Ponnyridning 2
Som ridläraren hotat med förra gången hamnade jag på Liquer på gårdagens ridlektion, "för att jag skulle få rida en häst med motor" (som omväxling till Pisang). Och det blev rentav lite för mycket av den varan, vilket ledde till en ofrivillig avsittning...men det är ju tur att man passar på att ramla av när man för en gångs skull sitter på en liten New Forestponny istället för en stor torihäst.
Liquer och jag ägnade ju en stor del av den förra lektionen när jag red honom åt att reda ut vem av oss som bestämmer, den här gången krävdes det inte lika mycket tid till det även om han förstås försökte med sina knep. Och det började redan i boxen: Småbus hela tiden, favoriten är att knuffa upp boxdörren hela tiden vilket är ett problem eftersom den har en jättetrög hasp och är svår att haspa inifrån boxen. Och vi pratar inte om att försynt putta upp den, utan om att sätta pannan mot den och sedan kasta upp huvudet så att dörren slängs upp med en smäll, med fara för den som eventuellt befinner sig i stallgången utanför. Sen kan man krångla lite med hovkratsningen och försöka rycka åt sig fötterna, men det funkar inte på mig, inte med en liten New Forest i alla fall. Sen är Liquer mitt i alltihop en stor kelgris som älskar att bli kliad och klappad, och det är ju trevligt. Ända tills man slutar klappa, för då blir han sur och nafsas. Och då kan man ju inte fortsätta för sådana beteenden vill man ju inte uppmuntra så att han lär sig att han får som han vill genom att nafsa, men blir man arg och säger ifrån blir han ännu surare. Suck...och så krånglade han förstås igen med tränsningen genom att sätta nosen i vädret (det gjorde han sist också) men det knepet funkar ju bara om ryttaren är för kort för att nå upp ändå, och det är inte jag (nu längre, men oj vilka problem jag hade när jag var liten med hästar större än Liquer som gjorde så här mot mig!).
Men trots ständigt testande av gränser från Liquers sida både i stallet och på ridbanan gick det rätt bra och betydligt bättre än sist jag red honom, ända tills vi började göra övningar i att öka farten på diagonaler över ridbanan...Det var fint och klart höstväder i lördags efter en lång period av trist grått väder vilket gjorde hästarna pigga och glada, och detta i kombination med en häst som i sig är pigg och framåt och övningar som går ut på att få hästarna att gå ordentligt framåt och göra tydliga fartökningar ledde till en VÄLDIGT pigg och framåt Liquer som inte riktigt kunde hålla sig i skinnet utan började göra små ivriga skutt när vi kom in på de där diagonalerna. Så länge han nöjde sig med att ta ett språng rakt framåt gick det bra, men sista gången gjorde han ett kast i sidled och då tappade åkte jag i backen. Vänligt nog valde han åtminstone den delen av ridbanan där det inte fanns några vattenpölar och det får man ju vara tacksam för! Men ingen fara skedd, och efter denna incident slutade Liquer att skutta (om ryttaren åker av måste man ju stå still och vänta på att hon ska klättra upp igen, och det är ju inget kul om man är pigg och glad och vill springa) men det var fortfarande ingen brist på fart när man bad om den. Sista delen av lektionen gick han fint i form, något Liquer har ganska lätt för (för det är knappast min förtjänst), och det är något jag inte är bortskämd med! På det hela taget var det en bra och trevlig lektion, trots avramlingen. Men nån gång ska man göra det, och det är ju som sagt bra att passa på när man sitter på en liten häst och en tid på året när ridbanan är mjuk och inte hårdfrusen.
Ridläraren kommenterade efteråt att med det här vädret var det bara att vänta att någon skulle åka av någon av ponnierna, de blir så väldigt pigga och glada...
Flyttdags
Mitt EU-projekt tar ju slut nu till årsskiftet, och då jag inte vet vad jag ska göra efter det, inte har något planerat och inte har några besked om de jobbansökningar jag har ute så börjar jag med att flytta tillbaka till Sverige. Flyttdag är inbokad 16-17 december, så efter det är jag återigen bosatt på Terapivägen i Flemingsberg, bara så ni vet. Julen tänker jag som vanligt tillbringa i Skåne, så i praktiken kommer jag inte att hinna mer än att åka till Terapivägen och vända före jul.
Det där med att göra saker färdigt...
Just nú har jag nog minst sju-åtta-nio, troligen fler, oavslutade virkprojekt liggande på hög. Märkligt att det är så mycket enklare att börja på något än att avsluta det...Problemet är framför allt att jag kommer på nya saker som jag bara måste göra, och då blir det jag redan höll på med liggande. I synnerhet större projekt som tar längre tid riskerar att råka ut för detta och det är inte så att jag tröttnat på dem, det bara kom något annat i vägen. I synnerhet så här på hösten, då jag med den stundande julen i åtanke både startar fler projekt och har fler projekt igång samtidigt än normalt. Men jo, de börjar bli färdiga. Om de verkligen blir det till jul är en annan fråga...
Och allra värst är projekt som inte är färdiga bara för att själva virkandet är färdigt: Saker som är i delar som måste sys ihop, saker som behöver knappar eller spännen, saker som ska tovas, eller vad det nu kan vara. Eftersom det är virkandet jag tycker är roligt, inte eventuellt efterarbete, så är risken stor att det där sista steget blir uppskjutet på framtiden så jag föredrar saker som är färdiga när de är färdigvirkade. Men det är bra att göra saker just till jul för då har man åtminstone en tydlig deadline, det är värre när jag gör saker åt mig själv, då finns det sällan någon deadline alls. Jag tror att jag har en nästan färdig raggsocka nånstans som skulle blivit ett par raggsockor förra vintern, med långa skaft som funkar i vandrarkängorna och kanske när man rider...
lördagsritt i leran
I dag har jag ridit, på Pisang och det gick ovanligt bra och var ovanligt roligt! Pisang är lite lat och man får jobba ordentligt för att få honom att röra på sig - ridlektionerna brukar sluta med att jag är genomsvettig medan Pisang är helt torr och inte det minsta andfådd, han kunde lika gärna tillbringat lektionstimmen i boxen. Dvs det är bara en av oss som faktiskt jobbar på lektionerna, och man kan tycka att det borde vara den av oss som bär den andra på ryggen, men så är inte fallet...jag har inget emot att jobba men det är ju trevligt om man faktiskt får något lite gensvar från den där stora lunsen man sitter på också. Men idag fick jag allt lite fart på Pisang, och framåt slutet fanns det rentav en del framåtbjudning! Ridläraren kommenterade att hon faktiskt såg tempoökningarna på diagonalerna, och galopperna var inte så svåra att hålla igång som de brukar. Sista delen av lektionen gjorde vi skänkelvikningar i skritt med galopp direkt efteråt, och när Pisang väl fattat vad det var vi höll på med var det rentav svårt att hindra honom från att sätta iväg i galopp redan under skänkelvikningen. Så då blev det lite jobbigt på det hållet istället, för han får ju inte dra iväg på eget bevåg när han borde vara fokuserad och samlad, men samtidigt vill man ju så gärna uppmuntra den där energin när den faktiskt finns där! Förra gången jag red honom fick jag honom knappt att galoppera alls och han sprang sen inte mer än kanske tre steg innan han bröt till trav, men idag gick det betydligt bättre. Jag fick beröm för galoppfattningarna, det får jag hyfsat ofta så just det är jag tydligen bra på, kunde jag bara sen bli bättre på snygga övergångar åt andra hållet också - från galopp ner till trav när jag vill (inte när hästen vill) och på ett snyggt sätt hade jag varit ganska nöjd.
Sen är det faktiskt liiite löjligt med stora stöddiga hästar som Pisang som försiktigt tassar runt alla vattenpölar på ridbanan. Pisang gillar inte alls att bli blöt om fötterna om han kan slippa, och den här tiden på året är det lite jobbigt när man rider.
Igår var det en dag som inte är dagen idag...
...och imorgon är det en dag det med.
Det är något galet när man tittar på blogginlägget från igår och är helt övertygad om att man skrev det idag. Kan bero på att jag verkligen gjort precis exakt samma saker idag som igår (och i söndags), dvs jobbat. Bara jobbat, och med samma saker. Till sent på kvällarna (jaja, jag skrev faktiskt det där blogginlägget igår vid elvatiden på kvällen när jag bestämde att det faktiskt var dags att sluta jobba). Och därmed har jag inte gjort alla saker jag behöver göra som inte är jobb: Diska, städa, slänga sopor, mata spindlar, handla, öva trumpet (konsert på söndag), få iväg bilen till verkstan...För tyvärr är det lite besvärligare (i vissa fall omöjligt) eller tar emot mer att göra dessa saker klockan elva på kvällen än att blogga klockan elva på kvällen, så därför bloggar jag även ikväll medan soporna fortfarande behöver slängas, disken behöver diskas, kylen behöver fyllas, bilen behöver åka till verkstan och trumpeten behöver spelas. Och imorgon kommer jag säkert att jobba lika mycket och röra ihop dagarna ännu mer. Jag har dåligt samvete för att jag fortfarande inte sett till att hitta litteratur åt de där uppsatsstudenterna (det var andra jobbsaker som hade högre prioritet) - men det är ju helt normalt att forskare laddar ner vetenskaplig litteratur om nätterna, det har vetenskapligt bevisats (och nämnts tidigare här på bloggen). Men jag hade faktiskt tänkt att jag skulle försöka undvika att varje arbetsdag blir en elva-tolvtimmarsdag och just nu lyckas jag verkligen väldigt dåligt med det (dagens förhoppningsvis sista jobbmail gick precis iväg, 23.20).
Blogga-jobba?
Ok, jag var ju faktiskt lite flitigare med bloggandet där ett tag, men nu har jag haft uppehåll i två dar. Duger ju inte! Men jag har inget att blogga om - normalt är det orkesterrep på söndagarna men istället jobbade jag. Idag har jag jobbat. Och det vill jag ju inte blogga om. Men ok då, för en gångs skull kanske jag ska ta och blogga lite om jobbet - normalt gör jag ju bara det när det handlar om fältjobb, inte kontorsjobb.
Och det är kontorsjobb som gäller nu. Och mycket jobb! Och inte blir det bättre av att jag rymde till Åbo för att gå på arachnologiska föredrag och umgås med den finska spindeleliten i fredags (men jag kompenserade det med att jobba i går, fast det hade jag säkert gjort även om jag inte åkt till Åbo). Men nu blev det väldigt bråttom med att sammanställa massa resultat till mina svenska kolleger inom projektet så det jobbar jag väldigt intensivt med just nu.
Samtidigt börjar studenter från kursen i bevarandebiologi vid Åbo Akademi som jag ska undervisa på snart (dvs kursen har alltså inte ens börjat än) kontakta mig för att de ska skriva uppsatser på kursen och de vill vara ute i god tid för att boka upp de intressantaste uppsatsämnena (som naturligtvis är mina uppsatsämnen). Och då vill de också ha litteraturtips så att de kan börja läsa på i god tid - hjälp, de kommer att vara så pålästa när jag så småningom ska hålla föreläsning att de kommer att kunna hålla den där föreläsningen själva! Så jag måste dels komma på några bra litteraturtips åt dem, dels förbereda en helt briljant föreläsning så att de inte blir rent besvikna. Som tur är hade jag den där föreläsningen förra året också (och även då var mina uppsatsämnen populärast), så jag behöver åtminstone inte göra den helt från början men det finns absolut utrymme för förbättringar. Och samtidigt är jag ju glad att mitt ämne är populärt! Men att studenterna redan innan kursen börjat bedömer mitt ämne som så intressant gör ju att jag har lite förväntningar på mig att leverera en intressant föreläsning...
Sen utöver detta har jag den där jobbansökan till University of California som nämnts tidigare på bloggen, den ska vara inne på onsdag (med hänsyn taget till amerikansk tid...) så den måste jag göra klar till dess. Den är nästan klar, men jag jagar fortfarande rekommendationsbrev från folk som kanske eventuellt skulle kunna tänka sig att rekommendera mig för ett jobb. Jaja, något ska det väl bli av det och jag tar inte för seriöst på den eftersom jag är väldigt osäker till om jag alls vill ha jobbet ifråga. För övrigt förstår jag inte hela grejen med rekommendationsbrev. Om man har folk som kan tänka sig att rekommendera en så kan man väl lika gärna bara ha dem som referenser istället för att tvinga dem att skriva brev? På något vis så konkurrerar man ju då om jobbet inte bara med sina egna meriter och sin egen skrivförmåga utan även med hur välformulerade ens rekommendationsbrev är? Känns liksom lite gammalmodigt med sådana. Suck...
Så det är vad jag gör just nu. Och i samma veva diskuteras i media och på facebook det faktum att det är svårare för kvinnliga forskare (ansökningar under kvinnligt namn) att få forskningsanslag än det är för män. Bedrövligt: http://www.dn.se/ekonomi/darfor-gar-mer-forskningspengar-till-man/
Usch vilket negativt inlägg detta blev insåg jag. Jag gillar ju inte sådana, varken att läsa eller att skriva! Fast sådant som det sista här är väl värt att påtala tycker jag. Och jobbet är ju inte negativt, bara väldigt mycket som måste göras på kort tid.
Spindlarspindlarspindlar!
Halloween fick verkligen spindeltema det här året - fast på det bra sättet, dvs vetenskapligt spindeltema. I går var jag på ett föredrag med en av de stora sanna spindelentusiasterna och forskarna här i Finland, som pratade om spindlar i Hangö på ett möte med Föreningen Raseborgs natur och miljö (typ lokal naturskyddsförening). Jag är inte medlem, men gick dit ändå eftersom ämnet intresserade mig mycket efter de provtagningar jag gjorde i Hangö i somras. Och när jag kom dit visade det sig föreläsaren och en till i föreningen liksom hade anat och trott att jag skulle komma, fast de såvitt jag vet inte visste. För jag blev tipsad bara någon dag innan om föredraget av en på jobbet som inte var där...märkligt. Men föredraget var intressant, och avslutades mycket märkligt med att någon hittade en spindel på golvet som visade sig inte vara rapporterad från Ekenästrakten innan och väldigt nyligen upptäckt i Finland - brospindel, Larinioides sclopetarius. Jag har sett den arten upprepade gånger sen jag flyttade till Finland både i Ekenäs och andra ställen i skärgården (som den inte är rapporterad från), men eftersom den är en supervanlig skärgårdsart i Sverige har jag överhuvudtaget inte tänkt på att det skulle finnas minsta möjlighet att den inte skulle finnas i Finland i samma miljöer, så jag har inte rapporterat den och knappt tänkt på att jag sett den ens. Det är inte en art jag reagerar över, den är så vanlig...men inte här. Så nu måste jag leta fram de där bilderna jag har på en sådan på en vägfärja ute i skärgården och rapportera in den som ny lokal.
Brospindel. Bild tagen på vägfärja i Iniötrakten - ny lokal för Finland (inte bara färjan utan Iniö alltså).
Och i dag har jag varit på arachnologiskt möte med blandade spindeldjursforskare i Åbo. Det var intressant, med flera intressanta föredrag, fast mest intressant var att bara få träffa och prata spindlar med spindelfolket (några hade jag träffat innan dock) och att konstatera att det faktiskt finns många nog som sysslar med spindeldjur här i sydligaste Finland för att man ska kunna arrangera ett sånt här möte! Det blev föredrag hela eftermiddan och sen eftersnack på en närbelägen pub. Tyvärr gick jag lite tidigare än jag egentligen velat, för det är tågstrejk här i Finland just nu så vartannat tåg mellan Åbo och Helsingfors är inställt, vilket innebar att tågen bara gick varannan timme istället för varje timme som de normalt gör, och sen tar det ändå en och en halv timme hem sådär innan man är hemma.
Men mycket spindelvetenskap på kort tid blev det, och det var väldigt roligt! Jag har ju aldrig varit bortskämd med att få träffa och umgås med andra spindelforskare annat än vid ganska sällsynta tillfällen, så jag tar alla chanser.
Glad halloween!
Den här bloggen brukar ju uppmärksamma halloween. Inte för att jag egentligen gör det, men eftersom det ju är en väldigt tacksam helg om man gillar spindlar...
Blöt lördag
Och då syftar jag förstås enbart på vädret, ingenting annat. Vilket alla som känner mig begriper, men det tänker jag ju inte förutsätta att alla läsare av den här bloggen faktiskt gör.
Idag har det regnat större delen av dan. I synnerhet i förmiddags när jag var och red. Hästen (Pisang) blev blöt, och jag blev blöt - hade visserligen regnjacka, så jag blev inte så blöt som jag kunde blivit, men inte regnbyxor eftersom det kändes som att sådana är dumma att ha när man rider. Det borde liksom bli lite halt? Med regnbyxor i en redan blöt sadel (för den hinner förstås bli blöt bara på vägen från stallet ut på ridbanan)? Pisang gillade inte vädret och var trögare än nånsin, men det gjorde åtminstone att jag slapp frysa eftersom jag fick jobba så mycket för att alls hålla igång honom. Vi skulle galoppera på stora mittvolten och jag klarade att hålla igång max en halv volt åt gången innan han bröt av till trav, men jag fick i alla fall beröm för att jag gjorde en snygg galoppfattning. Önskar att jag vore lika bra på att hålla igång galoppen som på att göra fattningarna - inte värt så mycket att de är snygga om hästen sen inte fortsätter galoppera...
Jag hade tänkt ha en bild på en Pisang här. Men det blir det inte av den anledningen att jag gjort slut på alla bilder jag har i liggande format och blogg.se tillåter inte bilder i stående format - alla blir liggande, även om man vänt på dem och sparat dem som stående innan man laddar upp dem här. Jobbigt. Måste komma ihåg att bara ta liggande bilder när jag vill kunna lägga upp dem här...
Blogg.se...
Jag är i många sammanhang lite konservativ och ogillar när saker plötsligt ändras, i synnerhet sådant som fungerade bra som det var. Jag kan absolut acceptera förändringar som uppenbart är till det bättre, men de måste verkligen vara märkbart till det bättre i så fall och de får absolut inte vara till det sämre i något avseende. Ett ypperligt exempel är sådant som uppdateringar av systemen för hemsidor och bloggar. Mitt webhotell där jag har min hemsida ändrade för en tid sen sitt system för att bygga hemsidor, och det nya systemet går inte att använda för hemsidor byggda i det gamla. Än så länge finns det gamla också kvar men vem vet hur länge det varar? Det här problemet hade jag förstås kunnat undvika helt och hållet om jag gjort min hemsida från grunden själv och bara publicerat den på webhotellet istället för att använda deras mallar och verktyg, men jag var helt enkelt för lat...
Här på bloggen har blogg.se uppdaterat inloggningen, och nu kommer det inte längre ihåg ens inloggningsuppgifter vilket det gjort tidigare. Tidigare räckte det att man skrev första bokstaven i sitt inloggningsnamn så kom den ihåg resten, nu måste man skriva in alltihop (och jag har förstås ett långt krångligt användarnamn och ett långt krångligt lösenord) varje gång vilket är högst irriterande. Jag förstår ju att det finns säkerhetsskäl bakom, men här tycker jag nog att man får låta sina bloggare ta lite eget ansvar: Om jag verkligen var orolig för att någon skulle hacka min dator för att sedan hacka min blogg hade jag inte valt att låta datorn komma ihåg lösenordet till bloggen. Men om någon nu verkligen verkligen vill hacka min blogg så tror jag nog att man kan lyckas med det ändå - lösenordsskydd är i många avseenden lite som ett cykellås. De gör det sällan omöjligt att stjäla cykeln, bara svårare och förhoppningsvis så mycket svårare att det inte känns lönt att göra det. Hur dyrt och komplicerat lås man har måste ställas i proportion till cykelns värde och risken för stöld. Jag tror nu att min blogg är ganska ointressant att hacka och nöjer mig absolut med något motsvarande lägstanivån för ett godkänt cykellås vad gäller säkerhet.
Svammel om svammel.
Nytt blogginlägg. Först skriver jag inget på en hel vecka (nästan) och sen plötsligt blir det ett inlägg om dan. Såkandetgå. Ingen ordning alls.
Men ordning är nu inte något som eftersträvas på bloggen, och jag tänker mig att om det här varit en sån där välordnad blogg som det skrivs väldigt regelbundet på så hade ju alla de otroligt många (njaej...) läsarna av bloggen ju blivit väldigt besvikna om det plötsligt blev ett hål i publiceringsfrekvensen och de inte fick vad de förväntade sig, medan det nu snarare borde vara så att ni blir glatt överraskade när jag någon gång bloggar lite flitigare (eller inte?). Eller så hade jag kanske faktiskt haft fler läsare om jag bloggat oftare, för man ser faktiskt ganska tydligt att besöksstatistiken sjunker när det går längre mellan inläggen.
Som forskarnörd tänker man ju då genast att detta både kan testas och borde testas, till exempel genom att undersöka om besöksfrekvensen ökar med en tids mycket flitigt blogguppdaterande - bloggning t.ex. varje dag under en längre sammanhängande period. Se där, nu har vi redan en testbar hypotes och en försöksuppställning! Ska vi? Eller nej, jag har ju inte tid med så flitigt bloggande nu. I alla fall inte schemalagt flitigt bloggande. Så det kommer inte att bli av, åtminstone inte under tillräckligt lång tid för att visa något vettigt tror jag (fast jag vet inte hur lång tid som behövs, men några veckor-månader åtminstone tycker jag). Så nej. Men efter nyår blir jag ju arbetslös som det ser ut, så då kanske jag har tid - å andra sidan har jag väl ännu mindre att blogga om då. Men vi kan ju se vad som händer, jag lovar inget men det vore intressant att testa hur stark kopplingen mellan bloggfrekvens och besökarantal faktiskt är, utan att man ändrar på något annat som till exempel typen av innehåll. Om det är så att besökarantalet ökar med ökande bloggfrekvens så skulle det också vara intressant att se när antalet stabiliseras igen om vi förutsätter att bloggfrekvensen inte ökar kontinuerligt utan bara går direkt från en låg nivå till en högre nivå och sen stannar där. Det här kan man sen rita en snygg figur på om man vill (och det vill man ju).
Men jag kan ju kanske bara försöka blogga lite oftare än vanligt, åtminstone oftare än en-två gånger i veckan, ett tag och se om det syns någon tendens till att det gör skillnad...? Det kommer att bli svårt dock, de enda gånger jag bloggat så ofta som en gång om dan har varit när jag har gjort en bloggadventskalender och det har varit jobbigt då att uppdatera den varje dag. Detta trots att jag i vissa fall faktiskt fuskade lite och skrev några inlägg åt gången när jag hade tid och sedan sparade överskottsinläggen för publicering kommande dagar när jag visste att jag skulle få svårt att hinna skriva något. Så det är lite dömt att misslyckas att blogga så ofta, men nästan kanske? Förslag på bloggämnen mottages tacksamt. Snart är det ju också advent, så då skulle man ju kanske kunna göra detta flitigare bloggande i form av en ny adventskalender? Fast jag vet inte riktigt vad den i så fall skulle handla om...tidigare adventskalenderämnen har varit spindlar, virkmönster steg för steg, och ekologiska teorier.
Svammel.
Hm, den som mot förmodan läser den här bloggen (ni är faktiskt några stycken enligt statistiken) har kanske tyckt att den varit ganska tråkig på sistone (eller...ja, till och med tråkigare än vanligt alltså?) med få uppdateringar och inget särskilt spännande som händer. Tyvärr beror det på att det helt enkelt inte händer något spännande att blogga om här just nu (som om det nånsin gör det...). Och här känner jag mig tvungen att lägga in en brasklapp: Det betyder inte att det inte händer något alls här, tvärtom är jag jätteupptagen med diverse jobbrelaterade grejer (som jag inte känner för att blogga om) som jag ägnar mig åt inte bara på kontorstid utan även på kvällar och helger. För det är så man gör om man är forskare, och därför har man inte tid att varken blogga eller för den delen ägna sig åt saker som vore intressanta att blogga om. Vilket syns på besöksstatistiken, som stadigt går nedåt när det dröjer mellan inläggen.
Med det sagt så kan man lösa problemet med att man inte har något intressant att blogga om på flera sätt. Ett sätt är att gå ut och ägna sig åt något som är intressant nog att blogga om. Det bygger dock på att man har tid och engagemang att göra det, och för egen del så har jag dessutom vissa invändningar mot att ägna mig åt saker enbart i syfte att ha något att blogga om.
Ett annat sätt är att låta bli att blogga. Det är en teknik jag ägnar mig åt i viss utsträckning, vilket alla som läser den här bloggen någorlunda regelbundet förstås vet. Men jag försöker faktiskt att inte låta det gå för länge - jag bloggar absolut inte varje dag men försöker göra det åtminstone någon gång i veckan. För en blogg där ingenting händer alls är ju verkligen ganska meningslös (misstolka inte detta som att det nu plötsligt skulle vara någon som helst mening med den här bloggen bara för att den faktiskt uppdateras någon gång i veckan!).
Ett tredje sätt är att helt enkelt hitta på något att blogga om. Det enklaste är att helt enkelt skriva om ett ämne som man tycker är intressant även om det inte direkt har någon koppling till det bloggen normalt handlar om. Detta kräver dock oftast viss research, och är därmed en dålig lösning om man inte har tid eller inte känner för att lägga ner det jobbet. Möjligtvis kan man plocka fram ett bloggämne som ligger nära till hands, passar bra på bloggen och som man har tillräcklig koll på för att inte behöva göra för mycket research, men som inte har någon egentlig anknytning till vad som händer här och nu - det hade kunnat skrivas om precis när som helst. Spindelbiblioteket-inläggen här på bloggen är ett utmärkt exempel på det. Eller så hittar man på något helt fiktivt. Detta kräver dock en författarmässig kreativitet och engagemang som jag inte har (om jag hade det skulle jag nog kanske hellre skriva böcker) - en viktig förutsättning för denna bloggs fortlevnad har alltid varit att den inte får kräva för mycket, jag skriver så pass mycket i jobbet att om jag skulle behöva ställa krav på mig (även om det är andra krav än de man har i vetenskapliga sammanhang) vad gäller kreativitet och kvalitet för bloggens innehåll skulle den nog snart vara utrotningshotad tror jag. Så det som finns här tenderar att vara ganska verklighetsförankrat, på gott och ont. Och det är det ju som regel på bloggar - jag är själv dålig på att läsa bloggar så att jag inte sett det säger egentligen inget, men det vore ju lite intressant med en blogg som verkligen är helt påhittad? Ren fiktion i bloggform? Finns det?
Ett fjärde sätt är att göra som jag gjort nu - skriva om att jag inte har något att skriva om. Det är något som förekommit på bloggen förut och som jag varje gång tänker att jag inte ska göra igen. Men rätt som det är finner jag mig svamlande utan mål eller mening i alla fall!
Lite höstbilder
Det är en fantastiskt fin höst här i Ekenäs, och allra finast är den nog i Ramsholmenområdet, naturreservatet som finns bara fem minuters promenad från Ekenäs centrum. Det är verkligen otroligt lyxigt att sån här natur så stadsnära! Reservatet utmärker sig genom att inte vara boreal barrskog vilket förstås annars absolut är vanligast här, utan en lövskog med fin lundflora. Det är gott om framför allt asp här, och även lönn och al, vilket innebär en helt otrolig färgprakt så här års! Jag tog med mig kameran dit igår kväll, så bloggen bjuder härmed på en kavalkad höstbilder.
Promenaden gick genom den delen av området som ligger på fastlandet ("Hagen"), och sen över gångbron över det smala sundet mellan fastlandet och Ramsholmen.
De mindre stigarna i skogen är så täckta av löv att man vadar i dem.
Stigen ner till badstranden.
Badstranden ligger öde så här års...
"Nu sätter solen eld på liten ö" heter det i texten till visan "Kajsas udde". Det här är inte Kajsas udde eller ens en udde, men visst förstås man vad som åsyftas...
Från stranden går promenaden över den längre bron till Högholmen. Sen vände jag eftersom det började bli mörkt. Ramsholmen har ett elljusspår, men på Högholmen finns bara småstigar och tät skog. Normalt tillbringar jag annars mest tid därute när jag är här. Vassbältet här mellan Ramsholmen och Högholmen är annars ett bra ställe för att titta på spindlar (fast alla andra som är ute och promenerar i området tittar lite konstigt på en när man går omkring i vassen nedanför bron med en håv...).
Jag gick elljusspåret tillbaka, även om det var inte tänt än (det var dock mörkare än vad det ser ut på bilden, som är tagen med nattläget på kameran). Skogen på Ramsholmen är till stor del en pelarsal av gamla aspar, och mycket populär bland hackspettar. Som avhandlades här på bloggen i vintras håller bland annat vitryggig hackspett till här vintertid.
Tillbaka på fastlandet vid Ramsholmenbron.
Ön med skogen på som syns i vänsterkanten på andra sidan vassbältet är jag lite nyfiken på, men dit kommer man inte utan vadarstövlar (om det räcker? Men jag tror att man kan gå dit med sådana från Ramsholmen) och jag har aldrig orkat släpa med mig dem hit.
Så här nära Ekenäs centrum är naturreservatet.
Fin finsk höst
Efter en tid med övervägande grått och trist väder har det nu blivit soligare och kallare igen. Klarblå himmel, gula och röda höstlöv, samt en del grön vegetation kvar - det är väldigt färgglatt ute! Idag har jag ägnat mig dels åt ridning, dels åt fotografering.
Ridningen gick mindre bra den här gången men det är ju roligt ändå, särskilt när vädret är så fint! I dag fick jag stifta min första bekantskap med Haigu, en privatägd häst i stallet som alltså inte är en ridskolehäst och mest rids av sin egen matte. Hans matte brukar vicka som ridlärare, och hon har flera gånger när jag kämpar med att få ibland lite lata Pisang att gå fram ordentligt hotat mig med att hon nån gång minsann ska sätta mig på Haigu så att jag "får känna på hur det är att rida en häst med lite motor". Så idag fick jag rida Haigu och ojojoj...kommunikationen mellan oss funkade verkligen inte, och det är förstås mitt fel som inte kan ge hjälper som hästen förstår, även om Haigu inte direkt hjälpte till heller utan snarare utnyttjade tillfället! Men när vi fick upp tempot lite ibland (inte lätt...Haigu är också lat och utnyttjade tillfället med en mindre van ryttare), men när man väl fick honom att gå framåt (kortare stunder...) var det roligt, för Haigu är en stor och stöddig torihäst och hade (trots att han egentligen inte är så mycket högre än Pisang) ett väldigt stort steg - traven gick med långa höga kliv, och även galoppen den lilla stund vi faktiskt fick till en sådan.
Bilden nedan är från ungefär den här tiden på året förra året. I år är det inte alls lika lerigt utan torrt och fint både i hagarna och på ridbanan, och än så länge är det mer löv kvar på träden.
Eftermiddagen ägnade jag åt en fotografisk expedition till Skåldö för att få lite fina höstiga skärgårdsbilder till en broschyr vi gör inom EU-projektet. Det är som sagt väldigt fint ute nu med klart väder och fina höstfärger, och skärgårdsbönderna har fortfarande korna ute (Skåldö har fantastiskt fina betade strandängar, och det är ju roligare att ha bilder på dem där betesdjuren är med - men tyvärr var de långt borta från kameran, med en åker emellan så jag kom inte närmare).
På kvällen blev det sen en sån där fantastisk skärgårdssolnedgång som får allting att se ut att glöda - mycket spektakulärt när det är så mycket gula och röda färger ute som nu, och tyvärr ganska omöjligt att fånga på bild (i alla fall av mig). Men första bilden nedanför visar väl en liten antydan kanske (träden är vanliga björkar med den där vanliga gula höstfärgen som björkar brukar ha - de ha alltså inte orangea löv).
Hela bostadsområdet där jag bor är för övrigt väldigt gultonat nu - husen är ju gula så alla gula träd och buskar matchar fint, med några buskar med röda löv som kontrast. För övrigt brukar det också vara massa gula talgoxar i rönnen som skymtar i högerkanten (och förstås på min balkong, varifrån bilden är tagen).
Jobbsöksfunderingar...
Som forskare i ekologi har man ju en ständigt osäker jobbsituation. Synd, för det är många bra forskare som lägger av på grund av det, och man undrar liksom hur forskarvärlden sett ut om man haft ett system som gynnade de bästa och mest nyfikna forskarnördarna snarare än de som är mest effektiva vad gäller att skriva ansökningar (det är ju kanske inte exakt samma egenskaper som krävs för att få forskningsanslag som för att göra bra forskning...). Och om de forskarna man har inte behövt lägga så otroligt mycket tid och energi på att skriva ansökningar utan kunnat ägna sig åt att göra det de är utbildad för, dvs göra forskning.
I alla fall, jag skriver jättemycket forskningsmedelsansökningar nu. Har en ansökan nyligen inskickad till WWF och en på gång till naturvårdsverket, båda för liknande postdocprojekt vid slu på 6 respektive 12 månader. Och ett som ännu bara befinner sig på funderingsstadiet som jag inte vet om det kan bli något av, för det är i så fall frågan om ett jätteprojekt och vi (jag och mina eventuella samarbetspartners) har inte ens på allvar börja fundera på vad det skulle handla om och det känns lite tveksamt till om något vi kan hitta på kan gå hem hos MISTRA i vilket fall. Man vet ju inte innan man försökt, men det är mycket jobb att lägga på något där chanserna är små att det blir något av projektet (men det kan man ju inte låta hindra sig, för så är det alltid). Och fler ansökningar är på gång så fort lämpliga utlysningar kommer.
Och så letar jag förstås utlysta tjänster, men de är ju väldigt ytterst få.Jag hittade en nyligen som jag verkligen är i valet och kvalet om jag ska söka: en FoAsstjänst (assistant professor) i Santa Cruz, USA. Det är en tenure track position (alltså med förutsättningar att på sikt bli mer permanent), och det gör mig tveksam - för även om jag gärna hade provat på att jobba vid ett amerikanskt universitet så känns en tenure track där lite för stort. Jag känner ju just nu att jag snarare vill flytta hemåt än längre bort, i alla fall för en långtidstjänst och om jag ska fortsätta jobba utomlands vore det trevligt att göra det på närmare håll än USA...men som forskarvärlden ser ut är det ju strategiskt rätt att söka allt man kan söka, och så får man bekymra sig över alla nackdelar med en flytt till USA om det skulle bli aktuellt vilket väl inte är troligt (men oj vad jobbigt det skulle vara! För en kort postdoc kan man ju liksom låta bli att flytta på riktigt och bo lite i kappsäck i sex månader eller ett år - men minst fyra?). Men problemet är ju att om jag skulle söka den här tjänsten och mot all förmodan få den - skulle jag då verkligen kunna tacka nej för att jag inte vill bosätta mig på andra sidan världen, i minst fyra år? Om alternativet är arbetslöshet eller en korttids postdoctjänst i Sverige? Och om jag tackar ja med ambitionen att stanna där tills jag hittar något härhemma, hur länge skulle jag då bli kvar? Vet ju andra som varit i den här situationen och liksom fastnat utomlands under lång tid bara för att det är så ont om jobb här. Hm...svåra frågor.
Fulltecknad helg...
...= forskningsmedelsansökansskrivande.
Helgerna här har ju normalt ett ganska enkelt program: Ridníng lördag förmiddag, orkesterrep söndag kväll, och tiden däremellan fylls med vadhelst annat som behöver göras eller kanske någon utflykt. Den här helgen är dock repet ersatt av en spelning mitt på dagen på söndagen och "vadhelst annat som behöver göras" består av en forskningsmedelsansökan som ska skrivas.
Att börja dagen med ridning utomhus var inte alls fel idag, vädret var strålande. En riktigt fin höstdag med strålande sol och klarblå himmel och massor av flyttfågelsträck på låg höjd över stallet (det ligger nära en av Finlands bästa fågelsjöar). Träden är fortfarande övervägande gröna utom björkarna, men höstfärgerna börjar dyka upp lite varstans. Ridningen gick bra tycker jag, jag fick rida Daisi och det börjar fungera väldigt bra nu jämfört med våra ständiga konfliker för ett år sen - dvs jag har blivit bättre på att inte låta henne hitta på fuffens. Och hon är ju så söt - idag var hon som vanligt ivrig att sätta igång, stod och knackade på boxdörren med framfoten medan jag sadlade och stack fram huvudet när jag skulle tränsa. När jag lade tyglarna över halsen öppnade Daisi genast munnen på vid gavel ("ge hit bettet så vi kan komma igång nån gång!"), men jag råkade ha lagt tyglarna i kors så jag fick börja om från början och medan jag trasslar står Daisi där och gapar. Sen gick allt bra med en pigg och glad Daisi som hölls tillräckligt sysselsatt med dagens övningar för att inte hitta på bus (hon kunde till och med gå med på att göra halt, även om bromssträckan ofta var lite längre än man hade önskat), ända fram till galoppdelen i slutet av lektionen där hon inte alls var överrens med mig om att galoppera på en volt ("man får ju inte upp nån fart alls om man ska springa runt runt i små cirklar!").
Sen gjorde jag en liten utflykt till Fiskars där det var närmatsmarknad, åkte och handlade, och sen åkte jag hem och satte mig framför datorn fem timmar i sträck med en viss forskningsmedelsansökan. Och sen var det mörkt och kväll så då satt jag lite till med den där ansökan. Och jag borde fortsätta med den nu istället för att blogga, men just nu är jag lite för trött på den. Hoppas verkligen vi får några pengar för det där projektet, för det är ju så trist att lägga så mycket tid (det här är ju inte den enda tid jag lagt på den, förstås) och sitta inne med sånt här när det är strålande vackert väder ute utan att det blir nånting av det. Men oftast blir det ju inte det.
Imorgon har vi konsert med orkestern på ett av traktens ålderdomshem. Spelningen är mitt på dan, vilket är dåligt ur ansökningsskrivarsynpunkt - dagen blir helt uppsplittrad. Det kommer inte att vara lönt att ta tag i ansökan på morgonen före spelningen, eftersom jag måste hitta något att ha på mig och plocka ihop grejor (för det har jag inte varit förutseende nog att göra idag eftersom jag skrivit på ansökan) och värma upp lite, så kommer jag inte att hinna mer än komma igång med något skrivande innan jag måste sluta. Så det får bli sen eftermiddag och kvällsjobb imorgon också. Och det där med kläder...vår dirigent tyckte att vår vanliga konsertklädsel (svarta byxor/kjol och vit skjorta/blus med blå scarf eller slips) var för begravningsaktigt för ålderdomshemmet så hon påbjöd färgglad klädsel. "Helt och rent och färgglatt", löd ordern. Jag ser framför mig en orkester prålande i regnbågens alla färger i alla upptänkliga kombinationer, som för tankarna till en prideparad snarare än framförande av "visa vid vindens ängar" på ett ålderdomshem. För det är så flera av de orkestrar jag spelat i tidigare hade tolkat ett sådant kommando, och jag tycker det ska bli väldigt intressant imorgon att se om Pojo blåsorkester är mer återhållssamma. Hoppas inte (för jag är det inte)!
Sen när jag har spelat så ska jag skriva. Skrivaskrivaskriva....
Saab * 2
Den här bilden är från i somras, jag har glömt lägga upp den här men hittade den igen nu...
I somras undervisade jag i Lund och lånade då pappas bil för att ta mig till Lund. Väl där lämnade jag bilen på ekologihusets parkering för att köra på exkursion med studenterna i hyrbuss. När jag kom tillbaka senare hade pappas Saab hittat en kompis (i övrigt var det ganska tomt på parkeringen).
Ponnyridning...
Det har ju varit lite hästar här på bloggen på sistone, men ridningen fortgår förstås varje vecka oavsett om det hamnar på bloggen eller inte. Förra veckan gjorde jag något som jag verkligen inte gjort sen jag var 10-11 år och red på ridskolan i Ystad: Red ponny (har ridit islandshästar efter det, men de är ju per definition inte ponnies)!
Jag har ju ridit här i nästan ett år nu, och hittills bara ridit stora torihästar och torikorsningar, vanligtvis hästar lika höga som jag är lång och ganska stora och stöddiga. Men förra lördagen i stallet när jag kollade dagens lista fann jag att min lektionshäst för dagen var New Forest-ponnyn Liquer (nej, det är inte jag som stavat fel, han heter så). Liquer är en större ponny som klarar att bära en kortare vuxen som jag, men det kändes absolut märkligt efter ett år på storhästarna att plötsligt hamna på en så pass liten pålle.
Liquer satte ribban för dagen tidigt: När jag skulle tränsa tog han till ett klassikerbus jag ofta träffade på hos hästarna på Ystad ridskola, att köra upp huvudet i vädret så att man inte ska nå att tränsa. Men det hade han inget för - när jag var liten och red i Ystad orsakade detta stora problem även med hästar av mindre storlek, men även om jag inte är jättelång nu är jag i alla fall lång nog att klara att tränsa en New Forestponny även om han sätter nosen i vädret! På ridbanan visade det sig snart att Liquer i likhet med Daisi testade gränser ordentligt, fast han gjorde tvärtom jämfört med henne: Daisi gillar att dra iväg åt fel håll, vägra stanna när man vill och försöka rycka åt sig tyglarna, medan Liquer istället stannade och stod som fastfrusen så fort man försökte öka farten från en slö skritt. Och det var också anledningen till att ridläraren satte mig på honom, hon tyckte att jag behövde öva på att bli mer bestämd och Liquer är väldigt envis...så vi bråkade en stor del av lektionen (Liquer och jag, inte ridläraren och jag) men i senare delen så travade han när jag ville varje gång och vi kunde göra övergångar skritt trav utan krångel. En av lektionens övningar var att rygga, men det var däremot inga problem, faktum är att det var lättare att få Liquer att gå bakåt än framåt...
I dag var jag dock tillbaka på ryggen på en av mina gamla bekanta torisar som jag oftast rider, Pisang. Pisang är väldigt snäll och gör vad man ber honom om utan krångel, men han är däremot lite lat och svår att få att jobba och gå fram ordenligt. Så jag får jobba jättemycket för att Pisang ska jobba alls - som vanligt slutade lektionen med att jag är genomsvettig medan Pisang är helt torr och inte det minsta andfådd. Men det gick ändå hyfsat bra kändes det som, och vid ett tillfälle fick vi beröm för en riktigt fin och rask trav. Irriterande var dock att varje gång ridläraren ropade "bra!" åt mig när vi galopperade så saktade Pisang av till slängtrav...men sista galoppen blev i alla fall bra.
Konferens på Värmdö
Förra veckan var jag i Stockholm. Huvudskälet var en konferens på Värmdö, men jag passade också på att besöka Naturhistoriska och göra ett par spindelfilmer med deras jourhavande biolog Didrik.
Vår filminspelningsdag på museet var trevlig, bortsett kanske från att jag lyckades tajma mitt besök med Obamas Stockholmsbesök. Detta innebar dels ljudstörningar från en polishelikopter ovanför när vi försökte filma ute vid Stora Skuggan, dels att det var lite bökigt när jag skulle ta mig hem till släktingarna jag bodde hos nära Valhallavägen eftersom Valhallavägen då var helt avspärrad med massor av poliser och folk som kantade gatan. Vidare hade vi stora problem med att hitta hjulspindlar ute, och problem med att filma de nät vi hittade eftersom de syntes för dåligt på film i det fina vädret. Vid närmare eftertanke borde vi haft en blomspruta med oss så att vi kunde sprutat vatten i dem. Dessutom befann sig ett tv-team som gjorde någon slags sommarprogram/matlagning också ute vid Stora Skuggan, och vi kunde ju bara konstatera att som filmmakare låg vi nog lite i lä med en utrustning bestående av en enkel digital systemkamera på stativ och en mikrofon.
Dessöfrinnan tillbringade vi förmiddagen bl.a. i källaren på museet med att filma inomhuslevande spindlar, där slapp vi helikoptrar, nätet i hörnet var så dammigt att det inte var svårt att få det att synas bra på film, och den stora husspindelhannen Petra skickat till museet var högst samarbetsvillig och hanterbar - vi kan trösta alla spindelrädda med att det verkligen är svårt att reta upp en husspindel tillräckligt för att den ska bitas! Trots MYCKET handhantering och flera omtagningar höll spindeln sig lugn och ingen blev biten, och han var stor nog att ha kunnat nypa till ordentligt om han velat.
Dagen efter åkte jag ut till Värmdö för konferensen, som handlade om strandskydd och där jag skulle prata om lite av det jag jobbat med i EU-projektet. Det var jag inbjuden att göra - och det var första gången jag är inbjuden talare till någon sånt här om man inte räknar Green Islands egna seminarier! Normalt när jag åkt på en konferens har man fått anmäla en önskan om att få hålla ett föredrag, och om man sen fått det har man blivit jätteglad. Men nu var jag inbjuden för att prata! Det var lite nervöst men roligt, det var åtminstone bara frågan om ett vanligt 20-minutersföredrag och det verkade uppskattat efteråt även om jag själv tyckte att jag babblade på alldeles för fort och glömde bort vissa saker så att jag slutade för tidigt (men då blev det ju mer tid för frågor, och det visade sig vara bra). Jag har fått ett gäng frågor efteråt både under konferensen och på mail, så folk har uppenbarligen tyckt att det var intressant. Framför allt var det dock nervöst att prata för att jag plötsligt blev varse att min f.d. handledare från doktorandprojektet också var där på konferensen, och jag hade ingen aning om att han skulle dit!
Konferensen var för övrigt rena växtekologiska avdelningen-i-Stockholm-återträffen. Förutom min f.d. handledare var vi flera f.d. doktorandkolleger där, bland annat min rumskamrat på Botan som också skulle prata. Det var jätteroligt att få träffa dem och höra vad de sysslar med nu! På det stora hela var det en trevlig konferens, det var mycket som var intressant att lyssna på och många människor som var intressanta och trevliga att prata med och som jag gärna hade hunnit prata mer med. Som vanligt på konferenser är det alltid för lite tid till att mingla mellan föredragen - även om föredragen är intressanta så har man som forskare så få tillfällen att nätverka personligen med folk utanför sin egen forskningsinstitution, så alla former av tid att mingla och prata med varandra uppskattas stort vid sådana här tillfällen och är otroligt viktigt. Förvisso fanns det hyfsat med avsatt mingeltid - kaffepaus, lunchpaus, middag och sedan under exkursionen dagen efter, men det kan nästan inte bli för mycket!
Konferensens andra dag åkte vi på exkursion runt i Värmdö kommun för att bese områden där ur strandskyddssynpunkt, först med båt och sen till fots och med buss. Båtresan ägnade jag till stor del åt att diskutera forskningsmedelsansökningar ihop med en bekant vid SLU (som sagt, viktigt med tid för nätverkande! I det här fallet kan det kanske rentav utmynna i ett forskningsprojekt. Förutsatt att jag hinner få ihop en ansökan...).
Stockholm visade sig från sin allra bästa sida när jag åkte därifrån. Det vill säga sidan man ser från vattnet en riktigt fin klar sensommarkväll, med stadssiluetten med alla välbekanta kyrktorn, stadshuset, Katarinahissen med mera, Gröna Lund, Skeppsholmen och Kastellholmen, Waxholmsbåtar, allt mot en fin solnedgång med skira molnslöjor och en och annan luftballong. Det här missade minsann Obama! Tyvärr gör bilderna (tagna med mobilen) inte alls den här kvällen rättvisa.
Som kontrast möttes man i Åbo nästa morgon av små tysta skogklädda skärgårdsöar som dök upp ur morgondimman, med solen silande igenom och havet helt stilla och spegelblankt så att man begrep att dimman bara var tillfällig och det snart skulle klarna upp och bli en solig och fin dag.
Skärgården i både Finland och Sverige har en extremt kort turistsäsong som effektivt bara varar två månader (mitten av juni till mitten av augusti, och knappt så länge ens). Och det är synd att så få är härute då, för det är så fantastiskt fint så här års också och även senare på vintern. Framåt höstkanten är det ofta sådana här mornar, alldeles lugnt och stilla, havet som en spegel, kanske morgondimma med älvdans över strandängarna som lättar framåt dagen (men lämnar dagg i alla spindelnät) och sen klart vackert väder senare på morgonen och under dagen (det är ofta bättre väder ute i skärgården än inne på fastlandet). Det är ju så pass modernt med resmål och aktiviteter med fokus på avslappning och att minska stress - spa och yogakurser och meditation med mera, och skärgården vore ju en utmärkt plats för sånt. Men på alla våra öar i projektet som jag åkt omkring på finns det mig veterligen bara en enda näringsidkare som satsar på den typen av aktiviteter, och de betraktar uttryckligen tystnaden härute som en resurs. Även de arbetar dock bara med sin turistverksamhet om sommaren, men först om hösten när sommargästerna och besökarna försvinner blir det ju tyst och lugnt på riktigt.
Dimman lättar. Den har gömt hela Åbo stad, som båten nästan är framme i nu.
R-ungen?
Känner mig just nu som nördversionen av Askungen. När en vänlig kollega efter lång väntan hjälpte mig att lyckas få SPSS (ett statistikprogram, för den som inte vet) installerat på min dator visar det sig att licensen för det (via Åbo Akademi) går ut idag. Den nya kommer inte att finnas tillgänglig förrän på måndag, för uppenbarligen är det inte meningen att man ska analysera data över helgen. Vad är det här för universitet egentligen? Vet de inte att forskare analyserar data precis när som helst i veckan och på dygnet? I vilket fall innebär det att jag måste göra alla analyser jag väntat så länge på att kunna göra före midnatt för sen blir det inget analyserat förrän på måndag när ÅA ämnar ut den nya licenskoden (av glas?).
Bakgrunden till denna statistikbal på slottet är en analys jag länge velat göra men som visade sig vara väldigt besvärlig att göra i R (gratis statistikprogram som jag vanligen använder). R är utmärkt bra och man kan göra mer avancerade saker där än i SPSS, men det är också krångligare att använda eftersom man måste skriva kod för allt utom några av de allra enklaste och vanligaste analyserna (och jag har förstås alltid behövt göra mer komplicerade saker än dem). Den analys jag ville göra nu är inget märkvärdigt, men visade sig kräva väldigt mycket och omständigt kodande (för mig åtminstone). I princip får man skriva så mycket kod att man nästan lika gärna kunde räknat testet med penna och papper, medan man gör samma test i SPSS genom att välja ett steg i en meny och kryssa i en ruta. Så SPSS hamnade plötsligt väldigt högt på önskelistan. Jag har använt SPSS förr, men aldrig haft programmet själv - och nu var det lite som den där Askungebalen, SPSS fanns där på institutionen men jag kunde inte använda det eftersom jag saknade licens. Men nu blev det alltså fixat tack vare en snäll gudmor (ledaren för forskargruppen), men när det väl var löst så visade det sig alltså att licensen i fråga går ut och programmet därmed förvandlas till en pumpa (eller den statistiska motsvarigheten?) vid midnatt.
Sen är det där med statistiska tester ju alltid lite som en bal på slottet. Det kan vara dötrist och urtråkigt, eller alldeles underbart. Det data som ser jättesnyggt ut när man ritar upp det i en figur kan visa sig egentligen inte visa något vettigt alls, och det som mest ser ut som plotter i grafen kan vara trestjärnigt signifikant. I det här fallet ser det visserligen inte ut som plotter, utan i figuren jag gjort för att se hur datat såg ut verkar det absolut finnas något intressant där - men det innebär som sagt inte att det faktiskt är så. Analysen som jag äntligen kunnat göra stöder dock ögats uppfattning, resultatet visade sig vara tvåstjärnigt signifikant vilket i det här sammanhanget är väldigt bra. Det här är ett resultat som vi absolut kommer att försöka publicera vetenskapligt, inte bara presentera i samband med EU-projektet.
