det gör jag ibland, men det är liiite för mycket teknologi, fysik, astronomi, och genetik och alldeles alldeles för lite ekologi. Inte för att icke-biologiska naturvetenskaper på något vis är ointressanta, men det vore väl trevligt med lite variation? Men när det någon gång förekommer lite mer biologi verkar det som om genetik är den enda biologiska vetenskap som science fictionförfattarna klarar att beskriva på ett åtminstone pseudovetenskapligt sätt - allt annat blir bara flum. Science fictiongenren vågar använda invecklade fysiska begrepp som kvantumteori, kaosteori med mera, men inte ens inom historier där ekologiska begrepp hade passat bra, där t.ex. arters anpassningar till extrema miljöer eller miljöpåverkan och utarmning av naturresurser är viktiga för storyn, klarar man av att använda ens termen ekologi...

Jag kom att tänka på det här eftersom jag råkade se ett avsnitt av en science fictionserie på tv häromdan, den klassiska varianten som utspelar sig på ett rymdskepp i yttre rymden (nä, inte Star Trek). Se och se, tv:n stod på men jag tittade inte...men jag uppsnappade väl lite ord här och där och de var oftast relaterade till fysik. Folket svängde sig med ofta med fysikteorier med coola namn, och jag föreställer mig att mycket av det som tilltalar science fiction-fantasterna (och dit räknar jag även författarna) är just den där coola vetenskapsterminologin: Relativitetsteori och kaosteori och schrödingerekvationer och kvantmekanik och strängteori och händelsehorisonter med mera med mera...och kanske lite genetik också, lite DNA och kromosomer och nukleotider och aminosyrasekvenser...Men varför vet alla allt om den där fjärilen som flaxar med vingarna i kaosterorin och ingenting om de fjärilar som flaxar mellan patcher i metapopulationsdynamiken i ekologisk vetenskap? Är det så att science fiction-genren inte använder ekologisk vetenskap eftersom de uppfattar det som skogsmulleflum och inte ens har brytt sig om att sätta sig in i vår terminologi? För visst finns det massor av cool terminologi (och cool vetenskap!) även här.

För rätt länge sen råkade jag se ett annat science fictionserieavsnitt, även detta utspelade sig i yttre rymden, men i denna serie fanns det folk som bodde på planeter långtlångtborta och var ansatta av läskiga rymdmonster som jagade dem och åt dem, vilket hjältarna från jorden naturligtvis skulle råda bot på. Vilket för en ekolog genast väckte frågor som: Hur ser predator-bytesdynamiken ut här? Hur skiljer sig egenskaper och livshistoriestrategier mellan människorna därute som lever med en högt specialiserad predator och människorna från jorden som inte har någon naturlig predator? Och varför diskuterades inte över huvud taget lösningar som bygger på kända och etablerade ekologiska vetenskapliga teorier? Varför fick man inte se ekologer fylla whiteboardtavlor med Lotka-Volterraekvationer och göra datorsimulationer av modeller byggda på predator-bytesdynamik? Varför var den enda expert som uttalade sig om predatorns (definitivt inte mänsklig) fysiologiska egenskaper en läkare, inte en biolog? 

Men hör/läser ni någon gång något alls inom skönlitteraturen där ekologer eller ekologiska teorier med coola namn förekommer, förutom möjligtvis "evolutionsteori" och "survival of the fittest"? Har ni t.ex. hört talas om the Red Queen theorem, Yoda´s power law (nä, har inget med Star Wars att göra), the Blietzkrieg hypothesis, founder effect, K och r-strateger, top down theory, selfish herd, extinction vortex, the sexy son hypothesis, öbiogeografi, the ghost of competition past, the atto-fox problem, sexuella konflikter (nä, har inget med våld i hemmet att göra), the life-dinner principle, eller metapopulationsdynamik...? Ska man utifrån science fiction-genrens användande av vetenskaplig terminologi dra slutsatsen att folk i allmänhet är mycket mindre bevandrade i ekologisk teori än i t.ex. fysisk/teknologisk? Behöver man se formler för att förstå att en naturvetenskap är en naturvetenskap? Hade det hjälpt om man sett mer av Lotka-Volterraekvationer och Yoda´s power law och funktionella responser typ I II och III och mindre av miljöproblem och bilder på söta utrotningshotade djur i media? För tyvärr verkar miljö- och naturvårdsfrågor vara de enda sammanhang där ekologer någonsin syns i media - vilket förstås inte är fel, men det ger en väldigt skev bild av ekologisk vetenskap som helhet.  

Om jag trodde mig ha några som helst skönlitterära talanger skulle jag skriva ekologisk science fiction...Men det tänker jag inte göra. Däremot tror jag att årets adventskalender ska få handla om ekologiska teorier med coola namn, vad säger ni om det?

 

Vart det fina höstvädret tog vägen alltså. Det övergick i vinter.

Men eftersom allt och alla pratar och skriver om den tidiga snön så tycker jag ju egentligen inte att jag behöver göra det också. Men det ser rätt skumt ut med snö när träden fortfarande har så här mycket löv kvar. Och även om jag gillar snö tycker jag det här är för tidigt för vinter - jag vill ha mer fina soliga höstdagar, med gula löv, doften av multnande löv i skogen, lingon och svamp att plocka, och årets sista vargspindlar och daggtäckta mattvävarnät i blåbärs- och lingonriset...

Å andra sidan är det typiska gråfuktiga novembervädret ju så otroligt trist att en tvär övergång från oktoberhöst till vinter vore att föredra. Fast den övergången kunde ju fått ske lite senare, men man kan väl hoppas än kanske?

Fåglarna har också konstaterat att det blivit kallt och småfåglarna här håller sig nära hus och folk på jakt efter mat. Blåmesarna och talgoxarna gör påhälsningar på balkongen trots att det inte finns något att äta där än, och i går morse hade jag en talgoxe inne i köket också. Det är absolut dags att börja vintermata, så talgbollar och jordnötter ska hängas ut i dag.

Jag känner mig i alla fall ovanligt väl vinterrustad för att vara jag. Jag har nya varma skor som ersättning för mina älskade svarta kängor, som håller på att falla sönder. Vilket i det här fallet innebär att sulorna börjar lossna, något som gör dem väldigt olämpliga i fuktig väderlek eftersom ingen impregnering i världen biter på glapp mellan sulan och skon. Och inte blev det bättre av att en häst med hovar som skäggprydda middagstallrikar ställde sig på tårna för några veckor sen, så jag har äntligen skaffat ett par nya. Jag tycker inte om att shoppa skor, så jag undviker ofta sådant tills jag är så illa tvungen eftersom de jag har håller på att ramla sönder. Men nu är det gjort. Och jag har ny vinterjacka också som jag köpte förra vintern, naturligtvis även det för att den jag hade bokstavligen höll på att falla i bitar (jag har exakt samma inställning till att handla jackor som att handla skor). Jag stod ut med hålen ett bra tag, men när blixtlåset gick sönder så att jag inte kunde knäppa den när det var 15-20 grader kallt ute fick jag bita i det sura äpplet och skaffa en ny. Så nu har jag allt jag behöver i klädväg för en hård vinter.

Den nya jackan hänger dock fortfarande i förrådet eftersomdet inte är förrän nu den senaste veckan jag tycker att det blivit kallt nog att motivera vinterjacka. Så jag har gått i min väldigt trasiga gröna fältjobbar/vår/sommar/höstjacka med tjocka tröjor under. Men nu är det minusgrader och för kallt för den gröna trots både underställ, en stickad tröja och en fleecejacka under, så nu ska jag plocka fram vinterjackan ur förrådet. Och kanske måste jag sedan till våren ta farväl av min högt älskade gröna jacka, en följeslagare i vått och torrt (bokstavligen) sedan mer än tio år tillbaka, och införskaffa en ersättare. Hur jag nu ska kunna hitta en.

Efter flera mycket arbetsintensiva veckor med avseende på brassbandet, både med mycket spelande men framför allt med mycket arbete runtom de två konserterna förra helgen, har jag verkligen sett fram emot att det hela skulle vara över. Inte för att jag inte tycker det har varit roligt, det gör jag - det är ju därför jag håller på! - men oj vad jag dessa dagar, som ofta varit soliga och vackra, längtat efter att få tid att gå ut i den vackra höstskogen som sprakar av färg! Nu har jag det, men vad händer? Jo naturligtvis:

1. Vädret övergår från soligt och klart höstväder till gråtrist, fuktigt, råkallt och regnigt novemberväder.
2. Jag blir förkyld. 

Naturligtvis. Så nu hoppas jag att det fina höstvädret kommer tillbaka innan alla de gula och röda löven blåst ner, och att jag då inte är för förkyld för att tillbringa lite tid utomhus. Men jag vet ju också att brassbands-SM närmar sig, dvs ännu en intensiv period med mycket repande...  

Så här ser utsikten från balkongen ut nu! I dag är det strålande sol (ser inte ut så på bilden, men det är det!) och jag önskar jag hunnit vara ute, men brassbandet kräver all tid just nu. Men snart så...

fick jag uppleva igår. Jag fick en turridning i disputationspresent av mina systrar med respektive förra året, men det har inte blivit av förrän idag när vi äntligen blev färdiga till att rida allihop. Det blev en fin eftermiddagstur i vackert höstväder på Djurgården. Tyvärr lyckades jag inte ta särskilt många bilder, mycket för att min häst krävde två händer på tyglarna, och de jag lyckades ta blev i de flesta fall förfärligt suddiga. Även de som inte var tagna från hästryggen (så där kan jag inte ens skylla på enhandsfotografering från hästryggen).
.
Hästbilder blev det ju inte så många då, fast jag fick i alla fall en (men bara en...) bra bild på "min" pålle, From, som inte var fullt så from som namnet antyder - han var inte så gammal, bara sex år, och tydligen lite tonårsupprorisk. Men väl ute och väl uppe på hästryggen gick allt bra (bortsett från det där att djurgården ju är full av blad som bara måste smakas på). Men det där med väl uppe på hästryggen var bara det ett kapitel för sig - för From var en rejält stor häst! Korsning Shire/Frieserhäst, och även om jag tyvärr inte har någon bild där man faktiskt ser hur stor han är (en sån skulle jag ju sett till att ta!) så kan man i alla fall få en liten uppfattning kanske om jag avslöjar att jag ganska precis nådde upp att titta över boxdörren.

Men man hade fin utsikt uppifrån hans rygg när man red!




Petra och Mio - tyvärr är bilden väldigt suddig, men man ser ju hur fint Petra matchat hjälmen med hästen i alla fall.

Lars och Prinsiss. Johan och Lars tittade längtansfullt på westernsadlarna i sadelkammaren när vi gjorde i ordning hästarna - kanske får det bli westernridning nästa gång?




Måste också erkänna att det räckte att ta in From från hagen för att jag skulle tycka att alla andra hästar var jättesmå - minst var Petras fjordhäst och de brukar ligga runt ponnygränsen (147 cm), alla andra var 150 sådär och uppåt...Hästar som From borde egentligen fått en egen kategori - ponny, stor häst, enormt stor häst. Men fin var han, och jättetrevlig att rida (bortsett från att han ville ha fikapauser hela tiden). Önskade att vi inte hade behövt rida på led hela tiden, det hade varit roligt att få känna hur det känts om han fått länga lite mer på stegen i galoppen...

Jag har ju lovat bilder, och systrarna har flera gånger påminnt mig under helgen så jag får väl om ber om ursäkt för att det dröjt. Men här är de! Tagna av pappa (förutom de där han själv är med förstås, som är tagna av mig).

                Föräldrarna har anlänt till stadshuset och väntar nu på att ceremonin ska börja.

Och så mamma och jag.




En fanborg. Det var intressant att under den några timmar långa ceremonin följa de ständiga och elegant genomförda avbytena av studenterna som stod i trappan och höll fanorna.

Ceremonin inramades av fin musik - det blev opera och klassiskt, brassensemble från musikhögskolan och studentsångare från universitetet (ssom även underhöll under middagen). Och massor av fanfarer. Jag visste inte att varje fakultet har sin egen fanfar, men så är det tydligen.

Vid själva promoveringen får man gå fram till promotorn för den fakultet man tillhör (naturvetenskapliga i mitt fall), och så får man en lagerkrans och ett diplom (om man är filosofie doktor). Fast vi som disputerade redan förra året har ju redan fått våra diplom, så vi fick bara tomma rullar för syns skull.




Jag blev promoverad och min handledare Peter blev professorsinstallerad. Här ser det ut som om hans f.d. doktorand tittat för djupt i glaset redan här under välkomstdrinken och som om han tycker det är lite smått pinsamt att bli sedd med mig, men så är naturligtvis inte alls fallet. Notera också hur jag nogsamt och perfekt färgmatchat klänningen med lagerkransen.

Mamma, fin som en prinsessa i sin eleganta paljettprydda stass.




Moren och faren i Gyllene salen (fint rim va?). Det här hade varit en väldigt fin bild om det inte varit för Engelbrekt på väggen som ser ut som om han ska till att hugga pappa i huvudet med yxan...

Sådärja, tillbaka i 08-land igen efter en intensiv fältvecka på Österlen, och därefter direkt till doktorspromovering i stadshuset. Vilket var trevligt och högtidligt, även om det var lite surt att behöva lämna den fantastiska Österlennaturen och byta ut kängor och den numera väldigt trasiga fältjackan mot högklackat och långklänning. Bilder kommer kanske.


             Blå hallen och Gyllne salen i all ära, men jag föredrar allt det här...

Ekologikursen jag undervisade på var som sagt intensiv - upp sju, i fält större delen av dagen och sista studentredovisningen klar vid halv elva - så jag har inte fotograferat så mycket. Men lite bilder blev det.

Första dagen var tämligen eländig. Regnet öste ner precis hela dagen, och många av studenterna (de flesta utbytesstudenter) hade inte lämpliga kläder och skor. Inte ens jag klarade mig - mina kängor blev smått fuktiga trots att de var alldeles nysmorda, och jag gjorde ju ändå inget fältjobb själv. När vi sent på eftermiddagn kom till vandrarhemmet där vi skulle bo var många av studenterna väldigt kalla och trötta och det tog en stund innan de kom igång med att analysera sina data (studenterna gör små forskningsprojekt i smågrupper, ett nytt projekt varje dag och redovisning vav dagens projekt varje kväll). Men alla var ändå vid väldigt gott mod och väderleksrapporten lovade betydligt bättre väder resten av veckan. 

Kursen hade ovanligt många studenter, så många att vi fick dela upp oss på två vandrarhem. Min halva bodde på mysiga Skeppargården i Haväng (de andra bodde i Kivik), vilket var lite nostalgiskt eftersom vi bodde där även när jag gick kursen för ganska länge sen. Men då var vi inte fler studenter än att hela kursen fick plats där.

På vandrarhemmet fanns massor av nattsländor som kläckts ur Verkeån. En akvatisk subsidie minsann!





Eftersom kursen hade många utbytesstudenter (vi hade sådär tio olika nationaliteter bara i Havängsgruppen) blev det förstås en liten turistpromenad till Havängsdösen andra dagen, då vi exkurerade till Haväng (fast min grupp var ju redan på plats). I övrigt fick de hålla sig borta från Ravlundaområdet norr och nordväst om dösen eftersom militären hade övning på Ravlunda större delen av veckan, och vi tyckte det kunde vara bra om vi hade lika många studenter med oss hem som dit...men de flesta studenterna var ändå mest intresserade av att göra projekt med småkryp i Verkeån. Varav ett var ett försök med skräddare och olika vattentemperaturer. Av vilket studenterna, efter att ha tagit in skräddare i köket på vandrarhemmet, lärde sig att skräddare kan flyga...


Havängsdösen.




                         
                     En lockespindel på promenad över sanden.

Sandstarr, som skjuter skott från långa jordstammar så att plantorna typiskt växer i sådana här rader.





     Vackra Verkeån. Det enda som saknas är bröderna Dahl och Elvegris som kommer runt kröken...

Vädret var väldigt mycket bättre, om än lite blåsigt, och en stund då studenterna klarade sig bra på egen hand smet tre av oss fyra lärare iväg med målet att plocka svamp så att det räckte till hela kursen.


Andreas har siktet inställt på en fjällskivling (till vänster om Andreas).





              Tina med dagens skörd. I bakgrunden skymtar Andreas med ett par sista fynd.

Målet uppnått: 20 liter svamp, varav det mesta stolt fjällskivling (men även en del väldigt goda soppar). 





Andra dagen gick exkursionen till Gyllebosjön, där veckans enda spindelstudentprojekt ägde rum. Det handlade om taknätspindlar. Jag har dock inga bilder därifrån, så den här är tagen på min balkong. 


                         Allmän taknätspindel, Linyphia triangularis

Annars var det ganska blandade projekt denna dag. Dagens trend var dock att mäta saker, till den grad att alla kursens måttband, tumstockar, skjutmått med mera tog slut och studenterna tvingades gradera pinnar för att ha något att mäta med. Men det är förvisso bra att lära sig att vara kreativ vad gäller utrustning, det är vanligt i ekologisk vetenskap att man själv får förfärdiga det man behöver och lösa praktiska problem i fält med begränsade resurser.

Sista fältdagen (fredagen var det hemfärd och inget mer) var kursen på Stenshuvud och vädret var strålande. Jag åkte (mycket motvilligt) därifrån på eftermiddagen för att hinna med tåget från Lund till Stockholm på kvällen och vara hemma till promoveringen på fredagen, så jag hann tyvärr inte se resultaten av den dagens fältprojekt. Men jag ska absolut höra efter hur det har gått, för i synnerhet ett projekt med myror var väldigt intressant. Landlevande småkryp var annars temat för dagen - tre olika myrprojekt, två gräshoppsprojekt och ett tordyvelprojekt! 


                 Stenshuvud

I morgon åker jag ner till Skåne för att tillbringa nästa vecka med fältundervisning på Österlen. Troligen kommer jag inte alls att komma åt internet (så vill nån ha tag i mig, ring istället för att maila eller facebooka!) och även om så vore fallet kommer jag säkerligen inte att ha tid att blogga. Så bloggen tar paus för att återkomma i slutet på nästa vecka.


Och tills dess ska ni få njuta på bilder av skönheten Birgitta, som ömsade skinn häromdan. Det är ömstider för mina fågelspindlar nu, Birgitta är först ut men jag väntar mig att resten följer inom en inte alltför avlägsen framtid.


Vackra Birgitta. Notera skillnaden i färg och lyster på den nyömsade spindeln och det avlagda ömsskinnet till vänster.




Biirgitta är fortfarande så nyömsad att det nya skinnet inte torkat och hårdnat helt än. Det syns framför allt på de hårlösa partierna i lederna och andra skarvar mellan olika kroppssegment, som ser mer rosaröda ut än vanligt. När skinnet stelnat blir de mer gråbeige.




Avlagda ömsskinn ger tillfälle att studera detaljer i anatomin som normalt är svåra att få se på tillräckligt nära håll. Så här ser en fågelspindelfot ut, med en trampdyna bestående av massor av små fina hår. Ser ut som om foten (som egentligen heter tars) vore filtklädd.




Längst ut sitter ett par små klor.




Spindlars hår har ju diskuterats mycket förut här på bloggen, så jag tänker inte upprepa mig särskilt mycket. Men en spindels hår fyller en rad olika funktioner och är viktiga sinnesorgan. Spindlar hör, känner, luktar och smakar med hår (egentligen är de inte hår i strikt mening eftersom de är en annan typ av struktur än våra hårstrån, den korrekta termen är setae, men hår duger bra för vardagligt bruk). Till det kommer ytterligare funktioner som häfthår (på t.ex. hoppspindlars fötter), hullingförsedda nässelhår på fågelspindlars bakkropp som utgör ett försvar mot rovdjur, och visuella signaler. Många typer av hår blir det...Jag kan tyvärr inte redogöra för exakt vilka hår som fyller vilken funktion, men ni kan tydligt urskilja en rad olika varianter på bilderna nedan.

Ett spindelben är inte bara en extremitet för förflyttning, utan är även spindelmotsvarigheten till näsa, öron och tunga. Det här är de två bensegmenten närmast ovanför foten (tarsen) på ett av frambenen.  




Den här bilden föreställer de översta lederna på benet, där det fäster vid kroppen. Notera att de glesare, långa håren på Brigitta är tvåfärgade - mörka i botten, ljusa i toppen (egentligen är den ljusa delen snarast färglös). Det ger henne ett för arten typiskt vitprickigt utseende.




Framkroppens undersida, med käkar, tänder och mun.

 


Birgitta igen, jämför färgen med bilderna ovan - nästan blåsvart är hon! Det här med öms är alltid roligt, spindlarna blir som nya. Mest spektakulärt brukar det vara när Marianne och Lisbeth ömsar, de är de mest färgglada av spindlarna härhemma, men skillnaden är stor mellan före och efter för alla spindlarna. 

Så, därmed tar bloggen paus! Väl mött igen om en vecka.

Bara så att ni vet, hoppspindelhannar inte bara dansar, de spelar också! Och naturligtvis dansar de i takt. Kolla här:

http://www.youtube.com/watch?v=sMa9FdNM5io&feature=player_embedded

Hm, undrar om jag får fler besökare på bloggen om jag skriver om sex? Intressant att se...men om jag får det, vill jag verkligen ha de besökarna?

Innan jag byggt upp förväntningarna för långt tänker jag dock avslöja att det naturligtvis rör sig om sex i den funktion den fyller i ekologisk vetenskap, där det är en viktig drivkraft i evolutionen. Många arter går också väldigt långt i sina ansträngningar att vinna sin kärestas gunst - till den grad att det allvarligt går ut över överlevnadsförmågan i övrigt. Jämför bara spindlarna där hannarna är väldigt kortlivade jämfört med honorna. Men intressant är det.

Vill man roa sig en söndagkväll samtidigt som man funderar runt evolutionära strategier kan man besöka denna sida och följa deltagarna i "the mating game" - och tycker man det är för lätt kan man ju roa sig med att fundera över vilka alla de dolda tävlingsdeltagarna är innan svaren avslöjas. Inte så lätt som det kan tyckas, och svårigheterna trappas upp efterhand!

Citat: "I'm sorry to say you two could not be more different! For one thing, even if it were possible for the two of you to have children, Katie's gestation period would last longer than your entire lifetime!"

http://www.pbs.org/wgbh/evolution/sex/mating/index.html


          Romantisk brokorsspindeldejt på Askö forskningsstations båthus en ljum augustikväll.

Ok, här kommer det rätta svaret!

Den anonyme person som svarade gräshoppa/kärrgräshoppa hade nästan rätt. Det är en hopprätvinge, dock inte en gräshoppa utan en vårtbitare (ringen). Närmare bestämt vanlig vårtbitare. Men det är naturligtvis inte lätt att skilja på gräshoppor och vårtbitare i en "hitta djuret"-bild. Kärrgräshoppa är för övrigt ingen dum gissning, det är en stor gräshoppsart, men färgerna stämmer inte - kärrgräshoppor brukar vara mer åt det gulgröna hållet, inte rosa.
   

 

Vanlig vårtbitare





Det finns dessutom en vargspindel av arten Alopecosa pulverulenta i övre vänstra hörnet (pilen). 

                                             Alopecosa pulverulenta

Harar i ulster och palestinasjal saknas tyvärr, Per! Men du gav mig en otrolig lust att rita en sådan, så den dyker kanske upp på bloggen den också. Kanske det kan bli en ny, inte tävling, men uppgift här på bloggen? Illustera Pers hare, fritt tolkad efter den eminenta beskrivning Per gjort i förrförra inlägget ("hitta djuret"): En gråvit hare med uppåtstående spetsiga öron, högerörat med en mörk fläck överst, iklädd en svartvitrutig palestinasjal lindad runt halsen och en brun liten ulster. Maila er hare till mig på [email protected]!

Fick följande mail från Stepstone, en av många internetjobbsöksidor där mitt cv finns:


"Din Jobbagent "biolog med inriktning bevarandebiologi/zooekologi" har hittat följande platsannons, som matchar din sökprofil.

Du behöver bara klicka en gång för att komma till ditt drömjobb!

Platsannons

Analytiker inom kärnvapenfrågor (FOI-2010-1275)
Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI Stockholm"

Dagens skämt. Hur fel kan det bli, om det åtminstone gällt biologiska vapen...?

Per och den anonyma person som svarade "snok" hade rätt! Visst är det en snok som tittar upp ur gräset mitt i bilden i föregående inlägg.




Och hur vet man att det är just en snok då?

I Sverige finns tre ormarter, snok, hasselsnok och huggorm. Hasselsnoken är väldigt sällsynt, medan snok och huggorm är tämligen vanliga i stora delar av landet. Ser man hela ormen kan de skilja sig på teckningarna (när de är tydliga vilket de inte alltid är) och på kroppsbyggnaden, där huggorm generellt är lite kraftigare byggd än snokarna. Men sådana karaktärer är inte till stor nytta när man som på bilden bara ser huvudet. De karaktärer man kan se då är kanske svårare att se i fält men är å andra sidan säkrare.

Framför allt skiljer sig den vanliga snoken från både hasselsnok och huggorm på två stora och oftast väldigt tydliga gula fläckar i nacken - den ena syns på bilden. Färgen på fläckarna kan variera från ljusgult till nästan orange, och de kan nästan skanas, men oftast finns de och då kan man vara helt säker på att ormen är en vanlig snok. En annan tydlig skillnad om man kommer nära nog för att se det är att snokarnas ögon har runda pupiller medan huggormens är avlånga och lodräta (som på en katt), och snokar har en rad av fjäll mellan ögat och munnen medan huggormen har två rader. Båda snokarterna skiljer sig också från huggormen på att huvudet är smalare och rundare med stora fjällplåtar på ovansidan medan huggormens är lite kantigare och kraftigare med små plåtar. Fjället ovanför ögat verkar också hänga ner lite över ögat på huggormen, vilket snokarnas inte gör - en huggorm ser därför ut som om den rynkar pannan lite, och tillsammans med de lodräta pupillerna gör detta att den ser lite ilsken ut.


På Lillängen är det gott om både snok och huggorm, och jag ser någon orm nästan varje gång jag är där. Men oftast ser man bara en skymt av något mörkt och avlångt som snabbt försvinner in i vegetationen, så det har inte blivit några bilder. Men den här snoken försvann i det höga gräset för att sedan stanna ett par meter bort där den stack upp huvudet så här.  

I dag inventerade jag fjärilsslingan, något som var väldigt enkelt gjort eftersom där inte fanns en enda dagfjäril! Inte ens en kålfjäril, vilket jag annars sett i vägkanterna häromkring. Är fjärilssäsongen redan över? Vem vet, det har ju varit ett smått märkligt småkrypsår i år - många har varit senare än vanligt och färre än vanligt. Och jag är glad att jag inte fältarbetat, för "konstiga" år som detta kan ställa till det ordentligt när man jobbar med system som är väldigt variabla även under normala omständigheter. Dagfjärilsprojektet är ju nytt för i år, men det ska bli väldigt intressant att se om inventeringarna för vissa områden åtminstone kan jämföras med andra tidigare inventeringar, och hur det här året då ser ut i jämförelse.

Men om det inte fanns några dagfjärilar så fanns det förstås åtminstone en massa annat roligt att titta på, som vanligt.

 

 

Och helt fjärilslös var inte dagen - på vägen dit träffade jag på denna imponerande fjärilslarv!

En vanlig träfjäril ska den bli, inte när den blir stor (för större än så här blir den inte) men när den blir vuxen. Bara så ni vet, i normala fall är bilder på småkryp här på bloggen rejält inzoomade och beskurna, så inte de här. Den här larven är lite längre än mitt långfinger!

 

 

 

 

Vassarna i reningsverksdammarna som finns längs nordsidan på området där jag har fjärilsslingan har slagits i dagarna - en viktig del av reningsprocessen. Vass och andra växter tar upp näringsämnen från dagvatten och avloppsvatten i reningsverksdammarna, använder den för att växa och binder därmed näringsämnena i sina vävnader. Sen slår man vassen och kan på det viset forsla bort massor av näring från området som annars skulle runnit ut i och bidragit till övergödningen i sjön Orlången. Sådana här anläggningar är effektiva som reningsverk, och som en extra bonus gynnar våtmarkerna den biologiska mångfalden.

 

 

 

 

 

I dammarna trivs grodor, salamandrar och massor av småkryp. De är också orsaken till att hela Lillängenområdet formligen kryllar av trollsländor. Om man nu kan säga "kryllar" om flygande insekter.

 

Skräddare

 

 

 

Blodröd ängstrollslända

 

 

Denna snygga vargspindelhanne hittade jag i skogen. Där var det blött efter det myckna regnandet på sista tiden, stigarna var i vissa fall snarare bäckar och den här spindeln hade hamnat i en vattenpöl. För de flesta vargspindlar hade det inte varit ett problem, och även den här hade säkert lyckats ta sig därifrån på egen hand så småningom även om han inte var lika bra på att springa på vattenytan som t.ex. en Pardosa. Men det här är en Alopecosa pulverulenta, och eftersom spindlarna i släktet Alopecosa helst vill ha det torrt om fötterna och han hade vissa problem med att ta sig därifrån plockade jag förstås upp honom ur pölen.

Han satt sen kvar på min hand länge - normalt sitter en vargspindel aldrig kvar i handen om man plockar upp dem utan tar sig därifrån så fort de kan, och fort går det. Att en vargspindel sitter så still att man kan fotografera den sittande i handen är väldigt ovanligt, men den här tyckte nog att det var kallt i vattnet och min hand var varm...


Vacker tass!




Visste ni förresten att många vargspindlar, en familj av snabba, aktiva jägare som jagar med synen, är döpta efter stora rovdjur bland däggdjuren? Det vetenskapliga namnet på hela familjen vargspindlar är Lycosidae, efter grekiskans lykos = varg, och många vargspindelsläkten har namn som innehåller ordet varg. Främst släktet Lycosa (som inte finns i Sverige men är väldigt vanliga i lite varmare klimat) men även t.ex. släktena Acantholycosa, Xerolycosa och Hygrolycosa, som vi har i Sverige. I Sverige har vi också Alopecosa som fått sitt namn av latinets alopex, räv (så de borde heta rävspindlar på svenska), släktet Pardosa (pardos=panter), och Arctosa (arctos=björn). För att förvirra det hela lite kallas släktet Trochosa, ett av de få släkten som inte är döpta efter ett rovdjur, dock för björnspindlar på svenska eftersom de är stora och grovt byggda med vargspindelmått mätt. Sedan har vi släktet Pirata, som visserligen inte är döpt efter ett rovdjur men väl efter varelser som jagar aktivt på vattnet vilket är en bra beskrivning av piratspindlarna...

I vintras bloggade jag om bloggande för att jag inte hade något "vettigare" att blogga om (se http://krydolph.blogg.se/2010/january/bloggeri-bloggera.html). Det tänkte jag göra om, eftersom jag tycker ämnet är lite intressant, och en av många intressanta företeelser är vissas åsikter om att man inte borde blogga om små oviktiga trivialiteter som är intressanta för väldigt få. Vilket är något jag gör ständigt och jämt - när jag säger att jag inte har något vettigare att blogga om menar jag inte något egentligen vettigt alls för någon annan än mig och kanske ett litet fåtal läsare. Tycker någon det är intressant är det roligt, men det är i så fall snarast att betrakta som en bonus.

Så den här gången tänkte jag blogga om varför i all världen man ska ha något vettigt att blogga om för att blogga? Syster Petra konstaterade i en kommentar till det förra "bloggeri bloggera"-inlägget att hon lärt sig av ungdomar i gymnasieåldern att en ny tröja uppenbarligen är fullt tillräcklig som ämne för ett blogginlägg, något Petra tidigare inte förstått och skyllde sin bloggtorka på. Och visst bloggas det otroligt mycket trivialiteter och meningslösheter, men vem avgör vad som är trivialt och meningslöst? För på gott och ont är det ju så att internet som helhet till skillnad från många andra publikationsformer saknar såväl redaktörer som ansvariga utgivare (men enskilda websidor kan förstås ha sådana). Vilket gör att ansvaret för vad man väljer att publicera, liksom bedömningen av trovärdigheten och korrektheten hos det man läser, faller helt på en själv - något jag tjatat på mina studenter om när de försöker använda wikipedia som källa i sina rapporter (inget ont om wikipedia, men som fackreferens när man skriver vetenskapligt? -Nejnejnej!). Så vad gäller bloggandet, faller avgörandet på bloggaren eller läsaren? Naturligtvis måste bloggandet vara meningsfullt för bloggaren i åtminstone något avseende, annars skulle man ju inte blogga. Men måste det vara meningsfullt för någon annan också? 

Jag tror att jag i det förra "bloggeri bloggera"-inlägget skrev att bloggskrivandet som sådant är en intressant uttrycksform, som hämtar influenser mycket (men inte enbart, och med modifikationer som har med offentligheten att göra) från dagboksskrivande (där man skriver om vad som händer i det dagliga livet, både stort som smått, enbart för sin egen skull) och brevskrivandet så som det såg ut förr när det var enda sättet att kommunicera på avstånd (man skriver om vad som händer i det dagliga livet, både stort som smått - men avsett att läsas av andra, om än bara ett litet fåtal).

Det finns seriösa bloggare, eller sådana som vill ses som seriösa, som förmedlar sina åsikter och tankar om världshändelser, politik, musik, mode...med mera med mera. Sen finns det alla de bloggar som främst avhandlar det lilla och vardagliga, som handlar om barn, husdjur, hobbies med mera. Bloggar av det senare slaget, och även en del av de förra, ses ofta som mindre seriösa och ibland ser man här och där attityden att man faktiskt inte borde skriva om man inte har något vettigt att skriva om. Och till det som är "vettigt" räknas då inte sådant som t.ex. vad man åt till middag, lustiga saker som barn eller husdjur gjort, hur trevligt födelsedagsfirandet igår var, eller att man köpt en ny mössa. Och i många fall inte heller mer seriösa ämnen som världshändelserna, politiken, sporthändelser, musik med mera i de fall författaren saknar kunskap, erfarenhet och insikter i ämnet i fråga.

Och visst är det sant att det stora internätet för var och en av oss internetbesökare innehåller oändliga mängder ointressant, oviktig, meningslös information...men för hur många måste man egentligen skriva för att skrivandet ska vara meningsfullt? Tusen? Hundra? Tio?

En?

Själv anser jag att det räcker att skrivandet är meningsfullt för en själv för att det ska vara meningsfullt i betydelsen "värdigt att få publiceras på internet". I det extremfallet, när det man skriver bara är meningsfullt för en själv, är bloggandet närmast att jämställa med en dagbok. Och dagboksskrivande har väl ändå under mänsklighetens historia konstaterats vara väldigt meningsfullt, även om den bara läses av en själv - man kan gå tillbaka och se vad man gjorde en viss dag förra året vilket kan vara praktiskt, man kan gå tillbaka och bli påmind om vad man kände och tänkte under ett visst skede i sitt liv, och skrivande i sig utvecklar både utrycksförmåga och språkkunskaper (vilket man kan ha praktisk nytta av) och kan också vara nyttigt för att strukturera tankar, idéer och åsikter och bearbeta känslor. Oavsett vad det är man skriver om, och oavsett hur många eller hur få som läser det. Naturligtvis kan det verka meningslöst att publicera det man skriver offentligt om man verkligen bara skriver för sin egen skull, men för egen del kan jag ju avslöja att jag aldrig har klarat av att skriva dagbok så länge som jag skrivit på den här bloggen, och jag tror inte att jag är den enda. Och om det krävs att det man skriver faktiskt kan läsas av andra, och kanske att det faktiskt läses av andra (om än bara några få), för att man ska få tummarna loss och skriva så blir bloggandet viktigt och meningsfullt även om inte en enda egentligen läser det i slutänden.

Sedan om det faktiskt är det vettigaste man kan använda sin tid till är en helt annan diskussion.

Diskussionen hade också befunnit sig i ett annat läge om den handlat om någon annan typ av medium med de begränsningar det innebär i flera avseenden. Men den stora  fördelen med internet är ju att det är oändligt stort! Det finns utrymme för allt, både det stora som är viktigt och intressant för många, och för det lilla som är viktigt och intressant bara för ett litet fåtal. Visst kan man ha åsikter om innehållet i det som skrivs, men att motsätta sig ATT folk skriver? Är man inte intresserad av vad NN åt till middag igår behöver man inte läsa det. Eller alls läsa NNs blogg. NNs blogg stjäl inte utrymme från någon annan, och stjäl bara tid om man faktiskt väljer att läsa den, så varför kan inte NN få skriva om sin delikata gryta även om det bara roar NN och kanske ett par personer till? Åsikter i stil med att det finns för många meningslösa och triviala bloggar på nätet är i mitt tycke ganska småaktigt. Visst finns det många. Men hur kan det finnas FÖR många i ett utrymme som är i det närmaste oändligt?  

Vad gäller dagboksskrivande och brevskrivande har den typen av personliga skrifter visat sig vara väldigt viktiga som historiska källor. Gamla brev och dagböcker, oavsett hur trivitalt innehållet är, ger kunskaper och insikter om både författaren själv och om den tid han eller hon levde i. Och även om författarens vardag kanske var självklar och ointressant för alla utom författaren och de allra närmaste då det begav sig, kan just det där triviala och vardagliga några hundra år senare vara det som är det mest intressanta. Men till skillnad från dagböcker och brev är ju tyvärr bloggmediet ett väldigt förgängligt medium, som så många idag. Per bloggade nyligen om en runsten (http://slannajten.blogg.se/2010/august/vittnesbord-fran-900-talet.html) och det konstaterades att vi till skillnad från Torgel som levde på 900-talet knappast kan hoppas på att det vi skriver kommer att finnas kvar om tusen år. Eller om några hundra år för den delen, till skillnad från dagboksskrivare som t.ex. Carl von Linné eller Fredrika Bremer. Vi får väl vara tacksamma om det vi skriver i en blogg finns kvar om tio...  

Så det är väl knappast troligt att någon om ett par hundra år kommer att göra efterforskningar om vardagslivet på 2010-talet baserat på digitala källor som bloggar - men om det vore så, tänk vilken otrolig mängd material som finns! NNs gryta kanske blir omskriven i en avhandling om matvanorna i början av 2000-talet? Och receptet utgivet i en kokbok med forna tiders mat? Vem vet.

Så här års finns det inte bara roliga saker att titta på i skogen, utan mycket gott att äta också. De första svamparna har kommit efter allt regn de senaste veckorna, blåbären har varit mogna någon vecka och lingonen är på gång. Jag är inte så bra på svamp, så jag vågar inte plocka så många, men det finns några säkra kort och igår tog jag en svamprunda i skogen.

De första svamparna som dök upp var sopparna. Soppar är bra svampar om man inte är så kunnig, för de allra allra flesta är ätliga och man behöver inte veta exakt vilken art det är för att veta om den är ofarlig. Och de är goda och användbara, och dessutom stora nog för att det ska gå snabbt att få ihop rätt mycket även om man brukar få skära bort en del på grund av insektsangrepp.  

Sopp.

Tips: Soppar med vit eller gul undersida på hatten är säkra, och oftast också goda. Undvik soppar med rödaktig undersida på hatten eller fot - de kan vara ätliga de också, men de få giftiga/äckliga arterna som finns ser ut så. Så vill man vara helt säker plockar man allt utom sådana soppar. Många soppar ändrar färg när de skadas - rodnar, blånar eller svartnar - vilket 
inte är farligt och inte påverkar smaken.

De här sopparna (de på bilden är små och nyuppkomna) är vanligast i skogen här nu, jag är rätt säker på att det är tegelsopp. Fina med sin orange hatt. Om man vill kan man ju plocka den omgivande harsyran till dessert också.






Och så plockar jag förstås kantareller och trattkantareller! Lätta att känna igen och supergoda. Och stolt fjällskivling, som jag tycker är minst lika god, kanske ännu godare, än kantareller. Men någon sådan har jag inte haft turen att hitta häruppe.

Enkelt kan tyckas, men det var inte lika lätt att se dem på avstånd eftersom det finns en del gula asplöv i skogen nu i samma färg. Även dessa svampar är omgivna av efterrätt, i det här fallet blåbär (och man skymtar några lingonblad också).


Sen finns det förstås kryp också i skogen, till exempel hittade jag denna humlelika blomfluga där. Vad den gjorde inne i barrskogen begriper jag inte alls, det är inte riktigt det habitat man förväntar sig att hitta den i, men den har väl irrat sig in från en glänta nånstans i närheten. Men den var rolig att få se, de är lite sällsynta nämligen.

Jag hittade en jättesöt vargspindel också som visade sig vara en mycket bra fotomodell för att vara vargspindel (de brukar ha lite svårt att sitta still), men han ska få ett eget inlägg.